… och middagen, som de senaste två månaderna med bara ett fåtal undantag avnjutits utomhus, höll bokstavligen på att blåsa bort. Mina krispiga, norska flatbröd med en tunn hinna smör på, fångades av en vindpust och dansade iväg. Som ett modellplan av balsaträ. Ungefär. Jag kunde bara se på och samtidigt förundrat konstatera att skinnet på armarna börjat knottra sig. Jag frös, alltså. Var det verkligen kallt? Eller höll jag på att bli sjuk?
Men nej, ingen sjukdom, bara ett hastigt väderomslag och jag gjorde mig beredd att börja gnälla över att svenska sommarkvällar så gott som alltid slutar i besvikelse. Minnet är således kort. Väldigt kort. Kvällen innan hade jag fått tvinga mig in för att det var så skönt. Så skönt, faktiskt, att jag övervägde att skjuta på min resa söderut för att istället häcka i vårt nyaste tilllskott till utemöblemanget; en vilstol i rotting med en mjuk madrass på. Med näsan vänd mot havet i gattet, naturligtvis.
Men med gårdagskvällens knottriga armskinn i färskt minne känns det genast lättare att överlåta häckandet med näsan, förlåt näbben, vänd mot havet åt truten bakom grannens skorsten. Truten har ungar och det är ett jädra tjatter varenda morgon. Härligt är det att lyssna på en stund och väldigt typiskt sommarkust. Men jag längtar ändå efter cikadesång och efter att se hur stenläggningen blivit nedanför murvelhuset. Och månen, som den beslöjade utanför sovrumsfönstret igår, den tar jag med mig. Den är lika fin mot den sydfranska sammetsnatten som den är mot den svenska skymningsblå.
Hemma är både på ön och i Murviel. Trutskrik eller cikadegnissel kan kvitta lika. Båda ljuden betyder sommar.
Och jag har semester – det hade jag sånär glömt!
