Månadsarkiv: maj 2019

När vinden mojnat

30 torsdag Maj 2019

Posted by in Min franska trädgård, Murvelhuset, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

, ,

Det är helt vindstilla nu. Och alldeles tyst och stilla. Ensamma ugglan har slutat hoa, ingen trafik hörs från gatan och det är alldeles stjärnklart. Eller var stjärnklart; jag somnade ifrån mitt bloggande och nu skiner solen igen.

Dag ett av två är till ända och när jag till slut kröp ner under täcket, kände jag i både rygg och fötter att dagen varit fylld med allehanda göromål. Idag fortsätter jag, för det är inte klart ännu. Blir torsdagskvällen lika fin som den igår, skall jag sitta ute på den nysvabbade terrassen och sippa på ett aldrig så litet glas rosé vid det nyligen teakoljade matbordet.

Där skall jag ägna mig åt att beundra solcellslamporna som jag hängt upp i träden lite här och där.

Bara om en vet att de är där, går lamporna att urskilja…

Inhandlade på Rusta för en spottstyver är de och de gör sig riktigt bra i bladverken.

Det är som vanligt mycket fix i trädgården och på uteplatserna när jag kommer ner men den här gången är det mycket jag inte kan göra, eftersom det fraktas sand och blandas betong fortfarande och av sådant blir det ganska skräpigt.

Nya växter har dykt upp här och där, planterade av Bertrand och Benjamin. Den här gången är det betydligt torktåligare växter, eftersom de törstigare sorterna inte riktigt orkar leva när vattentillgången är opålitlig. Den här knasbollen har till exempel gått i blom:

Märklig sak på en lång stängel – mer komisk än vacker!

Vet du vad det är?

Det vet jag men jag säger’t inte! Du får gissa.

Kanske lägger jag upp en bild på hela växten i ett annat inlägg och då om inte förr, kommer du säkert att känna igen den.

Terrasseringen fortsätter att prunka och ett blålila blomstervattenfall väller över stenmuren, precis som Bertand hade tänkt sig. Att blommorna är blå är ingen slump; de skall härma ett vattenfall och här och var i muren har Bertrand låtit stenarna ”rasa” för att också de skall leda tankarna till rinnande vatten

Detta bildspel kräver JavaScript.

Trädgårdsdesign minsann!

Onsdagens eftermiddag ägnades också åt Mélina Rochard från Pays Haut Languedoc. Hon dök upp med penna och block för att intervjua mig om vad som är viktigt för just svenskar när de köper sig ett maison secondaire i Languedoc. För visst har turistbyråerna noterat att vi blir allt fler och Mélina ville veta vad som drar och vad som är viktigt för oss när vi sätter nyckeln i dörren till våra hett eftertraktade gamla stenhus. Borgmästarna i byarna runt omkring intresserar sig också de för Mélinas projekt och vill veta vilken sorts service som är viktig. Som jag hört så många gånger förut, finns en aldrig så liten tacksamhet över att vi dundrar in och räddar de gamla byhusen från förfall. Handlar mycket gör vi också, det har de märkt.

Mélina klev rakt in i vårt work in progress i köket och jag fick tillfälle att berätta om det generellt sett stora renoveringsintresse som präglar svenskarna. Så pratade vi vidare om varför så relativt få svenskar bosätter sig vid havet och det ledde oss till samtal om hur viktigt det är att byarna lever året om och att avståndet till närmaste strand ändå inte är så stort.

Hur vi får fram information om intressanta event och utflykter var en annan fråga som dök upp. Lite förläget återkom Mélina gång på gång till hur både hemsidor och nätuppkoppling har en viss utvecklingspotential. Jag visade henne alla facebook-grupper och instagramkonton jag använder mig av för att hämta information och det fick henne att höja en smula på ögonbrynen. Minsann; är det där de behöver synas? Jodå, åtminstone för att nå oss medelålders, bekräftade jag.

Ser vi oss som turister eller som halvtidsboende var nästa fundering? Som både och, kom vi fram till.

Brukar vi ta med gäster på utflykter i environgerna och vad visar vi dem  då?

I en dryg timme blev vi sittande medan vinden utanför drog vidare. En simtur blev det när hon tackat för sig och sedan tog jag itu med att olja in matbord och släpa prylar uppför trappor. Jag borde kanske inte men sådant tänker jag inte på när ivern drar tag i mig. Och nu, efter en natts sömn, är jag fit for fight igen!

Jag åker motvilligt hem imorgon. Sextioåringar och nittioåringar skall firas och jobbsäckar skall knytas ihop. I en blomvas på frukostbordet får ansade rosenkvistar mellanlanda en stund

innan de hamnar på komposten jag inte har men absolut behöver. Jordgubbarna från Portiragnes är nästan oanständigt goda tillsammans med krispet från Susannas granola,

och kaffet… himmelskt är vad det är när det får avnjutas med utsikt över murvelträdgården.

Tramontanen skickar nu små förtrupper igen, så det riskerar att bli ännu en blåsdag. Men luften är varm, himlen omöjligt blå och jag kan inte tänka mig en bättre plats än denna. Nu ska jag puttra vidare med mina bestyr och tänka på alla sommarfirare som snart intar hus och trädgård. Tror minsann att jag rentav är löjligt lycklig, just precis nu.

Facetime med prinsar som inledning på dagen gör underverk för humöret!

Mantra om hägrande sommar

29 onsdag Maj 2019

Posted by in Hantverkare, Murvelhuset, Renoveringar, Resor

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , ,

Jag gav mig av. I vita byxor, tunn skjorta och en tröja med trekvartsärm. Det är ju sommar, gubevars. Åtminstone i Murviel. Så icke i Göteborg, däremot, så det blev snabba, huttrande steg från bilen till perrongen på Centralstationen imorse och där blev jag stående en stund innan tåget mot Stockholm rullade in. En något omständig anslutning till skavstakärran, kan tyckas, med den är ändå den snabbaste, bekvämaste – miljövänligaste! – och enklaste. Göteborg är ingen bra utgångspunkt för resorna till det franska vistet när det är skamligt flyg som gäller.

En sväng förbi apoteket på stationen för att hämta ut ett recept hann jag med. Jag har gått och blivit allergisk men inte förstått, utan trott att jag dragits med en ovanligt envis förkylning. Bäst jag står där och får mina meduciner (sic!),

hör jag apotekaren förklara hur det går till när en hämtar ut på recept. Jag har inte gjort det för egen räkning på väldigt länge, tydligen. Det är inte nödvändigtvis något att skryta med eller ens ett tecken på att jag är ovanligt frisk och fri från krämpor. Snarare handlar det om att jag ogärna går till doktorn och att jag hellre viftar bort småkrämporna och väljer att ignorera dem. Inte gick jag till doktorn nu heller, utan doktor G kom på besök och förklarade att jag nog ändå är ovanligt korkad (nä, så uttryckte hon sig inte, mitt fina barn), för det finns snabb och effektiv lindring att få. Nu är jag därför kittad och redo för allehanda allergener som får för sig att attackera mig. Kom an, bara, så skall ni få se!

Nya syrenen på Tjörn är kanske inte så farlig…?

I min telefon trängs ett otal olika väderappar och ändå, precis som det där med att gå till doktorn för att söka lindring, tar jag inte in det jag ser, utan tar på mig alldeles för tunna kläder och fryser som en hund. Trots att jag för länge sedan bestämt mig för att frysa tänker jag aldrig mer göra, och trots att jag vanligtvis släpar med mig det ena yllet efter det andra.

Inte idag. Jag är, som sagt, på väg till Murviel. Där är det sommar. Som sagt

Besvärjelser och längtan paras med en aldrig så liten portion stress över att vistelsen denna gång blir rekordkort och innehåller en rad måsten.

Fjärrjobba måste jag göra, ställa iordning i huset och i trädgården likaså. Ett intressant möte är inbokat också, med en representant för Pays Haut Languedoc & Vignobles, som skall intervjua mig om vad svenskar med ett maison secondaire i Herault är mest intresserade av. På förekommen anledning kommer jag att prata om allas vår renoveringsiver och behovet av duktiga hantverkare.

Detta bildspel kräver JavaScript.

När jag dessutom får en sådan chans, tänker jag naturligtvis ta upp all den outnyttjade potential som finns i vår lilla by! Att trafiken genom inte bara vår by, utan också genom de flesta andra byar runtomkring, är komplett galen måste jag också passa på att nämna, i samma andetag som jag broderar ut om de vackra gamla husen som inte tas om hand och om skolbarnen som lever farligt på väg till och från skolan.

Och varför skall jag intervjuas? Jag svarade på en enkät i våras och jag gissar att det stora antalet svenskar, som just nu köper upp byhusen som ingen fransman vill ha, inte undgått vare sig den lokala turistnäringen eller kommunerna, som förhoppningsvis kan dra nytta av att vi finns där. För vi handlar ju,

besöker vingårdar,

paddlar kajak,

åker på ostronsafaris,

äter på restaurang,

skapar jobb åt diverse hantverkare,

och hänger med på byfester, så nog måste det vara så att vi märks.

I sommar är det åttonde året vi semestrar i murvelhuset. Naivt stjärnögd är jag inte längre men så lycklig över att det finns och att vi kan samlas där, hela familjen, och njuta tillsammans. Utan murvelhuset tror jag att jag hade varit en oroligare själ. Det håller mig upprätt också när jag inte är där. Minnena är många nu och de syns överallt i huset, liksom i min telefon, i datorn och på väggarna i huset på ön.

Två dagar med jobb och diverse åtaganden väntar. I sol och värme.

Det är – som sagt – sommar i Murviel.

Det är sommar i Murviel

26 söndag Maj 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Murvelhuset, Renoveringar, Resor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

… och jag drar iväg på blixtvisit för att inspektera betongsulan vid poolen. Jag vet inte om den kommit på plats ännu men jag vet att solen sken förra helgen, då arbetet skulle göras. Jag vet också att Bertrand och Benjamin var där och konstaterade att de fått med sig för lite fyllning, eftersom hålet under trädäcket var djupare än de först trott. Alltid är det något som missas när arbeten planeras, oavsett om det handlar om språkförbistring (ovanligt när det gäller Bertrand) eller för att saker tas för givet från båda håll och de rätta frågorna därför inte ställs. Att det under trädäcket ligger lastpallar hade vi till exempel inte berättat:

Enligt uppgift skall sulan till slut ha gjutits under helgen som nu hunnit övergå i söndagskväll men om det vet jag ännu inget. Fint väder lär det iallafall ha varit. Inte regnigt och ännu inte så varmt att betongen skulle brinna för snabbt och bli skör.

Det är sommar i Murviel nu och om knappt två veckor lämnas bilen över till S och E, som skall bila ner med många stopp som inledning på sin sommarsemester. Traditionellt midsommarfirande med många vänner hägrar och sedan är det vår tur, precis så som vi delat upp sommaren i Murviel de senaste åren.

Andra veckan i juni kommer Francois för att montera nya delen av köket och för att bygga skafferiet. Inför detta gick jag och S gick loss på Byggfabriken i Göteborg härom veckan,

och fick med oss färgprover till köksluckorna,

ett gammaldags garderobslås till skafferiet och knoppar och skålhandtag till luckor och lådor.

De blanka i metall i mitten blev det…

Sedan bar det av till Engelska tapetmagasinet, där vi hittade en tapet efter en riktigt gammal förlaga framtagen av Borås tapeter; ”Rosenvinge” från Rosenvingeska huset i Malmö. En 1500-talstapet, lär det ska vara:

Den skall få sitta bakom de öppna hyllplanen bredvid skafferiet och fånga upp det gröna på luckorna – ljust olivgrönt, är det tänkt – och det svarta från konsolerna vi tänkt låta hyllplanen vila på.

Lite nervöst är det med så omfattande förbättringsarbeten så nära inpå sommarens horder och utan att vi kan vara där och överinse, fast mest är det spännande och det är skönt att äntligen få till köket.

Imorgon stundar en intensiv jobbdag men sedan bär det av med tåg till Stockholm, flygbuss till Skavsta och sedvanlig kärra till Béziers. Det fortsätter att vara bökigt att transportera sig från Göteborg till murvelparadiset, så omvägen om Stockholm blir både smidigast och billigast, hur märkligt det än kan te sig.

Medan jag sitter här och klottrar denna EU-valskväll, fladdrar notiser upp på min paddskärm. Marine Le Pen och Ungerns Orbán går starkt framåt och mina funderingar kring kök, tapeter, betongsulor och konsoler känns mer än lovligt världsfrånvända.

Jag har förstås röstat.

För allas lika värde, för jämställdhet och för miljön. Jag flosklar inte. Jag menar det. Djupt och in på bara skinnet.

Jag får leva med att inlägget handlar om sådant som egentligen inte spelar någon som helst roll i det större perspektivet. I det något mindre handlar det om att vårda en trygg plats där familjen kan samlas, även om tryggheten inte är avhängig av mönstret på tapeten eller färgen på köksskåpen.

Nåväl, jag får lämna er här, utan att bli politisk och utan att börja lägga ut texten om sakernas tillstånd. Med den senaste förbifladdrande notisen om att SD backar på näthinnan avslutar jag, lika nöjd med det som jag är upprörd över Le Pens framgångar.