Dagarna på svensk mark flyger iväg. Det är bara två veckor sedan vi kom hem från vår roadtrip norrut men det har inte varit stilla liv som gällt nu heller. Vi har träffat mäklaren som skall sälja tjörnhuset åt oss och förrförra veckan kom jag äntligen iväg till Dingle för två dagar med digitaliseringsfrågor, möten med medarbetarna och, till slut, fick jag träffa grisarna som flyttat in i djurhuset också!

Solna och prinsar lockade mig raskt bort från ön, så jag tog plats bakom ratten igen för några dagar tillsammans med dem.

Resan från Dalarna tillbaka till Tjörn gick via mamma i Degerfors. Mamma är pigg. Ögonen spelar och hon pratar om sitt hem på äldreboendet som sin lyxbostad; ett all-inclusive, där hon inte saknar något.

”Jag är precis där jag skall vara”, säger hon innan vi går över till att prata om vad som händer i Ukraina. I sommar blir hon 93. Att jag har henne kvar i mitt liv är ingen självklarhet. Två svåra kriser har hon tagit sig igenom det senaste decenniet. Mot alla odds. Vi skojar om att hon som katten verkar ha minst nio liv.

Under tiden fortsätter arbetena i Murviel, för klart blev det ju inte. Fortfarande är inte kranarna, dusch och duschväggar på plats, trots garantier om att tidsplanerna skulle hållas. Det är frustrerande och jag ångrar nu att jag inte köpte kranar och dusch i Sverige innan vi åkte. Min strålande idé om koppar och mässing som utgångspunkt försvårade införskaffandet på plats. Duschar & kranar i koppar eller mässing är inte stapelvaror någon­stans men definitivt inte i Frankrike. Nu har de ändå kommit, så förhoppnings­vis är de på plats innan veckan övergår i ny helg. Att inte vara på plats är dock ett helt annat läge och det är svårare att ligga på då, så vi får se. Vi är ganska renoveringströtta också så lite av luften har pyst ur oss.

År 2001 fick N. S Naipaul nobelpriset i litteratur. Då jobbade jag fortfarande som lärare i engelska och såg det som min plikt att läsa varje års litteraturpristagare. Så gjordes även detta år. A House for Mr Biswas införskaffades och jag läste, helt utan att njuta av upplevelsen. Mr Biswas, huvudpersonen, var alltigenom osympatisk och min dom över boken föll hård; när inte ens författaren själv förmår ge sina karaktärer redeeming features, hur skall då jag som läsare förstå mig på karaktärernas alla knasigheter, frågade jag mig själv.

Ändå har Mr Biswas stannat kvar hos mig; hans husdrömmar, hans önskan om att skapa ett hem åt sig och sin familj och hans magsura bitterhet när ingenting blir som han tänkt sig. Det regnar in, det möglar, träd­gården blir en djungel och problemen tar aldrig slut. Husdrömmen, ja, den blir istället en mardröm som drabbar alla runtomkring honom.
Kanske var författaren ändå värd sitt nobelpris, med tanke på att den magsure huvudpersonen fortfarande lyckas tränga sig på med jämna mellanrum?

Så varför denna utvikning om en nobelpris­tagare som kanske inte så många längre minns? Jo, det skall jag berätta!

När murvelhuset trilskas, tänker jag ofta på Mr Biswas och konstaterar att du måste tokälska ditt hus för att inte magsyran skall bubbla upp som hos Mr Biswas! Det, och att du måste utrusta dig med realistiska förväntningar, framförallt när det gäller vilken tid saker och ting tar.

Om du sedan har beredskap för att oförutsedda saker händer, ja då går det alldeles utmärkt att ägna sig åt ohämmad njutning. Med jämna mellanrum.

För fönsterluckor kan ryckas ur sina fästen i väggen;

och gamla gistna terrassdörrar kan slut­giltigt ge upp;

Sådana gånger är det tur att en ny dörr redan var beställd och färdig för leverans. Och att vår lokala snickare, Mr Loubet, genast ställde upp och kom tidigare än vad som var bestämt och fick såväl den nya terrassdörren som nytt köksfönster på plats.

Snabbt, proffsigt och smärtfritt, sånär som några små skador på kökskaklet. Nu hade de förstås en duktig byggledare på plats också. Iben höll stenkoll och såg till att allt gick rätt till:

Under tiden har solen lyst på husets gäster och vi skall ta några djupa andetag innan vi tar tag i fönsterluckor och poolhusdörrar. Om jag tror att vi blir klara någon gång? Nä, men kanske att vi ändå kan återgå till att göra lite i taget istället för att tvingas till akuta lösningar av det slag som det senaste halvåret bjudit på.

Snart är vi där igen för att fira påsk och jag längtar. Ingen plats skänker mig lika mycket glädje, alla mindre trevliga över­raskningar den senaste tiden till trots.

… är det mycket väntat att historier som denna dyker upp. Det är en ryggmärgsreaktion hos engagerade pedagoger världen över är att göra allt man kan för att hålla barnens skolgång vid liv så långt det är möjligt. Och det är så, så viktigt.

Klicka på länken för artikel i dagens GP:

Barnen från Kiev undervisas i Sverige