Etiketter

, , , ,

Det är nästan 46 – eller i alla fall fyrtiofem och ett halvt – år sedan jag lämnade lilla brukshålan fortare än vad en avlöning lämnar plånboken. Under mitt nyss avslutade uppdrag i en annan, visserligen betydligt mer på ytan idyllisk, håla var mina gamla barndomstrakter mindre än en timme bort. Närheten till det som en gång var mitt ”hemma” gjorde något med mig. Jag tänker inte på platsen med någon större värme, trots en kärleksfull uppväxt på det privata planet. Men det är något med bruksorter; Jante råder, skvallret florerar och den sociala kontrollen gör sitt bästa för att vingklippa. Ofta beskrivs den lilla orten och närheten till varandra som något tryggt och positivt och så är det naturligtvis också. Så länge du följer normen, klipper ditt gräs i tid, byter gardiner och putsar fönstren när våren kommer och inte sticker ut på fel sätt. Eller, gud förbjude, får för dig att du är någon!

Mamma och jag

Det är alltid numera i mörka penseldrag jag tenderar att måla min barndoms lilla ”köping”. Så tänkte jag inte som liten. Det VAR tryggt. Men världen utanför väckte min nyfikenhet tidigt. Tio år gammal kunde man hitta mig framför en spegel konverserande med mig själv på engelska. Det blev ”mitt” språk. Jag lärde mig snabbt av grannars besökande släktingar utomlands ifrån, som jag lekte med varje sommar. Med ett förvärvat tydligt andra språk och med mammas anglofili som inspiration som en självklar del av mitt unga jag, riktades min blick ut och bort.

Ut och bort drog jag alltså, så fort jag kunde och tämligen snart efter det slutade jag hänvisa till att jag skulle åka ”hem” när jag åkte och hälsade på mamma.

Numera bor jag ändå till slut lantligt men kustnära i mitt sverigehemma,

och i en liten by i mitt franska hemma;

Petetas i Murviel sommaren 2019

Det är alldeles självvalt och det passar mig utmärkt. Trots över 30 år i Stockholm är inte storstadsliv något för mig, även om närhet till det urbana och anonyma fortfarande är viktigt. Sammanhanget, oavsett var geografiskt, måste vara heterogent, levande och accepterande.

När jag i och med mitt nyss avslutade uppdrag, liksom vid alla mina senaste rektorsuppdrag, hamnar i miljöer som väcker slumrande barn- och ungdomsminnen till liv, händer något i mig. Ett visst obehag, stundtals, men också en insikt om att här finns en kontinuitet som är mer eller mindre omöjlig att få till i större sammanhang. Jag förstår bättre det där med den mindre ortens trygghet och relativa stabilitet. Vore det inte för de tydliga nackdelarna, skulle jag kanske stämma in i den positiva kören om livet i en mindre ort.

Den lilla plats jag nu under några månader levt veckovis nomadliv på, har bara känts välkomnande. Utmaningarna har förstås varit stora även här men vetskapen om att tillvaron var tidsbegränsad, gjorde att jag både trivdes och förmådde se skogen trots alla träd. ”Träden”, som så ofta i offentlig verksamhet, i form av klåfingringriga politiker, organisatoriska svårigheter och för all del ibland en och annan tf skolchef som rör om i grytorna mer än vad som är klokt och med en gapande, vingklippt personalstyrka som publik. Personalstyrkan har imponerat på mig och det är inte alldeles lätt att lämna dem. Sagda skolchef kommer jag däremot inte att sakna.

Men jag har också längtat.

Hem, till Tjuvkil, till lilla radhuset;

Efter våren, ivrigt påhejad först av snöfria gator och takdropp och numer ordentligt etablerad.

Men allra mest (jo, alla mina älsklingar, alltid allra, allra mest efter er!) har jag längtat till Murviel och jag har hunnit med en dryg vecka där över påsk. Nu skall jag ner igen.

Jag skall blaska vidare med färg på återstående väggar och dörrar på övervåningen och jag skall fortsätta att fixa med utemöblerna;

Trädgård, terrass och poolområde behöver förberedas ytterligare för en ny säsong; den femtonde sedan vi satte nycklarna i den gamla ekdörren för allra första gången.

Så skall jag premiärbada i poolen som invigning av säsongen 2026. I år skall det badas med ett nytt poolaggregat installerat. Det skall bli spännande att se om det blir någon skillnad med saltvattenklorinering kontra den gamla tekniken med tillsatt klor.

Om jag längtar igen nu?

Galet mycket, faktiskt.

Snart skriver jag ett nytt inlägg. Om Marseille, som fick en blixtvisit för en vecka sedan när jag åkte upp till Sverige för de avslutande arbetsdagarna i mina ”nästan gamla hoods”.