För en vecka sedan imorgon firades ännu en barnbarnsfödelsedag – en sådan varje månad från april till september har jag att fira och sedan årets sista i november igen. Det går rasande fort; förra veckans jubilar fyllde fem, jämngamla kusinen uppnådde samma aktningsvärda ålder för 18 dagar sedan, de yngsta i skaran blev tre i maj och två i juni. Syskonskaran i Solna flankerar med fyraåringen i april, äldste man som fyller 12 i september och vår finurliga snart nioåring i november. Jag har aldrig tråkigt!
Barnbarnsväggen med äldst längst upp till vänster och yngst på näst sista bilden. Längst ner till höger pussar barnens oldemor – min mamma – barnbarnsbarnet Brages hand.
I Murviel har gäster njutit av sin franska semester i tre veckor medan vi planerat för höstens vistelser; i plural, eftersom ovan nämnda födelsedagar kräver såväl engagemang som närvaro av något slag och jag behöver åka fram och tillbaka. Väl på plats om en dryg månad (undantaget blixtvisiten om två veckor) är det en del att göra. Diskmaskinen valde att packa ihop häromveckan men leverans av en ny ordnades raskt. Därmed har i tur och ordning köksfläkten, torktumlaren, kylskåpet och diskmaskinen svikit oss. Torktumlaren och diskmaskinen får nog tillskrivas effekten av hög ålder, medan kylskåp och köksfläkt borde ha kunnat hålla i flera år till.
Åsa & Aska kom på besök i Tjuvkil förra helgen. Vi västkustade oss med fisk och skaldjur, njöt i lä på vår terrass
och for till Rörtången i hopp om att få till ett bad med inte allt för höga vågor. Men vinden blåste frisk där också, så jag bangade badet.
Åsa, pålitlig badkompis utan några som helst badkruketendenser, trotsade ändå vågorna och tog några simtag i det skummande vattnet. Det tog en bra stund för henne att få upp värmen, så jag var trots allt nöjd med beslutet att avstå doppet.
De närmaste veckorna stavas dock rektorsjobb, så det är tidiga morgnar, ett par timmar bakom ratten varje dag och nytt trevligt folk att lära känna. Den här gången är det gymnasiet som gäller och även om också en sådan verksamhet har sina utmaningar, är det en mer förutsägbar tillvaro. Två månader sammanlagt är det tänkt att bli, medan resten av hösten ännu så länge är ett oskrivet blad.
Det kan bli mycket Murviel eller så dyker ett nytt uppdrag i grundskolan upp igen… Helst inte i närtid, dock, men självklart kan det kännas aktuellt igen så småningom.
Oavsett, så är kalendern välfylld den närmaste tiden också och jag undrar när jag skall lära mig att bara vara? Eller är det helt enkelt inte jag? Snart måste jag kanske ändå bli pensionär på riktigt men där är jag inte ännu, trots allt.
Juliveckorna i Murviel är stökiga, sociala, kärleksfulla, varma, nattsuddiga och alldeles ljuvliga. Men jämna mellanrum röjer jag runt när mitt ordningssamma jag får spel och efteråt, när handdukar är tvättade och ligger i snöräta högar, terrass och poolområde av avspolade, kuddar buffade, nya, rena dukar ligger på borden och diskbänken är blänkande fri från rester av matlagning och glasskladd, då återgår jag tillsammans med övriga till sedvanligt guppande i glittrande pool.
I måndags påbörjades ett nytt rektorsuppdrag och innan sommarsäsongen avslutades var det oklart när jag skulle kunna åka till murvelhuset igen. Våra franska sommarveckor kändes alldeles för få, just eftersom jag inte hade ett tydligt återvändardatum att förhålla mig till innan jag åkte därifrån. Så jag längtade tillbaka, fastän jag inte ens hade åkt därifrån.
Nu har jag inte bara ett, utan flera datum. Höstens uppdrag stannar troligtvis vid två månader, och en nästan hel murvieloktober hägrar!
Oktober 2022
Tankarna på vad jag vill göra under den kommande höst- & vintersäsongen har därmed börjat köa och pocka på min uppmärksamhet. Det gör mig otålig men också ivrig och energipåfylld. Redan vintern 24/25 fraktades färg ner men inte mycket hanns med. De där längre vistelserna har jag sedan inte fått till och det har märkts på de halvfärdiga projekt som gång på gång letat upp min blick denna sommar.
Ett sovrum målades, de två återstående skall få omsorg senare i höst.
De nya Al-aggregaten i gästrummen gav nytt estetiskt huvudbry, där det värsta såg så illa ut att det krävde omedelbar åtgärd. En hylla med korgar skulle införskaffas för att dölja eländet. Jag letade hyllor febrilt men när svärson Erik fick höra om bekymret, snickrade han elegant fram en skräddarsydd skönhet och problemet fick sin lösning
Ett tidigare vackert blickfång i gästbadrummet fick en plastkanal tvärs över väggen…Ai:s förslag från mina funderingarpå lösningEriks vackra hyllplan inför ytbehandlingEfter 7 strykningar linolja, balsamterpentin och pigment fick hyllan rätt nyansDonald kom och hjälpte oss att få den på platsOch så här blev det!Tämligen likt Ai:s skiss;)
När målarfärgen torkat i de två gästrummen, skall gardinskenor upp i taken. Gardiner skall få dölja de lika fula AC- anslutningarna i de två gästrummen.
Function over fashion, tydligenMen effektiv är den nya luftkonditioneringen!
Allt är införskaffat – nu är det bara tiden det hänger på!
Ny soffa skall införskaffas till vardagsrummet, eftersom den vi nu har börjar säcka ihop efter bara fem år. Nya idéer har också seglat upp efter alla timmar jag guppat runt i poolen. Poolhuset behöver kunna fungera mer som ett gästhus, så det skall få lite extra omsorg i höst. Det borde inte vara så svårt att flytta ut dörrpartiet på det lilla extra rummet för att få plats med ordentliga sängar också där.
Det är fint att skrota runt och måla upp bilder i huvudet av hur det skulle kunna bli. Några vänder med ChatGPT hjälpte mig visualisera, även om den inte klarade det fullt ut utan tillgång till en ritning med exakta mått.
Poolhuset i mars 2012 – här syns båda rummen som Ai fick skissa frånSen fattade den inte att inte pelarna skulle flyttas ut –>… men fick ändå till en skiss att utgå ifrån.
Men så kom verkligheten på besök i form av ett nattligt brak från taket. Det övergivna vackra vinbondehuset, som sitter ihop med vårt, är nu i akut behov av omsorg.
Det växer bra i grannens hängrännor…
En takpanna från deras numera gistna tak föll ner med buller och bång och slog av en bit av frisen under vårt tak.
Där i hörnet är frisen avslagen……och resterna av den brakade ner på vår trapp mitt i natten.
Vi måste agera och så snabbt som möjligt få dit någon som undersöker vad som faktiskt har hänt. Sedan måste såväl änkan som äger huset, som maireriet, en commissaire de justice och vårt försäkringsbolag kontaktas. En commissaire har redan mejlats men någon återkoppling har vi ännu inte fått. Om möjligt, vill vi förebygga ytterligare skador, för om grannhusets tak säckar ihop, påverkar det i högsta grad även vårt hus. Görs ingenting åt grannhuset, måste vi försöka skydda vårt på alla sätt, inte minst genom att dokumentera och varsla, förutom rent faktiska åtgärder mot grannhuset. Förhoppningsvis förstår Madame G och låter åtgärda sitt tak. Kanske att det till och med skulle kunna innebära att grannhuset äntligen läggs ut till försäljning och snappas upp av någon modig nog älska huset och rusta upp det till sin forna glans. Hon är en bedagad skönhet som vore värd det, vårt vackra grannhus. Det är alltid svårt att lämna murvelhuset men extra svårt blir det när oro för eventuella ytterligare skador parkerar sig. I tre veckor är murvelhuset utlånat, sedan får vi ta oss dit och prata med experter som kan. Korrespondensen kan ju skötas hemifrån och förhoppningsvis händer ingenting alarmerande innan vi hinner ner igen.
… funderar jag över denna rastlöshet som kommer över mig när jag får tid tillsammans med mig själv. Är jag rädd för att möta den jag är? Att jag inte skall gilla den jag möter?
Nejdå, så illa är det inte. Men med ett minst sagt hektiskt halvår – eller snarare år – har jag liksom tappat förmågan att bara göra ingenting.
Jag hinner visserligen reflektera. Hinner sticka. Hinner ramla över en film där allt är väldigt bekant och inse att det är en filmatisering av en böckerna jag läste på ljuvliga karibiska stränder förra vintern.
Filmen tar mig tillbaka, får mig att längta, inte bara efter småttingarna, utan också efter den där kravlösa tillvaron långt borta från allting. Till Saint Martin och mocktails på stranden och till att göra just ingenting alls matnyttigt.
Det skulle jag kunna ägna mig åt nu också men mellan öronen fladdrar tankarna, planerna, projekten som jag vill sätta i verket. Jag far runt och fixar i huset, som på alla sätt är mitt happy place. På kvällarna har jag stickat färdigt en barntröja, nästan.
Tvättkorgen är tom, renfjället (svärsonens benämning på berget av ren tvätt) är bestiget och undanstuvat, allt medan det sydfranska regnet aldrig vill sluta regna. Så här mycket regn dagar i sträck tror jag inte jag har upplevt härnere tidigare. Stora mängder regn på kort tid och med efterföljande översvämningar, absolut, men att solen lyst med sin frånvaro helt och hållet i så många dagar känns ovant. Två natt-/kvällskörningar ToR Barcelona klämdes in just när ovädret drog in med full kraft…
Det gick över förväntan – märkligt vad kroppen mäktar med när den bestämmer sig för det och när passagerarna är värdefulla bortom allt förstånd. Att vi var två chaufförer, åtminstone ena vägen hjälpte förstås också.
Idag tog jag och L tjuren vid hornen och traskade upp till banken för att få ordning på vårt bankkonto. För ett år sedan gick vi dit för att fixa ett nytt Carte Bleue till mig. Det skulle de ordna snabbt, sa de. Och visst gick det rimligt snabbt men det var inte jag som fick ett nytt kort, utan L. Det skickades till vår svenska adress, trots att de sagt att vi kunde hämta det på kontoret några dagar senare. Inte många rätt där, inte. Vi har klarat oss med ett kort men nu är ett beställt också till mig. Det går inte att skicka till Sverige; det måste hämtas personligen på bankkontoret. En typiskt fransk axelryckning och ett snett, lätt generat leende blev den trevlige bankkillens svar på vår fråga varför det inte längre går att skicka det till Sverige. Sedan ordnade vi med vår internetbank, som plötsligt för ett tag sedan inte längre ville släppa in någon av oss. Vi tror att det löst sig nu. Drygt en och en halv timme tog besöket, som i vår svenska bank hade lösts online med några knapptryckningar. Men det gör ingenting. Vi hade inte bråttom.
Dessutom – c’est normal !
Tre ynka januaridagar återstår innan det är dags att vända norrut igen.
Där väntar ett nytt uppdrag, enligt uppgift mer snö men också de där efterlängtade småttingarna. Jag påminner mig om att det är en fin längtan att ha, eftersom den med jämna mellanrum ju kan stillas.
Solen har brutit igenom det kompakta mörkret och jag är hemma. Ljuvliga, underbara, fina hemma.
Jag är inte en typiskt hemmakatt, utan tycker om miljöombyte, vill att det skall hända saker och jag har vid det här laget packvanan inne. Men det kan bli för mycket av det goda även för mig och jag inser att det att må bra när man är nomad handlar mer om människorna än om platserna.
Mitt småländska uppdrag är avslutat och det är väldigt skönt. Som alltid när jag är ute som flygande rektor möter jag personer som fastnar och som jag gillar skarpt. Skolan i den gamla orten mitt i glasriket är inget undantag och det är inte helt lätt att säga hejdå till dem. Frustrationsnivån i just detta uppdrag har dock varit hög, inte på grund av skolan och det nödvändiga förändringsarbetet där, utan på grund av brister på annat håll. Transparens, ärlighet och öppenhet har lyst med sin frånvaro när det hade behövts som mest. Sådant har jag bevittnat tidigare men det var dessbättre längesedan. Men nog om det för nu lämnar jag det bakom mig – i vår väntar nya rektorsäventyr!
Om väldigt snart hägrar både barnbarn och efterlängade dagar i Murviel. Maj, Märta och deras mamma hänger med,
och kanske kan de hjälpa mig med lite diy? L har fraktat ner gul färg som några av utemöblerna skall målas i,
Här skall målas utemöbler!
och sedan förra året finns kalkfärg på plats som någon gång under våren behöver få hamna på gästrummens väggar. Tre innerdörrar på övervåningen återstår också att måla, liksom hallen, men det är ytterst tveksamt om det kommer att hinnas med under just denna vistelse.
Längtar gör jag oavsett, efter både det formidabla sällskapet, vilan, sysselsättningen och ljuset. Har vi otur, blir det en januari kallare än normalt för Languedoc, så som det var för några år sedan, när det till och med kom lite snö!
Ljuset får vi ändå, det är åtminstone garanterat och det räcker väldigt långt.
Den svenska snön lyser dock med sin frånvaro denna midvinter. Vi fick en laddning i mitten av november och då lekte de småländska eleverna gladare ute på rasterna än när det är grått och blött, vilket ju inte är så konstigt.
Stina och Armani tumlade ystert runt i snönutanför mitt växjöviste!Besök på Bergdala glashytta
Jag erkänner motvilligt att jag inte tyckte att det är alldeles oävet. Det är så förtvivlat mörkt när tillvaron stavas dimma och gråsörja.
Någon vit jul lär det dock inte bli men riktigt så långt vill jag inte gå att jag skulle påstå att jag längtar efter det där vita. Julstämning blir det ändå. Många paket är redan inslagna och rimmade, men jag har en ganska duktig hög kvar att slå papper och snören om🎄
Huset är julpyntat sedan länge,
Grufset som följde med hem från växjölägenheten är undanröjt och änkan som gonat sig i kylskåpet i två år korkades upp igår kväll för att fira att nu är det rejält med ledighet och älsklingar som gäller framöver.
Solnedgången på vägen till Marstrand igår får avsluta dagens klotter. Blir det mer tid för klottrande nästa år tro? Vi får se.
Nåväl, julstöket väntar och snart kommer jag att vara alldeles särskilt fryntlig🤶
Två veckor har passerat utan att någon av familjens yngsta älsklingar fyllt trädgården och huset med sina pärlande skratt. Stilla blir det dock sällan här när sommarsäsongen är i full swing. Utan övernattande gäster har det istället varit umgänge av annat slag som gäller. Vi bjuds på apéroer,
vi firar nationaldag,
håller fotbollskväll och ser Sverige förlora,
gör utflykter till sandstrand och falaiser,
håller kväll i Béziers,
åker till vinfester i grannbyar,
städar undan och rensar i röran av alla badattiraljer som hotar att ta över varje ledigt hörn av minsta lilla förvaringsutrymme,
och jag stickar med fötterna i poolvattnet, frustande i värmen som tar över när solen svängt förbi cypresserna och sänker sin middagshetta över oss.
Och cikadorna; dem som jag inte trodde att jag hörde när de försiktigt började gnissla i början av juni? De slutar inte förrän kvällen blivit ordentligt sen och tidigt på morgonen drar de igång igen, de värmeberoende små gynnarna! Ett bevis så gott som något att caniculerna inte tänker ge sig än på ett bra tag.
Tidigt igår imorse kom grabbarna från Les Ateliers du Languedoc och borrade hål i den tjocka stenväggen in till vårt sovrum.
Nu har vi en fast och betydligt elegantare luftkonditionering istället för de klumpiga, fula och tunga åbäken som vi försökt kyla vårt sovrum med genom åren.
De andra två sovrummen på övervåningen skall också få kyla – och värme på vintern! – men då de vetter mot gatan har Monsieur le maire synpunkter på placeringen av uteenheten och vi har därför tvingats tänka en vända till tillsammans med montörerna.
Vi tror att vi har en lösning på det nu men det får vänta tills vi är nere nästa gång. För framtida småfix med huset skall vi dock tänka både en och två gånger innan vi frågar mairen om lov! Vi får göra som byborna själva gör för att undvika krångel och utdragen väntan på besked innan arbetet kan starta! Sedan är det väl kanske bäst att påpeka att vi naturligtvis med arbeten som påverkar vår omgivning även framgent kommer att be om lov först – vi är ju inte alldeles hialösa och utan franskt vett efter dryga tretton år som ägare av vårt maison vigneron!
Häromdagen regnade det och mitt planerade poolhusfix gick om intet. Det fick bli en tidig söndagsrevelj istället, för hettan var tillbaka så snart som regnet dragit vidare. Istället fick övervåningen i stora huset välbehövlig omsorg och är därmed åtminstone till hälften redo för kommande husgäster.
… har det blivit några stycken i år. För några veckor sedan åkte gulligaste, oändligt älskade lilla familjen G-J tillbaka hem efter två veckor i murvelhuset. Dagarna med dem fylldes med bad i hav och pool, med utflykter, midsommarfirande, och måltider på terrassen, vid poolen och på restauranger.
Jag stannade kvar i ett par dagar och förberedde för nästa omgång semesterfirare innan jag flög till Stockholm för några dagar där. Lilla minstingen Märta firades på sin ettårsdag
och jag fick några fina dagar tillsammans med Bertil, min första barnbarnsälskling, innan jag återvände till Murviel för att ta emot nästa, oändligt älskade familj. Bertil klarar inte längre vare sig resan ner eller den sydfranska värmen. Svårigheterna som hans autism och if för med sig växer med honom och han har det numera bättre hemma.
Resten av familjen behövde dock en avkopplande semester och därmed är familjemedlemmarnas olika behov ytterst Inkompatibla just nu. Föräldrarna och vi runt dem får vara både uppfinningsrika och flexibla för att så långt det bara är möjligt försöka tillgodose allas behov.
Vårt murvelhus har genom åren på olika sätt anpassats för först Bertil och sedan för ytterligare små gäster. Här finns leksaker, grindar, sängar, matstolar, barnböcker, konstnärsmaterial, bilstolar, barnvagnar och inte minst en pool som håller barnen sysselsatta hela dagarna. Det ger föräldrarna mer ro att njuta av kaffekoppen ostört om morgnarna när den ena leken sömlöst kan övergå i en annan, utan alltför mycket vuxenengagemang. Vi kan istället njuta av skådespelet och låta oss förundras över kreativiteten och leklusten med ett beundrande leende på läpparna!
Tänk ändå att vårt murvelhus fick bli en sådan tummelplats för alla mina! Det har faktiskt överträffat alla förväntningar – påskfirande med gulligaste norge-familjen, midsommar med min yngsta med familj och sedan julisemester med de nyblivna 40-åringarna och deras efterlängtade småttingar – i år är ett bra murvelår; intensivt, socialt, mysigt och drömmigt!
Annars då?
Jo, cikadorna har kommit igång ordentligt efter att de i år lät vänta lite på sig och djurlivet i trädgården är fantastiskt att lyssna på. I år har jag dock tvingats konstatera att jag inte längre hör cikadornas alla frekvenser – de yngre familjemedlemmarna hörde dem före mig! Det chockade mig först och jag insåg hur stor del av stämningen de där gnisslande djuren står för om sommaren. Lättnaden är därför stor när jag nu hör dem fylla luftrummet med besked! Men insikten fick fart på mig och jag började googla hörapparater som kan fungera som öronsmycken, för lite fåfäng är jag trots allt. Men jag skall omfamna alla delar av mitt åldrande, har jag bestämt; åtgärda det som går och anpassa mig till det som är ofrånkomligt. För jag har det trots allt oförskämt bra och den oro jag bär på handlar väldigt sällan om mig själv och min egen hälsa – där är det laissez-faire som gäller! Bra för sinnesfriden för det mesta men kanske inte alltid så klokt. Den 18 augusti skall ett öga opereras, eftersom glaskroppen lossnade för några månader sedan och råkade rispa ett litet hål på gula fläcken. Irriterande men tydligen alls inte ovanligt och ingreppet är avklarat på någon timme med lokalbedövning. Det skall bli skönt att få det överstökat och förhoppningsvis sedan bli av med den störande lilla pricken mitt i synfältet.
Idag har vi vår nye trädgårdsmästare här för att tukta vår vilda trädgård och i förrgår gick äntligen ett gäng röjsågar loss på den djungelliknande grannträdgården. Där hänger nu vissnande vildvin på husets fasad och mur och vi kan sluta oroa oss för att också vårt hus skall tas över av den vildsint växande grönskan.
Det där med att det är vackert med grönska som klättrar på fasader har en tydlig baksida härnere. Jag har för länge sedan insett att det inte är en toppenidé att plantera klätterväxter mot husväggar, såvida du inte är ständigt på plats och inte har något emot att hålla efter dem. Ofta, dessutom. Typ flera gånger i månaden under säsong, dvs i stort sett året om.
Nu råder åter mellandagar innan huset får besök igen. Vänner den här gången och sedan skall huset lånas ut medan vi styr norrut igen. Augusti kommer att bli galet hektisk, så jag tänker ägna mig åt njutning, vila och städning i lagom takt. Sydfransk sommar ändå! Svårslagen, om du frågar mig.
Jag minns alla kortturer jag gjorde till Murviel pre-covid, ivrig att få klämma in vistelser i vårt murvelhus, hur korta de än blev. Skavstafakiren avgick klockan 7 på morgonen och jag brukade ta in på Hotel Connect vid flygplatsen för att slippa behöva gå upp alldeles mitt i natten.
Connect Hotel, Skavsta
Mitt jobb dåförtiden tillät inte många dagars fjärrjobb och murvieltripperna blev därför inte alls så många som jag hade önskat. Till slut ledsnade jag på känslan av att aldrig äga min tid, och att vara misstrodd så fort jag inte var på plats fysiskt. Så jag sa upp mig, flyttade västerut och startade eget, 54 år gammal. Det förändrade allt i grunden och jag har aldrig ångrat det beslutet, trots att stressen över uteblivna uppdrag ibland känts onödigt nervös, alldeles särskilt som det hittills alltid har löst sig.
Vistelserna i Murviel blev tack vare avhoppet från ekorrhjulet både fler och längre men mycket vill som bekant ha mer och jag längtar ständigt när jag inte är här.
Morgon utanför sovrumsfönstretGrannens djungel till vänster och vår mer tuktade trädgårdFrukost❤️Kvällssol och palmskuggaOmmöblerat, nystädat och med putsadede fönster……i kvällssol genom munblåsta gamla fönster
Sedan kom Covid och fullständigt ritade om resekartan; Ryan Air lämnade både Skavsta och norska Rygge, den senare en perfekt utgångspunkt för en nybliven västkustbo, och resandet blev både dyrare och mer komplicerat.
Nu har dock en ny fakir uppstått. Klockan 05.50 sticker Ryan Airs arlandafakir till Béziers och det är ju förstås bra, eftersom jag ändå är i Stockholm ofta och kan utgå därifrån.
I förrgår firade vi en student i huvudstaden och större delen av min älskade familj var på plats. Studenten strålade,
Yngst isyskonskaran springer ut i livet❤️
småkusinerna lekte, vi vuxna njöt av all barnprakt, åt och pratade.
När kvällen kom ville jag inte gå och lägga mig och därmed missa fortsatt umgänge med dem som betyder allra mest, så jag gick inte och la mig, utan for direkt till Arlanda istället. Ingen hotellnatt kändes rimlig för bara ett par timmar, alltså dygnade jag. Det bör man inte göra, kan jag meddela. Iallafall inte när man uppnått en viss ålder. Du kan vara trött och så kan du vara t-r-ö-t-t! En intensiv dag full av roligheter följt av en sömnlös natt är inte för den svage! Alltså sov jag bort större delen av torsdagen för att sedan ge upp och krypa under täcket för natten redan före klockan åtta. Den som känner mig vet hur okarakteristiskt det är för en nattuggla som jag!
Igår fortsatte jag därför att ta det väldigt lugnt, jag åt hälsosamt, drack hinkvis med vatten och knaprade paracetamol. Hade till och med feber på morgonen och en ond hals. Men jag skall inte gnälla; ingen blir ju munter av sådant men det jag vill komma fram till är att sådana knasigheter hör yngre generationer till och att min självbild som energisk resenär med minimalt sömnbehov nu slutligen fått sin dödsstöt. Jag skall vara klokare framöver, iallafall som ambition. Jag kan inte lova att inte framtida löften om roligheter får mig att glömma bort att det börjar vara ett tag sedan jag var i trettioårsåldern.
Det händer alltid en massa bra och välgörande saker när jag är på plats i Murviel. Axlarna sjunker ofelbart ner och denna gång när jag både påminns om nyligt barnbarnsbesök och dessutom kan se fram emot mer av det slaget, då mår jag som allra bäst. På måndag kommer de två av mina barnbarn som ännu inte varit här och i poolen simmar en enhörning i spänd väntan på att få leka med dem.
Den hade jag planerat att inhandla redan i april men då fanns inga flytetyg i de franska butikerna. Alldeles för tidigt för badleksaker, fick jag veta. Fransmän vet uppenbarligen inte vad riktig kyla är.
Florian, vår nye trädgårdsmästare, har varit här och rensat i trädgården, så den är fin och redo för besök. Den är svulstigt grön efter vårens myckna regnande följt av efterlängtad sommarvärme och nu är den så där både tuktad och vild som jag vill ha den.
Jag har spolat terrassen bakom huset och städat runt poolen och imorgon skall alla kuddar, dynor och utebelysning på plats. Det varnades för lite regn idag men det försvann förbi oss. Météo-appen lurade mig att vänta med att lägga sista handen vid utemiljön men det gör ingenting att det får vänta till imorgon.
Granatäppelträdet blommar Det prunkar……i terrasseringarnaOlivträdet har ansats och kontrasten mot…… hur det arma trädet såg ut2012 när det äntligen fick ljus på sig efter det första stora trädgårdsröjet, är enorm!Ett annat olivträd flyttades samma år men överlevde inte…… det ersattes istället av vår arbosier, som vuxit från en pytteliten buske till den här skönheten!
Ännu en dag är snart till ända och idag jag har varit mycket piggare! Därmed blev det en produktiv dag – inte mycket till röst har jag kvar men heller ingen feber. Donald från grannbyn kom och putsade våra fönster medan jag möblerade om, skurade och fick fart på luftkonditioneringen igen. Jag är riktigt kass på att putsa fönster, så det känns väldigt bra att sådana resurser finns alldeles i närheten. Nu silas kvällsljuset in genom klara glas och det stora rummet doftar rent av lavendelsåpa.
Imorgon skall sängar bäddas och resten piffas, sedan är huset redo för småttingarna och deras päron!
Jag har varit hemma i Tjuvkil och skrotat i två veckor nu. Det känns längre än så, förmodligen för att jag den sista tiden sällan varit mer än två-tre veckor i en följd på samma ställe. Den är ljuvlig, den där känslan av att inte behöva rusa igenom dagarna, utan istället göra saker bara när andan faller på och när den inte gör det, andan alltså, bara rycka på axlarna med ett sydländskt mañana i blicken. Idag på Norges nationaldag,
är det hunden och jag som för omväxlings skull är ensamma i Tjuvkil medan hussen är ute på äventyr. Hon viker inte från min sida, förutom när misstänkta inkräktare passerar förbi utanför fönstren. Då blir hon en furie. En gläfsande varg. En lejoninna. Oerhört skrämmande och imposant.
Eller nej, det mäktar hon ju inte riktigt med med den lilla kroppen. Hon blir bara tramsig, som hennes människosyster S brukar säga med en lätt huvudskakning.
Det blåser ganska friskt men försommardagen är andlöst vacker och idag premiäröppnade lilla kjosken (sic!) nere vid småbåtshamnen, så hund och jag traskade ner, mötte glasstinna grannar på väg hem och hejade på alla vi mötte. Man gör så här. Det är nästan liksom franskt.
Med strut i näven styrde jag mot badbryggan,
där hund och jag njöt en stund i solen medan vi iakttog alla som också ville gynna den lilla affärsverksamheten och lyssna på vågskvalpet. Ingen fiskade krabbor men om andan skulle falla på, finns utrustning att köpa i sagda kjosk (alltså jag får anstränga mig för att knattra ner den stavningsvarianten, fast visst är det väl lite gulligt?):
Under mina gå-runt-och-skrota-sessioner de senaste veckorna har vår utemiljö fått betydligt mer andakt än inomhusmiljön. Vi har röjt, skrubbat, rensat ogräs, pimpat och sedan njutit i solen. Jag har ätit sena frukostar under parasoll, stickat hiskeliga barntröjor i regnbågsgarn och lyssnat på både ljudböcker och poddar.
När barnbarn älskar enhörningsestetik…🦄
Det har i sanning varit välgörande och tror jag alldeles nödvändigt. Snart bär det dock av igen. Till Norge, sedan Stockholm och sedan äntligen till Frankrike igen för årets sommarsäsong där. Jag är utvilad och redo för nya roadtripper!
Murvielklotter 