Precis som så gott som alla jular vi upplevt här, har även denna vistelse bjudit på fantastiskt väder.
Idag fick tjocka tröjan stanna hemma till förmån för en tunn vårjacka när vi drog till havs. 18 grader och sol 26 december känns riktigt mänskligt.
Skäller ut alla förbipasserande …
Vi drog till Le Cap d’Agde den här gången; en riktig skönhet så här års, när solkrämsångorna vaporiserats och stränderna sparsamt fylls med flanörer, picnickande familjer och lyckliga vovvar istället för soltörstande badturister.
Stina blir alldeles yster och far fram som ett jehu så fort tassarna får sandkontakt. Hon jagar vågorna – eller jagar de kanske henne? – rör upp sandmoln efter sig där hon springer och är så lycklig som bara en liten norwichterrier kan vara.
Det smittar av sig. Vi blir också lyckliga, bara av att se henne. Vemodet över att det är dags att åka tillbaka till Sverige ger vika och vi njuter av både hundens glädje och det milda, sköna vädret. Redan nu konsulteras dock kalendrar för att lura ut när vi kan komma ner nästa gång. Januari är välfylld, så mycket vet vi, men februari bör gå att navigera. Vi hoppas att arbetet med det ena badrummet skall komma igång då men erfarenheten säger mig att det är långt ifrån självklart. Jag väljer dock en optimistisk hållning så länge det bara går.
Det är mörkt utanför och julen har plockats bort. Plastgranen har flyttat tillbaka in i sin kartong igen och allt övrigt pynt har rensats bort. Att lämna det som det är och mötas av åsynen av dammig och kvarglömd jul i februari är inget alternativ. Jag vill kunna öppna voleterna, släppa in ljuset och nöjt konstatera att huset är helt redo för oss när vi kommer nästa gång. Om inte någon ny otrevlig överraskning väljer att sabotera den känslan för oss. Men vad skulle väl kunna hända, eller hur?
… är det ännu en gång med de andlöst och intensivt blå languedochimlarna eller skall jag gå igång om hur vattenblänket i poolen når nya höjder när den lägre oktobersolen kastar sina sena eftermiddagsstrålar över vattenytan? När klockan hunnit bli fem och det fortfarande är varmt och jag simmar i vattenblänket och njuter av varje sekund i det mjuka, ljumma vattnet?
Eller skall jag prata om stjärnhimlarna när jag sent omsider tassar in i sovrummet, öppnar fönstret mot den svala natten och blir stående med den gamla dängan av Don McLean om Vincent van Goghs stjärnhimmel ringande i öronen?
Klicka på bilden om du vill lyssna på Don McLeans ballad!
Det är vackert, harmoniskt, trolskt och lite vemodigt på samma gång. Sommarsäsongen 2021 är definitivt bakom oss här också, trots den kvardröjande, ljuvliga värmen. Vi åker dessutom norrut igen om knappt två veckor och där väntar redan ett helt annat klimat. Vintersulorna på bilen åker på direkt när vi kommer hem och oktober lämnar nästan omedelbart över till november, efter att vi låst upp dörren till huset på ön igen.
Bra saker väntar oss därhemma förstås, så det skall nog fungera att tvingas ikläda sig varmare kläder trots allt. Om vi firar jul i Murviel har vi inte bestämt ännu, men alldeles säkert åker vi tillbaka för att åtminstone fira nyår i Murviel. Då är det varmare kläder som gäller här också, men vi har hunnit uppleva tillräckligt många decemberveckor i Languedoc för att också veta att luncher i bara tröjärmarna utomhus absolut är en realitet. Ljuvligt bortom allt förstånd, det också.
Juldagsnjutning 2012
Ljuvlig blev också fredagens utflykt, till slut, trots att vi inte planerat den så som man bör för att det skall bli riktigt bra. Vi for först till Lodève, blev besvikna på första intrycket av staden och insåg dessutom att det inte var en strålande idé att ta med sig hunden om ett museibesök var syftet med visiten (vi skall ge Lodève en ny chans en annan gång och då vara bättre förberedda). Men en härlig fransk lunch med extra allt, då? Det klassiska turistmisstaget hotade; dvs, klockan började närma sig 12 och att leta efter en mysig restaurang i en okänd stad under tidspress kräver en rejäl portion tur för att bli lyckad, så vi gav upp, åkte därifrån och drog till Millau, där vi hittade ett ofranskt lunchhak mitt i stan, åt något halvbra, blev mätta och njöt sedan en stund i solen.
Vaccinationsintygen fick vi förstås visa – hade hunnit glömma att man måste det fortfarande – och ansiktsmasken fick vaskas fram ur väskan för att vi skulle vara välkomna in och igenom restaurangen. Där i solen fick vi för oss att det var dags att se Gorges du Tarn.
Genom Millau rinner floden Tarn, som gett den långa ravinen sitt namn och den följde vi ut ur stan,
och vidare genom Gorges du Tarn fram till lilla byn Les Vignes, där vi tog av upp via en slingrande serpentinväg till platån, ca 900 möh. Skyltar som anger hur högt upp du är dyker regelbundet upp men Madame P talar också om det för oss. Hon är ett förbaskat bra resesällskap, den blå madamen!
Gorges du Tarn, alltså.
Vackert är bara förnamnet.
Hisnande branta fjäll väggar och märkliga klippformationer bildar fond mot den smaragdgröna Tarn längst ner i dalen. Det är dramatiskt, nästan skrämmande och, som sagt, andlöst vackert. Höstfärgerna bryter milt oktobersolen och allt badar i ett mjukt ljus. Av alla skyltar om campingplatser, kajakuthyrning och restauranger längs med vägen, förstår vi att här råder febril aktivitet under högsäsong. Men nu är det helt lugnt. Vi möter enstaka bilar, men i övrigt är det tyst. Tarn brusar, fåglarna låter och torra löv prasslar i den lätta vinden.
Upptäcker hus som klamrar sig fast i branterna och som ibland byggts in i klipporna;
Det ser besvärligt ut. Oländigt.Varför bosatte man sig så, en gång i tiden? Knappast för utsiktens skull, trots att den måste vara något alldeles i hästväg. Jag inser att jag är väldigt nöjd med vårt hus på en liten kulle bland vinfälten, trots den ibland väl så trafikerade bygatan utanför. Till Tarn kan vi åka på utflykt och sedan åka hem igen, efter att ha fått en rejäl dos utsiktsporr (pardon my French!). Branta backar och oländig terräng må vara otroligt tjusigt, men särskilt praktiskt är det ju inte.
Lördagen tillbringades hemma. Jag fick äntligen ramverk på den kenyanska tavlan och senare i idag skall den upp på väggen ovanför soffan vid matplatsen.
Idag hade jag planerat en tur till marknaden i St Chinian men kom inte upp ur bingen i tid. Tror att jag fick min nattsömn störd av drömmar om störtande branter, läckande badrum och tankar på tadelakt, kopparbadkar och annart vackert som jag drömmer om för de förestående badrumsrenoveringarna. Till veckan skall jag ägna mig åt att försöka hitta någon härnere, som både kan det här med tadelakt och som har tid att hjälpa oss inom en inte alltför avlägsen framtid. Wish me luck.
.. om än med allt svalare nätter. Varje dag i värmande sol känns som en ynnest och vi försöker få till en rejäl siesta mitt på dagen, när det är som allra skönast. Jag simmar ett antal längder i det fortfarande 28-gradiga vattnet, gör mina övningar men sveper en handduk om mig en kort stund efter att jag kommit upp ur vattnet. Temperaturerna räcker trots allt inte riktigt till för att det skall vara jätteskönt att torka i solen efter badet. Men med torrt skinn är det mer än varmt nog! Som en junidag i Sverige, ungefär.
I förrgår satt jag i möte framför skärmen hela dagen men fick avbryta när ägaren till det öde grannhuset kom och knackade på.
Jag vet inte exakt hur gammal han är men nog en bra bit över åttio, kanske har han till och med hunnit passera 90-strecket. L var inte hemma, så jag fick ta till min nyvunna, fortfarande stappliga, franska och förklara för honom att jag hade svårt att gå ifrån, protokollförare på ett styrelsemöte som jag var. Både språk- och generationsklyftor försvårade den saken, så jag gick ifrån mötet en stund och tog hand om vår granne.
Han hade kommit för att inspektera det rasande taket på ladan, som gränsar till vår tomt och som vi tidigare i veckan informerat mairen om.
Han konstaterade raskt att det behövde åtgärdas och lovade att skicka en menuisier så fort som möjligt. Sedan pratade vi om hans vackra, men tomma hus och jag undrade om det fanns planer på att sälja det. Jag frågade bara försiktigt och berättade att vi gärna skulle vilja ha grannar där. Men en försäljning är inte aktuell, fick jag veta. Den gamle mannen ärvde huset efter sin morbror och använder det till att förvara maskiner och verktyg. Mest i ladorna, men tillgången till den lilla innergården är viktig för honom och därför vill han inte göra sig av med det. Kanske skall han hyra ut det, funderade han högt, men det verkade inte vara några bestämda planer. Sen berättade han lite om vårt hus och hur det såg ut förut, innan trapporna i trädgården anlades och innan vi byggde terrassen på baksidan. Han hade lekt med barnen i vårt hus, berättade han vidare.
Jag sög i mig allt han sa. Och han sa det på franska. Långsamt och tydligt och jag hade inga problem att förstå honom. Resultatet av det senaste årets studier? Troligen; någonting har helt uppenbart hänt med språkförståelsen, iallafall. Jag hade gärna velat fråga honom om mer men jag var tvungen att återgå till mitt styrelsemöte. Den där apéron med de alldeles för anonyma grannarna måste bli av nu. Grannarna håller alldeles oombedda koll på vårt hus och åtminstone den äldre mannen och hans fru med huset intill, har säkert mycket att berätta om murvelhusets historia.
En hel del pyssel med huset klaras också av mellan varven och i förrgår kom Aidan med sin van och forslade bort allt skrymmande skräp från vårt garage. Det kostade oss €80, tog knappt två timmar och sedan var en av de senaste årens mest irriterande surdegar ett minne blott.
Före …
… och efter men före slutstädning
I helgen skall jag ikläda mig merylbrallan,
Meryl…
Merylwannabe…
ta på munskydd och skyddsglasögon, behandska händerna och greppa såväl kvast som lövblås och städa ur allt damm, alla torra löv och grus. Sedan skall veden få en ordentlig plats längre in i garaget och därmed slipper vi skämmas varje gång vi öppnar garageporten.
Vildvinet växer så det knakar och jag tycker att det är fantastiskt vackert där det klättrar längs med stenfasaderna. Men jag klipper ner det.
Visserligen med viss sorg, men hur vackert det än är, ökar det klättrande vildvinet risken för att objudna gäster tar sig in där de definitivt inte är välkomna. Som möss, till exempel, eller till och med råttor. De senare vet vi hade hunnit bygga en hel råttby i den täta vegetationen invid laduväggen vid poolhuset. När den togs ner våren 2020, försvann problemet med nedskräpningen bakom voleterna i poolhusköket. Nu vet vi därför att de klättrande skönheterna inte kan tillåtas växa hur som helst. Vildvinet, alltså. Råttors skenande tillväxt har vi svårare att kontrollera.
Det där med att fasader bör hållas fria från alltför ymnig växtlighet, är möjligen ett trist faktum men sinnesfriden, där den går att någorlunda uppnå, är viktigare. Åtminstone för den här alltmer luttrade, sedan snart tio år lyckliga ägaren av ett charmerande men stundtals oberäkneligt franskt vinbondehus. Nästa vecka kommer bysnickare Loubets son, som tagit över pappans snickeri, och tittar på vår terrassdörr, liksom det av den nya kranen spärrade köksfönstret,
Man kan inte tänka på allt …🤓
och för att ge oss förslag på diverse andra dörrar inomhus. Det handlar om skydd mot tjyvar, kyla, möss och annat oönskat, liksom, för innerdörrarnas del, om privatliv på porslinstronen, dammfrihet i garderoben och barnsäkerhet vid den långa stentrappan ner från övervåningen. Där har barn redan trillat, dessbättre bara med blåmärken som följd, men varningsklockorna har ringt tillräckligt starka.
Nästa år tassar ytterligare två par barnbarnsfötter omkring i murvelhuset. All anledning, alltså, att fortsätta barnsäkra det som prinsarna visat oss att vi missat.
Så om någon undrar om gamla franska hus är något för den som helst har så lite som möjligt att fixa med på sin lediga tid, så kan jag berätta att så inte är fallet.
Antingen får du älska DIY eller ha pengar att slänga på problemen. Helst bör du ha en kombination av båda. Vi har ingetdera i outsinliga mängder.
Och ändå.
Att skaffa murvelhuset är det bästa L och jag gjort tillsammans.
Allt härligt bakom den grinden ändå …
Allt har en förmåga att lösa sig till slut. Det har vi också lärt oss.
Imorgon kanske jag berättar om dagens resa till Lodève, Millau och Gorges du Tarn. Vi tog oss en liten paus, nämligen. Miljöombyte är bra.
Murvielklotter 