Etiketter
Adventstid, barnbarnsmys, jul med familjen, nyårsfirande, Oslo-Falun-Solna, småttingar, växjöuppdraget
En många veckor lång jobb-barnbarns-jul- & nyårsturné är till ända,
och vi har åkt västerut igen för ett kort stopp innan vi åker ”hem” till Murviel för ett par lugna veckor.
Eller nu ljuger jag ju, faktiskt. En sväng inom Växjö blir det innan vi sätter oss på planet mot Paris, följt av TGV till Béziers, på trettondagen. En del distansjobb tar jag med mig till det franska vistet men vi kan åtminstone hålla oss stilla medan vi är där.
Att jobba har jag ingenting emot. Växjöuppdraget har till och med gett mig förnyad energi. Det är skönt med ett tydligt huvudmannaskap och etablerade stödfunktioner; sådant gör rektorsuppdraget tryggt och betydligt enklare än när sådant stöd inte finns. Det lär nog därför bli fler konsultuppdrag framöver men först skall en flytt klaras av och en flänga-omkring-paus tas.
Prioritet, förutom Frankrike och min mamma, har förstås främst resorna till småttingarna. Jag längtar efter dem alla; Bertil, som tar mig i handen och ser mig djupt och frågande i ögonen när jag säger att jag skall åka hem men att jag kommer snart igen.
Om hur länge är snart?
Är tre veckor ”snart”?
Vi är bästisar, Bertil och jag, och bästisar vill gärna hänga mest hela tiden.
Elsie, det lilla lyckopillret, som smilar, charmar, vinkar, klappar händerna
och tycker att hunden Stina är väldans intressant.
Det är för övrigt ömsesidigt, eller är det kanske snarare det som ramlar ner från Elsies matplats som gör just jycken så förtjust …?
Så Bror, som älskar tåg i alla skepnader,
och som skall följa med mig till Göteborg snart igen. Där planeras för kusinträff med Maj på Alfons Åbergs hus. Båda kusinerna är förtjusta i pojken med den bruna stickade tröjan, så det tror vi blir en bra dag. Maj, den gulliga lilla loppan, för övrigt, så full av glädje och sprall; henne skulle jag ju också hellre ha lite närmare!
Och Iben! Trollungen; pillimarisk, söt som en gröt och norsk!
Jag längtar efter dem allihop, fastän vi ganska nyss har setts. Ändå far jag till Murviel…
För dit längtar jag också alltid. Föga kompatibelt längt är vad det handlar om, därav alla resor. I Murviel skall vi mest vila den här gången. Förhoppningsvis kommer den efterlängtade badrumsdörren på plats, liksom den till vår lilla klädkammare. Gör de det, skall jag dra på mig merylbrallorna, och måla sagda dörrar. Det känns som ett lagom projekt.
Sedan skall den nyröjda trädgården inspekteras,
apelsiner plockas från trädet i terrasseringen,
och nyplanteringarna uppe vid poolen beundras. Jag kommer garanterat att fota härligheterna närgånget.
Nya tonnellen på terrassen utanför köket skall få lämplig taktäckning och den trasiga parasollen skall skickas till dechetteriet.
Det skall bli skönt. Stora parasoller och klumpiga parasollfästen är utrymmeskrävande och jag tror att terrassen kommer att upplevas större nu.
Eller åtminstone mer praktisk och lättskött.
Det blir fint.
Ett helt nytt år har det så till slut blivit.
Hur kommer det att bli?
Hur var 2022?
Det går ju inte att i det större perspektivet beskriva 2022 som ett bra år. För mig personligen finns dock mer att se tillbaka på och vara nöjd med än tvärtom. Det hindrar inte att året också haft sina bekymmer också nära mig. De passerar naturligtvis inte obemärkta förbi och stundtals har oro parkerat sig och stört mitt ekvilibrium. De samexisterar, alla känslorna; allt det som påverkar, gör mig glad och som gör mig ledsen.
Det finns alltså, som alltid, utrymme för förbättring.
Skall jag berätta det för 2023 och försöka dirigera det nya året i rätt riktning?
Om jag kan.
Om jag bara kunde.
Men dock; Gott Nytt 2023, kära bloggläsare!
Murvielklotter 