Kategoriarkiv: grand-mère

I en provisorisk valphage

14 lördag Dec 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, grand-mère, Jycken

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , , ,

… av kompostgaller ligger Kerstin och sover. En snart tio veckor gammal lagottoullig sötchock valpsover tungt medan jag blir sittande bredvid, uppfylld av den där allt uppslukande förundran över det nya lilla livets perfektion.

Naturen har ordnat det vist med den där gulligheten som väcker omsorgsnerven också hos den allra mest förhärdade. Nu tillhör inte jag just den förhärdade skaran utan är istället den som börjar ge ifrån mig förtjusta läten redan vid blotta tanken på liten Kerstin.

Alltså sitter jag här och njuter av mitt sovande pälssällskap.

Jag är valpvakt.

Det är första gången.

På TV:n rullar Musikhjälpen.

Stickningen har fått följa med men den förblir liggande bredvid mig.

Det är lika bra det. Jag stickar som en tokig och har stickat på mig både onda armbågar och en knasig pekfingerled. Hela min kropp berättar att det är dags för julledighet.

Den är mörkertrött.

Bångstyrig att tippa ur sängen på morgonen, trots att den vaknar tidigt.

Helt omöjlig att hålla vaken när den slängs i soffan om kvällarna.

Så ljustörstande att den börjar bli irriterande att släpa runt på. Den, kroppen alltså, drömmer om att vakna i murvelhuset av att solen letar sig genom de kala trädgrenarna och in genom fönstret som står på glänt.

Insvept i duntäcket mot den kvardröjande nattsvalkan, sträcker den långsamt på sig och med påfylld energi tar den sig an den occitanska varianten av tidig vinterdag.

Jag lovar att det är något helt annat än det mörker som så här långt lidet på den västsvenska vintern hotar att krama ur den sista resten av fysisk energi hos mig.

Det är märkligt. Jag tycker ändå att jag har det bra. Jag jobbar på världens finaste arbetsplats med de bästa av kolleger – både bepälsade, behornade och tvåbenta sådana –

och får hänga med Kerstin, prinsar och mina viktigaste i världen, så den mentala hälsan är det inget fel på.

Varje terminsslut ser ut så här och så har det alltid varit. Det tär bara mer på min allt äldre kropp nu. Den behöver mer omsorg än den får.

Jag skall försöka ge den lika mycket kärlek som jag ger mina ständiga renoveringsobjekt. Den behöver ju så lite. Dagar i Murviel räcker bra. Särskilt när de följer på julfirande med precis alla som behövs för en riktigt god jul.

Om bara en liten vecka…

Oförutsägbarhet och ombytlighet

08 söndag Dec 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, grand-mère, Murvelhuset, Resor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , , , ,

Det är andra advent men på ön är plusgraderna lika påtagliga som den frånvarande snön. På spisen puttrar julskinkan,

Vikabrödet är införskaffat och vi kastar lystna blickar på båda godsakerna medan stearinljusen har en strykande åtgång. Visst infinner sig adventsstämning alldeles utmärkt utan både snö och minusgrader.

Jag har dessutom släppt alla tidigare hämningar och idéer om att första skinkmackan inte får ätas förrän på lilljulafton och granen inte kläs förrän samma kväll; då bleve det ju ingenting av med den saken i huset på ön, eftersom våra jular numer är lika ombytliga som de är oförutsägbara långt in i december.
Vädret matchar livet i övrigt och gårdagens strålande sol och blekblå himmel,

förbyttes idag i regn på västkusttypiskt tvärläge.
Vi gjorde en lördagsutflykt till de nyblivna hundägarna i Göteborg för att också L skulle få bekanta sig med lilla ulltussen Kerstin:

Resten av dagen ägnades åt välbehövlig avkoppling medan söndagen sett mig krypa på knä i kök och badrum med franska wipes i nävarna.

Frenesin var nog ganska påtaglig för den som hade sett mig. Vintermössen har hittat in i huset igen, plusgraderna utomhus till trots. Muslortar i sopsorteringslådan i köket får mig att nästan hyperventilera. Inte så mycket som en smula får finnas kvar, vare sig på golv, i lådor eller i skåp. Små skålar med ättika är nu strategiskt utplacerade och en sprayflaska med samma innehåll står beredd. Tanken är att ättiksdoften skall få mössen att vända om och uppsöka andra hoods.
Oberäkneliga är också fransoserna. Vi har nyårsresan till Murviel bokad. Den inbegriper resor med SNCF och när strejkerna därnere inte visar några som helst tecken på att mattas av, blir jag en smula orolig. Irriterad blir jag också över att det nu verkar bli ännu krångligare att snabbt ta sig ner till vårt älskade murvelhus. Med skavstakärran borta, är läget drastiskt förändrat. Enligt uppgift pågår försök att få igång spökflygplatsen Rygge i Norge igen men det verkar vara svårt att få till ekonomiskt hållbara avtal, så flygbolagen förhåller sig kyligt avvaktande till inviterna från Rygges ägare.
Jag tar dagens chokladbit från prinskalendern

och funderar över hur de skall ta sig ner i sommar. Mellanlandningar gör resdagen lång och inte alldeles lätt att orka med för två småttingar med spring i benen. 

Jag håller tummarna för att det dyker upp en ny aktör som passar på att fylla upp hålet som Ryanair lämnar efter sig och stickar vidare på mitt nya projekt för att hålla irritationen stången.

 

Decemberrusning ut ur 2019

04 onsdag Dec 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, grand-mère, huset på ön, Inredning, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , ,

Det blingar, glittrar, tindrar och lyser från fönster, på fasader, från flaggstänger, träd och buskar. Mer än någonsin tidigare, tycker jag. Vårt hus är inget undantag. Vi krämar på rejält. Det är som att den gångna, ovanligt gråa november skruvat upp både mys- och tinderbehov till farligt höga höjder. Dessutom satte det igång tidigare än vanligt.

Tycker jag.

Jag tycker annars att skärhamnsborna under de tidigare fyra höstarna vi tillbringat här varit stillsammare än åtminstone stockholmarna. Iallafall med ljusslingorna utomhus. Det blåser ju här så här års. Kanske blåser de sönder, har jag både tänkt och fått erfara. Den tjusiga istappsslingan från blåsutbalkongen, till exempel;

Den höll inte ens för EN adventstid på ön.

Ingen idé med sådant, har jag därför tänkt. Men i år fick det bli av! Det må ha varit grått, mörkt och regnigt den senaste tiden men det har också varit ovanligt vindstilla, så vad tusan; a woman has to live a little! Jag satsar på att stormarna håller sig borta i några veckor till och upp kommer blinget också på våra räcken.

Självklart sitter jag nu därför här och hör hur det börjar vina aldrig så litet runt knuten…

Tallen fejka från Ikea fick pynt på sig idag också. Himla mysigt, ändå.

Annars har jag julat omkring alldeles väldigt de senaste dagarna. Med årlig julmarknad på Dingle, till exempel;

Välbesökt, galet julig och fint både hos getter, höns, smågnagare, fåglar och bland julstjärnorna i Växthuset. Det är lätt att strunta i mörker och blöta utanför då.

Men sen kom snön. Har jag någonsin berättat att vintern inte är min favoritårstid?

Dagen därpå var himlen plötsligt blå, en blek vintersol badade ön i milt och vackert ljus och hela november var i ett slag förlåten. I tre hela dagar.

Så en helgtur till prinsarna i Solna, där julbakstraditionen för första gången landat i nästa generation. Komplett med degsnaskande, tindriga barn och hysterisk julmusik. Som traditionen bjuder, flydde några julveklingar fältet. Det är sedan gammalt. De brukar dyka upp igen när resultaten ligger och svalkar sig under krispiga linnehanddukar.

Till prinsarna tog jag med den stickade adventskalendern som jag med jämna mellanrum knåpat på under året. I vantarna ligger antingen en bild att matcha med paketen i korgen eller en liten leksak. Lite tovat julgranspynt smögs ner också. En smula knasigt är det allt, men så mycket jag fnissat för mig själv, tänkt på de där två fina skatterna och mått bra av fundera över vad paketen skulle få innehålla.

En och annan arbetsskada på diverse leder har det blivit av småpillet men det hindrar inte att jag genast kastat mig över nästa projekt. I tjockt isländskt garn av sådan sort som inte lämpar sig för varma sommardagar. Precis som med adventandet, är ulliga garner och stickepinnar i händerna saker som jag tycker om med vintern. Det och eldsflammor bakom kaminglaset varje kväll. Så håller jag mig flytande hela vägen in i det nya året.

Sedan hjälper det att husvakterna i Murviel förser  mig med bilder från vår by och vårt hus. Om drygt tre veckor är vi där igen.

Foto Madame Jonilsson