… är det nästan att flyga ner bara för en långhelg. Vyn när vi flyger in över Etang de Thau får mig nästan att gråta på samma sätt som under alla våra tidigaste murvelår.

Då strösslades långhelger snålt här och där – det enda jag då lyckades snika mig till, förutom sommarsemestrarnas hetsiga veckor. Precis som igår, innebar starten på sådana weekendresor bilfärd genom mörk kväll, ofta i regn, och några timmars sömn på hotell innan uppstigning mitt i natten.

Jag har aldrig lyckats få till någon vettig sömn när jag vet att skall upp i grisottan för att ta morgonfakiren till vårt paradis. Det gjorde jag inte inatt heller. Istället somnade jag tvärt i min blå galonstol på bézierskärran och dregelsov mig sedan ända tills vi svängde in över ostronodlingarna i etangen.

Den var extra vacker idag i mjukt morgonljus och utan det dis som brukar prägla vyn under de heta sommarmånaderna.
Tänk att jag fortfarande blir så genuint lycklig över att återse allt det välbekanta! Det känns som om det var länge sedan jag var här men det är det ju inte; för bara en dryg månad sedan lämnade vi över till husgästerna och har hunnit njuta av både barnbarn och svensk hög- och sensommar under några intensiva veckor sedan dess.
Men en septembervistelse här stod högt på önskelistan och det känns lite vemodigt att det inte blir så i år heller. Ingen tvingar mig förstås och eftersom höstens uppdrag kändes tillräckligt lockande, fick det bli så.

Det är helt vindstilla idag. Fördelen med en arla fakir är att resdagen reduceras till några futtiga restimmar och jag kommer fram när jag ändå bara precis hade hunnit vakna om jag hade varit på plats.
Hela den ljuvliga lördagen sträcker ut sig och jag tar plats vid poolkanten med sticke och ljudbok.

Ingenting förutom vila och njutning tillåts prägla lördagen eller för den delen hela långhelgen. Det är fördelen med blixtvisiter, åtminstone när längre vistelser är både planerade och bokade i närtid.
Då blir det rejäla diy-dagar; med vad tror jag att jag berättar om längre fram😉