Det är årets näst sista dag och det är vinter också i Murviel. Riktigt kalla nätter har vi fått men om dagarna sveps landskapet in i ett intensivt solljus och jag får vränga av mig tröjor och halsduken som jag av gammal vana slänger runt halsen, eftersom solen om dagarna värmer rejält.
Framemot eftermiddagarna mjuknar ljuset och skuggorna blir långa:
Vinter, som sagt. Murvielsk sådan. Kyligt nog för bylsiga, sköna tröjor och tofflor på fötterna när solen gått ner men med ett överflöd av livgivande D-vitamin om dagarna. En vinter helt i min smak. Snö ser jag på långt, långt håll när luften är klar nog för att tillåta utsikt ända ner till Pyrenéerna, och så här års är det en ganska vanlig företeelse. Snöälskarna tar sig dit på några timmar och kan sedan återvända till anständiga temperaturer och snöfria gator när snölängtet fått sitt. Vän av ordning, dvs jag, undrar därför varför någon skulle vilja ha någon som helst annan sorts vinter än just den murvielska!
Igår följde jag med Maison Hansby till en för mig ny vingårdsbekantskap; Domaine des Pradels, som ligger en bit upp i bergen, nära St Chinian.
Vincavar så här års är råkalla, har jag lärt mig, så jag bylsade på mig och for upp den smala, vindlande vägen genom det makalösa landskapet för att avsmaka makarna Quartironis biologiska vin.
Handplockat, naturligtvis, och med synnerligen effektiva medhjälpare på vinfälten:
De ser ut att frodas, de där medhjälparna och skall åsneliv levas, så ser de där två ut att ha ordnat det perfekt för sig! Ogräset har inte en chans och pesticider göre sig därför icke besvär. Madame själv tillstår att det är ett experiment, men oavsett hur mycket nytta de kommer att göra på vinfälten, så gör de sig bra i landskapet. Så bra, faktiskt, att jag blev tvungen att stanna bilen, kliva ur och hälsa på rackarna.
En julig apéro hos Migrarna följde innan lördagen lades till handlingarna,
och idag sov jag länge, åt en lång frukost och hängde tvätt ute. Bara en sån sak; jag hängde tvätt i solen. I december!
Fåglarna sjunger,
grönskan spirar,
och den slumrande trädgården ser inte alls ut att vara svårväckt.
Ett par tappade simglasögon påminner om vad som komma skall
och dagens utflykt till Cap d’Agde,
ger också den en föraning om sommar. Lika förfärligt som jag tycker att det är med turisthorderna som flockas där under högsäsong, lika avspänt härligt upplever jag det vintertid. Fransmännen flanerar ut på piren längs med hamnbassängen, några av båtägarna äter lunch bakom presenningarna och själva letar vi upp en uteservering och glufsar i oss pinfärska ostron och moules frites i solen, efter att ha flanerat vi också längs med den av hårt väder illa tilltygade piren.
Jag väckte viss munterhet med mina Nordic Walking-stavar men det bjussar jag på; midjemåttet behöver ansas inför Beach 2019, nämligen!
Nu har mörkret hunnit sänka sig över murvelträdgården, efter en magnifik solnedgång
och de senaste par dagarnas vassare kyla har tappat sin skärpa och kvällen är något ljummare igen.
Jag gillar årstidsväxlingar. Sydfranska årstidsväxlingar, vill säga.
