Det börjar dra ihop sig till avfärd mot Murviel och packning av bil har planerats i flera steg. Jag reflekterar över vad som har fått följa med på de senaste fem årens bilfärder söderut och kan konstatera att den parafernalia som hänger med ständigt ändrar karaktär. Jag tänker också att den tullare som eventuellt skulle välja ut min bil för en extra kontroll skulle få problem att förstå sig på vem som packat ihop pryttlarna. Eller vad sägs om den här listan;
En kudde i form av en norsk flagga – en pryl som jag kastat längtansfulla blickar på hemma hos mamma och som nu skall få hjälpa till med att påminna om mitt norska arv tillsammans med två söta skinnband med en norsk översättning av Les Miserables.
Det är fullkomligt självklart för mig att båda kommer att göra sig alldeles särskilt bra i Murviel. Blöjor och välling får också följa med, liksom bilbarnstolar, två raggiga hundar,
Två dogmadamer på fransk semester
ett skoställ, en god vän, fler ljusslingor, en hel arsenal solkrämer, ett sofföverdrag från Bemz, fler badlakan, kuddfodral i frotté och…
Tja, hur intressant kan en packlista vara egentligen? Men i ett anfall av litterär hybris tänker jag mig att ni liksom jag skall se intertextualitet i inlägget och likt Strindbergs Ett halvt ark papper tolka det som är mitt liv i listan över saker som får följa med till min franska favoritplats.
Att murvelhuset skickar iväg mig på nostalgitripper till en barndom från längesedan, till exempel. En lika märklig som oväntad effekt av tillvaron i det franska vistet. Eller kanske ändå inte.
Att jag är mormor och får barnbarn på besök.
Bertil motionerar morbror E på Skansen.
Att allt fler småttingar med spring i benen numer far runt i murvelträdgården.
Att doggen är still going strong och skickar iväg mig på ännu en roadtrip genom Europa, för med skall hon. En hel sommar utan henne är otänkbar.
Bästa resesällskapet sommaren 2013
Att doggens släkting och hennes matte också har transportbehov och att vi gör gemensamt slag i saken och att jag därmed inte kör ensam.
Åsa och Aska på hotell
Att vi badar och solar och att vemhelst som vistas i solen vid poolen hos oss avkrävs löfte om att inte bränna sig och bete sig farligt under de livgivande solstrålarna.
I år tar vi inte vägen om Heidelberg, eftersom E nu flyttat därifrån, utan skall försöka oss på en annan rutt. En övernattning i Colmar kanske det blir istället?
Samtidigt avslutas en minst sagt hektisk och spännande jobbvår. Häromdagen träffades nya Dinglegymnasiets personalstyrka för en liten kick-off på Smedbergs gård i Håby. Representanter från Nordens Ark fanns också med för att diskutera framtida samarbeten och bäst vi sitter där och diskuterar viltvård, jägarexamen, lantdjur och betesängar,
så drabbas jag av en lika märklig som mäktig känsla av samhörighet. Jag, en språkfröken med lejonparten av livet hittills tillbringat i storstaden, tycker att det är fullkomligt naturligt att prata kossor, får och jakt. Vi är i min farfars födelsetrakter och jag tänker på honom som jag aldrig träffade, som hann bli vuxen innan förra seklet började och som jag egentligen vet väldigt lite om. Men flera av hans söner – en av dem min pappa – jagade, brukade skog och hade lantbruk inte långt ifrån där jag nu hamnat.
Sven, Ingvald, Werner, pappa Erik och hans tvillingbror Ernst
Farbror Ingvald med sin häst
Det är slutna cirklar. Ett sorts komma hem som knockar mig, som jag inte alls var beredd på men som jag mår så gott av. Må gott, säger de här; inte må bra.
Norgenostalgin har flyttat till Murviel. På västkusten känner jag mig nära min sedan många, många år saknade pappa.
Rötter och hemma. Viktigare än vad vandraren i mig någonsin förstått, och slumpen, den har jag undermedvetet styrt själv. Det vet jag nu med bestämdhet.
