Bengt och hans fru har en lada vid sitt sommarställe, där de har loppis varje sommar. De såg min annons om hyllor på blocket, kom åkande några timmar senare och plockade med sig alla de där obskyra prylarna som jag inte visste vad jag skulle göra med och genast gick flytten lekande lätt. Jag älskar både Bengt och Blocket. Och hans fru.
I helgen gör vi det sista, sedan skall vi koncentrera oss på lägenhet och franskt hus!

22 dagar kvar, säger widgeten i högerkolumnen och det blir alltmer påtagligt varför vi gör denna vansinnesflytt, som just i detta nu känns jobbigare än vad jag i mina vildaste fantasier hade kunnat föreställa mig. Jag hade behövt vara ledig ett par veckor minst för att ro detta i land med något litet slags eqvilibrium i behåll.

Istället åker L på tjänsteresa i tre dagar, jag ger mig iväg på utbildning i lika många dagar och kvar i huset är allt det där som vi inte riktigt vet var det skall ta vägen. Mycket skulle komma väl till pass i Murviel men var skall vi magasinera det under tiden? Och hur skall det i såfall fraktas ner? Varenda kubikcentimeter kostar och jag blir stående med den ena prylen efter den andra i handen och undrar om det är värt det eller om den skall säljas, skänkas bort, sparas, förvaras eller skrotas! Det tar eoner av tid i anspråk och jag måste göra det själv.

Adrenalinet pumpar, avkopplingen känns långt bort men så kommer det ett mejl från Ewa med bilder från vår franska trädgård, där mimosan blommar och fem apelsiner, som trotsat kylan, klamrar sig fast på vårt alldeles egna apelsinträd och allt bara rinner av mig för att istället ersättas av tillförsikt och förväntan.

 Om 22 dagar är tillvaron en annan.

Om 22 dagar har vi lagt stockholmsflytten bakom oss och tar murvelhuset i anspråk. Murvelhuset heter det numer. S har döpt det.

I påskhelgen kommer första invasionen och hela vilda storfamiljen skall leta påskägg bland palmer, apelsinträd och oliver. DET blir grejer, det!

Idag fick Huset lite historia med hjälp av O, som berättade om glada stunder familjen haft i sin franska dröm. En dröm som fanns där en stund men sedan tog en annan riktning, när livet kom och ställde sig i vägen. Planerna som realiserades och de som lades på is. Annat som fick ett abrupt slut.

Hon verkar så stark, O, och glad. Hon berör och har mycket att dela med sig av och även om vi hann prata om murvielhuset också, så var det inte därför vi stämt möte, utan för att se om vi kan etablera ett samarbete mellan min skola och hennes stiftelse. Så kommer det också att bli.

Murvielhuset har sett många människor inom sina väggar och historien om dem alla ger huset själ. O berättar om sköna dagar alldeles ifred i trädgården och om cykelturer bland vinodlingarna. Cyklar, utbrister hon plötsligt; ni måste ha cyklar i huset, för det är så fint att cykla där! Min S har sagt samma sak, utan att som O veta, bara anta.

Det stora mimosaträdet i vår franska trädgård blommar nu, fick jag veta av en bloggare som jag följer. Jag visste inte att det stod ett sådant träd där. Jag vet egentligen väldigt lite om huset vi köpt och då blir varje liten hälsning, oavsett i vilken form den kommer, ännu en välkommen pusselbit till det som nu är vår franska dröm.

Så har vi fått två offerter på poolskydd att ta ställning till och mer ska det inte till innan jag drömmer mig bort igen. Vi är ju inte bara med franskt hus; vi är med pool också. Som om det första inte vore häftigt nog! Av alla utgifter våra flytter för med sig, kan just denna vara en av de angenämare, eftersom den bär med sig löften om simtag i turkosblått plask på egen bakgård och det kan vara så att det är något jag av och till drömt om sedan jag var sisådär sju, eller nåt.

Jag hittar både det ena och det andra nu när flyttbestyren till slut gått in i sin mest intensiva fas. Här i huset, där framförallt lillflickan vuxit upp, tömmer vi nu friggebod, kattvindar, förråd och garage och överallt utom i vardagsrum och kök, som ännu så länge är fredad zon, står kartonger och säckar märkta med Murviel, Blåsut, Landet och Tjörn – det mesta av affektionsvärde flyttar västerut men stannar häruppe i Sverige. Till Blåsut får bara sådant följa med som vi faktiskt använder, medan älskade barnböcker och en hoper filmer får flytta till Murviel, där de förhoppningsvis blir till glädje för påhälsande barn i varierande åldrar. Älskade E:s Kalle Anka-pocketar flyttar också till Frankrike, liksom alla spel, ifall vi skulle tröttna på poolen eller kanske blir sugna på att ta ett parti Fia med knuff i skuggan av ett parasoll?

De där ljuvliga små dagböckerna och omsorgsfullt författade historierna nedskrivna av mina söta småttingar medan de ännu fanns nära mig alltid, de ska jag stoppa ner i en låda, som jag skall ha inom räckhåll för att kunna plocka fram när jag vill ägna mig åt bitterljuv nostalgi. I en av dem skriver lilla S att hon önskar sig just en pool och att hon vill spela teater. Då är hon åtta år. Nu är hon arton, och, ja, so far so good!

Nu är det upp till verkligheten att leva upp till förväntningarna – gör den det bara till hälften, är det fortfarande fantastiskt. Eller ”episkt” som en av de en gång små uttryckte saken härom dagen!

Så har de första gästerna anmält ankomst – verkar lovande! Så har det sagts oss, att med ett hus i på sydligare breddgrader, kan det hända att en och annan vill hälsa på. Och det var ju så att säga en del av planen…

Jag hoppas de följs av många fler!