Vi drog till Domaine de Brescou i Alignan du Vent idag. Det var vi inte ensamma om.
Över tvåhundra glada svenskfransoser bänkade sig i den enorma caven på Domaine de Brescou för att lyssna på svenske ambassadören,
representanter för Rivieraklubben; Lars Näslund, som driver bloggen Franska fönster; La Belle Vues Yvonne Tenninge, och Brescous egen oenolog, Lars Torstensson . Handelsbanken var också där och berättade om sin utlandsverksamhet. Det har hänt en del sedan vi senast var i kontakt med Handelsbankens utlandsfilial, kan vi konstatera, och våra hjärnkontor började jobba och fundera över hur murvelhuset och det nya huset i Tjuvkil skulle kunna ha draghjälp av varandra framöver.
På det följde vindlande samtal med personer jag inte träffat sedan före pandemin, ackompanjerat av ett stigande sorl i den enorma caven och vinprovning med diverse tilltugg;
Efterrätt fick vi också.
Himla bra ordnat, alltihop!
Allt var gratis men såklart var detta ett tillfälle för såväl vingården som Handelsbanken och Rivieraklubben att marknadsföra sig. Sådant riskerar lätt att bli en smula överväldigande men idag balanserades det bra. Brescou hade gjort iordning lådor med 6 av deras viner och lådorna fick en strykande åtgång.
Jag tror att alla inblandade var nöjda med dagen.
Rosor bland vinrankorna är inte bara vackert, det fyller också en funktion; skadedjur ger sig på rosorna först och vinbonden hinner reagera innan det är försent! #ekologiskt_vin
Imorgon blir det tidig revelj för att hinna före horderna på antikmarknaden i Pezenas. Jag skall leta linnetyger, inspirerad av Yvonne T, och kanske att vi har tur den här gången och hittar en fin och prisvärd gammal spegel att hänga ovanför öppna spisen.
Kort stopp för att heja på frihetsgudinnan i lilla byn Lugné på vägen hem från dagens utflykt: ”Cette copie de la statue de la Liberté trônait en 1987 à la proue du Maxim’s des Mers dont Albert ABELANET (natif de Lugné) était commandant”
Vi vaknade till ännu en blå himmel och en dag som lovade sommar. Slöa timmar vid poolen hade varit lockande, men vi hade andra planer. Inspirerade av Therese & Rolle på Doc d’or, gav vi oss inåt land och upp en bit i bergen, till en alldeles bedårande liten hameau mellan bergssidorna, till synes långt borta i ingenstans.
Men det är just det som är det fina, att det inte är långt borta alls. Fyra mil från oss, inte långt från Olargues, där vi också gjorde ett kort stopp,
Olargues och Pont du Diable och med berget Caroux i bakgrunden
klamrar sig pyttelilla byn Mauroul fast en bit upp i en dalgång.
Där är det som om tiden stått stilla och ändå inte. Här finns såväl ett litet airbnb – La maison du Bonheur
– som en restaurang som verkligen inte behöver skämmas för sig. Som så ofta är utsidan tämligen oansenlig,
Trappan upp till restaurangens takterrass till vänster
men uppe på takterrassen är utsikten alldeles ljuvlig och stämningen är vänlig och välkomnande.
På baksidan av huset finns en ny utbyggnad som säkert är jättemysig när vädret inte inbjuder till al fresco-luncher.
Men vi satt förstås ute. 27 grader, strålande sol, en ljum, försiktig vind och ett pergolatak ovanför våra huvuden var alldeles ideala förutsättningar för lång lunch en alldeles vanlig tisdag.
Fram på bordet kom snabbt en skifferbricka med amuse bouche; en shot svampsoppa samt krutonger med tapenade och paprikaröra fick fart på aptiten.
På det följde fisk, anka och gris för oss fyra,
hembakat bröd,
och till det potatismos med färskost på Tomme, som var alldeles himmelskt.
Till dessert blev det Mont Vanille, och en tarte au citron till Eva.
Stina fick en skål vatten och vänliga blickar, så hon kände sig välkommen hon också.
Därmed, för att avrunda, varför slutar jag inte att älska Languedoc?
En sådan här dag säger egentligen allt. Det är med svenska mått mätt full sommar, naturen är storslagen och bortom varje krön väntar överraskningar och vyer som det är omöjligt att tröttna på. Medelhav, strand och vågskvalp ena dagen, poolliv en annan och hisnande bergsformationer nästa. Från Murviel och en knapp timme upp i bergen eller en halvtimme ut till havet väntar ständigt nya upplevelser.
Och hur kommer man på att öppna en gourmetrestaurang i en sån avlägsen, pytteliten by som Mauroul?
Det senare har jag ingen aning om, men hittar dit på slingriga vägar gör du nästan bara om någon som varit där berättar för dig. Om den utsökta maten, det fräscha vinet, det engagerade och välkomnande värdparet och byn själv; pittoresk och sömnig.
Nu får ni därmed höra om den från mig, så åk dit, njut och pass it on!
Och som en fin och inkluderande gest; trots att byn är backig skulle det nog faktiskt med lite påpuffningsassistans gå att ta sig fram och in till den nybyggda delen på baksidan i rullstol. Därinne finns både ramper och en stor (och fräsch!) handikapptoalett. Bil går att köra ända fram, om det behövs, så avståndet från bil till dörr behöver inte vara långt.
Bara en sån sak i en urgammal by med branta gränder uppe i bergen!
Helt utan förvarning har jag idag drabbats av något alldeles väldigt storslaget, bisarrt, vackert, barockt (i ordets rätta bemärkelse), magnifikt och plötsligt, mitt i allt det fantasieggande och fullständigt främmande, så nära den värld som alltid varit min att jag tappar andan.
Vi håller söndag. En ljuvlig sådan. Dagen börjar med mina två prinsar på Facetime, fortsätter så med härligt slapp frukost inomhus just idag, eftersom tidiga morgnar nu är ganska svala historier.
Idag hade vi bestämt oss för att åka på Rallye Pinardier** i environgerna.
Vi kom till det första slottet; Chateau de la Raissac, och blev kvar. Flera timmar efter hemkomst ägnar jag mig fortfarande åt att smälta alla intryck. En vacker septemberdag i Languedoc är redan i utgångsläget något alldeles extra. Att sedan få tillbringa en söndag i en slottsträdgård i skuggan av stora träd,
Random madamer som avnjuter konsert
medan överjordiskt vacker musik spelas,
små prinsessor för en dag låter sina klänningar få precis det rätta svänget,
och medan de första löven släpper taget om grenarna, ja, då kapitulerar jag. Gråter nästan och måste sätta mig ned. Överväldigad. Lycklig över att allt är så vackert, så mycket, så allt på en gång.
Då har jag ändå med stora ögon och gapande mun redan klarat av faïencemuseet på ägorna, och konstaterat att slottsfrun Christine Eyde Viennet är både sagolikt produktiv (allt på bilderna är keramik),
galet förtjust i keramik – och norsk. Inget märkvärdigt i sig att vara av norsk börd; det är vi många som är, men snart skall jag bli varse hur alldeles speciellt norsk just Christine är.
Vi får en rundtur i slottet. Christines son guidar oss runt. Där finns inte så mycket som en millimeter yta som inte fascinerar och fångar ögat.
Jag blir alldeles matt.
Vi lotsas in i en salong, där vår guides föräldrar Christine och Jean gått loss och skapat vad som nästan känns som ett akvarium, där de mytomspunna sirenerna föds och där nakna, vällustiga sjöjungfrur och unga män blickar ut över hela härligheten.
Kan undra om pappa drabbades av lätt gubbsjuka när rummet dekorerades, skämtar sonen, möjligen en smula förlägen. Jag lyssnar på hans behagliga, anpassade franska, jag fotar och ser mig förundrat omkring. Kommer på efterkälken och möter vännen Eva på väg ut ur ett av rummen jag ännu inte sett.
Det hänger ett stort porträtt av en tydligen viktig norrman till vänster i rummet, berättar Eva. Enligt uppgift Christines morfar.
Då börjar det gnissla igång på den norska delen av mitt järnkontor. Christine är född och uppvuxen på Tönsberg, har jag läst mig till. Tönsberg är inte jättelångt från Rjukan, där min mamma växte upp. Traktens megakändis och starke man där under tidigt nittonhundratal hette Sam Eyde. Han kan sägas ha grundat byn Rjukan och bär en stor del av ansvaret för industrialiseringen av den trånga dalen. Huvudgatan och torget, där han står staty, bär hans namn.
Jag kliver in i rummet, möter Sams blick från oljemålningen och vet meddetsamma att det är han.
Sam Eyde är Christines farfar (inte morfar)och här hänger hans porträtt på en slottsvägg alldeles utanför Béziers, där landskapet och hela stämningen alltsedan vi fick vårt hus för snart 11 år sedan har känts märkligt bekant.
Och norskt, på något sätt.
Jag tar en extra tur in på Christines faïencemuseum. Går upp på andra våningen för att titta på de miljöer hon byggt upp och som skall symbolisera olika delar av hennes liv. Där hittar jag stabburet,
och små parafernalia som jag omedelbart känner igen som typiskt, inte bara norska, utan rentav telemarkska.
Där hänger en liten barnbunad;
och när jag kommer hem och googlar för att försöka förstå hur de eydska släktbanden hänger ihop, hittar jag bilder på Sam Eydes barn, där en av flickorna ser ut att bära den lilla bunaden från museet.
Jag har hoppat över min simtur idag. Appleklockan har hunnit påminna mig flera gånger om att det är dags att ställa sig upp. Jag blev helt enkelt tvungen att försöka få ner alla dagens intryck på pränt. Ringt mamma har jag gjort också för att berätta.
Nu sänker sig lugnet igen, medan jag tänker på min bestefar – mammas pappa – som växte upp med Sam Eydes industrialisering av den djupa dalen i Telemark, och på min farfar, som byggde järnväg där när expansionen drog igång.
En av rallarna är min farfar …Farfar Johan
Och på farmor – Rjukans belle – som lagade mat åt farfar och hans rallarkolleger.
Farmor Gunhild
En annan samhällsklass än Christines telemarksförfäder men med en gemensam historia likafullt.
Den dominerande norska sidan av min familjehistoria; naturen här så märkligt lik den norska dramatiska naturen på sina ställen, kopplingarna jag på olika sätt hittar och den alldeles speciella tillhörighet jag känner här; vad handlar det om, egentligen?
Letar jag i någon mån efter dem, eller får jag dem bara serverade? Alldeles oavsett; jag är hemma här. Den känslan är rent fysisk. Inga språkförbistringar i världen har förmått störa den.
Mina världar, till synes så långt ifrån varandra, men allt som oftast så nära, så nära.
Château de la Raissac… och mammas barndomshem utanför Rjukan
Vi är trötta idag, hunden, jag och L. Det blev sent igår och inte fanns där någon som helst anledning att fira. Vi bjöd in till valvaka på vår terrass,
och trots de allt dystrare prognoserna ju senare kvällen led, var det fint att vara omgiven av både klokskap och humor.
Resultaten börjar rulla in …Skönt att ha någon att deppa ihop med när övriga gått hem/gått och lagt sig
Men av sinnesrörelse av gårdagskvällens slag blir iallafall jag trött. Jag ger efter för det och slänger mig ner på sofflocket tillsammans med hunden. Där försöker jag fokusera på de små ljusglimtar som ändå verkar finnas. Som att det av allt att döma blir regimskifte i Region Stockholm, där Svenonius ändå måste hållas ansvarig för sjukvårdens haveri just där. Och förlåt för att jag blir så politisk nu, men frågorna som styrt mitt röstande denna gång är så grundläggande, handlar så mycket om både människosyn och värderingar.
Nu skall det sägas att jag inte varit trogen det ena eller det andra partiet genom åren. Jag kan bara inte tänka mig att sympatisera med något parti som släpper fram Sverigedemokraterna, oavsett vad de i övrigt står för och som jag kan sympatisera med. Att SD blev näst största parti ger mig ”SD-tourettes”, för att citera General Jomshof. Jag har svårt att vara optimist idag men långt bak i mitt medvetande gryr ändå hoppet att de där tomtarna, som gläfser så duktigt i opposition, inte kommer att klara av att navigera rätt om de placeras vid rodret. Och att de mer demokratiskt sinnade med mandat då står redo att fixa biffen.
Nog om detta. Jag har stängt av Tv4:s dagen-efter-snack, sovit en stund (jag som aldrig sover middag!) försökt jobba, men bara stirrat dumt mot skärmen utan att få något vettigt nedknattrat.
Gills det ändå som arbetad tid, funderar jag, varefter jag filosoferar en stund kring distansarbetets för- & nackdelar. En kollega nu hade suttit fint. En sådan som inspirerar och som man kan växla kreativitet med. De finns, men har annat de måste prioritera och de är långt borta.
Men jag befinner mig i mitt murvellus och har både jobbet och inkomsten med mig och det är minsann ingen liten sak. Hade någon sagt till mig för tio år sedan att detta skulle bli min verklighet, hade jag studsat av glädje. Om jag hade sett mig själv packa marknadskorgen med kaffe och croissanter för en söndagsutflykt i september, när skolorna dragit igång och min fysiska närvaro hade varit odiskutabelt nödvändig, hade jag garanterat fått något religiöst i blicken.
Septemberhavet är ljummet men friskt.
På stranden är stämningen loj och badvakterna har gått hem. Hunden blir gullad med istället för ombedd att lämna stranden och hon jagar lyckligt både vågor och måsar.
Det senare är dock något av en överdrift; måsarna är nästan lika stora som hunden själv. Dessutom är de både närgångna och väldigt sugna på croissanter.
Stina placerar sig då tryggt i mitt knä, men hjälper sedan till att sjasa bort dem när de redan jagats en bit på flykten av mig.
Fint teamwork, alltså.
När det börjar närma sig lunchtid, töms stranden. Parasoller plockas ihop, campingstolar fälls ihop och blöta badkläder krängs diskret av under saronger och badlakan. Vi gör samma sak, medan vi sliter med att borsta av oss snäcksanden som letar sig in överallt. Läpparna är salta, håret är rufsigt och våra stranduppenbarelser fungerar ok där, men så särskilt presentabla är vi kanske inte när vi alldeles runt hörnet hittar restauranger med ljuvliga uteserveringar vid strandkanten.
Det blir en spontanlunch med från början låga förväntningar, då huvudservitören bryskt jagat bort oss från hörnbordet med bäst utsikt. Jag tänker genast att det nog måste bero på mitt saltrufsiga och solblekta hår och min korg med blöta badkläder och handdukar.
Men restaurangupplevelsen tar sig snabbt när varsin gigantisk salladstallrik dyker upp och brisen svalkar i skuggan under parasollerna.
Det är i Cap d’Agde vi varit. Kuststräckan där blir alltmer av en favorit hos mig. Falaiserna, som jag gärna badar ifrån,
bukterna i den gamla vulkankratern, där du kan inmuta din egna lilla strandremsa, och en kort promenad bort från det skrikigt turistiga hitta något helt annat – lugnare, vackrare, betydligt mysigare.
Att det är september och eftersäsong spelar förstås också roll.
Badliv på en sydfransk havsplage avnjuts bäst i eftersäsong. Det har jag lärt mig under våra år här. Det stillnar runt mig för ett tag nu och jorå, havet är inte bara ljummet. Det är blått också.
Turister och utbölingar känns ganska ofta igen på dumheter de – vi! – gör. Det himlas med ögon och skakas på huvuden och de mer välvilliga ger goda råd i förhoppning om att bli lyssnade på. Ni vet, turister som ger sig ut på fjället utan att förstå hur nyckfullt vädret kan vara; en tonårsson som vandrar med grönrutiga Vans i tyg i Himalaya när vandringskängorna som lilla mamsen köpt försvunnit med resväskan som hamnat på villovägar. Att invänta den försvunna väskan?
Inte en chans! Hur svårt kan det vara, liksom? Eller den hurtige som ger sig ut på sin dagliga löprunda om eftermiddagen, comme d’habitude, just som hundtimmarna är som allra hetast.
Just den grejen gör man kanske bara en gång, men att som svensk gå in istället för ut när solen skiner; hur mycket motstånd bjuder inte det?
Mig har det tagit många år, för det är väl bara att bada om det blir för varmt? För varje år som gått har dock eftermiddagssiestorna inomhus bakom stängda voleter blivit längre och längre.
Idag fläktade det litegrand om eftermiddagen och var bara 35 grader i skuggan, så då vågade jag mig ut, trots att det ännu inte var kväll. Vi stänger våra fönsterluckor och fönster varje morgon för att stänga nattsvalkan inne. Men det skaver, för jag älskar rum där solen spelar i gamla munblåsta enkelglas och dansar vidare in i rummets alla skrymslen.
Men nu vet vi ju. Byborna behöver inte längre skaka på sina huvuden över svenskarnas öppna fönsterluckor, där hettan får fri lejd in i huset. No more.
Vi är kloka nu.
Acklimatiserade.
Naturaliserat byafranska kanske till och med.
Med caniculer på kö in mot oss blir också socialiserandet och umgänget villkorat. De flesta av byns expatriotiska barnbarn har åkt hem igen och mor-& farföräldrarna får partykänning. Fast inte när som helst på dagen, utan det få allt bli lite svalt först. Därför fick det igår bli en bonnet de nuit/nightcap/sängfösare vid poolen när solen försvunnit bakom grannens tak.
Det blev konstsim under Evas ledning, äntligen.
Det var flera år sedan sist.
Skall det badas och levas uteliv är det alltså förmiddag och kvällar som gäller. På morgonen är poolvattnet svalt och skuggan skön; om kvällen är det istället alldeles ljummet och sammetslent.
Vid falaiserna i Cap d’Agde är klipporna och de små vikarna tomma om morgnarna, så imorse packades thermos ner, croissanter inhandlades och sedan intogs frukost invid vågskvalpet.
Stenarna under vattnet är vassa …
Några vändor ner i det salta senare, rafsade vi ihop våra saker och styrde hemåt. Då ringlade köerna ut mot kusten långa medan vi kände oss både luttrade och världsvana när vi rattade bort från stranden långt innan klockan var 12. Inget bränt skinn, inget soltungt huvud, bara ny havsfräschör och salta läppar. Dagen avslutades sedan på Latino Beach på Serignan Plage. Ett något fånigt namn, kanske, men otroligt mysigt att sitta och titta på badgäster som dröjer sig kvar på stranden medan vi slevade i oss av diverse godsaker.
Ungt, hippt och full fart men det hindrar inte att gamlingar som vi ändå kände oss välkomna.
Nu har L lagt sig, trädgården är höljd i kompakt mörker, Stina skäller på förbipasserande och jag njuter av stillheten. Cikadorna har lagt av för i kväll och det är måndag. Lugnt och stilla i vår lilla by.
Precis som så gott som alla jular vi upplevt här, har även denna vistelse bjudit på fantastiskt väder.
Idag fick tjocka tröjan stanna hemma till förmån för en tunn vårjacka när vi drog till havs. 18 grader och sol 26 december känns riktigt mänskligt.
Skäller ut alla förbipasserande …
Vi drog till Le Cap d’Agde den här gången; en riktig skönhet så här års, när solkrämsångorna vaporiserats och stränderna sparsamt fylls med flanörer, picnickande familjer och lyckliga vovvar istället för soltörstande badturister.
Stina blir alldeles yster och far fram som ett jehu så fort tassarna får sandkontakt. Hon jagar vågorna – eller jagar de kanske henne? – rör upp sandmoln efter sig där hon springer och är så lycklig som bara en liten norwichterrier kan vara.
Det smittar av sig. Vi blir också lyckliga, bara av att se henne. Vemodet över att det är dags att åka tillbaka till Sverige ger vika och vi njuter av både hundens glädje och det milda, sköna vädret. Redan nu konsulteras dock kalendrar för att lura ut när vi kan komma ner nästa gång. Januari är välfylld, så mycket vet vi, men februari bör gå att navigera. Vi hoppas att arbetet med det ena badrummet skall komma igång då men erfarenheten säger mig att det är långt ifrån självklart. Jag väljer dock en optimistisk hållning så länge det bara går.
Det är mörkt utanför och julen har plockats bort. Plastgranen har flyttat tillbaka in i sin kartong igen och allt övrigt pynt har rensats bort. Att lämna det som det är och mötas av åsynen av dammig och kvarglömd jul i februari är inget alternativ. Jag vill kunna öppna voleterna, släppa in ljuset och nöjt konstatera att huset är helt redo för oss när vi kommer nästa gång. Om inte någon ny otrevlig överraskning väljer att sabotera den känslan för oss. Men vad skulle väl kunna hända, eller hur?
… är det ännu en gång med de andlöst och intensivt blå languedochimlarna eller skall jag gå igång om hur vattenblänket i poolen når nya höjder när den lägre oktobersolen kastar sina sena eftermiddagsstrålar över vattenytan? När klockan hunnit bli fem och det fortfarande är varmt och jag simmar i vattenblänket och njuter av varje sekund i det mjuka, ljumma vattnet?
Eller skall jag prata om stjärnhimlarna när jag sent omsider tassar in i sovrummet, öppnar fönstret mot den svala natten och blir stående med den gamla dängan av Don McLean om Vincent van Goghs stjärnhimmel ringande i öronen?
Klicka på bilden om du vill lyssna på Don McLeans ballad!
Det är vackert, harmoniskt, trolskt och lite vemodigt på samma gång. Sommarsäsongen 2021 är definitivt bakom oss här också, trots den kvardröjande, ljuvliga värmen. Vi åker dessutom norrut igen om knappt två veckor och där väntar redan ett helt annat klimat. Vintersulorna på bilen åker på direkt när vi kommer hem och oktober lämnar nästan omedelbart över till november, efter att vi låst upp dörren till huset på ön igen.
Bra saker väntar oss därhemma förstås, så det skall nog fungera att tvingas ikläda sig varmare kläder trots allt. Om vi firar jul i Murviel har vi inte bestämt ännu, men alldeles säkert åker vi tillbaka för att åtminstone fira nyår i Murviel. Då är det varmare kläder som gäller här också, men vi har hunnit uppleva tillräckligt många decemberveckor i Languedoc för att också veta att luncher i bara tröjärmarna utomhus absolut är en realitet. Ljuvligt bortom allt förstånd, det också.
Juldagsnjutning 2012
Ljuvlig blev också fredagens utflykt, till slut, trots att vi inte planerat den så som man bör för att det skall bli riktigt bra. Vi for först till Lodève, blev besvikna på första intrycket av staden och insåg dessutom att det inte var en strålande idé att ta med sig hunden om ett museibesök var syftet med visiten (vi skall ge Lodève en ny chans en annan gång och då vara bättre förberedda). Men en härlig fransk lunch med extra allt, då? Det klassiska turistmisstaget hotade; dvs, klockan började närma sig 12 och att leta efter en mysig restaurang i en okänd stad under tidspress kräver en rejäl portion tur för att bli lyckad, så vi gav upp, åkte därifrån och drog till Millau, där vi hittade ett ofranskt lunchhak mitt i stan, åt något halvbra, blev mätta och njöt sedan en stund i solen.
Vaccinationsintygen fick vi förstås visa – hade hunnit glömma att man måste det fortfarande – och ansiktsmasken fick vaskas fram ur väskan för att vi skulle vara välkomna in och igenom restaurangen. Där i solen fick vi för oss att det var dags att se Gorges du Tarn.
Genom Millau rinner floden Tarn, som gett den långa ravinen sitt namn och den följde vi ut ur stan,
och vidare genom Gorges du Tarn fram till lilla byn Les Vignes, där vi tog av upp via en slingrande serpentinväg till platån, ca 900 möh. Skyltar som anger hur högt upp du är dyker regelbundet upp men Madame P talar också om det för oss. Hon är ett förbaskat bra resesällskap, den blå madamen!
Gorges du Tarn, alltså.
Vackert är bara förnamnet.
Hisnande branta fjäll väggar och märkliga klippformationer bildar fond mot den smaragdgröna Tarn längst ner i dalen. Det är dramatiskt, nästan skrämmande och, som sagt, andlöst vackert. Höstfärgerna bryter milt oktobersolen och allt badar i ett mjukt ljus. Av alla skyltar om campingplatser, kajakuthyrning och restauranger längs med vägen, förstår vi att här råder febril aktivitet under högsäsong. Men nu är det helt lugnt. Vi möter enstaka bilar, men i övrigt är det tyst. Tarn brusar, fåglarna låter och torra löv prasslar i den lätta vinden.
Upptäcker hus som klamrar sig fast i branterna och som ibland byggts in i klipporna;
Det ser besvärligt ut. Oländigt.Varför bosatte man sig så, en gång i tiden? Knappast för utsiktens skull, trots att den måste vara något alldeles i hästväg. Jag inser att jag är väldigt nöjd med vårt hus på en liten kulle bland vinfälten, trots den ibland väl så trafikerade bygatan utanför. Till Tarn kan vi åka på utflykt och sedan åka hem igen, efter att ha fått en rejäl dos utsiktsporr (pardon my French!). Branta backar och oländig terräng må vara otroligt tjusigt, men särskilt praktiskt är det ju inte.
Lördagen tillbringades hemma. Jag fick äntligen ramverk på den kenyanska tavlan och senare i idag skall den upp på väggen ovanför soffan vid matplatsen.
Idag hade jag planerat en tur till marknaden i St Chinian men kom inte upp ur bingen i tid. Tror att jag fick min nattsömn störd av drömmar om störtande branter, läckande badrum och tankar på tadelakt, kopparbadkar och annart vackert som jag drömmer om för de förestående badrumsrenoveringarna. Till veckan skall jag ägna mig åt att försöka hitta någon härnere, som både kan det här med tadelakt och som har tid att hjälpa oss inom en inte alltför avlägsen framtid. Wish me luck.
.. om än med allt svalare nätter. Varje dag i värmande sol känns som en ynnest och vi försöker få till en rejäl siesta mitt på dagen, när det är som allra skönast. Jag simmar ett antal längder i det fortfarande 28-gradiga vattnet, gör mina övningar men sveper en handduk om mig en kort stund efter att jag kommit upp ur vattnet. Temperaturerna räcker trots allt inte riktigt till för att det skall vara jätteskönt att torka i solen efter badet. Men med torrt skinn är det mer än varmt nog! Som en junidag i Sverige, ungefär.
I förrgår satt jag i möte framför skärmen hela dagen men fick avbryta när ägaren till det öde grannhuset kom och knackade på.
Jag vet inte exakt hur gammal han är men nog en bra bit över åttio, kanske har han till och med hunnit passera 90-strecket. L var inte hemma, så jag fick ta till min nyvunna, fortfarande stappliga, franska och förklara för honom att jag hade svårt att gå ifrån, protokollförare på ett styrelsemöte som jag var. Både språk- och generationsklyftor försvårade den saken, så jag gick ifrån mötet en stund och tog hand om vår granne.
Han hade kommit för att inspektera det rasande taket på ladan, som gränsar till vår tomt och som vi tidigare i veckan informerat mairen om.
Han konstaterade raskt att det behövde åtgärdas och lovade att skicka en menuisier så fort som möjligt. Sedan pratade vi om hans vackra, men tomma hus och jag undrade om det fanns planer på att sälja det. Jag frågade bara försiktigt och berättade att vi gärna skulle vilja ha grannar där. Men en försäljning är inte aktuell, fick jag veta. Den gamle mannen ärvde huset efter sin morbror och använder det till att förvara maskiner och verktyg. Mest i ladorna, men tillgången till den lilla innergården är viktig för honom och därför vill han inte göra sig av med det. Kanske skall han hyra ut det, funderade han högt, men det verkade inte vara några bestämda planer. Sen berättade han lite om vårt hus och hur det såg ut förut, innan trapporna i trädgården anlades och innan vi byggde terrassen på baksidan. Han hade lekt med barnen i vårt hus, berättade han vidare.
Jag sög i mig allt han sa. Och han sa det på franska. Långsamt och tydligt och jag hade inga problem att förstå honom. Resultatet av det senaste årets studier? Troligen; någonting har helt uppenbart hänt med språkförståelsen, iallafall. Jag hade gärna velat fråga honom om mer men jag var tvungen att återgå till mitt styrelsemöte. Den där apéron med de alldeles för anonyma grannarna måste bli av nu. Grannarna håller alldeles oombedda koll på vårt hus och åtminstone den äldre mannen och hans fru med huset intill, har säkert mycket att berätta om murvelhusets historia.
En hel del pyssel med huset klaras också av mellan varven och i förrgår kom Aidan med sin van och forslade bort allt skrymmande skräp från vårt garage. Det kostade oss €80, tog knappt två timmar och sedan var en av de senaste årens mest irriterande surdegar ett minne blott.
Före …
… och efter men före slutstädning
I helgen skall jag ikläda mig merylbrallan,
Meryl…
Merylwannabe…
ta på munskydd och skyddsglasögon, behandska händerna och greppa såväl kvast som lövblås och städa ur allt damm, alla torra löv och grus. Sedan skall veden få en ordentlig plats längre in i garaget och därmed slipper vi skämmas varje gång vi öppnar garageporten.
Vildvinet växer så det knakar och jag tycker att det är fantastiskt vackert där det klättrar längs med stenfasaderna. Men jag klipper ner det.
Visserligen med viss sorg, men hur vackert det än är, ökar det klättrande vildvinet risken för att objudna gäster tar sig in där de definitivt inte är välkomna. Som möss, till exempel, eller till och med råttor. De senare vet vi hade hunnit bygga en hel råttby i den täta vegetationen invid laduväggen vid poolhuset. När den togs ner våren 2020, försvann problemet med nedskräpningen bakom voleterna i poolhusköket. Nu vet vi därför att de klättrande skönheterna inte kan tillåtas växa hur som helst. Vildvinet, alltså. Råttors skenande tillväxt har vi svårare att kontrollera.
Det där med att fasader bör hållas fria från alltför ymnig växtlighet, är möjligen ett trist faktum men sinnesfriden, där den går att någorlunda uppnå, är viktigare. Åtminstone för den här alltmer luttrade, sedan snart tio år lyckliga ägaren av ett charmerande men stundtals oberäkneligt franskt vinbondehus. Nästa vecka kommer bysnickare Loubets son, som tagit över pappans snickeri, och tittar på vår terrassdörr, liksom det av den nya kranen spärrade köksfönstret,
Man kan inte tänka på allt …🤓
och för att ge oss förslag på diverse andra dörrar inomhus. Det handlar om skydd mot tjyvar, kyla, möss och annat oönskat, liksom, för innerdörrarnas del, om privatliv på porslinstronen, dammfrihet i garderoben och barnsäkerhet vid den långa stentrappan ner från övervåningen. Där har barn redan trillat, dessbättre bara med blåmärken som följd, men varningsklockorna har ringt tillräckligt starka.
Nästa år tassar ytterligare två par barnbarnsfötter omkring i murvelhuset. All anledning, alltså, att fortsätta barnsäkra det som prinsarna visat oss att vi missat.
Så om någon undrar om gamla franska hus är något för den som helst har så lite som möjligt att fixa med på sin lediga tid, så kan jag berätta att så inte är fallet.
Antingen får du älska DIY eller ha pengar att slänga på problemen. Helst bör du ha en kombination av båda. Vi har ingetdera i outsinliga mängder.
Och ändå.
Att skaffa murvelhuset är det bästa L och jag gjort tillsammans.
Allt härligt bakom den grinden ändå …
Allt har en förmåga att lösa sig till slut. Det har vi också lärt oss.
Imorgon kanske jag berättar om dagens resa till Lodève, Millau och Gorges du Tarn. Vi tog oss en liten paus, nämligen. Miljöombyte är bra.
Murvielklotter 