Den där självklarheten i storhelgs- och semesterumgänget med barnen gick förlorad våren 1998. Alltsedan dess har jular, påskaftnar och midsomrar visserligen för det mesta blivit fina och visst har de firats med både barn och den storbrokiga familjen, så inte blev det dåligt för det. Bara annorlunda än vad jag föreställde mig när familjelivet var ungt.
Just midsommarfirandet fick sig dock en allvarlig törn när det gäller firandet med familjen; lika mycket på grund av mina egna val som på det faktum att unga, vuxna barn väljer vänner framför gammfamiljen att fira med. Det är både som det skall och något som värmer i det där ändå längtande hjärtat.
Idag längtar jag efter dem.
De där gamla träfigurerna som symboliserar syskonen G har hängt med ett tag nu och jag ler lite fånnostalgiskt när jag ser dem…
Solen skiner över min äktsvenska midsommarö.
Skärgård, måseskrik, och fransk lunch på kajen med ett glittrande, kluckande hav.
Det är vackert bortom all sans. Det är också sommarens allra första semesterdag efter sedvanlig tjurrusning ut ur vårterminen. En sådan kajsejour är nog precis vad jag orkar med. Picpoul överraskande nog i glaset och små västkustmusslor i en ångande gryta slank ner utan några större åthävor.
Jag har sovit i tolv timmar. Jag skall fortsätta fokusera på att få tillräckligt med sömn de närmaste dygnen, för på tisdag bär det av till Murviel med småprinsarna, som just nu firar midsommar hos sin farmor och farfar på en idyllisk skärgårdsö.
Det kom en bild på Bror i vattenbrynet🥰
Då byts dagens stillsamma tillvaro mot en betydligt livligare variant och det ser jag fram emot. Väldigt mycket, till och med.
Bäst jag sitter här med mitt bloggverktyg pingar ett minne upp på Facebook i bakgrunden. Det är från midsommar 2005, alltså några år innan sociala medier fick fart. Inte en vanlig midsommar då heller men tillsammans med familjen firades den. Vi var allihop lite lätt svedda på bilderna, fullständigt oförberedda som vi var på intensiteten i Floridas sol på denna vår sista gemensamma familjesemester med alla barnen med samtidigt.
Jag inser också att det fortfarande 2005 inte fullt ut satt sig i befolkningens gemensamma medvetande att du faktiskt aldrig skall tillåta dig att bli ens lite röd i skinnet. Alltså verkligen aldrig. Skäms jag lite när jag ser skinnet på mina barn glöda? Minns jag ens att det var så? Jo, det gör jag faktiskt. Jag minns att det var ett ögonblicks verk och att skuggan under palmen tillsammans med solkrämen inte förmådde skydda oss. Att det överrumplade mig.
I murvelträdgårdens poolhus hänger solhattar på rad. På en hylla ligger solglasögon – både inköpta och kvarglömda – och i badrummet på gaveln trängs solkrämer med ordentlig skyddsfaktor. Skugga i flera varianter bjuder vi på också. Ingen skall behöva bränna sig invid murvelpoolen.
Solen har till slut gett sig längre ut i havsbandet och ett stilla midsommarregn smattrar på rutan. I ena gästrummet ligger resväskan uppslagen och i tvättstugan surrar maskinerna ikapp. Vi förbereder oss för avfärd. Jag försöker skaka av mig känslan av vemod över att lämna huset på ön när det är som allra, allra vackrast, fullt medveten om att när jag är hemma igen kommer veckorna att rusa in i hösten innan jag ens hunnit blinka.
Väl på plats i Murviel kommer det vemodet att vara som bortblåst, det vet jag. Att det är en priviligierads dilemma vet jag också; den att tycka att tiden inte räcker till för att njuta av allt det som jag har tillgång till. Att alltid längta efter både människor och platser är ju egentligen något väldigt fint. Allt – alla – finns där ju. Jag delar bara med mig, lämnar plats. Sådant är varken svårt eller vemodigt, bara precis i sin ordning.
