Jag hade lite svårt att varva ner efter nästan tre dagar på vägarna. Tvärtemot hur jag vanligtvis planerar, innebar årets förskjutna och förkortade murvielvistelse dessutom att det dagen efter ankomst till ön var dags för jobb på stört. Det är sällan en bra idé men på något sätt skyndade detta faktum ändå på sömnen efter hemkomst i torsdags kväll. Skönaste sängen är den på ön och det går inte att komma ifrån att den svala nattvinden från havet vaggar till sömns något bättre än dess murvielska motsvarighet.

Ljusa augustikvällar…

… men mörka nätter här också

Och ön välkomnar. Den kråmar sig och står i, bjuder på augustisommar av det mest insmickrande, kustfräscha och ljuvliga slag. Ljungen blommar intensivt lila i klippskrevorna,

Det myckna regnandet märks på den nästan oanständiga grönskan och söndagshavet tillåter en stillsam morgonbris krusa ytan.

Det är längesedan vi badade på klipporna en kort promenad bort från vårt hus. Vi har istället åkt iväg till ordnade badplatser med bryggor och stegar. Men imorse trotsade vi ljungsnåren och björnbärsriset,

och forcerade oss fram till lämplig klippa. Jag med mitt bråkiga knä och L i randiga badbrallor,

Men algblomning, hala stenar och tång som skymde sikten för lämpliga ställen att få ner fotsulorna på, gjorde att jag gav upp och traskade iväg till bryggorna i viken istället.

Där dök jag, tyckte att det var aningens för svalt för någon längre simtur, och kravlade sedan upp på bryggan, där jag likt en våtblank säl lade mig att torka i solen. L gick upp i förväg, kokade kaffe och fick fram frukost. Aldrig smakar ägget, mackan, kaffet och den nypressade juicen godare än just en sådan gång; efter en snabbdusch för att få bort havsvattnet, i skuggan bakom huset.

Jag känner mig nästan osolidarisk och som en fuskare, som smet iväg från ön just när sommaren tog paus och lät ruskväder på kö rulla in över landet i en till synes outsinlig ström. Så kommer vi hem. Börjar med att luncha i Ängelholm i en prunkande trädgård men i skuggan undan den heta solen,

Fortsätter med två dagars jobb för att få till det tidigare covidaborterade studentutspringet,

och landar sedan i svårslagen söndag med morgondopp, latmansfrukost och söndagsblaskor.

Det är fint på ön i augusti. Bästa tiden här, tror jag nog. I en av blaskorna hojtar rubrikerna om livsfarlig värme i södra Europa.

Hur just livsfarlig hettan är, skall jag låta vara osagt men 40-gradig värme är inte optimalt. Då föredrar jag brisen från västkusthavet och att det blir aningens lite för svalt efter en stund i skuggan. Då kryper jag bara ut i solen igen, så är det fixat.

Imorgon börjar höstterminen på allvar. Det är bra det också, för jag har dessutom privilegiet att trivas alldeles förträffligt på jobbet.