Etikettarkiv: barnbarnsmys

Så vad pysslar klottrar’n med?

03 lördag Jul 2021

Posted by in Familjen, grand-mère, Murvelhuset, poolliv

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

Ja, inte klottrar hon mycket inte. Hon hinner inte. Hon är upptagen med att uppleva. Hon spammar Instagram. Hon är upptagen med att vara lycklig. Hon badar och så badar hon igen. Tills fingrar och tår blir som russin. Med Bertil, som snabbt går från tveksamt plask på första trappsteget i poolen till ensamsegling på det djupa. Han är också upptagen av att vara lycklig.

Men han pratar inte om sig själv i tredje person. Han har inte blivit alldeles fnoskig, som klottrar’n.

En bild säger iallafall mer än tusen ord, så ni får koka ihop er egen murvelhistoria med hjälp av bilderna.

Klottrar’n har inte tid, så sätt igång och fabulera till de föredömligt kronologiskt ordnade bilderna i bildsviten:

Jag, dvs klottrar’n, hinner inte!

När Bertil och elefanten drog västerut

05 måndag Nov 2018

Posted by in Familjen, grand-mère, huset på ön

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Jag har kört in polis- och brandbil i garaget,

ställt tillbaka de något avmagrade blommorna i fönstren,

Bra flärp på de långa blomstänglarna…

fördelat prydnadskuddarna på båda sofforna istället för i bara en,

och ställt tillbaka ljusstakarna på borden. Huset ser nästan ut som det brukar igen och det ekar mellan de perfekt tapetserade väggarna. Jag ser mig omkring och tycker att det ser en aning själlöst ut. Lite för ordentligt. Innanför de renoverade väggarna har inga barn levt vardagsliv, det blev vi varse när en fyraårig liten prins härom veckan rusade in med ett stort leende på läpparna och genast satte igång med effektiv homestaging.

Med tavlan på sned…

Vi fladdrade efter honom med skräckblandad förtjusning och flyttade i rask takt upp den ena prytteln efter den andra i höga skåp och på hyllor undan prinsens raska och skickliga händer.

Han var hela tiden steget före och huset på ön förvandlades till ett vidunderligt äventyr, där prinsen upptäckte ett mörkt garage, hoppvänliga soffor och en fåtölj med päls på.

Överallt fanns märkliga sittplatser och såväl prins som elefant hittade ställen att kura ihop sig på på de mest oväntade platser.

  • På en spansk bönpall,
  • eller i en fönstersmyg,
  • ifred bakom en gardin,
  • eller varför inte i en hängmatteställning på terrassen?

Sängarna gick bra att hoppa i, medan prinsen sjöng om apor som gjorde samma sak.

Jag brukar förespråka en något slätare bäddning men varför inte?!?

Alltmedan jag log och fångade kramar i farten.

Det hände att prinsen blev gramse ibland men bara när det fanns anledning och bara för korta stunder.

Nu har han tillsammans med sin morbror tagit tåget tillbaka till sina päron och det har blivit så tomt, så tomt.

Vi skall snart göra om äventyret. Det skall inte dröja jättelänge innan jag hämtar honom igen och drar västerut. Den gråa killen med snabel får följa med då också; det är sedan gammalt.

Vi ska åka tåg igen, trots att SJ – eller är det Trafikverket som är boven? – gör sitt bästa för att ge den här inbitna bilisten skäl att istället sätta sig bakom en ratt för att vara säker på att inte drabbas av omöjliga förseningar. Men om försenade tåg skall jag inte orda nu; det blir för trist, så det tar vi en annan gång. Och prinsen kom ju både till ön och tillbaka hem till Solna igen. Med tåg och i tid.

Jag fantiserar redan om när han är här igen och om vad vi skall hitta på då. Och jag fantiserar om nästa sommar och Murviel, om Bertil och lillebror Bror, som snart också är stor nog att ge sig ut på egna äventyr utan päron.

Jag blir lite fnattig av blotta tanken. Mormorfnattig.

I Murviel är hus och trädgård mindre vuxet än på ön. Där finns inga tapeter känsliga för kladdiga barnfingrar och runt det som kan vara farligt finns staket. Där finns inga smitvägar för små upptäcktsresande, som det gör på ön. Bertil hittade smitvägarna meddetsamma; samma svagheter i inhägnaden som vår lilla hundmadame utnyttjade, också när hon blivit en mycket stillsam och långsam dam.

Där bortom den låga muren väntar nog roliga saker…

Barnsäkerhet stavas uppmärksamhet konstaterar jag ännu en gång. Det går aldrig att skapa en en helt barnsäker miljö – de små är hela tiden steget före; listiga och kreativa i en synnerligen effektiv kombination!

Jag pustar ut lite i min soffa med välordnade kuddar på rad. Lite skönt är det att hälla upp ett glas vin från slottet nära Murviel utan att behöva hålla det undan små barnhänder. Men bara för en kort stund. Ganska snart vidtar längtet igen, för hur charmigt är det egentligen när var sak får ligga kvar på sin plats?

Det är ju nästan löjligt, om du frågar mig!

Glass- och ballongdagar

10 söndag Jun 2018

Posted by in Familjen, grand-mère, Jycken, Om dagsläget, Reminiscenser, Resor

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , , ,

…dyker upp, rätt vad det är. Jag tar vara på dem, njuter i fulla drag och försöker hålla kvar känslan efteråt så länge som det bara går. Min älskade äldsta myntade begreppet när jag senast var i Solna hos mina barnbarnsprinsar. Det var min födelsedag, solen sken, det var varmt och efter att vi lämnat stora Lilla B på Föris, tog vi mini-B med oss till Ulriksdals trädgårdar och deras gigantiska pelargonhav.

Vi åt lunch i trädgårdscafét och Mini-B strålade ikapp med solen, till våra bordsgrannars stora förtjusning. Det inhandlades blommor med dito krukor; troligtvis mycket dyrare där än hemma på ön men det gick inte att låta bli.

Jag fick födelsedagsmiddag av den skicklige svärsonen, tårta och glass. Fast inga ballonger. Det blev liksom glass- och ballongdag ändå. Allt annat än B1 och B2 försvann långt bort. Allra finaste pojkarna har den effekten, alldeles utan ansträngning. De bara är.

Finast i världen.

Jag liksom laddade för en vecka långt bortom glass och ballonger förra helgen. Hemma på ön fanns Wilda, som precis av veterinären fått beskedet att det är dags att säga hej då till alla mattar och hussar. Hon är fortfarande med oss men hon skall snart få somna och jag är sorgsnare över det än vad jag hade kunnat föreställa mig. Men brorsorna höll mig på gott humör ändå.

Framför mig låg också resan till Norge och ett annat avsked. Det blev fint på alla sätt men jag är tagen av det. Min barndoms Tinn väckte så mycket känslor att det blev svårt att sortera dem alla.

Min onkel ligger nu i graven bredvid min bestefar och hans föräldrar. Det är 99 år mellan bestefars mammas dödsdag och hennes sons. Han var bara ett år gammal när hon dog men själv blev han nästan hundra. Etthundraarton år senare dör hennes sonson och tanken svindlar. Min onkel fick uppleva både barn- och barnbarnsbarn och det måste ändå betraktas som en fantastisk ynnest!

Tre munkar sade hejdå till Oleman – barnbarnsbarnet Even undrade om den äldste av dem var ”en dame”! Han hade ju ”kjole”…

Att återse det gamle huset, där mamma och Oleman växte upp, är som att göra en tidsresa. Utsikten genom fönstret i vårt sommarsovrum, tavlorna som alltid hängt på väggarna, det pyttelilla köksbordet, som jag tyckte var så stort när jag var liten, doften från alla timmerstockarna, knarret i golvet, vedspisen i köket och ljusspelet genom de gamla fönsterglasen; det är verkligen ett helt annat hus, men känslan är densamma som den jag känner i murvelhuset; strävsamma liv har levts på båda platserna och landskapet runtomkring är lika andlöst vackert.

Detta bildspel kräver JavaScript.

På hemvägen fick vi stanna gång på gång. Välbekanta vyer behövde få fastna på min kameralins och jag hade svårt att slita mig. Det var länge sedan sist, men Gaustatoppen i fonden och Tinnsjön i botten av dalen ser ut precis som de alltid har gjort. Det dramatiska landskapet drar i mig, berättar att här finns rötterna, här hör en del av mig hemma. Jag tycker om berg. Norska, såväl som sydfranska. Berg är barndom och trygghet.

Detta bildspel kräver JavaScript.

På väg hem fick jag softis med krokant. Inte på det vanliga stället på Kongsberg, där pappa alltid stannade för en rökpaus, utan på en bensinmack i Drammen. Det gamla stamstället är borta, eftersom vägen fått en ny sträckning.

Alldeles förskräckligt, tyckte jag, som sett fram emot den episka kongsbergsglassen. Bensinmacksditon var inte alls lika krämig och god men krokanten smakade åtminstone som den alltid gjort.

Några arbetsdagar följde innan det blev helg igen och jag fick hänga med den här stjärnan! Skärhamnsmacka på bryggan, premiärbad (för mig) i ljummet hav och middag på terrassen med rosé från Languedoc i glasen – två glass- och ballonghelger på varandra, alltså. Fina grejer mitt i allt det som tynger och är vemodigt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag stryker min lilla vovve över den mjuka pälsen och hon tittar på mig med sin kloka, alltmer skuggade blick och jag försöker acceptera att så mycket av allt det som känts självklart inte längre är just det.

Løvetandvin (maskrosvin, alltså!) från 1934 får agera slutvinjett på detta något röriga inlägg – representativt för de två veckor som gått sedan jag senast skrev, kanske. Jag sorterar tankarna medan jag skriver.