Det är nästan svindlande att tänka att vi nu inleder vår femtonde sommarsäsong i Murviel, vårt sommarviste, happy place och vår boendekonstant genom flera flyttar på svensk mark. I morse kom Claes och Eva, tillsammans med en god vän på frukost med bad chez nous. Ann och Ulf höll också morgon med oss innan avfärd mot nya äventyr. Så brukar det se ut här om somrarna; socialt, otvunget och väldigt mycket murvelliv som är sig likt.

Idag ramlade jag över ett inlägg på Facebook som fick mig att tänka tillbaka på åren som gått och på de många möten vi bjudits på. Nya vänner har blivit nära vänner; några kom i några år och försvann sedan tillbaka till Sverige igen, andra är här fortfarande. Förändringarnas vindar har egentligen aldrig slutat blåsa här heller och vi tillhör nu skaran som funnits här om inte längst, så åtminstone längre än de flesta.

Min murvelkärlek är numera mindre stjärnögd men desto mera grundad och trygg. Vi har gått på nitar genom åren och av det har vi fått erfarenheter och en något mera nykter blick. Jag ser samma sprittande optimism hos de mer nykära i allt det franska som kännetecknade mig de första åren och jag kan stilla tänka ” vänta ni bara” eller ”det där är kanske inte så smart”. Men det får stanna vid tanken. Var och en måste få göra sin resa och det är omöjligt att veta vilka förmågor andra bär runt på och som jag inte besitter. Någon dysterkvist har jag dock inte blivit – jag njuter precis lika mycket nu som jag gjorde under mitt tidiga murvelliv.

För oss har det i allt väsentligt gått bra genom åren. Tanken på att flytta ner permanent har funnits där men aldrig hittills materialiserats. Pandemin, minns jag, fick flera som tagit just det klivet, att lämna det franska för att komma närmare familjen. För andra har stigande ålder fått dem att fatta det svåra beslutet att lämna Languedoc för det tryggt välkända i Sverige. Att vi aldrig släppt vår svenska tillvaro är jag övertygad om har skjutit på just vårt återtåg med många år.  År varav många fortfarande förhoppningsvis ligger framför oss.

En mörkare verklighet har gjort sig påmind vid ett flertal tillfällen, med drunkningstillbud som hade kunnat gå riktigt illa, sjukdomar som fullständigt ritat om kartan för dem de drabbat, bränder och faktiskt också ond bråd död i vår nära murvielska bekantskapskrets. Vi har förstås inte heller själva seglat genom de här 14+ åren utan att riktigt svåra saker tvingat fram såväl ändrade planer som att vi måst omprioritera ganska kraftigt.

Men här är vi fortfarande. Mer prövade, mindre aningslöst optimistiska (just det senare kan jag sakna) men med en tacksamhet över den resiliens som vi upptäckt finns där. Ödmjukheten och tacksamheten över att få landa här i Murviel med jämna mellanrum, den har bara vuxit med åren.

Jag skakar av mig vemodet och återgår till de där bagatellerna som upptar min murvielska semestervärld efter att axlar tillåtits sjunka. Idag har vi till exempel, inte utan viss dramatik, räddat en stackars vilsen groda ur poolen, inte bara en, utan två gånger.

Jag förklarade för den att det inte var rätt sorts vatten i poolen för honom (henne?), så efter andra räddningen verkade den lilla grodan förstå.

Inte mycket matnyttigt har annars åstadkommits idag men ett par strykningar med linolja och balsamterpentin på badrumshyllan har jag ändå fått till. Jag är långt ifrån klar och jag inser att det kommer att krävas både mer tid, pigmentmixtrande och en rejäl portion tålamod innan jag känner mig nöjd med kulören och hyllan därmed kan få komma på plats i badrummet.