Familjen på resa

30 torsdag Jun 2016

Posted by murvielklotter in Familjen, grand-mère, Resor

Etiketter

Bertil, bila med barnbarn, Chamonix, Chateauneuf-du-Pape, Heidelberg, Hotel Bourgogne, Maisons du Monde, Mâcon, Stena Line Gbg-Kiel

Resans tredje ben är avklarad och jag har äntligen hittat ett någorlunda fungerande nät på Hotel Bourgogne i Mâcon,

Hotel Bourgogne med magnifikt posthus i fonden

dryga femtio mil från Heidelberg. Tanken var att vi skulle ta oss till Chateauneuf-du-Pape idag men när dagen höll på att övergå i sen eftermiddag, insåg vi att vi nog skulle fastna i rusningstrafiken runt Lyon och ändrade raskt våra planer. Lyon har hittills alltid varit flaskhalsen, oavsett tid på dygnet, så det blir smått löjligt att utmana ett vid det här laget så välkänt öde.

Mâcon fick det bli, alltså. Jag vet att jag troligtvis inte är alldeles rättvis mot staden, som har såväl Beaujolais- som Bourgognedistriktet alldeles inpå, när jag efter bara några timmar på plats avfärdar den som en tämligen småtrist bekantskap. Fast en lagom dagsetapp blev det, vi har skön air condition på vårt hotell och sällskapet är det allra bästa. Middag al fresco på äktfranskt torg i ljummen kväll blev det också, så det är alldeles fel att klaga.

Bertil och hans päron vinkade vi av i Heidelberg, eftersom de valde en avstickare till Chamonix. Vi fick bildbevis på att de har det ganska bra också…

Bertils mamma mms:ade bilden på far, son och alptoppar

På fredag sammanstrålar vi i Murviel. Där väntar ytterligare finisar och en terrass med allt sitt carrelage på plats och ett nytt bord från Maisons du Monde ihopmonterat och klart:

Då har vi varit på resande fot sedan i måndags och hunnit begå badpremiär i nya karet på Tjörn. Bertil ställde upp och kunde konstatera att karet var till belåtenhet:

Den unge mannen behövde få av sig resdammet efter att ha färdats baklänges på sträckan Solna-Tjörn, med full koll på både rutt, bilarna utanför och chauffören bakom ratten.

Att få sträcka ut ordentligt när en sådan duktig etapp är tillryggalagd och ett vidsträckt trädäck som gjort för språngmarsch breder ut sig, tyckte Bertil var föredömligt.

Skärmavbild 2016-06-30 kl. 00.09.54

Jag får liksom som små fjärilar i magen när den där lilla killen dyker upp. Att åka färja med honom ger resandet en helt ny och alldeles fantastiskt spännande twist.

På upptäcktsfärd!

Både shopping…

och restaurangbesök funkar i pyjamas när den sitter på Bertil!

Det gäller att ladda inför autobahnmilen och köerna, som kommer som ett brev på posten efter ett tag. Den här gången var det Frankfurt som ställde till det och sinkade oss med en hel timme. Inga problem för Bertil men för de vuxna i sällskapet gjorde sig resan påmind och innan middagen kommit på plats på restaurangbordet invid Neckarfloden i Heidelberg hade halva gänget sånär hunnit tappa geisten. Om det inte hade varit för Bertil…

Glansögd och trött men nöjd och gosig satt han med en flaska välling i mitt knä medan regnet smattrade stilla på parasolltaket innan det blev dags att vandra tillbaka på kullerstensgatorna till Hotell am Kornmarkt.

Där brukar jag bo när Heidelberg får agera lämplig anhalt på vägen ner mot Murviel. Tre trappor upp utan hiss bodde vi. Föredömligt igen, tyckte Bertil, som gillar trappor.

Enligt uppgift har hans farfar lärt honom allt om trapphantering och det kommer ju väl till pass i Murviel. Bra gjort av farfarn, tycker jag.

Fast nu får det räcka med bloggeriet för idag. Jag har offrat tillräckligt med nattsömn för att i envis kamp mot segt nät kunna ladda upp bilder från de senaste dagarna. Imorrn vankas murvelnät. Kanske kan det bli tätare uppdateringar igen då?

Bon nuit!

Inte skall det handla om Brexit

25 lördag Jun 2016

Posted by murvielklotter in Familjen, Hantverkare, Inredning, Renoveringar, Resor

≈ 2 kommentarer

Etiketter

badrumsrenoveringar, terrassbestyr

… trots att nyheten om det förfärliga resultatet präglat samtalen det senaste dygnet. Jag tar paus från det en stund och ägnar tankarna åt andra, mer hanterliga småbekymmer som också envist pockar på min uppmärksamhet. Förra helgen kom paviljongen på plats på trädäcket bakom huset och jag såg framför mig hur söndagsmiddagen skulle inmundigas där under paviljongtaket. Så blev de nu inte. Den arma paviljongen har istället utsatts för hård vind och sedvanligt västkustskt regn på tvären. Eller regnar det till och med underifrån? Blött blir det, i alla händelser, tak eller inget tak.

Juni 2016

… men svensk sommarverklighet är som bekant oftast något helt annat.

Innanför de tjörnska väggarna har det hänt saker i en rasande takt. På ynka tre veckor har det gamla spygröna badrummet på nedervåningen rivits ut och ersatts av ett skinande nytt svartvitt:

Snabbare än jag hann dokumentera…

kom kakel och klinker på plats

Och två dagar senare fanns dusch,

spegel med läderrem

och svart IKEA-skåp på plats.

Pojktoan. Det manliga badrummet. L:s lögarlya. Riktigt nöjd med det med. Fast inte stannar vi så särskilt länge för att njuta av det färdiga resultatet, för imorgon kommer Bertil och päronen och på måndag bär det av! Då åker vi i karavan ombord på färjan mot Kiel med bilnosarna vända mot Murviel.

Där väntar S&Co, som satte sig på skavstakärran för en liten stund sedan, liksom omsorgsfullt nymålade fönster;

och en terrass, som äntligen fått sitt carrelage på plats efter mycket vånda, flera turer, många förseningar, huvudbry över konstiga tjärpappslösningar och utryckningar av formidabla bygrannar för att hämta carrelage när flyg ställts in och bloggarn tvingats stanna kvar i Sverige.

Tjärpappen…

… har plockats bort

och ersatts med två strykningar fuktspärr.

Carrelaget är äntligen på plats

med mönstrade contremarches

Ytterligare favoriter plockas upp i Heidelberg och sedan väntar lata dagar på bästa stället med bästa umgänget. Känns som att det är dags för sånt nu.

En dryg vecka till avfärd

18 lördag Jun 2016

Posted by murvielklotter in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen

≈ 6 kommentarer

Etiketter

Dingle naturbruksgymnasium, Granit, skolavslutning

Murvielradarn har legat nere ett tag igen. De andra rollerna har pockat på uppmärksamhet och knuffat undan såväl längtan som tankar på må-bra-byn. Jag har hållit studenttal, flängt fram och tillbaka till Stockholm, varit mamma, varit mormor, sambo och matte. Hade behövt vara dotter också men det får vänta till midsommar.

Badrum nummer två är utrivet och har redan fått nya tätskikt och kakel på väggarna:

En paviljong, som legat i en kartong på trädäcket i väntan på helg, har monterats och skall få tak bara vinden mojnat. Vita bilen far fram och tillbaka medan terminen och tiden på Dingle närmar sig slutet med blixtens hastighet. Igår höll vi avslutning för tvåorna i vemod och tårar men också med trotsig beslutsamhet; inte kan vi låta detta vara slutet? Visst reser sig Dingle igen?

Tårfyllt farväl

Fint fat med dingleskörd i avslutningspresent till mig

Så for medarbetarna och jag vidare till Bryggcaféet i Bovallsstrand, där vi njöt av sommarsverige när det är som allra bäst;

Medan min dingletid närmar sig slutet, tittar jag på To Kill a Mocking Bird i Olskroken tillsammans med min yngsta och känner mig nästan överväldigad av kärlek till henne. Så ringer Bertil på FaceTime och skrattar högt åt mina pussljud, springer fram och tillbaka över solnagolvet tillsammans med sin pappa och kiknar av skratt åt det också.

Tänk att de finns där runtomkring mig allihop!

Tänk att det ser ut som att jag kommer att ha de där allra mest älskade samlade på den allra mest älskade av alla platser.

Samtidigt.

I flera dagar.

På måndag om en vecka kör vi i karavan ombord på färjan till Kiel. I varsin vit bil – Bertil och päronen i den ena, hunden, jag och L i den andra!

Under tiden väntar i det ena gästrummet en växande packning på att stuvas in i bilen. Den är en salig blandning pryttlar; hängstol och kroklister från Granit, trappgrind och slott till Bertil från IKEA, kuddar, böcker och annat som jag hunnit glömma vad det är.

Bertils resekit i gul väska längst fram – den fylls på efter hand!

Jag kastar ett öga på packningen varje morgon innan jag släntrar nerför trappan och ler åt tanken på vad som väntar.

Jag, L, hund och alla tre barnen med respektive och Bertil – det artar sig till en fin frankrikesommar, minsann!

Inte så illa ändå fastän Murviel inte blev av

05 söndag Jun 2016

Posted by murvielklotter in Betraktelser från hemmahorisont, Inredning, Reminiscenser, Renoveringar

≈ 7 kommentarer

Etiketter

badrumsrenovering, nostalgitripp, sommarväder

Nu är det sommar på ön. Det är en märklig känsla. Det är nostalgi fast ändå inte. Hela denna långhelg med en ledig måndag imorgon är njutning, med ändlöst långa frukostar på den del av terrassen som vätter västerut och därmed ligger i skugga under de första förmiddagstimmarna. Det är för varmt i solen, nämligen. Så minns jag inte de flesta av mina semestersomrar pre-murviel här. Istället minns jag vinden, för vilken jag aldrig riktigt lyckades hitta lä, molnen, som oftare än inte kom och gick och som lurade in mig i en dans av att ta av och ta på tröjor i min futila jakt på en sommarvärme som alldeles för sällan kom för att stanna semestern igenom.

Fast jag minns förstås också de där gudabenådade somrarna när vinden från havet gjorde tillvaron på terrassen uthärdlig. När den ena veckan efter den andra förflöt i en lojt solgassande verklighetsflykt undan en hetsig vardag. Sådan är denna nationaldagshelg. Jag har uppsökt skuggan med spanskt(!) vin immande i glaset; grannens barnkalas är på upphällningen och glada barnrop ger plats åt fågelsången igen.

En mild eftermiddagsbris.

Trippande barnfötter ovanför mitt huvud på grannens trädäck och humlesurr runt trybuskarna, som trotsat flera års försummelse och blommar som om en direktörslön lurade runt knuten.

Jag skulle egentligen ha plöjt poolvatten i Murviel i helgen men rykten om förestående flygledarstrejk fick Ryanair att ställa in mitt flyg och jag fick stanna hemma. Hemma som har blivit västkustön, åtminstone när jag är sverigehemma.

I Murviel skall terrassarbetet återupptas imorgon, trots att jag inte är på plats som planerat. Istället fick K och M hämta vårt contremarche-carrelage hos Perez utanför Béziers och vår fönsterrenoverare Annelie har lovat att vara på plats och öppna för hantverkaren på måndag. Vad vi skulle göra utan alla dessa välgörare på plats förstår jag inte. Kaos hade i alla händelser hotat men nu kan det fungera ändå och jag är galet tacksam för det.

Renoveringen här på västkustön går in i nästa fas och när sista omgången färg fäst på listerna och stjärnhimmelen ovanför badkaret är på plats är allting klart med den segdragna renoveringen av badrummet på övervåningen. Jag har hunnit premiärduscha, påpekat några åtgärdsdetaljer, skurat bort byggsmuts och hängt upp gardiner.