Etiketter

, ,

Jaghar varit hemma på min ö en kort sväng igen efter en dryg månad i Murviel. Jag njuter av att till synes ha kortat den svenska vintern med motsvarande längd genom att lämna den när den var på sitt allra mest outhärdliga. På ön är det vår, nämligen. Utan tvekan.

Innan vi for röjde vi och städade, såg till att tvättkorgarna var tömda, sängarna renbäddade och allt skrufs bortplockat. Det där beteendet har jag med mig från min mamma, som for som ett jehu inför avfärd mot semestrarna i Norge när jag var barn. Rent och städat skulle det vara. Jag tyckte då att det var överdrivet – ingen skulle ju ändå vara hemma, så varför städa? Som vuxen fattar jag precis, för hur skönt är det inte att efter tre dagar på vägarna, i en till slut ganska stökig bil, komma hem och inse att här behövs det bara dammas av lite lätt? Slänga sig ner i soffan och vara hemma, bara så där?
Kanske bidrog det faktum att vi hade mäklare på besök i tisdags – ett besök som skjutits upp flera gånger och av flera olika orsaker. Vi drar igång processen med att sälja huset nu och det är verkligen dubbelt. Jag tycker otroligt mycket om huset och läget alldeles i vinden och saltstänket från havet. Vi säljer absolut inte för att vi vantrivs, tvärtom; vi stormtrivs (no pun intended!). Speciellt så här års, när ljuset återvänt och det silvergrå trädäcket runt huset börjar pocka på både uppmärksamhet och sällskap.

Men vi behöver bo mer lättillgängligt och vi behöver ha ett boende i Sverige som är mer lättskött, så vi tar klivet. Ett från början planerat renoveringsår i tjörnhuset hinner ändå istället bli till sju fina år som öbor, innan vi packar ihop oss och flyttar bohaget några mil närmare Göteborg.

Det kan blåsa bra i Tjuvkil också …

Murvelhuset kräver väldigt mycket av oss; har egentligen gjort det hela tiden. Nu vill vi försöka njuta av mer än jobba med det ett tag och hoppas att vi skall slippa vattenläckor och annat som tvingar in oss i tidskrävande och stökiga projekt. Det kommer alltid att vara saker att fixa, för huset är gammalt och saker går sönder men stora projekt skall vi försöka hålla oss ifrån.

I tisdags skrev vi avtal med mäklaren om att hon skall ta hand om försäljningen av vårt tjörnhus. Det slog mig när vi satt där i vårt tjörnska vardagsrum tillsammans med mäklaren, att vi för exakt tio år sedan också satt med en mäklare och skrev på papper. Den gången var det det allra sista administrativa vi behövde göra innan vi kunda sätta nyckeln i dörren för första gången som lycksaliga ägare till murvelhuset. Då visste euforin inga gränser. I tisdags var det med mer blandade känslor som signaturen kom på pränt. Vi lämnar ju något vi tycker om. I turbulent och orolig tid dessutom.
Då, för tio år sedan hos en fransk notarie, hade vi egentligen ingen aning om vad som väntade oss. Vi hade avsatt vad vi då tyckte var en rejäl summa pengar till att fixa köket, annars skulle det inte vara så mycket att göra, trodde vi. Köksplanerna fick dock läggas på is gång på gång till förmån för tak, travertingolv, fönsterluckor, nya räcken, en ny altan, garageport, fix med poolområdet och tusen andra saker. Först åtta år efter den där dagen för tio år sedan, hade vi ett nytt kök.

Hade jag förstått när vi köpte murvelhuset för tio år sedan hur mycket jobb det skulle innebära och hur mycket det skulle kosta, då hade vi aldrig slagit till. Vi var inte så lite naiva och impulsiva. Men vilken himla tur att känslorna fick styra och att murvelhuset blev vårt! Få världsliga saker har skänkt mig mer glädje än det ålderstigna och lynniga vinbondehuset på den gamla krigshjältens aveny i Murviel. Utan det hade de senaste tio åren utgjort ett betydligt gråare decennium och jag hade inte haft mitt happy place att längta till och tänka på när annat i livet krånglat och varit svårt.

Så grattis oss och murvelhuset!

Vi hoppas på många fler år tillsammans!