Månadsarkiv: augusti 2020

Vågar vi…

30 söndag Aug 2020

Posted by in huset på ön, Om dagsläget

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

… boka en resa ner till Murviel innan hösten alldeles övergår i vinter? Det känns återigen ganska skakigt och samtidigt är jag inte för egen del mer rädd för smitta för att jag reser än om jag stannar hemma, förutsatt att både jag och medresenärerna sköter sig och håller sig till restriktionerna. Men jag oroar mig för att bli strandsatt och för att tvingas sitta i karantän, antingen i Murviel eller hemma, om reglerna plötsligt skulle ändras.
Målningsarbetena i Murviel hann ju inte bli helt klara innan vi var tvungna att åka hem och nu står huset där med möbler staplade på varandra

och väntar på att ställas iordning. Det är förstås ingen egentlig co vid isen men jag är otålig iallafall. Jag vill dit. Fixa iordning. Njuta av det nyfixade rummet och planera för horder av familjemedlemmar i huset igen. Och vänner. Apéroer, middagar, bruncher…

Jag är så sjukt trött på att behöva anpassa livet efter ett virus som vi nu förstått kommer att finnas med ett bra tag framöver. Jag vill ha mitt sociala sammanhang tillbaka, för utan det kan ytterst få av oss i längden fungera optimalt. På jobbet stressar det mig, eftersom jag, som ytterst ansvarig för verksamheten, måste fatta kloka och samtidigt sansade beslut. Den stressen manifesterar sig som huvudvärk och en viss nedstämdhet. Jag, som så gott som alltid väljer optimism intill naiv dumhet, låter min mindre framträdande pessimistiska ådra sticka fram sitt fula tryne och påverka mitt nogsamt påpassade ekvilibrium.

Jag gillar det inte. Air France och kalender konsulteras och jag reserverar resa men bokar inte. Törs inte.
Om 24 timmar försvinner bokningen, som både är prisvärd och möjlig. Om inte covid vore. Om inte tveksamheten bitit sig fast.
Men augustis sista söndag är ljuvlig och så varm att den måste avnjutas under ett parasoll medan jag väntar på att solen skall nå baksidan av huset, där en soffa väntar på målarfärg.

Det känns som en lagom aktivitet innan jobbveckan tar sin början. Imorgon på jobbet skall vi planera vidare för vår coronastrategi på terminens första APT. Men det är imorgon, det.

Idag sk-ter jag högaktningsfullt i allt vad strategier och virusoro heter och håller njutningsfull sommar istället. Med rosé från Ravanes i glaset i soffan på terrassen. Middagen skall vi äta ute i kvällssolen. Hur många sådana kvällar har vi kvar på hitsidan om de ofrånkomliga höststormarna, tro?

Den förtvivlat korta sommaren

26 onsdag Aug 2020

Posted by in huset på ön, Om dagsläget, Renoveringar, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

, ,

Jag dammsuger mitt bildbibliotek efter bilder på den gamla garageporten för ett blogginlägg om den nya diton, men istället grips jag av ett plötsligt vemod vid åsynen av sommarens alla bilder. De är ljuvliga. Jag stirrar på dem och stirrar på det grå utanför fönstret och undrar över hur det kan vara samma plats jag ser.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag slås återigen av hur snabbt det växlar; jag lämnade Tjörn för en vecka sedan i full sommar och kommer tillbaka till en höstlig ö. Utemöblerna ser sorgliga ut där de står,

Detta bildspel kräver JavaScript.

sommarblommorna har definitivt tappat sin fräschör,

Detta bildspel kräver JavaScript.

och i gattet ligger inte längre havet stilla och bara ibland stört av en lätt krusning.

Jag kippar lite efter andan, denna min hemmaarbetsdag. De gråa molnen som far på himlen utanför fönstren är inte bara på tillfälligt besök, L har inte snott en filt om fötterna för att bara mysa och jag har inte dragit på mig ullstrumporna för att de skulle vara särskilt snygga.
Det.
Är.
Kallt.
Jag har en lång yllekofta på mig och efter några timmar framför skärmen märker jag att jag fryser om handlederna. Nu är det kört för lång tid framöver. Åtminstone på de här nordliga breddgraderna. Förhoppningsvis får vi några undersköna septemberdagar när måltider ändå kan intas al fresco på vår terrass

men sommar blir det inte förrän nästa år.

Kanske att vi också kan få njuta av gardinfladder vid en öppen dörr någon enstaka oktoberdag men in i hösten rusar vi.

Ser någons instagraminlägg om att det väl ändå är skönt att kura ihop sig under mörka höstkvällar? Framför en brasa med en bok eller något stickprojekt?

Bertil på höstlovsbesök 2018

⁃ Är du inte klok, vill jag skrika.
⁃ Hur många veckors ordentlig värme har du fått njuta av denna sommar, vill jag ha svar på.
Men visst kan även jag njuta av hösten men den f-n kommer alltid för tidigt. Jag är aldrig beredd. Samtidigt slår det mig att den här känslan har jag faktiskt inte brottats med på flera år. Jag har ryckt på axlarna, antecknat nästa resa till Murviel på väggkalendern och ja, faktiskt njutit av att kura höstskymning.

Nu törs jag inte boka någon resa än. Det påverkar mig mer än vad jag riktigt har fattat och hela mitt inre skriker efter den priviligierade normalitet som varit min sedan murvelhuset blev vårt. Samtidigt skäms jag en aning; det går väl ändå ingen nöd på mig!

Så jag återgår till garageporten, som jag egentligen skulle berätta om.

Garageporten under byggnadsställningar i september 2016

I måndags byttes den ut. Den väg in i huset som den gamla erbjöd mössen skall nu vara tilltäppt.

Vi får se om det räcker. Vi lär få veta snart. När det blir höst. Och kallt. På riktigt.

November 2019

Det där med att passa på…

16 söndag Aug 2020

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, La mer, Murvelhuset, Om dagsläget, Väder

≈ 3 kommentarer

Jag tillbringade en hel dag på klipporna igår. Jag badade i salt, ljummet hav, torkade i solen, badade igen, läste tidningar, löste korsord, tittade på båtar och vältrade mig i att kunna njuta av sommar när den är som allra bäst.
Och brände mig.
Jag tänkte mig inte för.
Tänkte att jag måste passa på nu för det här kan vara sista chansen den här sommaren. Alltså, inte passa på att bränna mig, utan att passa på att bada och hålla sommar.
Idag är det lika varmt och skönt och jag tänker att jag borde passa på. Nästa helg är jag hos prinsarna och sen är nog den svenska sommaren slut. Den välkända gamla stressen över ett sådant trist faktum tränger sig fram och gör mig rastlös där jag sitter undan solen i skuggan bakom huset. Det är också alldeles ljuvligt skönt men borde jag ändå inte gå och bada?
Borde jag inte passa på?
Ångrar jag mig inte om jag inte passar på?
Men idag har jag faktiskt inte lust att bada. Jag är badmätt. Och bränd, som sagt.
Tre veckor med många timmar vid poolen under en sydfransk sol – åkejrå, mycket av tiden i skuggan ändå – utan att bli det minsta röd och så tvingas jag stå där med skammens rodnad framför badrumsspegeln och se min solplågade bröstkorg. Alltid där, sällan någon annanstans, och jag som aldrig är i solen numer utan minst faktor 30.
Det är pinsamt. Gamla mänschan borde veta bättre!
Baksidan av huset har norrläge och det är perfekt en dag som denna. Projekt fixa-trasig-soffa fick till slut min andakt,

Murken soffa med rostiga skruvar skall få nytt liv…

och nu har nya brädor äntligen ersatt de gamla murkna och soffan kanske kan leva ett par säsonger till.

Lagom arbete en söndag innan skolåret drar igång på allvar.
Den skall målas, förstås men först skall den slipas lite och spikhuvudena spacklas igen. På några ställen j-vlades spikarna med mig och resultatet blev inte så vackert men det kommer ingen att se.

Spikarna stötte på hård patrull…

I vinter skall jag fixa dynor och ryggkuddar så att hela härligheten är redo för njutning nästa säsong.
Nästa säsong…
Är vi alltså där redan, att planer för uteliv handlar om nästa år?
Att det som återstår nu är att passa på?
Försiktigt börjar jag fundera på december i Murviel. Adventsmys inne om kvällarna,

i kombination med en och annan lunch al fresco…

Jullunch hos Hansby, december 2018

Älskade murvelhus, vilken tur att du också finns!
Våra två hus.

Tänk att livet krumbuktade sig fram till en sådan tillvaro.
Jag kan gott låta mig plågas av att jag måste passa på. Skämskudde minsann på att tycka att det är jobbigt att behöva välja bort en njutning framför en annan. Vardagen har knuffats undan rejält när sådana tankar upptar mitt hjärnkontor. Dags för vardag och allvar, tror jag bestämt, innan hjärnan alldeles förvandlas till snömos.

Mina två världar

14 fredag Aug 2020

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, La mer, Väder

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

Klicka på bilden för filmsnutt med vattenkluck!

Jag ligger på en brygga och torkar i solen. Det smakar salt om läpparna. Lätta svallvågor kluckar mot strandkanten under bryggan och en precis lagom varm eftermiddagssol torkar min nybadade kropp. Lite måsskrik på det och västkustidyllen är total. Nästan så att det blir både kitschigt och väl så insmickrande.

Men det är förstås istället alldeles magiskt när min svenska verklighet väljer att brösta sig på det här viset.

Vägen upp från badet är lika vacker som vyerna från bryggan och jag känner mig oerhört priviligierad.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Mer än så här behöver ingen.
Alltså längtar jag ingen annanstans just nu. Men jag längtar alltid efter mina fina men det hör liksom till älsket av dem som är allra närmast.

Det är fredag. Helg stundar och ett glas immande rosé från Ravanès till middagen känns helt rätt.

En aldrig så försynt och lite skamsen titt…

13 torsdag Aug 2020

Posted by in Inredning, Murvelhuset, Om dagsläget, Renoveringar

≈ 2 kommentarer

Etiketter

,

På min padda finns en mapp med appar som fått rubriken ”Resor”. Apparna har använts flitigt de senaste åren och den här frankofilen har mycket flygskam i sitt bagage.
Minns någon ens begreppet ”flygskam” längre, förresten?
Det var i alla händelser en ständigt pågående diskussion över middagsbord och i arga trådar på Facebook under lång tid. Så kom Covid. Himlen blev tom från en dag till en annan. Gamla bagagetaggar på mina resväskor kändes plötsligt främmande, rentav exotiska. Som från en annan tid.
Igår kväll bestämde jag mig ändå för att lite i lönndom undersöka möjligheten att flyga ner. Jag klickade på Air France-appen och den satte genast igång en uppdatering; det är länge sedan jag klickade på den. Där finns ett oläst meddelande från 10 mars med förslag på billiga resor.
Jag stirrar på det.
Igen – en annan tid.
Och vi vet ju vad som hände sen.
Det är som en orimlig tanke att vi någonsin skall kunna gå tillbaka till flygande på samma sätt som tidigare. Jag vill det inte ens. Tror jag.

Det var då det…

Jag trycker in datum, väljer avgångar, klickar i flexbiljett som är fullt ut avbeställnings- och ombokningsbar. Tittar på sammanställningen och förundras över priset, 320€ ToR Göteborg-Montpellier. Som om ingenting har hänt. Som om allt är som vanligt igen. Hur kan det vara så billigt fortfarande? Hur har ens flygbolagen överlevt?
Men jag klickar mig inte vidare. Jag vill inte flyga. Inte än. Mitt gamla flygbeteende kan inte återupptas. Jag har inte mage att. Det bränner lite i fingertoppen som nyss knappat på Air France-appen. Hettar det inte rentav lite om kinderna? Är det en eftertankens kranka blekhet som infinner sig?

Så jag avvaktar.

Det finns all anledning också av andra uppenbara skäl att göra just det. Viruset har inte försvunnit, utan det skenar igen på lite för många ställen. Att krypa in i en trång flygplanskropp tillsammans med många andra lockar inte. Inte nu. Inte än.
Jag blir irriterad på mig själv och över hur snabbt jag skulle kunna vara beredd att falla in i mitt gamla mönster med många och flygberoende korta vistelser i Murviel istället för färre men längre. Längtan dit är en stark drivkraft, till och med starkare än vetskapen om att den sortens resande inte är att rekommendera. Som om jag vore fullkomligt faktaresistent.
Så jag struntar i reseapparna och börjar fundera på andra alternativ istället. Jag har ägnat ganska mycket tid åt det på sistone.

Jag har sneglat på husbilar utan att få gehör hemmavid och jag fångar uppmärksamt upp varje nyhet om utökade möjligheter att tåga iväg mot kontinenten. Nattåg är förstås det som låter mest intressant, eftersom det bara skulle kräva marginellt fler semesterdagar för en resa ner till Murviel än med flyg. Den möjligheten finns dock inte ännu.

Jag känner mig som något av ett hopplöst fall. Trots att vi är nyligen hemkomna från sommarvistelsen i murvelhuset, så har jag redan börjat bläddra i min röda almanacka för att hitta möjliga tidpunkter för att ta mig ledigt.

Jag vill ner och göra iordning efter den avslutade köksrenoveringen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ni vet den som, efter att knoppar och handtag kommit på plats, innefattar placering av ärtiga små förvaringskorgar och snyggt porslin på de öppna hyllorna; knopplister på ömse sidor om köksfläkten för de köksredskap som tål att tittas på och som i bästa fall också är de som används mest.
Jag vill lägga omsorgsfullt ihopvikta kökshanddukar på hyllan närmast diskhon för att låta dem mjuka upp intrycket och vara nära till hands när disk skall torkas, och jag vill fixa till köksbänkarna i trä enligt köksarkitekten S:s önskemål.

Mattorna skall på igen, böckerna skall upp i hyllorna bredvid öppna spisen,

de kalla lamporna i de nya takspottarna

skall bytas ut mot nya med varmt ljus – varför är fransmännen så förtjusta i de blåaktigt kalla?!? – gardiner, kuddar och soffklädsel ska tvättas och sedan skall jag slå mig ner mitt i rummet och beundra hela härligheten. Länge. Till sist skall jag ta bilder och tapetsera bloggen med alltihop.

Men för att jag skall kunna sitta där och svepa med blicken över det äntligen färdigställda köket i någorlunda närtid, måste vi kunna ta oss ner på annat sätt än med bil. Terminen är igång och jag kan inte vara borta någon längre stund. Flyg, alltså…
Fast nej.
Fingertoppen vägrar att närma sig den appen just nu.
Jag har en fingertopp med samvete. Tydligen.
Vi får väl se hur den känner imorgon eller nästa vecka.

Tillbaka på ön

09 söndag Aug 2020

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, La mer, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Jag hade lite svårt att varva ner efter nästan tre dagar på vägarna. Tvärtemot hur jag vanligtvis planerar, innebar årets förskjutna och förkortade murvielvistelse dessutom att det dagen efter ankomst till ön var dags för jobb på stört. Det är sällan en bra idé men på något sätt skyndade detta faktum ändå på sömnen efter hemkomst i torsdags kväll. Skönaste sängen är den på ön och det går inte att komma ifrån att den svala nattvinden från havet vaggar till sömns något bättre än dess murvielska motsvarighet.

Ljusa augustikvällar…

… men mörka nätter här också

Och ön välkomnar. Den kråmar sig och står i, bjuder på augustisommar av det mest insmickrande, kustfräscha och ljuvliga slag. Ljungen blommar intensivt lila i klippskrevorna,

Det myckna regnandet märks på den nästan oanständiga grönskan och söndagshavet tillåter en stillsam morgonbris krusa ytan.

Det är längesedan vi badade på klipporna en kort promenad bort från vårt hus. Vi har istället åkt iväg till ordnade badplatser med bryggor och stegar. Men imorse trotsade vi ljungsnåren och björnbärsriset,

och forcerade oss fram till lämplig klippa. Jag med mitt bråkiga knä och L i randiga badbrallor,

Men algblomning, hala stenar och tång som skymde sikten för lämpliga ställen att få ner fotsulorna på, gjorde att jag gav upp och traskade iväg till bryggorna i viken istället.

Där dök jag, tyckte att det var aningens för svalt för någon längre simtur, och kravlade sedan upp på bryggan, där jag likt en våtblank säl lade mig att torka i solen. L gick upp i förväg, kokade kaffe och fick fram frukost. Aldrig smakar ägget, mackan, kaffet och den nypressade juicen godare än just en sådan gång; efter en snabbdusch för att få bort havsvattnet, i skuggan bakom huset.

Jag känner mig nästan osolidarisk och som en fuskare, som smet iväg från ön just när sommaren tog paus och lät ruskväder på kö rulla in över landet i en till synes outsinlig ström. Så kommer vi hem. Börjar med att luncha i Ängelholm i en prunkande trädgård men i skuggan undan den heta solen,

Fortsätter med två dagars jobb för att få till det tidigare covidaborterade studentutspringet,

och landar sedan i svårslagen söndag med morgondopp, latmansfrukost och söndagsblaskor.

Det är fint på ön i augusti. Bästa tiden här, tror jag nog. I en av blaskorna hojtar rubrikerna om livsfarlig värme i södra Europa.

Hur just livsfarlig hettan är, skall jag låta vara osagt men 40-gradig värme är inte optimalt. Då föredrar jag brisen från västkusthavet och att det blir aningens lite för svalt efter en stund i skuggan. Då kryper jag bara ut i solen igen, så är det fixat.

Imorgon börjar höstterminen på allvar. Det är bra det också, för jag har dessutom privilegiet att trivas alldeles förträffligt på jobbet.

On the road again…

05 onsdag Aug 2020

Posted by in poolliv, Resor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Det är fint med sociala medier. Jag behåller kontakten med så många som jag annars inte skulle veta hur de har det. Och de vet hur jag har det. Vi delar såklart inte allt i sådana offentliga rum men när någon som vanligen med jämna mellanrum postar inlägg på vyer – vackra eller bara på något sätt intressanta – plötsligt tystnar, har det mer än en gång föranlett en personligare kontakt. Oftast har det bara handlat om en mer eller mindre medveten sociala medier-detox men några enstaka gånger har det faktiskt hänt något och då känns det bra att ha hört av sig.
Vi är på resande fot nu. Grinden till murvelhuset och den älskade trädgården har gnisslats stängd och vi kan inte säkert veta när vi kommer ner igen.

Tillvaron nu präglas ju av oförutsägbarhet och det är lite som när du eller någon i din närhet drabbas av svår sjukdom; insikten är drabbande och iallafall jag känner mig en smula korkad. Hur kunde jag igen glömma att jag aldrig någonsin kan ta något för givet? Så sansar jag mig och bestämmer att det är väl en himla tur att jag inte går och oroar mig för sådant som inte har hänt men som skulle kunna hända! Bara för att livet vänts upp och ner förut. Glömska och tillförsikt i fin kombination är bra grejer för bevarande av sinnesro.
Fast jag glider iväg i andra tankebanor än vad jag hade tänkt från början. De där kontakterna på sociala medier skulle det ju handla om. Flera av dem träffar jag ganska regelbundet, andra har jag inte sett på flera år. Kontakten i etern ser ändå mer eller mindre likadan ut. Bilden på den rostiga grinden i tidig morgon med en kort rad om att nu åker vi norrut igen sätter igång peppen och omsorgen:
⁃ Kör försiktigt!
⁃ Ha en bra hemresa!
⁃ Kom gott hem!
⁃ Vi ses snart igen!
⁃ …
Jag tycker om att ha er med på resan med de raderna. Det betyder verkligen något och världen blir faktiskt lite vackrare då, hur banalt eller sentimentalt det än kan låta.

Jag packade vår kylbag full med godsaker innan vi for igår och stannade vid bageriet i byn och införskaffade nybakad surdegsbaguette och croissanter.

Också petetasdockorna i byn har munskydd på

Niste* måste man ha när det är dags för långfärd. Vi stannade i trakterna av Montelimar för att äta sen frukost men vinden hotade att dra iväg med både croissanter och kaffekopp, så vi drog oss snabbt tillbaka in i bilen igen och tryckte i oss den frasiga härligheten, som sedan sköljdes ner med det någorlunda varma kaffet ur en plastmugg från Ikea. Godsakerna får vänta tills vinden mojnat, tänkte vi. Och glömde snabbt den skarpa klimatgräns som skär genom Lyon. Där tar Sydfrankrike slut. Värmen skruvas ner och vädret blir ostadigare. Inte idealiskt, alltså för en medhavd måltid al fresco.
Men trafiken genom Frankrike är fortsatt covidpräglad och det är en bra sak mitt i viruseländet.

Detta bildspel kräver JavaScript.

och vi kom fram till samma hotell i Luxembourg, som vi övernattade på på vägen ner, i god tid för såväl middag på terrassen som många sköna längder i poolen innan läggdags.

Kvällsbad på Hotel Parc Alvisse

Det är ett bra stopp när inte ens trafiken runt Lyon hindrar framfarten nämnvärt och resan flutit på utan avbrott.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Frukosten på hotellet hoppade vi över imorse, eftersom den är en synnerligen trist historia. Jag gissar att det är covid som spökar men nu gjorde ju inte det så mycket; vi har kylbagen full med franska ostar, yoghurt, picpouldruvjuice från Pinet och apérokorvar, avocado och frukt, så minsann fick vi inte till en lunch på en trist rastplats i sällskap av hungriga getingar och flugor också!

En får ju förstå att de arma tyska insekterna blev alldeles till sig när de fick vittring på de franska godsakerna!
Tyska autobahn beter sig för övrigt som tyska autobahn brukar, med otaliga vägarbeten, stau och staccatokörning där den påbjudna hastigheten med snabba svängningar växlar mellan allt från 60km/h till valfri fart.

Disciplinerade långtradare alltid i högerfil

Full koncentration och ögon åt alla håll är därför fortfarande att rekommendera, trots att det inte är egentlig semestertrafik vi upplever, vare sig norrut genom Frankrike eller genom Tyskland. Nummerplåtarna på bilarna runt om oss är mest lokala, oavsett var vi befinner oss längs med rutten Murviel-Lyon-Luxembourg-Köln-Hannover-Rostock. Och de annars så semestervanliga husbilarna är som exotiska fåglar när vi någon enstaka gång får syn på dem.
På de lugna franska autorouterna började vi igår fundera över om vi skulle boka om vår färja till en tidigare avgång men efter att ha tappat räkningen på hur många staus det till slut blev, är vi glada över mellanlandningen på vårt rostockhotell. Här finns en alldeles ljuvlig pool där jag var helt ensam,

sedan L valt att hoppa blötläggningen till förmån för sängen. Han är inte riktigt lika badglad som jag, som nosar upp pooler vart jag än åker. Det är ohemult skönt att få simma av sig resdamm och stillasittande – 90 mil ena dagen och 86 nästa gör ingen kropp glad.
En natts sömn i skön hotellsäng innan morgondagens sista resben med färjan till Trelleborg känns också bra, liksom det planerade stoppet i Ängelholm under sista resbenet på väg mot Tjörn.
Fyra munskydd av de ursprungliga 50 har vi kvar. Det räcker precis tills vi är på svensk mark igen.

Väl hemma, fortsätter vi med det som vi praktiserat hela tiden; avstånd, handtvätt, sprit och undvikande av stora folksamlingar.

Nu får det bli natten – tidig revelj imorgon.

*norska för matsäck, för den inte visste det

Ännu en sammetskväll

01 lördag Aug 2020

Posted by in Byliv, Min franska trädgård, Murvelhuset, Om dagsläget, poolliv, Väder

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, , , , ,

Det drar ihop sig till hemfärd och det innebär som alltid ett visst vemod. Jag saktar ner, ser mig omkring, njuter, sniffar i luften, lyssnar. Trafiken som till slut tystnar. Kyrkklockorna.
En enstaka cikada som inte fattat att kompisarna gått och lagt sig. De hetsiga, högljudda tornseglarna som avlöses av de tysta, skygga fladdermössen. De är vackra mot den allt mörkare blå natten och jag välkomnar dem. Säger;
⁃ Varsågoda! Det finns myggor så att det räcker till er alla.
Simturen i en upplyst pool med långa, lugna, eftertänksamma simtag; ena vändan på mage, andra på rygg. Blicken som ömsom iakttar de egna händerna när de plöjer genom vattnet, ömsom riktas mot kvällshimlen och svalorna. Fladdermössen. Vänliga, trygga. Alltid där, alltid samma tid och lika flyktiga varje kväll.

En röd katt kommer släntrande och får syn på mig i poolen och blir stående. Våra blickar möts och jag ropar schas! med hög röst. Varför vet jag inte – jag tycker ju om katter. Snabbt försvinner den och jag kommer på mig själv med att tycka att det var väl dumt gjort. Om svalorna och fladdermössen tillåts ta hand om myggorna, kan väl katten få hjälpa till med eventuella gnagare?
Sedan både katt och flygfän lämnat trädgården, drar ensamma, sorgsna ugglan igång, denna kväll ackompanjerad av musiken från Café Nouvel, eftersom det är fredag.

Tidigare under dagen träffade vi Benjamin och Bertrand och med dem diskuterade vi trädgården. Cypresserna mot grannen är fem till antalet och slåss om utrymmet och därför skall två av dem tas bort.

I vinter skall grusytorna fyllas på med mer grus. Det har sjunkit undan såpass att det blivit otrevliga kanter här och var, medan vildvinet mot grannens laduvägg veckar unge Benjamins panna. Vi kommer överens om att den måste kapas varje år.

På väg att ta över igen…
… fem månader tidigare!

I terrasseringarna hade jag visst rensat bort vad jag trodde var ogräs men som tydligen istället är en synnerligen trevlig ört. Jag tyckte den såg ut som en jättebjörnloka på tillväxt och blev lite skraj men vad vet väl jag!
En vit Afrikas lilja beundrar jag varje gång jag går förbi den och såväl apelsinträd,

Ännu gröna blivande godsaker på tillväxt i juli 2020

som den övriga djungeln frodas och trivs. Lite av att inte se skogen för alla träd har det blivit i sommar och flera av de växter jag tycker allra mest om skyms av sina högresta grannar.

Det har varit en otroligt varm dag idag och nu efter att klockan passerat midnatt, sitter jag, såväl nysimmad som nyduschad, på vår terrass och svettas om mina bara armar. Det är en märklig känsla men efter ett tag i värme av sådant slag blir man lite van och jag tycker ändå att det är smått fantastiskt. Värmen kan få den spänstigaste att vilja avstå varje aktivitet men vi drog ändå iväg på apéro till våra bygrannar under eftermiddagen, under den riktiga hundtimmen.

Jyckarna, på vars ägor vi satt i skuggan och sippade på aperol, flämtade i värmen och höll sig still nära oss.

Grandiosa, ståtliga och gulliga på samma gång. Så himla snälla också, att vi tilläts klia dem bakom öronen allihop.
Jyckarnas trädgård är den gamla slottsträdgården i Murviel; en magnifik oas mitt inne i den gamla delen av byn och förstås unik i sitt slag. Trädgårdar är nämligen ingenting som brukar tillhöra husen inne i cirkuladen, speciellt inte sådana stora som denna och med pool.

Under tiden som jag klottrat har kvällen blivit svart och det är nästan fullmåne. Fredagskvällen är livlig. Fler bilar än annars kör förbi, glada bybor hörs utanför grinden och några grannungdomar stojar i sin pool. Det är trivsamt. Jag tycker om att lyssna på livet runtomkring oss. Och jag dricker vatten från vår nya bubbelkran och konstaterar att det drickat nog faktiskt slår det mesta!