Fredagskvällen med languedocska droppar i glaset efter en minst sagt innehållsrik vecka hittade mig i soffan både glad, upprymd, utpumpad och besviken på samma gång. Viktigast av allt är ett sedan sju år efterlängtat besked av ett mer privat slag, som jag kommer att låta prägla hela den kommande helgen. Lättad och tacksam och med påfylld energi skall jag ta mig an decembers första helg. Stearinljusen jobbar för högtryck, brasan i kaminen värmer och huset är lagom fejat; man behöver ju inte förta sig när ingen stark sol som kan avslöja städslarv letar sig in genom fönstren. Se där en bra sak med den mörka årstiden!

Annars har veckan präglats av förändring. Kommande och omedelbar. Nästa vecka är det dags för en nedstängd skola igen och vi ställer om till fjärrundervisning. I två veckor, till att börja med men vem vet hur länge vi behöver hålla igång just det? Samtidigt har detaljerna kring mitt framtida uppdrag finaliserats och det står klart att från och med 1 februari 2021 är jag inte längre rektor. Plötsligt känns det märkligt och jag drabbas av lätt separationsångest. Hur skall jag hantera att inte längre vara in the thick of things? Säkert kommer det att vara viktigt att se till att Murviel med en gång blir en del av ekvationen; då blir den nya, andra verkligheten just verklig. Otåligt har jag därför inväntat Macrons besked 15 december för att trycka på acheter-knappen i Air Frances app. För att smaka på hur det skulle kunna bli att mer fritt förfoga över tiden också mellan skolloven…
Fast där är jag inte riktigt än och det är ok, trots allt. Det kommer.

Till slut har vi ändå bokat en murvieltripp, betald med vouchern från den aborterade höstresan.

Jag orkade inte vänta längre. Det får bära eller brista. Och hållas tummar.

Fram tills dess är det Tjörn och Solna som gäller. Äldsta dotter J jobbar på sjukhus och alla förstår säkert vad det innebär. Ett krisavtal blir hennes verklighet framöver och då får vi hjälpas åt. Jag kan ju jobba varsomhelst ifrån både nu och framöver. En bra sak, mitt i alltihop.

Son E med sambo meddelade under fredagskvällen att någon tripp från Norge till Sverige över nyår inte längre är aktuell. Karantänsreglerna västerut är inte kompatibla med resor österut och jag är förstås besviken, om än inte förvånad. 2020 är ju året som präglas av kraschade planer och uteblivet umgänge. Något av det värsta av allt, till slut, är all den tid jag hade velat tillbringa med mamma. Min nittio+ mamma, klar i knoppen, alltid något av en enstöring men som nu är märkbart påverkad av de uteblivna sociala kontakterna. Vi ringer varje dag och hon låter pigg men jag märker att hennes omvärld krympt; hon hänger inte riktigt med i alla svängar och det är fullt begripligt. När vi lämnade Solna förra helgen åbäkade vi oss förbi Degerfors; en omväg som innebar en dryg extra restimme – bara för att få tio minuter med henne på trappan,

och för att överlämna prinsarnas adventskalender.

Fina mamma. Jag längtar efter att få krama henne. När vaccination finns tillgänglig, ställer jag mig först i kön. Sedan åker jag till mamma och till E i Oslo. Och till Murviel.
2021.
Året som gärna får bli väsensskilt från 2020.