Vilken stad! En blixtvisit som vår kan naturligtvis inte göra den rättvisa men anledningarna till visiten den här gången var bara två; jag skulle flyga norrutför de tre sista jobbdagarna för den här gången och när vi ändå behövde vara i krokarna, ville jag shoppa loss på anrika Maison Empereur i 1:a arrondissementet.

Första gången jag blev varse butikens existens var när Angel och Dick Strawbridge i ett avsnitt av Escape to the Chateau for dit och Angel gick loss på alla prylar som finns där. Hon fick med sig en fantastisk koppargryta, som jag har suktat efter i flera år sedan dess. Och den fanns, inlåst i ett vackert vitrinskåp tillsammans med en massa annat fantastiskt, men prislappen var väl hög, så jag avstod.

Istället fick jag med mig en massa presenttvålar, kökshanddukar och en massa inspiration. Vilket ställe! Hit skall jag igen och om jag ångrar mig, kanske jag ändå öppnar plånboken och köper den där grytan. Bara för att den är så vacker och skulle göra sig så fint på de öppna hyllorna i murvelköket. Och om det dröjer innan vi har vägarna förbi nästa gång, så har de rackarna en webshop också. Härligt men farligt, åtminstone för finanserna!














Men resten av Marseille, då? Med bara några timmar till vårt förfogande? Vi hade läst på dåligt och valde Le Vieux Port, dit vi tog oss med hjälp av en pratglad taxichaufför som guidade oss genom stökiga, röriga, smutsiga, fula men fascinerande gator ner mot vattnet. Och hur många vackra hus finns det inte när man förmås att lyfta blicken och se bortom det förfallna och skitiga? Blicken for runt och vi fascinerades av all bedagad skönhet och så klottret – eller graffitin, som L rättade mig att det var – som fullständigt tagit över alla upptänkliga ytor, högt som lågt. Är det hit de åker, alla klotter-; förlåt, graffitisugna?








Men den gamla hamnen var städad, prydligoch fullständigt turistanpassad. Här låg inga fiskebåtar, bara turistditon med turer till Calanquerna och andra turistattraktioner.


Husen längs med kajen var visserligen fina de också och resturangerna låg som ett pärlband runt hamnen. Vi försökte dock leta oss in en bit bortom hamnen för att undvika att hamna på någon av de uppenbara turisfällorna vid vattnet, men vi gick bet. Vi var helt enkelt för hungriga för att orka leta, så vi valde Les Samaritains innerst i hamnen för att det såg trevligt ut där i kvällssolen.



Det var ett katastrofalt misstag. På kyparens fråga om det hade ”bien passé” utbrast jag utan omsvep ett rungande ”non”. Och drog till med att måltiden var en katastrof.
Notes to self:
- Gör din läxa innan du drar iväg till något så fascinerande som Marseille.
- Om du ser att det är en turistfälla, tro inte att bara för att du är i Frankrike, kommer maten att åtminstone vara habil.
- Bara några ynkliga timmar att tillbringa första gången i denna smältdegel? Det går inte. Hjärnan går i spinn.
Men vi åt god glass på kajen och glassställen fanns det mängder av och alla såg trevliga ut. Utsikten över det glittrande vattnet i hamnbassängen mot kyrkan på kullen högt ovanför hamnen var precis så magisk som jag fått berättat för mig;

och folkliv är ändå alltid kul.
Nästa gång tar vi den ”riktiga” hamnen och försöker hitta ett boende i närheten av den. Och så planerar vi in ett riktigt långt förmiddagspass på Maison Empereur åtföljt av en härlig lunch på torget utanför butiken – om guiderna jag kommer att konsultera först rekommenderar det😉
À bientôt !