Etiketter
Jag är hemma på ön. En vecka har gått sedan vi lämnade Murviel; en vecka späckad med jobb och resor och just avslutat prinshäng i Solna.
I huset på ön dröjer sig både jul och advent kvar, dels för att jag inte haft tillräckligt många timmar hemma för att hinna med att plocka bort krimskramset och dels för att jag vill ersätta adventsljusstakarna med lampor som beställts men som ännu inte kommit. Det som kan eldas upp, får stå och brinna om kvällarna och på köksbordet samlas pyntet jag rycker med mig när jag får julrysning av någon ohemult tomtig sak. Det får trots allt finnas gränser. Som med franska julgranar som stoppas ner i en vedklabb och lämnas utan vatten veckor i sträck. Gruvligt sorgligt är vad det är;
När vi så mötte ett städat och fräscht doftande hus vid hemkomst för en vecka sedan, var lättnaden påtaglig. Himla bra med ättika och pepparmynta, tänkte jag, innan det gick upp för oss att hantverkarna dykt upp under mellandagarna och tätat genomförningen vid köksavloppet. Inte en musskit i sikte, alltså! Tills jag kom hem från prinsarna i Solna idag och knockades av den omisskännliga lukten så fort jag öppnade ytterdörren. Tvättstugan i källaren är nämligen åter full av muslort. De hittar naturligtvis nygamla vägar in, trots att där inte finns någonting alls ätbart att hämta. Fast då kan en ju i sin musenfald bygga bo med egen toa i tvättstugelådor istället (känsliga läsare varnas för bilden nedan)…
I en renoverad tvättstuga som borde kunna få vara fräsch…
MUSJÄVLAR🤯🤬🤢👿
Lägenhet högt upp i en skyskrapa känns en sådan gång som ett alltmer lockande alternativ.
Regn och kompakt mörker reagerade jag över också vid hemkomst men nu, en vecka senare, känns det redan lite bättre. Jag kan till och med titta på bilderna från Sète och okulärbesiktningen av madamerna J:s nya lya där utan att alldeles gå i spinn av längt tillbaka söderut. De får det fint där alldeles vid kajkanten!
Jag kan också drömma mig bort till mild luft och sol när jag i bara tröjärmen vårstädade delar av murvelträdgården,
och till och med minnas tillfredsställelsen när det var gjort utan att fullständigt gå under av frustration över att inte kunna vara där.
För nu drar det som sagt igång igen. Jag lider ingen brist på sysselsättning och de inplanerade resorna är redan många. Löftet till mig själv är ändå att vårens resor kontra tillvaron på ön skall upplevas vara i bättre balans än i höstas, oavsett hur många resorna behöver bli.
På torsdag åker jag till Pajala för en språkdag med Kennaris fjärrlärare där. Så långt norrut har jag aldrig varit och det känns rentav lite äventyrligt. Jag kan lova att det var betydligt trixigare att boka de många resbenen dit, jämfört med mina franska diton. Kanske tur av flera skäl att pajalaresorna nöjer sig med att vara digitala?
Det är sedan gammalt och därmed en nykter påminnelse om att det är helt och hållet futilt att tro att snö är lösningen på midvintermörker, såvida du inte tar dig betydligt längre norrut eler upp på väl valt fjäll. Vi väljer ingetdera. Vi rymmer söderut istället. Redan ovan molnen visar sig solen och livsandarna om inte spritter till, så åtminstone börjar kittla lite försiktigt.
Dagen därpå var himlen plötsligt blå, en blek vintersol badade ön i milt och vackert ljus och hela november var i ett slag förlåten. I tre hela dagar.
