Kategoriarkiv: grand-mère

Dagar fyllda till brädden

23 tisdag Maj 2023

Posted by in Betraktelser från min nya hemmahorisont, grand-mère, Hunden Stina, La mer, Livet i Tjuvkil

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , , ,

22 maj blev jag farmor för andra gången; en liten barnbarnspojke till har jag nu och det börjar bli en ordentlig barnbarnsskara. Det är lika omtumlande varje gång och ankomsten av ännu en liten öppnar sinnena på vid gavel. Jag är lycklig, mentalt trött och huvudet spränger. Förrförra fredagen lämnade jag mitt halvfärdiga ivar-projekt hemma i Tjuvkil och gav mig iväg för barnvaktsberedskap.

Jag stannade en dryg vecka och blev sedan avlöst av morföräldrarna. Syttende mai hann vi med att fira också, om än något stillsammare än vad som kanske är vanligt.

Liten syttende mai-firare
… och ljuvlig Pavlova efter traditionsenlig festfrukost

Nu är jag hemma igen och jobbar hårt på att färdigställa övervåningen. Det ser förskräckligt kaotiskt ut än så länge men är det faktiskt inte. Läget är liksom under kontroll, även om de förbannade gipsväggarna skickar iväg oss på ständigt nya uppdrag till byggvaruhusen i jakt på gipsplugg och skruv som fungerar. Skåpen måste förstås förankras ordentligt i väggen, annars riskerar de att tippa framåt.

Imorgon kommer hörndelen till soffan i vardagsrummet och förhoppningsvis kommer bokhylleväggen på plats där den här veckan också.

I badrummet på övre plan är extra hyllor från Beslag Online på plats,

och när Lill från Thörners Kök & Bad fått upp tapeten på hallgarderoben …

Idén till denna fick jag efter ett besök hos Karin och Maffe i Villa Haute Rive, där de fått upp en fantastisk tapet från Studio Lisa Bengtsson i sitt orangeri – inte solrosor där, men en annan Lisa-tapet som tar för sig. Vi är lite fegare och nöjer oss med en garderobsdörr i husets hall.

… börjar vi bli klara med allt det som planerades redan i höstas. Väggen ovanför diskbänken i köket skall visserligen spacklas och målas också men det är fort gjort. Resten skall få ta lite tid. Gardiner till några av rummen är antingen beställda eller på plats men de kräver lite eftertanke, liksom tavlorna på väggarna. Kanhända blir det ett inlägg när det ovan nämnda är klart. Om jag blir nöjd.

Men sen!

Sen skall jag titta tillbaka på vårt flyttkarusellsår och fråga mig själv hur sjutton vi har pallat. Visat har det funnits tid till vila men inte under några längre stunder. Men livet i vårt lilla radhus känns redan tryggt, etablerat och idylliskt. Att vädret varit av ett sådär perverst insmickrande slag som bara maj kan bjuda på, har förstås gjort sitt till.

Vår lilla apéroplats på framsidan blev snarare en kontemplationsplats strax innan läggdags;

Där sitter jag med hunden som sällskap och stickar eller läser och tittar på barn som cyklar, grannar som kommer hem från joggingturer eller med badlakan över axeln efter ett kvällsdopp från badbryggan i den lilla hamnen. Alla hejar. De flesta stannar en stund och vi byter några ord.

Att sedan koppla hunden för dagens sista promenad och njuta av solnedgången över havet, skvallrar om hur livet i Tjuvkil kan te sig när målarpytsar och verktyg stuvats undan.

Syrener i det som en gång varit trädgårdar
En liten babysocka på en kvist!
Ferdinand, aka Stina, på grönbete
Vill ha det just så här …
den lilla viken innanför småbåtshamnen

Jag får nypa mig för verklighetscheck och be till högre makter – eller kommunpamparna i Kungälv? – att inte de knasigaste idéerna om hur området skall förtätas framöver blir verklighet. Eller vad sägs om lyxlägenheter huggna in i Tjuvkils huvud och en gigantisk pir med flådig restaurang längst ut? Piren kan de bygga av all sten som sprängs bort från det karakteristiska berget vid den stillsamma och enkla lilla småbåtshamnen.

Ett formidabelt skräckscenario

Blir det verklighet, försvinner hela poängen med närheten till havet; avspärrningar, byggtrafik och sprängningar i flera års tid får vi leva med då. Kan tänka att de boende härute inte varit så glada över bygget av vårt område heller, men det är trots allt en helt annan sak att smälla upp låga radhus på en äng jämfört med vad det skulle innebära att spränga bort ett berg.

Bevarandeaktivist får jag förvandla mig till, alltså. En som vill ha kvar ett berg.

Foto: Thomas Kihlberg, januari 2021 (bild hämtad från Bohus Coast/Facebook)

Murviel Norra

11 torsdag Maj 2023

Posted by in Allmänt strunt!, Betraktelser från hemmahorisont, grand-mère, Livet i Tjuvkil

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

,

Jag åkte till plantskolan idag. Ett formidabelt ställe i Rollsbo i Kungälv. Stort utbud, friska, fina plantor och himla trevlig personal. Inte konstigt, därmed, att det var full kommers där. Det är dessutom äntligen ordentlig försommar, så jag köpte en rosenbuske och lavendel, som jag satte i vår enorma kopparkittel,

ett aldrig så litet olivträd fick också följa med hem,

liksom petunior,

smultronplantor,

och backtimjan;

Jag har skapat ett litet hörn i kvällssolen, alldeles perfekt för en apéro i solen;

Det har blivit så bra här i Tjuvkil, och faktiskt precis så som jag hade föreställt mig. Småttingar cyklar omkring i vårt bilfria lilla område ända tills det är läggdags. Då hörs istället protester bakom rullgardiner och fönster på glänt när samma småttingar skall nattas. Fåglalåt fyller luften, liksom en svag hint av grilldoft. Och humlorna, ja de har redan hittat till mina nyplanterade inköp. Havet är alldeles nära och ibland skriker en mås. En båt brummar förbi i fjärran och områdets hundar ger skall emellanåt. Grannar går förbi medan jag sitter här, hejar och stannar ibland för att byta några ord. Det är socialt, det är trevligt och det är tryggt. Och – priviligierat till tusan, jag vet. Det är ett ödmjukt faktum.

Tjuvkil har snabbt blivit vårt svenska lilla paradis och just nu, just här, lyckas inga bekymmer inkräkta på mitt ekvilibrium. Det betyder inte att det inte stökar också i mitt liv. Det gör det, naturligtvis, och ibland tar oro och bekymmer överhanden. Just därför är både mitt franska och mitt svenska happy place så viktiga. De hjälper mig hålla fokus och de hjälper mig orka. En stunds njutning i kvällssolen och morgondagen blir både hanterbar och något att se fram emot. Kanske lyser kvällssolen imorgon också? Fast om den gör det, då hittar ni inte mig på min apéroplats i solen, för då är jag i Oslo och där lyser solen precis lika intensivt. När den inte gör det, så glittrar det iallafall, för där finns Iben och snart också hennes lillebror.

Bonne nuit, tout le mond!

En sådan vacker stad …

12 onsdag Apr 2023

Posted by in Allmänt strunt!, grand-mère, Inredning, Tjuvkil

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , ,

… sa Bror när han med sin lilla hand i min traskade genom vårt lilla radhusområde ut till bilen för vidare färd hem till Solna i måndags. Det har han rätt i, tycker vi, som faktiskt är en smula överraskade av hur fint vi tycker att det är i området. Planteringar omgärdade av cortenstål och inga ruträta gångar gör det harmoniskt. Fasaderna gillar jag också; lite uppdaterad sjuttiotalsestetik är det över dem.

På framsidan kom en stackars ensam häggmispelbuske på plats idag;

den skall kompletteras med en liten ligusterhäck in mot uteplatsen, fick vi veta av de två trädgårdsarbetarna som jobbar i området. Vi kanske kan använda en vrå av uteplatsen innanför häggmispeln en stund om kvällarna mitt i sommaren, men än så länge når dock inte solen in i just den vrån av vår utemiljö, som då blir ganska ogästvänlig.

Ett litet bord har iallafall kommit på plats, i hopp om bättre, ljusare och varmare tider

Morgnarna denna påskhelg har annars varit av det allra ljuvligaste slaget; vi var uppe med en rimlig tupp vid sjusnåret varje morgon, med mys och bus bland täcken och kuddar, följt av frukost, shoppingtur med L och sedan promenad med hunden.

”Idag vill jag gå till havet”, sa Bror en morgon och då fick det bli så.

På långfredagen kom lillkusin Maj med sina päron och hunden Kerstin, och då blev det liv i luckan! Det firades påsk med äggjakt i fina lekparken och med terrasshäng i den varma vårsolen.

Maj gjorde oss förstås sällskap i morgonmyset och den här mormorn kände sig därför alldeles särskilt påskalycklig.

Till slut fick vi också badkaret på plats med hjälp av de extra paren armar på besök, och det premiärbadades och konstaterades att det var ett bra måttat och bra valt badkar. Långa som korta får plats och badrummet känns inte alls så trångt som jag var rädd för att det skulle göra.

Det är tomt i huset nu, sedan älsklingarna åkte och vi har återgått till allt flyttrelaterat fix. Flyttkartonger har tömts, flyttats runt och burits bort och vår soffa från Sweef har landat i vardagsrummet.

Ena hörnet av vardagsrummet i väntan på bokhylleväggen …
… och den andra sidan, där mammuten landat!

En hel del fix återstår, men nu behöver åtminstone inte våra piffiga skinkhalvor vara hänvisade endast till sittplatserna i köket när de vill koppla av.

Om en och en halv vecka åker vi till Murviel via först Oslo i några dagar, och sedan Solna. Där skall vi mest koppla av, för maj månad kommer inte att bjuda på så mycket stilla liv i övrigt.

Murviel våren 2022

Med Covid på återbesök

09 torsdag Mar 2023

Posted by in grand-mère, Inredning, Murvelhuset, Tjuvkil

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, ,

Det är mars – vårmånad, minsann! Men vårkänslor har jag just inga, knockad som jag är av vad som är trolig covid. Symptomen är desamma som när jag trillade dit för ganska exakt två år sedan men förloppet verkar vara snabbare. Idag orkar jag mig upp ur soffan, med benägen hjälp av diverse piller. Ett annat tillfrisknandetecken är frustrationen och otåligheten. Jag vill vara på jobbet och leverera det jag har lovat och jag vill åka till Tjuvkil för att ta fler mått inför flytten om två och en halv vecka.
Arton månaders flyttprocess är snart till ända och i tanken kryper jag omkring på radhusgolvet och målar de kritvita golvlisterna i samma färger som väggarna,

rummen möbleras och köksluckorna skickas iväg på lackering;

Blir det en riktigt mörk mossgrön färg eller fegar vi och låter luckorna anta samma nyans som väggen?
Det lutar åt det förra …

Att jag är otålig nu är en underdrift. Vi har bott så galet vackert hela tiden, så det har verkligen inte gått någon nöd på oss, men huset med den formidabla utsikten över Ulebergshamn är inte vårt och vi har valt att bara packa upp det absolut nödvändigaste.

Något av en limbotillvaro har det därför varit och det är hög tid att få landa i ett stadigt sverigehemma nu. Den förestående flytten och ett tillfälligt inhopp som svenskfröken innebär att någon längre murvieltillvaro denna vår inte är att tänka på. Det är ändå ok men planerna för nästa höst, vinter och vår skall se helt annorlunda ut. Tillvaron då behöver få vara betydligt mer snöfri, till att börja med!

Utsikt från vårt radhusfönster tidigare idag – världsbästa Lill Thörner från Thörners kök&badrum for dit och tog mått åt oss.

Jag är heller inte ensam om att tänka på Murviel; Bror, det finurliga lilla barnbarnet, kom att tänka på den förestående sommarvistelsen i Murviel häromkvällen, då följande konversation utspelade sig mellan mor och son vid nattningen:

Bror:
– Kom ihåg att vi måste prata med mormor om igelkotten!
Mor:
– Vadå, har du sett en igelkott i skogen?
Bror:
– Nej, knase, den i Frankrike!

Han planerar alltså för sommarens barnbarnsapéro och passar på att påminna om att det skall vara ost och tomater på igelkotten.

Jag är naturligtvis galet nöjd med detta och konstaterar att barndomsminnen från Murviel redan är etablerade. Nästa gång vi ses, Bror och jag, skall vi därför planera årets meny för den årliga barnbarnsapéron.
Barnbarn, ändå – hur fina är de inte?

På det nya trädäcket utanför poolhusbadrummet skall det inredas för en vrå där storprinsen och andra hugade kan dra sig undan när det behövs. En Fatboy-gungstol,

och ett litet bord för snacks & dricka skall det bli, så får vi se hur unge herrn själv vill homestagea för optimalt mys! Vi har inte alltid samma tankar om det, men Bertil får leda vägen.

Att fantisera om sommaren med draghjälp av småttingar är fint. Det hjälper mot både rastlöshet och envis huvudvärk. I Murviel skall vi i år dessutom vila från större arbeten och istället planera för arbete med fasaden och yttertrappan hösten 2024. Då är tanken att vi också skall få ett litet orangeri på plats framför ytterdörren, både för att det skulle vara fint och för att skydda den vackra gamla dörren, som dock skall få lite omsorg redan i år.
I april far vi ner för en kort sejour och för att förbereda för sommaren. Jag längtar efter det. Inte otåligt, men ändå väldigt mycket.

Kort mellanlandning i Ulebergshamn

25 lördag Feb 2023

Posted by in Allmänt strunt!, Familjen, grand-mère, Om dagsläget, Tjuvkil, Utflykter

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, , , , , , ,

Här sitter jag, med galet vackra omgivningar utanför knuten och en sol som klättrar allt högre upp på himlen och som faktiskt till och med börjar värma.

För två veckor sedan drog våra ulebergsgrannar, tillika tidigare kollega en av dem, ut oss på promenad och fika till Ramsvikslandet. Efteråt kände jag mig alldeles endorfinstinn och lycklig. Jag tappar andan av allt vackert.

Inte blev jag heller mindre lycklig av solnedgången över Ulebergshamn som följde;

Ändå är jag så otålig att få komma härifrån att det kliar under skinnet. Det får bland annat skyllas på den eftermiddag i Tjuvkil för drygt två veckor sedan, då vi fick spendera flera timmar i vårt nästan helt färdigställda radhus.

Entrésidan med frukosthörna under tak
Bostadsrättsföreningens gemensamma orangeri

Det levererar nämligen. Det är ljust, luftigt och väldigt nytt.

Ett tomt ark att fylla som får mig att gå igång på alla cylindrar. I mitt huvud är nu uteplatsen på framsidan inredd och klar. Jag ser hur lätt vi skulle kunna glasa in där istället för på baksidan, där det troligtvis skulle bli för varmt.

Baksidan i sydväst

Inne i hörnet bakom en spaljé, under tak och i morgonsol skall ett ”lilla Languedoc” skapas med mosaikbord, två bänkar i hörn och- många kuddar, liksom sittdynor från Chamois.

En del av detta har redan införskaffats, en del är beställt och resten står på införskaffningslistan. Här får jag hålla i mig. Vi behöver inte mer prylar att flytta på när det är dags om några veckor. Det får vänta tills vi är på plats, så jag hejdar mig. Nästan, i alla fall. Det är bra att tvingas vänta, eftersom många av idéerna hinner bytas ut under resans gång.

Jag har för tillfället en kort mellanlandning i Ulebergshamn.

Häng med henne är ju verkligen inte fel!

Sedan promenaden på Ramsvik och inspektionen av vårt nya radhus, har jag varit på barnbarnsturné. Jag har varit i Falun och blivit alldeles tossig, knollrig och återigen galet charmad av den här gullungen;

  • Himla kul att halka runt på isen, tyckte Maj
  • Morgonmys med hunden Kerstin
  • Lässtund i morgonsolen genom köksfönstret
  • Vackert i Faluns gamla gruvby

Det är värt varenda meter på isiga och trista landsvägar mitt i ingenstans för att få hänga med falunfamiljen!

Lika lätt är det att stå ut med full vinter och snöglopp i Oslo,

Full vinter påTrollåsen

för där finns ännu en liten som fullständigt knockar mig.

Jag har varit barnehagetaxi i några dagar och förundrats över det lilla trollet, som varje morgon stolt kränger på sig sin ryggsäck och glatt travar in till sin barnehage. I ryggsäcken ligger dagens niste i två burkar; en för frukosten och en för lunchen. Dem får hon raskt ur ryggsäcken när vi är framme och sedan bär hon myndigt in dem till barnehageköket. För en farmor bara med vana från svenska förskolor, är detta med medhavd lunch en smula exotiskt. Jag tänker mig alla möjliga sorts problem med ett sådant förfarande men fördomarna kommer snabbt på skam; det verkar fungera fint!
Imorgon fortsätter turnén. Jag skall till Solna och mysa med prinsarna och lilltrollet.

Murviel får vänta och det är inte alldeles lätt. Jag längtar dit. Frågar mig om det nyplanterade mandelträdet blommar och längtar ner till en vår som är så oändligt mycket tidigare där än här.
Det nya halvmånefönstret ovanför ytterdörren kommer snart på plats

och de sista detaljerna i en suite-badrummet är i färd med att bli klara. För att inte alldeles misströsta, är nästa resa ner bokad. I slutet av april bär det av, efter den avslutande flytten till Tjuvkil, mellan helgdagar och dingleelevernas praktik och före nästa barnbarnsturné.
Logistik, minsann! Skall leva livet lugnare snart. Tror jag. Någon gång.

Jag skriver 2023 för första gången

01 söndag Jan 2023

Posted by in Allmänt strunt!, Familjen, grand-mère, Min franska trädgård

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , , , ,

En många veckor lång jobb-barnbarns-jul- & nyårsturné är till ända,

Full vinter i Oslo
Fjärde adventskalkon på beställning
Sagojul i Falun …
… med så mycket julstämning …
… att till och med en inbiten snöbelackare som jag …
… tvingades kapitulera.
Stina blev rejält uppmärksammad och god-julad på julaftonspromenaden
Stina och värdinnan Kerstin gillar varandra!
Jullunch i Falun🎄
Kalles jul var riktigt spännande!
… och nyårssupé från Miss Woon hos småttingarna i Solna

och vi har åkt västerut igen för ett kort stopp innan vi åker ”hem” till Murviel för ett par lugna veckor.
Eller nu ljuger jag ju, faktiskt. En sväng inom Växjö blir det innan vi sätter oss på planet mot Paris, följt av TGV till Béziers, på trettondagen. En del distansjobb tar jag med mig till det franska vistet men vi kan åtminstone hålla oss stilla medan vi är där.
Att jobba har jag ingenting emot. Växjöuppdraget har till och med gett mig förnyad energi. Det är skönt med ett tydligt huvudmannaskap och etablerade stödfunktioner; sådant gör rektorsuppdraget tryggt och betydligt enklare än när sådant stöd inte finns. Det lär nog därför bli fler konsultuppdrag framöver men först skall en flytt klaras av och en flänga-omkring-paus tas.
Prioritet, förutom Frankrike och min mamma, har förstås främst resorna till småttingarna. Jag längtar efter dem alla; Bertil, som tar mig i handen och ser mig djupt och frågande i ögonen när jag säger att jag skall åka hem men att jag kommer snart igen.
Om hur länge är snart?
Är tre veckor ”snart”?
Vi är bästisar, Bertil och jag, och bästisar vill gärna hänga mest hela tiden.

Bertil låter sig inte så lätt fångas på bild för tillfället – han har annat för sig! – så jag bjuder på höstens fantastiska skolfoto istället❤️

Elsie, det lilla lyckopillret, som smilar, charmar, vinkar, klappar händerna

och tycker att hunden Stina är väldans intressant.

Det är för övrigt ömsesidigt, eller är det kanske snarare det som ramlar ner från Elsies matplats som gör just jycken så förtjust …?
Så Bror, som älskar tåg i alla skepnader,

Busschaffisen Bror på Spårvägsmuseet
Lite trångt för en stor mormor men vad gör man inte!
Åsså mer Briotågpryttlar i julklapp från oss …

och som skall följa med mig till Göteborg snart igen. Där planeras för kusinträff med Maj på Alfons Åbergs hus. Båda kusinerna är förtjusta i pojken med den bruna stickade tröjan, så det tror vi blir en bra dag. Maj, den gulliga lilla loppan, för övrigt, så full av glädje och sprall; henne skulle jag ju också hellre ha lite närmare!

Tittut, mormor!
Förstklassig hjälp när nötter skall mortlas till kalkonstuffingen på juldagen

Och Iben! Trollungen; pillimarisk, söt som en gröt och norsk!

Jag längtar efter dem allihop, fastän vi ganska nyss har setts. Ändå far jag till Murviel…

För dit längtar jag också alltid. Föga kompatibelt längt är vad det handlar om, därav alla resor. I Murviel skall vi mest vila den här gången. Förhoppningsvis kommer den efterlängtade badrumsdörren på plats, liksom den till vår lilla klädkammare. Gör de det, skall jag dra på mig merylbrallorna, och måla sagda dörrar. Det känns som ett lagom projekt.

Sedan skall den nyröjda trädgården inspekteras,

apelsiner plockas från trädet i terrasseringen,

Mogna apelsiner…

och nyplanteringarna uppe vid poolen beundras. Jag kommer garanterat att fota härligheterna närgånget.
Nya tonnellen på terrassen utanför köket skall få lämplig taktäckning och den trasiga parasollen skall skickas till dechetteriet.

Det skall bli skönt. Stora parasoller och klumpiga parasollfästen är utrymmeskrävande och jag tror att terrassen kommer att upplevas större nu.
Eller åtminstone mer praktisk och lättskött.
Det blir fint.

Ett helt nytt år har det så till slut blivit.
Hur kommer det att bli?
Hur var 2022?
Det går ju inte att i det större perspektivet beskriva 2022 som ett bra år. För mig personligen finns dock mer att se tillbaka på och vara nöjd med än tvärtom. Det hindrar inte att året också haft sina bekymmer också nära mig. De passerar naturligtvis inte obemärkta förbi och stundtals har oro parkerat sig och stört mitt ekvilibrium. De samexisterar, alla känslorna; allt det som påverkar, gör mig glad och som gör mig ledsen.
Det finns alltså, som alltid, utrymme för förbättring.
Skall jag berätta det för 2023 och försöka dirigera det nya året i rätt riktning?
Om jag kan.
Om jag bara kunde.
Men dock; Gott Nytt 2023, kära bloggläsare!

… med bubblor från Limoux

En nomad i Växjö

12 lördag Nov 2022

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, distansjobb, grand-mère, Hunden Stina, Livet i Ulebergshamn, Tjuvkil

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , , , , ,

Nomaderna är tillbaka i Ulebergshamn, efter tre dagar i Växjö.

Det är så här det kommer att vara i några veckor framöver; vardagar på jobb långt hemifrån och helger ulebergshemma. Jag har korta stunder då jag allvarligt ifrågasätter detta påfund – jag menar, resorna är ju redan i utgångsläget kanske något för många! – men så påminner jag mig själv om att tokigare upplägg har jag ägnat mig åt förr. Som när jag veckopendlade till London i nästan ett helt år. Av det blev vår lilla cairterrier Wilda förvirrad och något deprimerad, så den här gången hänger Stina och husse med. Nöjd jycke och nöjd nomad är resultatet.

Stina chillar i soldattorpet

Aktiviteterna denna helg sträcker sig dock inte särskilt långt bort från frukostkaffet och stickningen i soffan. Det senare har jag längtat efter; mönstret som växer fram, rytmen, det repetitiva och koncentrationen det kräver, får mig att gå ner i varv och koppla av. Den aktiviteten är det som håller mig på backen när jag sätter tillvaron i spinn; utan yllet i händerna om kvällarna skulle kanske stressen krypa på och stjälpa alltihopa. Men jag mår bra -förträffligt, till och med. Sedan vi kom hem från Murviel för en månad sedan, har vi hunnit med två vändor till prinsar och lilltrollet i Solna,

Och en helg i Falun med alldeles magisk bröllopsfest invid Falu gruva;

och älskade, galet charmiga lilla Majs dop i Torsångs kyrka – Dalarnas äldsta;

Höstlov i Solna följde och därefter fortsatte turnén till Oslo, där vi fick den stora äran att vara de allra första övernattande gästerna i sonfamiljens nyinförskaffade radhus,

Där finns också det ljuvligaste lilla troll, men henne visar jag inte här. Ni får tro mig när jag berättar att hon är den gulligaste lilla norska trollunge man kan tänka sig!

Vi tog en tur förbi Roald Amundsens hem Uranienborg i Svartskog utanför Oslo,

följt av lunch i det charmigaste av äterier en bit därifrån innan hem­färd.

En kort mellanlandning i Ulebergshamn följde, eftersom vi hade ett byggmöte inbokat i Tjuvkil. Vi fick titta in i ett färdigbyggt radhus, identiskt med vårt, och vi fick gå runt på området. Dörren till vårt radhus stod på glänt, så vi kikade in i stöket och konstaterade att väggarna var målade, parketten lagd och klinkers låg där i väntan på att bli lagda.

Alldeles upprymd blev jag av att få se det. Jag flög runt med mitt måttband, konstaterade att matplatsen i köket som förväntat inte har plats för mer än ett litet frukostbord, och att badrummet på övervåningen är mindre än vad jag trott. Det kommer att bli svårt att hitta ett tillräckligt kort badkar dit, som jag blir nöjd med. På alla andra sätt är vi positivt överraskande och det känns helt rätt. Bra åldersblandning på de blivande nya grannarna, som vi fick träffa, är det också. Tidsplanen verkar hålla, med inflytt sista veckan i mars. Då tänker jag att nomadlivet skall gå in i en annan, lugnare fas.
On verra!

Det är smärtsamt vackert utanför vårt ulebergsfönster

28 fredag Okt 2022

Posted by in Allmänt strunt!, Familjen, grand-mère, Livet i Ulebergshamn, Resor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

En blek höstsol badar den lilla hamnen i ett mjukt ljus. Min blick dras ut till båtarna som fortfarande ligger vid bryggorna och jag har svårt att koncentrera mig på det som skall göras.

Det är inte toppen, för jag har hektiska veckor framför mig med många resor och ett konsultuppdrag, till slut, som kommer att ta mig till Växjö för några veckors jobb.
Två dop, en bröllopsfest och en flytt (inte vår, men i familjen) skall klaras av den närmaste månaden, så det blir ingen stillsam höst. Att det är bra och roliga saker som händer, betyder ju inte att det inte kommer att innebära viss ansträngning. Av sådant mår jag bra och får energi men vemodet som alltid parkerar sig under de här dagarna i slutet av oktober har varit konstant i 44 år. Mitt sjutton­åriga jag förlorade en älskad pappa i oktober för just 44 år sedan. Han var bara 53 år när livet snuvade honom på allt det som han borde haft kvar att njuta av. Igår nåddes jag av beskedet att en av våra medarbetare gått bort i den galopperande cancer som drabbade honom för mindre än ett år sedan. Alldeles för tidigt och med alldeles för mycket liv kvar att leva.

Jag blir oändligt ledsen och tagen, kanske delvis för att det landar just i mitt egna sedvanliga oktobervemod. Det tar mig tillbaka, väcker känslor och minnen som under resten av året brukar slumra tryggt.

Det är någonting med just hösten. De svåraste händelserna i mitt liv förknippar jag med just denna årstid. Färgexplosionen i naturen som liksom över en natt ersätts med en monokrom och dunkel november, gör något med mig.

Samma vy i med och utan sol
Samma vy över Uleberg utan och i morgonens dimma

Jag måste hålla mig sysselsatt. Jag stickar febrilt. Har stickat klart två tröjor och påbörjat en tredje sedan vi kom hem från Murviel för två veckor sedan.

Att det är så nyss vi var där, känns helt bisarrt; det har inte precis varit stilla liv sedan vi kom hem.

Jag åkte till prinsarna och lilla trollungen förra helgen,

och firade en före detta kollegas femtioårsdag tillsammans med de pedagoger som under min yrkeskarriär inspirerat mig allra mest,

och idag sätter vi oss i bilen igen för att under de kommande tio dagarna göra Solna-Falun-Solna-Oslo. I nämnd ordning. Två dagar i ulebergshamn följer på det, innan det bär av till Växjö för mitt uppdrag.

Om jag har tid att jobba för allt resande? Jorå, jag gör mina stipulerade timmar, digital nomad som jag är. När L kör, är bilen mitt kontor och arbetsplatser upprättas var än jag befinner mig.

Det dröjer dock innan det är dags för nästa tur till Murviel. Jag bläddrar bland bilderna i telefonen, fångas av de små detaljerna jag fotat inomhus,

på terrassen,

och i trädgården, där det om sommaren så livliga poolområdet stängts ner inför vintern.

Det blir ingen jul/nyår i Murviel i år, men i januari bär det av. För hur lång tid är avhängigt av växjöuppdraget och vad som krävs för mitt dinglejobb.

Vi får se, helt enkelt. En dag i taget i detta mitt tillfälliga och högst självvalda limboliv.