… för att lämna huset på ön, så är det för gott.
Jag kom hem från ännu en roadtrip härom dagen, efter värmländsk grillfest,

välbehövligt häng hos tre av fem barnbarn och efter en sväng inom mamma. Det kläms in en hel del under de där tripperna och jag får erkänna att jag efter en sådan tur ändå är lite trött. Då är det skönt att komma hem, packa upp väskorna och flytta ut ur necessären och in i tomma badrumsskåpshyllor. Men den här gången; lite långsamt, men som vanligt på autopilot, gör jag som jag brukar, när blicken möter min egen i badrumsspegeln och jag blir stående. Med ansiktskrämen i ena näven, tandborsten i den andra, stirrar vi dumt på varandra, spegelbilden och jag:

– Du gör det här för sista gången just här på den här fläcken, i det här huset, säger jag till spegelbilden; du kommer inte att packa upp någon necessär här igen, har du tänkt på det?

Jag gör en massa saker för sista gången de här veckorna. Jag kör över tjörnbron i augustisolnedgång och utbrister för mig själv, högt och med rösten full av beundran, att det verkligen är makalöst vackert. Jag ringer mamma och hojtar glatt att ”nu är jag på broa”, precis som jag brukar göra för att mamma skall få koppla av och släppa oron över att något skall hända mig ute i trafiken. 

Mamma är 93. Klar i knoppen men långsammare nu och allt hänger hon inte med på längre.

Sista samtalet till henne från just broa har troligen ringts nu. Av rätt anledning, skall tilläggas, för mamma finns ju kvar, medan huset på Tjörn snart är någon annans.

Vi njuter av vår näst-sista helg i tjörnhuset och jag pendlar mellan att otåligt vilja lämna och en känsla av lätt panik över att det snart inte längre är vårt. Kanske har det med tidpunkten att göra; så här års, hemkommen från Murviel och tillbaka på jobbet igen, brukar jag köpa nya blommor, kanske byta gardiner, möblera om och fundera över hur vi bäst skall höstmysa till tillvaron bakom dörrar stängda mot höstrusk.

Istället packar vi ihop. Kastar lystna blickar ut till det ljuvliga augustivädret innan vi dyker ner i flyttkartongerna igen. Vi åker till Loppis i ladan och återvinningen istället för till badklippor, och den occitanska färgen på skinnet bleknar istället för att bättras på under västkustsk sol. 
I fredags åkte jag tidigt till Dingle och tappade som vanligt andan vid åsynen av slöjorna över daggvåta ängar med betande får och kossor och över viken alldeles innan Tjörnbron.

På måndag gör jag också det för sista gången; åker till jobbet i Dingle från Tjörn, alltså. Sådana stunder får jag jobba hårt för att mota vemodet.

Kollegan i Dingle utbrast i fredags, efter att jag gnällt en stund över flyttångesten, att jag ju valt helt fel tidpunkt att flytta på. Man flyttar i november, när västkusten är som jävligast,

inte i augusti, när det är som allra bäst.

Hon har, som alltid, helt rätt.

Som tur är vet jag att vemodet kommer att övergå i lättnad när allt är klart. Vi har dessutom fått erbjudande om att hyra ett hus i Ulebergs hamn medan vi väntar på att vårt radhus skall bli klart. Det kommer att göra livet betydligt enklare under det limbo som uppstår under vår tillfälliga bostadslöshet. Pryttlarna får följa med till sagda hus, magasinet kan sägas upp och jag slipper leka baglady med resväskan ständigt packad. Vi kan helt enkelt fortsätta att leva som vi gjort hittills; med två hem med nästan allt på plats och bara en kabinväska med när vi reser mellan de två hemmen.

Galet vacker utsikt kommer vi att få njuta av också, allt tack vare bekymrade vänner som hör sig för och på alla möjliga sätt hjälper oss att hitta lösningar.

Himla tur när de egna planerna möjligen är en smula vidlyftiga …