Jag minns när vi diskuterade huruvida det var dags att investera i en snösläde. Vi bodde i huset i Älta. Snön låg meterhög utanför fönstren,
Det var gnistrande vackert ute och alldeles outhärdligt. Vår uppfart var inte särskilt lång, inte heller gånvägen mellan gata och trappa men när snön för femtiotolfte gången den vintern hade vräkt ner under natten och plogbilen vält upp en hög vall av packad, oftast blöt och tung snö på vår uppfart, då var det inte roligt längre. Att få bort snön från bilen, isskorpan från vindrutan och sedan ta itu med plogbilens vall blev ett rejält fyspass i morgonmörkret. Så jag vidhåller att snö kan vara vackert att se på – en gnistrande solig vinterdag till och med njutbar – men bekymren den för med sig är ändå helt omöjliga att bortse från. Åtminstone för undertecknad. Så tillbaka till diskussionen om snöslädesinköp eller inte; det blev aldrig någon. Vi fortsatte med skyffeln. ⁃ Det blir tyngre med snösläde, påpekade grannen. ⁃ Var skall den stå när den inte används, funderade jag, med hänvisning till vårt redan typiskt överbelamrade garage. ⁃ Snart är det vår, kraxade min inre optimist
Nöjde vi oss alltså där? Med att konstatera att det blir för tungt att dra en snösläde fram och tillbaka? Kapitulerade vi inför vintern och bestämde oss för att omfamna den istället? Svaret på det vet ju ni som känner mig eller om ni tittat in här genom åren. Jag började istället att maniskt hemnetknarka och drömde mig bort med hjälp av A Place in the Sun. Jag upprepade som ett mantra vännen Lysannes bön om att få snow on demand för att sedan själv avgöra när jag fått nog. Det ledde inte till omedelbar behovstillfredsställelse vad gäller frånvaro av snö, utan mer ett gradvis avståndstagande; från insnöat villaliv i Älta till en balkong på sjätte våningen med regelbunden flykt till Murviel, till västkustliv där snömängden är av betydligt beskedligare mått. Det är lite ”on demand” över det. Just nu ligger ett lätt snötäcke över vår ö, det är minusgrader och husets mattor har fått välbehövlig rastning.
Se där faktiskt en bra sak med snö för en kort stund! Åtminstone när murvielresorna känns bortom räckhåll.
Tänk ändå, vilka funderingar en annons om rea på snöslädar kan sätta igång…
Jag tittar på fåniga julfilmer och julserier. Knarkar dem, rentav. De flesta är outhärdlig hollywoodmeningslösa och de får motsatt effekt mot vad det var tänkt. Jag blir snarare grinchgrön om kinderna än tomteblossande juligt röd. Inte bra. Rastlösare blir jag också, fastän jag egentligen är en smula sorgsen. Tärd, till slut. Jag pratar med alla mina barn regelbundet och med de två ljuvliga små i Solna. Där inväntas för övrigt resultatet av ännu ett covidtest och därför är jag inte där utan här, på ön. I mitt juliga, pyntade och, jovars, ganska julfryntliga hus. Vi har köpt en pytteliten julskinka till oss två,
vi snaskar juleskum om lördagarna och ibland fuskar vi på en tisdag. Här finns inga lussebullar och inga pepparkakor och jag har ätit alldeles för få clementiner. Fast imorgon skall jag nog koka risgrynsgröt. Till mig själv. L tycker inte om gröt. Men vi har fint grötporslin.
Såg just första avsnittet av After Life med Ricky Gervais som deliciöst grumpy, otrevlig och deppig änkeman på Netflix
och känner hur jag liksom tog över den sinnesstämningen efter att TV-n stängts av. Det var inget jultema med den, så jag vet egentligen inte varför den fick utrymme. Jag letar, lätt desperat, snarare efter bara feel good och lyckliga slut. Gärna i slösande sol och vackra miljöer. Alternativt, apropå jultemat, med en massa glitter och julstämning. Jag behöver mängder av det senare för att få till något slags julglädje och ändå blev jag lite upprymd av den där sura och tvära Mr Gervais. Jag fick liksom vältra av mig min lappsjuka på honom en stund. Den fick någorlunda ordning på tankarna. Jag pratade med mamma i eftermiddags igen och jag slås av hur stark hon ändå är och jag tänker på hur många gånger hon varit just stark när det är allvar på riktigt; när det finns all anledning att vara orolig och rädd. Istället kan hon haka upp sig på småsaker och bli hur orolig som helst. Om jag råkar nämna att jag har lite ont i huvudet, kan hon med stark oro i rösten ringa flera gånger för att höra hur jag mår. Det där slår mig när jag försöker betrakta mitt lappsjuka jag utifrån; att jag får en märklig energi och får gjort saker, som legat som osande surdegar alldeles för länge. Jag ringer glömda samtal, fixar med tråkig admin och får till slut iväg försenade uppgifter till SCB. En bild på arbetskamraterna Dino och Linn från igår fladdrar förbi och jag ler.
Dingle, liksom. Det är städat och plockat hemma, förutom lite damm här och där och på något sätt känner jag mig ändå stark. Som när jag som sjuttonåring pluggade för att slippa tänka på att pappa tynade bort framför våra ögon. Vid skilsmässan för snart tjugotre år sedan när jag såg ut som en luggsliten sparv men hittade kraften i jobbet och tog det omvälvande beslutet att prova på något helt nytt. Samma märkliga energi har infunnit sig när livet har bråkat vid andra tillfällen och jag med blodsmak i munnen bara plöjt, kört ner hakan i kragen och jobbat. Jag kanske inte alltid varit så effektiv vid de tillfällena men jag har så gott som varje gång mer eller mindre medvetet fått till något slags förändring, som gett energi och ny luft, även om det kostat på.
Ett stopp vi Saltkällan på väg hem från nya uppdraget i Dingle, augusti 2015
Jag tycker att jag ser den här energin i min omgivning nu. Vi bryter inte ihop. Inte synligt, åtminstone. Vi misströstar stundtals, klagar tillsammans och skrattar till slut åt eländet. Åtminstone så länge vi inte drabbas av det som vi fruktar mest. Jag minns hur jag i den period i mitt liv, då jag var som allra mest förtvivlat rädd, kände det som att det satt en istapp i min ryggrad. En kyla inifrån som var sällsynt obehaglig men som höll mig upprätt. Sedan, när rädslan och förtvivlan släppte och jag kunde andas ut, var det som att den där istappen smälte och jag fick sjunka ihop för en stund. En blöt, hulkande fläck att torka upp, borsta av och lämna därhän. Som en baksmälla. Kommer vi att drabbas av kollektiv baksmälla när pandemin gett vika, tro? Hur förberedda är vi på den? Det finns en gemenskap i det kollektiva förfasandet över hur ursinnigt trist det är att få sitt sociala liv så kringskuret och över hur upprörande det är att så många liv inte gått att rädda. Vart tar den gemenskapen vägen när livet skall återgå till det normala igen? Har vi blivit snällare då? Mer empatiska, hjälpsamma och kloka? Jag hoppas det. Höll på att hänga på en bisats med något dysterkvistigt som motvikt till det hoppfulla, men jag avstår. Och så, till sist – häpp!: medan jag suttit här och skrivit på mitt blogginlägg har J fått svar på sitt covidtest. Och visst har hon till slut Covid19. Ingen smak, ingen lukt och med lätta förkylningssymtom. Må de fortsätta vara lätta. Vi facetimear om eländet. J klagar över bristande sälta på parmesanchipsen men knastret är fint. Löjrommen slösas inte på henne en kväll som denna, så G får ensam se till att den inte förgås.
Båda två läppjar på bubblor men bara en av dem har smak på sina. De skrattar åt eländet och jag också, fastän jag annars hade kunnat vara där och hjälpa till att ta hand om både löjrom, parmesanchips och bubblor. Lillördag, ju.
Jag kör istället Guttsta källa från Ica och drar igång ännu en julfilm innan läggdags. Har de senaste dagarna binge-tittat på två småtrevliga miniserier. En tysk, Hemma över jul, som puttrade på med klassiska förvecklingar och klavertramp,
och överraskande mysiga amerikanska julsagan i ett stämningsfullt New York; Dash and Lily,
Minsann fick inte Auld Lang Syne vara med också…
Tror baske mig att jag dristar mig till att överraskande rekommendera de där båda för en stunds verklighetsflykt undan dretåret 2020. Och vet ni, så där himla dåligt mår jag egentligen inte – jag får bara tämligen korta anfall av leda, tristess och otålig längtan efter normalitet innan jag borstar av mig och inser att vi trots allt klarat oss ganska bra så här långt.
… har övergått i en helgrå söndag med för Västkusten typiskt regn på tvären. Vi kurar inomhus idag och gör inte många knop. Dagens extra timme känns som en ljuvlig oändlighet just nu och tidningarna på hög skall få ta precis hur lång tid de vill.
Men hösten rusar iväg utan att vi kommit iväg till Murviel. Decembertrippen är fortfarande med i planen som jag envist håller fast vid. Jag längtar dit. Kan inte riktigt uppbåda lust och energi för att fixa i huset på ön och det är lite synd, för det blir snabbt fint efter att svabben fått göra sitt och snabeldraken fått härja några varv. Istället drog vi iväg på lägenhetsvisning i nya kajområdet i Skärhamn igår; mest för skojs skull men fantasin skenade iväg och till slut hade jag nästan flyttat in.
Utsikten var fullkomligt makalös,
Klicka på bilden för filmsvep!
lägenheterna så fina, och kajen utanför lägenhetsfönstren så inbjudande.
Jag kunde se mig själv släntra ut för ett morgondopp åtföljt av frukost på den makalösa takterrassen,
eller varför inte en tur med havskajaken som jag isåfall skulle skaffa? Allt detta alldeles i närheten och bara en dörr att låsa när vi åker till Murviel. Ett lock-up-and-leave. Men smakar det så kostar det, så motvilligt jobbar jag nu på att släppa tanken på den tjusiga lyan. Entrén hemma fick lite höstpyssel när vi kom hem och det gjorde mig glad ändå.
Jag tände ljus och såg till att göra mig små ärenden ut med jämna mellanrum för att beundra min lilla installation. Det är tur att huset vi bor i inte är oävet det heller men det är trots allt en del pyssel med ett trähus som ligger så utsatt som vårt. Det är också tur att det är jobbigt att flytta när lystna flyttartankar tränger sig på. Med sådana tankar manifesterade bakom pannbenet la jag mig raklång i soffan och drömde mig bort till adventsmys i Murviel istället.
Det är nämligen ännu finare drömmar att ha eftersom de dessutom inte behöver stanna vid det. Murvelhuset finns. Det är vårt och det väntar på oss. Kanske var det just längtet dit som fick flyttankarna att skena för en stund där på kajen i Skärhamn igår? Mycket kan hinna ändra sig på en och en halv månad. Till det bättre, hoppas vi. Innan det förhoppningsvis är dags är det dock en hel del som skall hända, bland annat några turer till Solna och, trots allt, lite fixande med huset på ön.
