Månadsarkiv: maj 2019

När vinden mojnat

30 torsdag Maj 2019

Posted by in Min franska trädgård, Murvelhuset, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

, ,

Det är helt vindstilla nu. Och alldeles tyst och stilla. Ensamma ugglan har slutat hoa, ingen trafik hörs från gatan och det är alldeles stjärnklart. Eller var stjärnklart; jag somnade ifrån mitt bloggande och nu skiner solen igen.

Dag ett av två är till ända och när jag till slut kröp ner under täcket, kände jag i både rygg och fötter att dagen varit fylld med allehanda göromål. Idag fortsätter jag, för det är inte klart ännu. Blir torsdagskvällen lika fin som den igår, skall jag sitta ute på den nysvabbade terrassen och sippa på ett aldrig så litet glas rosé vid det nyligen teakoljade matbordet.

Där skall jag ägna mig åt att beundra solcellslamporna som jag hängt upp i träden lite här och där.

Bara om en vet att de är där, går lamporna att urskilja…

Inhandlade på Rusta för en spottstyver är de och de gör sig riktigt bra i bladverken.

Det är som vanligt mycket fix i trädgården och på uteplatserna när jag kommer ner men den här gången är det mycket jag inte kan göra, eftersom det fraktas sand och blandas betong fortfarande och av sådant blir det ganska skräpigt.

Nya växter har dykt upp här och där, planterade av Bertrand och Benjamin. Den här gången är det betydligt torktåligare växter, eftersom de törstigare sorterna inte riktigt orkar leva när vattentillgången är opålitlig. Den här knasbollen har till exempel gått i blom:

Märklig sak på en lång stängel – mer komisk än vacker!

Vet du vad det är?

Det vet jag men jag säger’t inte! Du får gissa.

Kanske lägger jag upp en bild på hela växten i ett annat inlägg och då om inte förr, kommer du säkert att känna igen den.

Terrasseringen fortsätter att prunka och ett blålila blomstervattenfall väller över stenmuren, precis som Bertand hade tänkt sig. Att blommorna är blå är ingen slump; de skall härma ett vattenfall och här och var i muren har Bertrand låtit stenarna ”rasa” för att också de skall leda tankarna till rinnande vatten

Detta bildspel kräver JavaScript.

Trädgårdsdesign minsann!

Onsdagens eftermiddag ägnades också åt Mélina Rochard från Pays Haut Languedoc. Hon dök upp med penna och block för att intervjua mig om vad som är viktigt för just svenskar när de köper sig ett maison secondaire i Languedoc. För visst har turistbyråerna noterat att vi blir allt fler och Mélina ville veta vad som drar och vad som är viktigt för oss när vi sätter nyckeln i dörren till våra hett eftertraktade gamla stenhus. Borgmästarna i byarna runt omkring intresserar sig också de för Mélinas projekt och vill veta vilken sorts service som är viktig. Som jag hört så många gånger förut, finns en aldrig så liten tacksamhet över att vi dundrar in och räddar de gamla byhusen från förfall. Handlar mycket gör vi också, det har de märkt.

Mélina klev rakt in i vårt work in progress i köket och jag fick tillfälle att berätta om det generellt sett stora renoveringsintresse som präglar svenskarna. Så pratade vi vidare om varför så relativt få svenskar bosätter sig vid havet och det ledde oss till samtal om hur viktigt det är att byarna lever året om och att avståndet till närmaste strand ändå inte är så stort.

Hur vi får fram information om intressanta event och utflykter var en annan fråga som dök upp. Lite förläget återkom Mélina gång på gång till hur både hemsidor och nätuppkoppling har en viss utvecklingspotential. Jag visade henne alla facebook-grupper och instagramkonton jag använder mig av för att hämta information och det fick henne att höja en smula på ögonbrynen. Minsann; är det där de behöver synas? Jodå, åtminstone för att nå oss medelålders, bekräftade jag.

Ser vi oss som turister eller som halvtidsboende var nästa fundering? Som både och, kom vi fram till.

Brukar vi ta med gäster på utflykter i environgerna och vad visar vi dem  då?

I en dryg timme blev vi sittande medan vinden utanför drog vidare. En simtur blev det när hon tackat för sig och sedan tog jag itu med att olja in matbord och släpa prylar uppför trappor. Jag borde kanske inte men sådant tänker jag inte på när ivern drar tag i mig. Och nu, efter en natts sömn, är jag fit for fight igen!

Jag åker motvilligt hem imorgon. Sextioåringar och nittioåringar skall firas och jobbsäckar skall knytas ihop. I en blomvas på frukostbordet får ansade rosenkvistar mellanlanda en stund

innan de hamnar på komposten jag inte har men absolut behöver. Jordgubbarna från Portiragnes är nästan oanständigt goda tillsammans med krispet från Susannas granola,

och kaffet… himmelskt är vad det är när det får avnjutas med utsikt över murvelträdgården.

Tramontanen skickar nu små förtrupper igen, så det riskerar att bli ännu en blåsdag. Men luften är varm, himlen omöjligt blå och jag kan inte tänka mig en bättre plats än denna. Nu ska jag puttra vidare med mina bestyr och tänka på alla sommarfirare som snart intar hus och trädgård. Tror minsann att jag rentav är löjligt lycklig, just precis nu.

Facetime med prinsar som inledning på dagen gör underverk för humöret!

Mantra om hägrande sommar

29 onsdag Maj 2019

Posted by in Hantverkare, Murvelhuset, Renoveringar, Resor

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , ,

Jag gav mig av. I vita byxor, tunn skjorta och en tröja med trekvartsärm. Det är ju sommar, gubevars. Åtminstone i Murviel. Så icke i Göteborg, däremot, så det blev snabba, huttrande steg från bilen till perrongen på Centralstationen imorse och där blev jag stående en stund innan tåget mot Stockholm rullade in. En något omständig anslutning till skavstakärran, kan tyckas, med den är ändå den snabbaste, bekvämaste – miljövänligaste! – och enklaste. Göteborg är ingen bra utgångspunkt för resorna till det franska vistet när det är skamligt flyg som gäller.

En sväng förbi apoteket på stationen för att hämta ut ett recept hann jag med. Jag har gått och blivit allergisk men inte förstått, utan trott att jag dragits med en ovanligt envis förkylning. Bäst jag står där och får mina meduciner (sic!),

hör jag apotekaren förklara hur det går till när en hämtar ut på recept. Jag har inte gjort det för egen räkning på väldigt länge, tydligen. Det är inte nödvändigtvis något att skryta med eller ens ett tecken på att jag är ovanligt frisk och fri från krämpor. Snarare handlar det om att jag ogärna går till doktorn och att jag hellre viftar bort småkrämporna och väljer att ignorera dem. Inte gick jag till doktorn nu heller, utan doktor G kom på besök och förklarade att jag nog ändå är ovanligt korkad (nä, så uttryckte hon sig inte, mitt fina barn), för det finns snabb och effektiv lindring att få. Nu är jag därför kittad och redo för allehanda allergener som får för sig att attackera mig. Kom an, bara, så skall ni få se!

Nya syrenen på Tjörn är kanske inte så farlig…?

I min telefon trängs ett otal olika väderappar och ändå, precis som det där med att gå till doktorn för att söka lindring, tar jag inte in det jag ser, utan tar på mig alldeles för tunna kläder och fryser som en hund. Trots att jag för länge sedan bestämt mig för att frysa tänker jag aldrig mer göra, och trots att jag vanligtvis släpar med mig det ena yllet efter det andra.

Inte idag. Jag är, som sagt, på väg till Murviel. Där är det sommar. Som sagt

Besvärjelser och längtan paras med en aldrig så liten portion stress över att vistelsen denna gång blir rekordkort och innehåller en rad måsten.

Fjärrjobba måste jag göra, ställa iordning i huset och i trädgården likaså. Ett intressant möte är inbokat också, med en representant för Pays Haut Languedoc & Vignobles, som skall intervjua mig om vad svenskar med ett maison secondaire i Herault är mest intresserade av. På förekommen anledning kommer jag att prata om allas vår renoveringsiver och behovet av duktiga hantverkare.

Detta bildspel kräver JavaScript.

När jag dessutom får en sådan chans, tänker jag naturligtvis ta upp all den outnyttjade potential som finns i vår lilla by! Att trafiken genom inte bara vår by, utan också genom de flesta andra byar runtomkring, är komplett galen måste jag också passa på att nämna, i samma andetag som jag broderar ut om de vackra gamla husen som inte tas om hand och om skolbarnen som lever farligt på väg till och från skolan.

Och varför skall jag intervjuas? Jag svarade på en enkät i våras och jag gissar att det stora antalet svenskar, som just nu köper upp byhusen som ingen fransman vill ha, inte undgått vare sig den lokala turistnäringen eller kommunerna, som förhoppningsvis kan dra nytta av att vi finns där. För vi handlar ju,

besöker vingårdar,

paddlar kajak,

åker på ostronsafaris,

äter på restaurang,

skapar jobb åt diverse hantverkare,

och hänger med på byfester, så nog måste det vara så att vi märks.

I sommar är det åttonde året vi semestrar i murvelhuset. Naivt stjärnögd är jag inte längre men så lycklig över att det finns och att vi kan samlas där, hela familjen, och njuta tillsammans. Utan murvelhuset tror jag att jag hade varit en oroligare själ. Det håller mig upprätt också när jag inte är där. Minnena är många nu och de syns överallt i huset, liksom i min telefon, i datorn och på väggarna i huset på ön.

Två dagar med jobb och diverse åtaganden väntar. I sol och värme.

Det är – som sagt – sommar i Murviel.

Det är sommar i Murviel

26 söndag Maj 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Murvelhuset, Renoveringar, Resor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

… och jag drar iväg på blixtvisit för att inspektera betongsulan vid poolen. Jag vet inte om den kommit på plats ännu men jag vet att solen sken förra helgen, då arbetet skulle göras. Jag vet också att Bertrand och Benjamin var där och konstaterade att de fått med sig för lite fyllning, eftersom hålet under trädäcket var djupare än de först trott. Alltid är det något som missas när arbeten planeras, oavsett om det handlar om språkförbistring (ovanligt när det gäller Bertrand) eller för att saker tas för givet från båda håll och de rätta frågorna därför inte ställs. Att det under trädäcket ligger lastpallar hade vi till exempel inte berättat:

Enligt uppgift skall sulan till slut ha gjutits under helgen som nu hunnit övergå i söndagskväll men om det vet jag ännu inget. Fint väder lär det iallafall ha varit. Inte regnigt och ännu inte så varmt att betongen skulle brinna för snabbt och bli skör.

Det är sommar i Murviel nu och om knappt två veckor lämnas bilen över till S och E, som skall bila ner med många stopp som inledning på sin sommarsemester. Traditionellt midsommarfirande med många vänner hägrar och sedan är det vår tur, precis så som vi delat upp sommaren i Murviel de senaste åren.

Andra veckan i juni kommer Francois för att montera nya delen av köket och för att bygga skafferiet. Inför detta gick jag och S gick loss på Byggfabriken i Göteborg härom veckan,

och fick med oss färgprover till köksluckorna,

ett gammaldags garderobslås till skafferiet och knoppar och skålhandtag till luckor och lådor.

De blanka i metall i mitten blev det…

Sedan bar det av till Engelska tapetmagasinet, där vi hittade en tapet efter en riktigt gammal förlaga framtagen av Borås tapeter; ”Rosenvinge” från Rosenvingeska huset i Malmö. En 1500-talstapet, lär det ska vara:

Den skall få sitta bakom de öppna hyllplanen bredvid skafferiet och fånga upp det gröna på luckorna – ljust olivgrönt, är det tänkt – och det svarta från konsolerna vi tänkt låta hyllplanen vila på.

Lite nervöst är det med så omfattande förbättringsarbeten så nära inpå sommarens horder och utan att vi kan vara där och överinse, fast mest är det spännande och det är skönt att äntligen få till köket.

Imorgon stundar en intensiv jobbdag men sedan bär det av med tåg till Stockholm, flygbuss till Skavsta och sedvanlig kärra till Béziers. Det fortsätter att vara bökigt att transportera sig från Göteborg till murvelparadiset, så omvägen om Stockholm blir både smidigast och billigast, hur märkligt det än kan te sig.

Medan jag sitter här och klottrar denna EU-valskväll, fladdrar notiser upp på min paddskärm. Marine Le Pen och Ungerns Orbán går starkt framåt och mina funderingar kring kök, tapeter, betongsulor och konsoler känns mer än lovligt världsfrånvända.

Jag har förstås röstat.

För allas lika värde, för jämställdhet och för miljön. Jag flosklar inte. Jag menar det. Djupt och in på bara skinnet.

Jag får leva med att inlägget handlar om sådant som egentligen inte spelar någon som helst roll i det större perspektivet. I det något mindre handlar det om att vårda en trygg plats där familjen kan samlas, även om tryggheten inte är avhängig av mönstret på tapeten eller färgen på köksskåpen.

Nåväl, jag får lämna er här, utan att bli politisk och utan att börja lägga ut texten om sakernas tillstånd. Med den senaste förbifladdrande notisen om att SD backar på näthinnan avslutar jag, lika nöjd med det som jag är upprörd över Le Pens framgångar.

I solen viker de murkna demonerna hädan

16 torsdag Maj 2019

Posted by in Min franska trädgård, poolliv, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Med darrande fingrar på mobilskärmen har de senaste dagarna mina väderappar konsulterats, i from förhoppning om att de förhatliga regnsymbolerna över Murviel skall försvinna. Allt eftersom helgen då betongsulan skall gjutas har närmat sig, har frustrationsnivån ökat till oroväckande ohälsosamma nivåer.

Svetten bryter sånär fram i pannan, magen snörper ihop sig, det vankas oroligt av och an och för min inre syn ser jag den ena gästen efter den andra trampa igenom det murkna virket med elaka bensår som följd. Sommar, sol och bad förstört och fula ärr på de tidigare så tjusiga skånkorna.

En lätt överdrift av möjliga följdverkningar?

Jo, kanske det. Jag är ju vanligtvis heller inte lagd åt katastrofscenariotankehållet. Trots viss erfarenhet ändå av bakslag och sheer bad luck där jag minst anat det.

Men så, denna torsdag, då en saligt lycklig mormor knatat iväg till förskolan i slösande majsol med en ljuvlig prins vid varje hand, konsulteras återigen samtliga väderappar och – voila!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Istället för ben i trasor på trädgårdens besökare efter närkamp med murket trädäck,

Eländigt franskt virke och en riktigt dålig idé i fin kombo…

vågar jag återigen hoppas på solvarm, slät betongsula med mjuka mattor på. Med en från en omöjligt blå languedochimmel slösande sol silande genom tonnellens basttak

Snart, snart är jag – vi, hela familjen i omgångar – där!

Bliss.

En myriad av tankefladder nuförtiden

14 tisdag Maj 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, distansjobb, Min franska trädgård, Renoveringar, Shopping

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , , , ,

Nätterna är blå nu, inte svarta. Klipporna och de vindpinade buskagen blir till skarpa svarta siluetter mot det där fantastiska midnattsblå. Jag öppnar fönstret för att ta en bild men drar snabbt igen det, för det är inte alls så där balsammilt som det ser ut att vara.

Jag har för ovanlighetens skull lite svårt att somna just denna kväll och tänker att om jag låter tankarna anta bloggform så blir jag kanske tröttare?

Jag borde veta bättre. Det blir nämligen precis tvärtom. Den ena funderingen leder till den andra och kryddar du det med lite sedvanlig majstress, hoppar du istället runt och försöker fotografera midnattsblå försommarhimlar. Eller iallafall gör jag det. Tydligen.

Vi pratar alltmer om ett sedan och ett förhoppningsvis snart, L och jag. Jag vet att jag måste minska ner på allt mitt kuskande åt än det ena, än det andra hållet. Fina Dingle är fortfarande egentligen för långt bort för dagliga resor; det blir nästan 20 mil tur och retur Tjörn-Dingle. Det vore kanske inte så farligt, om jag höll mig still resten av tiden men det låter sig liksom inte göras. Prinsar har högsta prioritet, mamma måste få fler besök och murvelhuset, ja, utan regelbundna turer dit blir jag nog inte så lätt att umgås med.

Så blir jag sittande med paddan i knäet och täcket halvt över huvudet för att inte störa den sovande L och så gör jag plus- och minuslistor över allt det som fyller mina dagar. Hur skall min vardag se ut? Vad måste jag sluta med och vad behöver jag börja göra? Hur skall jag bete mig för att kunna fortsätta jobba utan att vara fast geografiskt på en plats? Kennari, mitt något haltande projekt, hur skall jag få fart på det? Det är väl ändå det som är nyckeln till den där större friheten som börjar kännas alltmer nödvändig? Eller är det att hoppas på för mycket?

Jag har för många år kvar tills det är dags för pension och det är heller ingenting jag längtar efter. Jag har mer kvar att ge men så här på sluttampen av min yrkesbana, som det ju trots allt ändå är, är kravet att få styra och villkora mitt arbete oavvisligt. När det gäller det tillåter jag mig numera att vara självisk på ett sätt jag inte kunnat vara tidigare och det är förstås skönt.

Alltså blir det idag (jo, jag somnade till slut, vaknade och fortsatte blogga!) en admindag istället för utflykt med våra ettor för min del. Trist, men nödvändigt om jag skall hinna bocka av allt på min att-göra-lista. Jag stannar dessutom på ön där solen kastade solkatter från grannens fönster redan tidigt imorse och där havet låg alldeles spegelblankt i gattet mellan grannhusen närmast vattnet.

Fortfarande är det ingen värme att tala om, även om den utlovats om bara snart, men ljuset gör mig pigg. I Murviel är det desto varmare, enligt bygrannars bilder och min Météo France-app. Till helgen skall det förfärliga trädäcket vid poolen i murvelträdgården bort och den beställda betongsulan gjutas. Om vädret tillåter, vill säga.

Naturligtvis ser det ostadigt ut just framåt helgen…

Regn och åska.

Helt fel.

Har inte de två senaste vårarna därnere bjudit på ovanligt ostadigt vårväder, frågar jag mig. Vi var i en liknande situation förra året när det skulle plattsättas bakom den rostiga grinden och då stackars Bertrand förtvivlat hotade med drastiska åtgärder om inte regnet slutade ösa ner. Det gjorde det inte. Åtminstone inte i tid för majresan, då vi tvingades till stora kliv uppför första trappsteget till husets entré.

Det blev kanonbra till slut men helt och hållet klart blev det inte förrän till påsk i år – ett år senare än planerat, alltså.

Sista delen rensad, klar och redo för växter i krukor och kanske en liten ljugarbänk?

Not an option den här gången. Det måste bli klart innan trädgården fylls med semesterfirare som annars riskerar att trampa igenom det murkna träet med bara sommarfötter.

Det är härligt att vara med franskt, ljuvligt viste men alldeles bekymmersfritt är det sällan. Men å andra sidan; när är någonsin något husägande bekymmersfritt?

Och S är äntligen tillbaka i Göteborg och vi planerar en tur till Byggfabriken i Linnéstan,

Klicka på bilden för att ta dig till hemsidan!

för att köpa kökshandtag till murvelköket. Det där är den formidabelt roliga delen av husägandet; det när du i en butik full av vackra tillbehör tillåter dig visualisera grannlåten på plats i Murviel!

Skall be att få återkomma med resultatet av den lilla shoppingturen vid ett senare tillfälle.

Ber om ursäkt men nu blir det klimatgnäll

10 fredag Maj 2019

Posted by in distansjobb, Familjen, Om dagsläget, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Inför dagens vistelse på trädgårdsdagarna på Liseberg, funderade jag på om jag skulle ta med mig vantar. Tionde maj och det är eländigt kallt i huset på ön. Fötterna har iklätts raggsockor medan arbetsuppgifter bockas av från hemmakontoret. Plötsliga regn kastar sig mot fönstret och jag misströstar; trött på att frysa, trött på utedynor som ägnar merparten av sin tid åt att belamra golvet i vardagsrummet istället för att låta sig blekas av stark sol.

Under tiden drömmer jag om ett glasat uterum undan vind och regn ända tills jag fnysande konstaterar att då är jag ju ändå inte utomhus.

Jag följer ett kanske inte alldeles hälsosamt antal grupper på Facebook där den gemensamma nämnaren är boende i varmare trakter – redan införskaffade eller med drömmar om desamma. När våren går in i pausläge förenas vi i de där drömmarna om något helt annat.

Förra året vid den här tiden hade sommaren redan parkerat sig. Med facit i hand vet vi att det inte blev så bra. Vår natur är inte gjord för så lång, sammanhängade regnfattig hetta.

Oår.

Krisläge.

Vattenbrist.

Foderbrist.

Nödslakt.

Våra gamla som försmäktade bakom persienner i sina äldreboenden.

Ändå är det just sådana somrar vi drömmer om när raggsockorna börjar klia på de instängda fötterna.

Men jag kränger förstås av mig raggsockorna, kliver i mina orangea, sköna sneakers som jag lät mig övertalas att köpa när jag var i London i början av mars, och sveper in mig i den ännu orangeare yllecapen ovanpå en sån där tunn, varm duntröja. Eller vad en nu kallar dem.

Inte helt nöjd med temperaturen…

Alla tycks ha en sådan och jag föll till slut också till föga, som tur är. Synnerligen passande när värmen vägrar komma tillbaka.

Vantar tog jag inte med mig, dock. Kan ju inte vara nödvändigt, tänkte jag.

Men Liseberg var svinkallt, alla mina värmande lager till trots, och fingrarna fick jag rulla in i ärmarna. Huvudet gömde jag i huvan men drog den tillbaka när jag skulle vara trevlig och skratta gott tillsammans med besökarna när de fick syn på dingleelevernas överdådiga arrangemang med en osynlig cyklande madam bakom alla blomstren.

Det är ändå fint att stå där och stolt få berätta om Dingle och hur skolan sjuder av liv och kreativitet igen. Jag behöver få vara med på den resan ett tag till, hur mycket jag än ständigt längtar till Murviel och hur mycket jag än fräser mellan tänderna åt de futtiga graderna där ute. Att som idag tillbringa flera timmar ute i kylan är nämligen något jag har för vana att undvika. Ändå skall jag upprepa bedriften imorgon. Det blir så när när en är så där glad över något som jag är när det gäller Dingle.

Dessutom vilar det något nästan kontinentalt över trädgårdsutställningen på Liseberg och det är ju aldrig fel. Mitt emot oss står en kvinna och bränner mandlar, bakom oss kränger en italienare sina ljuvliga ostar och en annan har letat upp franska vintunnor som han säljer till hugade spekulanter.

Engelska trädgårdsredskap, typiskt franska smidesmöbler till trädgården, oliver och såväl inhemska som mer exotiska plantor går jag också förbi när jag under min fikapaus undersöker vilka som samsas om ytan med oss.

Idag är till slut en bra dag, kylan till trots. Jag har förflyttat mig till Landvetter, där jag sitter och väntar på ett londonplan som fraktar hem min älskade yngsta. Nu kommer hon hem igen, efter en termin i det brexitplågade landet och jag är sprittande glad över det. En knapp timme till, så får jag se henne knata ut från ankomsthallen med alla sina pinaler.

Det ni; det är svårslaget!

Väder minsann. Och kringflackande.

07 tisdag Maj 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, Min franska trädgård, Murvelhuset, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Det är valborgsmässoafton när jag som vanligt är på väg bort från ön. Jag har nyss kommit hem, hunnit klämma in några dagars jobb och röjt hjälpligt i huset som denna vår får klara sig så mycket på egen hand. Några timmar utomhus innan vinden börjar sno runt knuten och jagar in mig.

På väg igen, alltså.

Det gör lite ont i bröstet.

Diset som tonar havsytan mot himlen, fågellivet genom öppna fönster, solen på det nu perfekt silkesgrånade trädäcket;

Jag faller handlöst ännu en gång och bara två älskade små skatter,

förmår ta mig därifrån när det är som allra, allra vårvackrast

Den skira, alltmer frodiga grönskan runtomkring mig och de späda plantorna från Dingle i pallkragen från förra året, pelargonerna i Anna-Stinas waldemarsuddekruka;

Anna-Stinas saker överallt i huset; närvaron av dem skapar vemod och tacksamhet på samma gång. En tomhet har ersatt lättnaden över att den långdragna kampen är över och hennes älskade saker tillåts ta plats ett tag till, tills vi lurat ut hur vi respektfullt skall ta hand om en del och låta andra få njuta av resten.

Jag har infört köpstopp för egen del, överväldigad som jag är över alla saker som står och väntar på att hitta nya hem. Det går sådär, så jag inför undantag. Jag får köpa plantor, nya ljusslingor, utemattor och annat som är absolut nödvändigt för den kommande säsongens uteliv. Men jag är ändå mer sansad än tidigare och det känns bra.

Utesäsongen har dessutom kommit av sig och jag fryser. Issörja på det vackert silvergrånade trädäcket morse,

blir till en smocka i mitt snöallergiska nylle.

Alldeles nyligen var jag i Murviel, som bjöd på ett ovanligt ostadigt och svalt påskväder men snö? Nä, innan det snöar i Murviel så här års får vädergudarna ha fått fullständigt fnatt och det är inte särskilt troligt. Alltså drömmer jag mig dit, bläddrar bland bilderna  jag tog på allt som spirade i den vårstädade murvelträdgården och frustrationen rinner av mig.

Detta bildspel kräver JavaScript.

I helgen är det dags för trädgårdsdagar på Liseberg.

Dinglegymnasiet finns på plats.

Och jag – åtminstone på fredag och lördag eftermiddag.

Varmare väder lär vara på väg. Hoppas jag.

Dinglegymnasiets fina utställning!