Det här med att tycka att det är värt det att kvista ner för bara ett par dagar, känns som något som hör de tidigare åren som lyckliga ägare av franskt vinbondehus till. Pre-pandemin var det så det såg ut bortom skollov och semestrar och nu är det återigen möjligt tackvare nya rutter och överkomliga priser. Flyskam – minns vi ens det begreppet? Vem pratar om det nu?

Jag hade nog ändå inte valt att åka iväg nu om det inte vore för att vi plötsligt ficken del att styra med inför årets sommarsäsong. Köksfläkt och kylskåp har nämligen valt att tacka för sig efter bara 6 år!

och fula rördragningar med ny AC på övervåningen tvingade fram vår blixtnärvaro för att försöka få ordning på allt det.

Nu står ett nytt kylskåp på plats – ett Samsung med rätt mått har fått ersätta det dyra smegeländet och en ny köksfläkt ligger redo att ersätta den havererade. Det var inte alldeles lätt att med tidspress hitta ett skåp med rätt mått och någorlunda ok att se på men alternativet vänta och leta fanns inte på kartan med sommarinvasionen så nära förestående.

Det här är andra gången som”fashion over function” som ledord blivit till en dyrköpt erfarenhet för vår del. Hädanefter får det bli tyskt och pålitligt när vitvaror skall införskaffas! Det lär dessutom snart vara aktuellt igen; torktumlaren har börjat uppvisa ett märkligt beteende och diskmaskinen börjar även den att visa tecken på att den håller på att falla för åldersstrecket

Stressen över allt franskt praktiskt som ställt till med oreda den senaste tiden har känts nästan övermäktig, men så lyckades vi träffa på en supertrevlig och hjälpsam Cedric på Boulanger och vi/jag återfick tilltron till att det där med att äga ett gammalt languedocskt vinbondehus är en precis lika brilliant idé nu som för snart femton år sedan.

Sedan har Florian varit här och städat trädgården och jag har sippat på kanske ett par glas Muscat sec från St Georges d’Ibry, simmat ett gäng längder i ljummet poolvatten och torkat skinnet i sydfransk sol. Jag har turbonjutit, nöjd i förvissningen om att om en dryg vecka är jag här igen.

Vi har även hunnit med en formidabel ostronkväll hos fina bygrannar; den där sociala kontexten som sällan beskrivs men som är en så otroligt viktig del av hela det sydfranska äventyret. Jag skulle nog vilja hävda att just det är avgörande för såväl trygghet som trivsel genom alla år härnere.

Hur länge till blir vi kvar som deltidsfransoser?

Länge, länge till, om jag får ha något att säga till om!!