Kategoriarkiv: Utflykter

Jag kan förstås ha fel men jag vet var jag står i munskyddsfrågan…

27 måndag Jul 2020

Posted by in Murvelhuset, Om dagsläget, Reminiscenser, Utflykter, Vin i Languedoc

≈ 5 kommentarer

Etiketter

, , , , ,

Nu skall jag börja med att slå fast följande som ett kraftfullt ”färdigdiskuterat” nej; fransmän är INTE mer coviddisciplinerade än någon annan nationalitet. Inte heller övriga nationaliteter som befolkar ett franskt IKEA en sketen måndag.

Plexiglasskärm och beställningsskärm mot kund. Ingen kontakt här inte.

Det är i utgångsläget en imponerande ordning och reda som gäller. Nästan precis, faktiskt, som i Sverige. Markeringar i golvet, insläpp en och en, tydliga skyltar, handsprit överallt och på alla sätt de bästa förutsättningar för att vi skall sköta oss. Personal patrullerar dessutom, men bortom deras blickar och vänliga påminnelser ballar det ur. Vi skall ha samma vara och medan jag tålmodigt väntar på min tur, sladdar någon annan emellan. På droppsmitteavstånd från den som är på väg därifrån. Jag håller mig på min kant och vevar hotfullt med min kundvagn för tydligt avståndstagande.
I hissarna, som bara tillåter två i taget, såvida du inte är en familj, blir det snabbt fullt. Maskerna hängs från örat eller under hakan för nu har de ju handlat klart. Jag trycker in mig i ett hörn och vevar återigen okontrollerat med min kundvagn. Det ser nog oerhört hotfullt och galet ut. Ingen verkar iallafall våga sig innanför den stipulerade 1,5-meters radien från mig.

Tycker ändå att texten är tydlig och strategiskt placerad. Lägg gärna märke till hur det dessutom pillas med munskydden…

Mitt ärende var av snabb karaktär. Det saknades en kökslucka och imorgon påbörjas målningen av dem. En ganska nödvändig tur, alltså, annars hade jag inte åkt dit.
Munskyddet är ingen behaglig historia. Det blir snabbt varmt och fuktigt bakom det och det kliar. Så jag kliar försiktigt precis i kanten och sedan spritar jag händerna med min medhavda sprit. När mitt ärende är avslutat och varorna lagts i bakluckan, tar jag av munskyddet.
I snörena, förstås. Sedan slänger jag den i en medhavd plastpåse.
Så spriten på det igen.
Jag är så jäkla helylle.
I bilen har jag en hel plastlåda full med allt vad man kan behöva för att sanera sig. Med våtservetterna tvättar jag nyllet efter den fuktiga och äckliga masken. Sen spritar jag händerna igen. Jag spritar mycket mer än hemma, så jag misstänker att ansiktsmasken gör mig mycket mer vaksam och så långt kan jag hålla med maskförespråkarna.
Men alla är inte lika helylle som jag😇 och jag tappar räkningen på alla de gånger då masktvånget troligen genererar ökad smittrisk snarare än tvärtom.
Alltså vidhåller jag att det att hålla avstånd och tvätta händerna troligen är ett bättre mantra att pumpa ut än det att tvinga folk att trä på sig ansiktsmasker.

Vårt lager med 50 engångsmasker är snart slut. Bara en sån sak.
Nåväl. Vi tror oss ändå ha överlevt ikeaturen. Det var inte jättemycket folk och vi uträttade det vi skulle snabbt.

Det blir ju till slut för trist med bara Ikea när man ändå är iväg, så det fick bli en lunch i Bouzigues efteråt,

följt av ett besök i lilla Pinet och ett återbesök på vingården Gaujal de Saint Bon.

Här var jag tillsammans med bygrannar E och C i september 2013; ganska längesedan, alltså. Den gången köpte jag bara deras ljuvliga rosé men nu fick det bli ett par av deras Picpoul också.

Vi får se om jag tycker att rosén är lika god som för sju år sedan! De vita var vi inte så imponerade av den gången men att degustera vin i coronatider är inte alldeles lätt – alltså klunkade jag mig pliktskyldigast igenom några, tyckte att de var intressanta och fick med mig några hem.
Sist vi var där var det mamma Gaujal som hjälpte oss. Denna gång var dottern på plats och hon skickade med lite druvsaft till eventuella barn också!
Coolt är det med alla tuffa, självständiga kvinnor som driver vingårdar härnere. I flera generationer, dessutom. Kan bara ana vilka chauvinistiska hinder de behövt ta sig förbi genom åren.
De har min respekt och beundran.

Mamma vinodlare i september 2013

Så sen eftermiddag och kväll hemmavid på det, och dagen är fullbordad. L lägger sig alltid tidigare än jag medan jag dröjer mig kvar ute tills jag inte längre orkar hålla ögonen öppna.

Sena kvällshänget…

Ännu en vecka har gått och bara en återstår. Köket verkar bli klart i tid och vi har börjat städa och röja. Det skall bara vara att ta huset i besittning nästa gång någon kommer ner hit igen. Kanske blir det vi, kanske blir det någon annan. Oavsett, blir det första gången på ganska länge som inte det stora rummet är en byggarbetsplats, alternativt ett pågående projekt i olika stadier av planering. Det skall faktiskt bli ohemult skönt!

En borgmästare tackar för sig

08 söndag Mar 2020

Posted by in Byliv, Inredning, Min franska trädgård, Murvelhuset, Renoveringar, Utflykter

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Igår morse knackade Bertrand och Benjamin på dörren

Jag hade precis hoppat i mina merylbrallor för att efter en frukost i solen på terrassen (det var inte jättevarmt men skönt ändå) sätta igång med att målartvätta väggarna i köket. Ögonen rann och näsan var tjock och jag pep att det nog måste vara en hel del pollen i luften.

Joråvars, menade Bertrand och berättade att de vackra blommorna på lagerträden är tämligen pollenpotenta, liksom cypresserna uppe vid poolen.

Mina stackars plågade luftrör får alltså brottas också med pollen men jag letade raskt fram en karta Clarityn från husapoteket och kunde därmed fortsätta med dagens värv.

De båda trädgårdsexperterna berättade sedan om det enorma buskaget mot grannladans vägg, som de hade fått kämpa med ett bra tag. Inga råttor hade synts till, däremot råttornas hem… Det känns därför fantastiskt skönt att de där gnagarna inte längre har någon vegetation att gömma sig i nu när säsongen står för dörren. Samtidigt kan jag inte låta bli att rysa lite av obehag vid tanken på kvällsprasslet jag hört just där de senaste somrarna när jag dröjt mig kvar ensam ute i den varma sammetskvällen sedan L gått och lagt sig.

Jag tycker inte om gnagare. Iallafall inte i min trädgård och inte i mitt hus!

Så pratade vi klimat och om den gångna, ovanligt milda, vintern. Mycket av det som blommar nu borde inte göra det, berättade Bertrand. Vintern kom aldrig till Occitanie heller och så ägnade vi oss åt en stunds gemensam huvudskakning över sakernas tillstånd.

Så försvann de båda herrarna iväg och jag traskade upp i terrasseringarna för att hämta dagens apelsin. De har tjockt, fint skal, är saftiga och smakar gott, om än inte så väldigt sött.

Helt mogna är de dock och jag tycker att det är helt fantastiskt att kunna plocka dem direkt från trädet, skala dem och mumsa i mig. Jag tror att jag nog aldrig kommer att sluta betrakta det som något alldeles väldigt exotiskt.

Dagens apelsin avnjöts i solen uppe vid den vinterstängda poolen. Vinden, som under lördagsmorgonen hållit sig lugn hängde med upp men det var skönt ändå. Fint är också att släntra runt och upptäcka sådant som länge gömt sig under den myckna vegetationen;

och att fundera kring det fix som kommer att krävas innan hus och trädgård får anses redo för en ny säsong. I påsk åker vi förhoppningsvis ner tillsammans igen, L och jag. Om inte Corona fortsätter härja så att vi får hålla oss på backen.

Vi får se vad vi hinner åstadkomma då.

Imorse blev det en tidig revelj och färd till grannbyn med det gröna kyrktornet. Där var det loppis och minsann fick jag inte med mig ett par gamla glasburkar därifrån.

En alldeles fantastisk söndagsmorgon har blivit till en solig och varm dag och jag har hunnit med både lunch och ännu en strykning grundfärg på kortväggen i köket.

Det är alldeles fantastiskt vad till och med lite grundfärg kan göra med en misshandlad liten väggstump!
Läst borgmästare Norberts hyllningsskrift till sig själv har jag också hunnit med.

Han har åstadkommit mycket, tycker han, och det kanske han har. Alldeles strax är det borgmästarval i Frankrike men då finns Norbert inte längre med, efter flera decennier som kung över Murviel. Han har velat pensionera sig länge men det har varit svårt att hitta någon lämplig som velat ställa upp som kandidat. Så vem är vår nye borgmästare? Ingen aning, men det blir nog bra. Vi skall/kan(?) inte rösta. För att kunna göra det måste man ha registrerat sig och det har vi inte ens försökt oss på, eftersom vi inte är skrivna här. Vi har tagit för givet att det då inte går att rösta i borgmästarvalet. Men som med så mycket annat härnere, är också detta föremål för livliga nätdiskussioner. Alla som ger sig in i den diskussionen är lika tvärsäkra på sin sak och det är svårt att till slut veta vem man skall lita på. Det verkar dessutom variera från den ena byn till den andra, oavsett vad lagen må föreskriva. Vi gör därför vad vi finner rimligt och överlåter med varm hand åt de garanterat röstberättigade bofasta att välja sin maire. Har vi tur, tycker han (jo, det lär bli en han) att det är dags att göra någonting åt trafiken genom byn och att de små torgen lämpar sig bättre för människor än för bilar.

Nötfest och sol

27 söndag Okt 2019

Posted by in Byliv, poolliv, Utflykter, Väder

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, ,

Sovmorgon blev det inte. Strax efter klockan 6 gol grannens tupp, trots att det ännu var mörkt, och fåglar kvirrade och kvittrade utanför det öppna fönstret. Jag drog täcket upp till hakan mot den ändå behagligt svala morgonluften och log för mig själv över glädjen att vakna just här. Prinsarna i Solna var också vakna och vi myste en bra stund digitalt. Bra start på en söndag, helt enkelt.

Så fick jag på mig paltor och for till grannbyn Lignan-sur-Orb för att proviantera på byns söndagsöppna Intermarche.

Gigantiska krysantemumbollar utanför Intermarché…

Där var det stängt, dock. Jag var för morgonpigg och fick vänta en halvtimme innan jalusierna drogs upp. Det gjorde ingenting. Jag lyssnade på fransk radio och betraktade parkeringsplatsen, som fylldes på och var nästan full när klockan var nio. Det är viktigt det där med klockslagen, för den här en gång mycket morgontrötta, numer relativt morgonpigga, bloggaren vill gärna berätta för hela världen att jag numer oftast vaknar tidigt. Det betraktas ju liksom som lite fiiinare att vara morgonpigg än morgontrött och jag vill gärna kråma mig i just den glansen. Kanske vill jag rent av kokettera en smula med detta faktum. Bara så att ni vet.

Frukost på terrassen den 27 oktober vill jag gärna stoltsera med också.

Känner du, som befinner dig längre norrut, att du nu blir en smula avundsjuk, är det helt i sin ordning. Det borde du vara, nämligen. Det är, utan överdrift, något av det ljuvligaste jag kan tänka mig.

En lunch på Chez Amis i St Nazaire på det och söndagen är tämligen komplett.

Outtröttliga Outi i farten i köket

Den stillsamma lilla byn bytte skepnad idag och de små gatorna fylldes av marknadsstånd och doften av rostade kastanjer. Nötens dag firades där idag medan solen badade dalsänkan i varm oktobersol.

Inte är de gamla bygatorna dimensionerade för en sådan anstormning av fordon och gendarmens deviation satte min Gamle Svarten på hårda prov genom de trånga gränderna. Jag parkerade långt upp i byn och när det var dags att vända hemåt protesterade den svarte högljutt, livrädd som hen var om sin redan synnerligen skrapade och tilltufsade svarta lack.

Men hem kom vi och jag gav mig ut på inspektionsrunda i trädgården. Smultronträdet har massor med frukt, apelsinträdet har också det frukt som så smått börjar skifta i svagt orange.

Fascinerande att frukterna har olika färger!
blomklasarna liknar liljekonvaljklockor

Poolen är förstås fylld till bredden och ganska skräpig, eftersom vattennivån inte tillåter skimrarna att arbeta men är annars precis som vanligt.

Imorgon får det nog därför bli en simtur, oavsett väderlek.