Nej, jag är inte ute på blåsigt hav och lägger ut hummertinor när det idag begås hummerpremiär. Jag nöjer mig med att se det på TV.
Grannarnas hummertinor på väg ut i havet …
Hemma sitter jag med min skrapiga hals medan solen lyser septemberskarp från en prickfri himmel. Alltså är det nu tydligt höst på alla sätt, inklusive viruset som fått fäste på mina stämband. Grannens vildvin väller med glödande röda blad över deras spaljé och jag fantiserar om hur vi skall få samma effekt över vår spaljé nästa höst eller åtminstone nästnästa. Den har åtminstone börjat klättra och då kan det ju gå fort.
Grannens frodiga växtlighetVårt späda vildvin
Klematisen med gula blommor och silverbollar kan få visa vägen; den stack iväg så fort den kom i jorden för ganska exakt ett år sedan.
Clematis till vänster i maj
Jag var lite tveksam till den först. Den valdes för att plocka upp det gula i fönsterbågarna på huset men under sina ”humble beginnings” i våras, såg den lite menlös och tråkig ut. Särskilt de silvriga bollarna gjorde mig fundersam men nu är det samma bollar som ger den karaktär mot grönskan och de lysande gula blommorna.
Jag är alltid rastlös när jag stannar hemma från jobb, trots att jag jobbar lika mycket hemifrån som när jag är på plats. Något slags Luther på axeln rör det sig nog om och han är svår att ruska av sig. Samtidigt är de där vardagstimmarna hemma välgörande. Jag lyfter blicken och SER vad som finns runtomkring mig. Ibland under särskilt hektiska jobbdagar kan jag inte ens säga vilket väder som präglat dagen när det är dags att åka hem.
Men idag ser jag solen.
Jag ser hur vinden ruskar om grannarnas och vår egen lätt bedagade växtlighet och inredningstankar får fritt spelrum mellan varven. Mitt uppdrag har förlängts fram till jul och det är bra. Jag skall ändå få till två knappa murvelveckor alldeles strax och sedan väntar en ny lång ledighet efter jul. Det är lite som att ha kakan och äta den – jag får fortsätta att jobba ett tag till och kan kombinera det med långa ledigheter. Faktiskt inte dumt alls.
Nu skall jag återgå till jobbskärmen – bloggrasten är över!
Härom dagen, innan regnovädren tog över tillvaron, iakttog jag myrorna som byggt motorväg tvärs över (eller snarare under) vår loungemöbel invid poolen. De är stora, myrorna. Det går på raka led och bär på byggmaterial som är dubbelt så stora som de själva. Jag fascineras och beundrar flitet men mest är jag ändå irriterad över att de valt just den plats för sitt slit där vi vill lata oss. Myrmedel har införskaffats men då dör de ju och vilken rätt har väl jag att ta livet av de små myr-stackarna? Kan man inte bara hjälpa dem att hitta en ny vägsträckning? En där vi inte behöver samexistera så nära inpå varandra?
Mitt sjuåriga jag gör sig påmind i denna prekära situation; hon som räddade flugor undan en säker drunkningsdöd ur mammas tvättbalja ute på gräsbacken invid mammas barndomshem i Norge (om somrarna levde vi 1930-talsliv där, utan vare sig rinnande vatten eller andra moderniteter).
När jag hamnat här, i myrfunderingar och nostalgi, då vet jag att axlarna intagit rätt läge och att den svenska vardagen hamnat längst in i min hjärnas skrymslen. Det är välbehövligt. Tillvaron har varit hetsig från augusti i fjol och fram tills att jag kom tillbaka till murvelhuset för drygt två veckor sedan.
Jordgubbar från Capestang till frukost
Det där hetsiga känns långt borta nu. Jag ger mig själv tid och har behövt vara eremit ett tag. Jag har laddat ner en tai chi-app, eftersom mitt ig-flöde har sköljt över mig med tips om stolsyoga, tai chi-promenader, träning fem minuter om dagen för att ha en snygg bikinikropp i juli eller för att min ai-dotter med magrutor tycker att jag behöver göra något åt min hängbuk. De värsta avarterna i denna reklamkategori är ai-mannen som beundrande iakttar ai-fruns förvandling efter tre veckors bensprattel på en stol. Om det är något som skulle kunna göra mig fullständigt obenägen att ladda ner en träningsapp, så är det den. – Vad i alla glödheta, tänker jag, har algoritmerna så dålig koll på vem jag är?
Men den vänlige mannen i tai chi-appen jag hittat, är numera en del av min morgonrutin och det sista jag gör innan jag lämnar badrummet. Den har inget hurtfriskt över sig, inga misogyna antydningar om att min kropp skulle behöva någon annans godkäntstämpel, utan den bara försiktigt väcker livsandarna och ger mig en stunds stilla reflektion.
Så vad gör jag sen?
Målar barnbarnens picnic-bord gult,
Med en jättegammal, tunnsliten bordstablett från barndomsnorge som duk
påbörjar ett av tre planerade stickprojekt och sitter uppe alldeles för länge igen för att bli färdig med bara en mönsterrapport till.
Eller så planerar jag att gå till banken för att hämta mitt nya carte bleu. Eller så får det vänta tills imorgon eller i övermorgon…
En tur till Emmaüs i Servian, kanske? Det har jag tänkt i några dagar nu. Fast måste jag? Vill jag? Efter lunch, kanske. Älskar fransk lunchtid; det är som att varje dag få två kravlösa timmar när ingen fransman finns tillgänglig och inte heller jag behöver finnas till hands för någonting alls annat än att äta och sedan låta maten smälta. Civiliserat, om du frågar mig.
Pasta vongole avätet
Men sen kom regnet. Det har regnat i flera dagar. Rejält, dessutom. Lite halvtråkigt, kanske men också skönt att bara kura med kravlösa renoveringsserier på skärmen och sticke i knäet. Och trädgården, ja den fullkomligt exploderar! Den är vild och galet vacker nu;
Schistrosen❤️”Skogspartiet” – skuggigt och trolskt SvartvinbärssalviaAloe och yuccapalmKinarosmandelträdTuktad och naken (falsk) akacia18 april… och samma träd 4 maj
Nu har vi trots allt inte bara ägnat oss åt navelpill och reflekterande i flera dagar. Då hade jag till slut blivit alldeles för rastlös.
Det har firats Valborg och kung med brasa ( jorå minsann!) och bubbel;
Maison Hansby
Vi drog inte till antikmässan i Pezenas i söndags, som alla andra (om man skall tolka IG rätt) men vi bjöd på lunch hemma med en gullig liten Lisen med päron och farfar på besök och jag har shoppat loss hos The Livingroom/Villa Fondanten.
Stickekompisar har jag träffat också, med fika, en sprakande brasa (det var inte alls varmt igår) och vindlande samtal. Fina grejer, vill jag lova!
Idag skiner till slut solen och vi kunde äta vår frukost ute igen. Under tiden installeras AC i de två resterande sovrummen på övervåningen. Det där är en sådan där sak som befunnit sig på planeringsstadiet i hur många år som helst och när vi förra sommaren lät installera AC i master bedroom, blev vi varse att i rummen ut mot gatan är det inte alldeles enkelt. Ett aggregat på fasaden synlig från gatan fick ett rungande nej från maireriet, så nu hamnar det i garaget tillsammans med det sedan gammalt befintliga aggregatet. Röret för kondensvattnet dras inomhus istället. Längs med och genom vårt fina badrum, bland annat.
Pre-plaströr……hjälp, ett sånt haveri😱
Jag ville bara gråta när jag såg det. En fullkomlig estetisk katastrof hann hända medan jag for iväg och stickade i några timmar.
Så vad göra? Jorå, ganska snart kom jag på den strålande idén att sätta upp en vägghylla ovanför fönstret och alldeles nedanför plastkanalen för att sedan kunna dölja eländet med vackra korgar och lådor.
Chat-gpt fick fram den här – ganska bra visualiserat, ändå
Nu har de vänliga installatörerna lovat att fixa även det åt oss, så nu mår jag bra igen.
Hunden och jag myser i soffan på terrassen, där solen nu till slut står tillräckligt högt på himlen på förmiddagarna att tonnellen kan skänka skugga. Det är hur fint som helst, det.
… funderar jag över denna rastlöshet som kommer över mig när jag får tid tillsammans med mig själv. Är jag rädd för att möta den jag är? Att jag inte skall gilla den jag möter?
Nejdå, så illa är det inte. Men med ett minst sagt hektiskt halvår – eller snarare år – har jag liksom tappat förmågan att bara göra ingenting.
Jag hinner visserligen reflektera. Hinner sticka. Hinner ramla över en film där allt är väldigt bekant och inse att det är en filmatisering av en böckerna jag läste på ljuvliga karibiska stränder förra vintern.
Filmen tar mig tillbaka, får mig att längta, inte bara efter småttingarna, utan också efter den där kravlösa tillvaron långt borta från allting. Till Saint Martin och mocktails på stranden och till att göra just ingenting alls matnyttigt.
Det skulle jag kunna ägna mig åt nu också men mellan öronen fladdrar tankarna, planerna, projekten som jag vill sätta i verket. Jag far runt och fixar i huset, som på alla sätt är mitt happy place. På kvällarna har jag stickat färdigt en barntröja, nästan.
Tvättkorgen är tom, renfjället (svärsonens benämning på berget av ren tvätt) är bestiget och undanstuvat, allt medan det sydfranska regnet aldrig vill sluta regna. Så här mycket regn dagar i sträck tror jag inte jag har upplevt härnere tidigare. Stora mängder regn på kort tid och med efterföljande översvämningar, absolut, men att solen lyst med sin frånvaro helt och hållet i så många dagar känns ovant. Två natt-/kvällskörningar ToR Barcelona klämdes in just när ovädret drog in med full kraft…
Det gick över förväntan – märkligt vad kroppen mäktar med när den bestämmer sig för det och när passagerarna är värdefulla bortom allt förstånd. Att vi var två chaufförer, åtminstone ena vägen hjälpte förstås också.
Idag tog jag och L tjuren vid hornen och traskade upp till banken för att få ordning på vårt bankkonto. För ett år sedan gick vi dit för att fixa ett nytt Carte Bleue till mig. Det skulle de ordna snabbt, sa de. Och visst gick det rimligt snabbt men det var inte jag som fick ett nytt kort, utan L. Det skickades till vår svenska adress, trots att de sagt att vi kunde hämta det på kontoret några dagar senare. Inte många rätt där, inte. Vi har klarat oss med ett kort men nu är ett beställt också till mig. Det går inte att skicka till Sverige; det måste hämtas personligen på bankkontoret. En typiskt fransk axelryckning och ett snett, lätt generat leende blev den trevlige bankkillens svar på vår fråga varför det inte längre går att skicka det till Sverige. Sedan ordnade vi med vår internetbank, som plötsligt för ett tag sedan inte längre ville släppa in någon av oss. Vi tror att det löst sig nu. Drygt en och en halv timme tog besöket, som i vår svenska bank hade lösts online med några knapptryckningar. Men det gör ingenting. Vi hade inte bråttom.
Dessutom – c’est normal !
Tre ynka januaridagar återstår innan det är dags att vända norrut igen.
Där väntar ett nytt uppdrag, enligt uppgift mer snö men också de där efterlängtade småttingarna. Jag påminner mig om att det är en fin längtan att ha, eftersom den med jämna mellanrum ju kan stillas.
Solen har brutit igenom det kompakta mörkret och jag är hemma. Ljuvliga, underbara, fina hemma.
Jag är inte en typiskt hemmakatt, utan tycker om miljöombyte, vill att det skall hända saker och jag har vid det här laget packvanan inne. Men det kan bli för mycket av det goda även för mig och jag inser att det att må bra när man är nomad handlar mer om människorna än om platserna.
Mitt småländska uppdrag är avslutat och det är väldigt skönt. Som alltid när jag är ute som flygande rektor möter jag personer som fastnar och som jag gillar skarpt. Skolan i den gamla orten mitt i glasriket är inget undantag och det är inte helt lätt att säga hejdå till dem. Frustrationsnivån i just detta uppdrag har dock varit hög, inte på grund av skolan och det nödvändiga förändringsarbetet där, utan på grund av brister på annat håll. Transparens, ärlighet och öppenhet har lyst med sin frånvaro när det hade behövts som mest. Sådant har jag bevittnat tidigare men det var dessbättre längesedan. Men nog om det för nu lämnar jag det bakom mig – i vår väntar nya rektorsäventyr!
Om väldigt snart hägrar både barnbarn och efterlängade dagar i Murviel. Maj, Märta och deras mamma hänger med,
och kanske kan de hjälpa mig med lite diy? L har fraktat ner gul färg som några av utemöblerna skall målas i,
Här skall målas utemöbler!
och sedan förra året finns kalkfärg på plats som någon gång under våren behöver få hamna på gästrummens väggar. Tre innerdörrar på övervåningen återstår också att måla, liksom hallen, men det är ytterst tveksamt om det kommer att hinnas med under just denna vistelse.
Längtar gör jag oavsett, efter både det formidabla sällskapet, vilan, sysselsättningen och ljuset. Har vi otur, blir det en januari kallare än normalt för Languedoc, så som det var för några år sedan, när det till och med kom lite snö!
Ljuset får vi ändå, det är åtminstone garanterat och det räcker väldigt långt.
Den svenska snön lyser dock med sin frånvaro denna midvinter. Vi fick en laddning i mitten av november och då lekte de småländska eleverna gladare ute på rasterna än när det är grått och blött, vilket ju inte är så konstigt.
Stina och Armani tumlade ystert runt i snönutanför mitt växjöviste!Besök på Bergdala glashytta
Jag erkänner motvilligt att jag inte tyckte att det är alldeles oävet. Det är så förtvivlat mörkt när tillvaron stavas dimma och gråsörja.
Någon vit jul lär det dock inte bli men riktigt så långt vill jag inte gå att jag skulle påstå att jag längtar efter det där vita. Julstämning blir det ändå. Många paket är redan inslagna och rimmade, men jag har en ganska duktig hög kvar att slå papper och snören om🎄
Huset är julpyntat sedan länge,
Grufset som följde med hem från växjölägenheten är undanröjt och änkan som gonat sig i kylskåpet i två år korkades upp igår kväll för att fira att nu är det rejält med ledighet och älsklingar som gäller framöver.
Solnedgången på vägen till Marstrand igår får avsluta dagens klotter. Blir det mer tid för klottrande nästa år tro? Vi får se.
Nåväl, julstöket väntar och snart kommer jag att vara alldeles särskilt fryntlig🤶
Det är skymning utanför mitt köksfönster i Tjuvkil och av snön som föll inatt finns bara blöta högar kvar. Temperaturen skall hålla sig på plussidan de närmaste dagarna härute vid västerhavet, medan det bara några mil nordost om oss ser helt annorlunda ut. Det gjorde det för övrigt även i Oslo, där vi firade jul med två av mina småfolk. Det var julkortsvackert, kallt och precis så juligt stämningsfullt som man kan önska sig.
Jag tillät mig att kapitulera för en stund och njöt av att se hur glada familjemedlemmarna var över att julhelgen bjöd på riktig vinter. Min entusiasm är möjligen något mer dämpad än övrigas, även om jag, som sagt, tvingades tillstå att det, förutom att vara smällkallt, också var smällvackert. Dock räcker det alldeles utmärkt för min del med den dos av snö som jag hittills fått denna vinter. Eländet är alldeles för nyckfullt för att min barndoms snökärlek skall ha kunnat ha ens en minimal chans att bestå. Jag lämnade ett nästan sommarvarmt Murviel helgen före jul och landade i brun snösörja:
Hemma i Tjuvkil var det barmark men första kvällen hemma kom stormen Pia, och jag vaknade till snörosor på fönstren och ny vinter.
Vackert, förvisso, men också glashalt. Och kallt.
Sedan dess har också det töat bort, fyllts på med mer snö, som sedan försvunnit och så börjar härligheten om. Nu känner jag därmed igen vintern, för så här håller den på.
Inte kul.
Jag längtar till Murviel.
Fast de här kravlösa romjulsdagarna tycker jag om. Jag har tillåtit mig en hel dag utan några som helst måsten. Hunden och jag stannade kvar länge i sängen imorse, frukosten tog en evighet att äta och sedan har jag lyssnat klart på min julbok medan stickepinnarna varvat fram nya alster. Tankarna har fått fritt spelrum och jag känner mig utvilad igen.
En småtrevlig liten feelgood-bagatell utan alltför smöriga romansharanger. Mer engelskt country village-mys, pubmiljöer, stickade jultröjoroch enliten haberdashery-butik som behöver räddas undan klåfingriga släktingar som vill åt ägorna den ligger på. Ni hör ju; förutsägbart och lika kravlöst som en romjuldag. Och trevligt.
Vi hann klämma in en fika med goda vänner igår eftermiddag men imorgon är det dags att packa igen. Vi skall fira nyår med solnasmåttingarna och sedan stanna där i några dagar innan avfärd mot Murviel igen. Det stilla livet får vänta. Jag längtar efter ett lugnare tempo men jag är samtidigt så tacksam över alla mina och att de finns där att hälsa på. Det är arbetslivet jag istället försöker trixa med så att det skall fungera med mitt kringflackande liv. En fast tjänst med lön varje månad är det inte längre tal om. Det skulle låsa mig för hårt, så jag ”säsongsarbetar”. Det innebär en något osäkrare tillvaro och en lägre inkomst än vad jag annars skulle ha som heltidsarbetande rektor men friheten en sådan tillvaro ger, är så oändligt mycket viktigare. Nu hägrar två månader bara med pyssel med mitt lilla företag, resten av tiden skall jag vara jobbledig. Det ser jag fram emot.
*(fra det norrønerúmheilagr som betyr «som ikke trenger å holdes strengt hellig»)
Nästan två veckor har gått sedan jag kom hit och även om temperaturerna varit behagliga i stort sett hela tiden, så är det dagar som denna som är särskilt välgörande.
Jag vaknade av fågelsång och sol genom fönstret på glänt imorse. Jag behövde inte dra upp täcket över öronen mot sval morgonluft, utan konstaterade att luften där utanför var mild redan.
Dörrarna har stått öppna hela dagen,
medan vi plockat bort efter gårdagens adventsmys med vännerna.
Jag har suttit i solen och stickat,
men yllet i knäet blev till slut för varmt, så jag fick lägga det ifrån mig och istället vända nyllet en stund mot solen.
Vinterdag iförd solglasögon och kortärmad T-shirt är min sorts vinter! Morgondagen ser också ut att kunna bli fin, enligt Métio-France.
Har jag berättat att jag är barnsligt förtjust i advent? Julafton är fin men jag är inte överdrivet förtjust i julmat. Lika mycket som advent älskar jag vårt årliga julbak, numera med stafettpinnen för huvudansvaret överlämnat till nästa generation:
I matchande förkläden, naturligtvis
Fast varje år slänger jag pepparkakor och hittar sista påsen saffransbullar någon gång runt påsk, för inte heller är jag särskilt förtjust i bullar och kakor. Men att julbaka är ett måste. Inför varje första advent. Glada barn, som äter mer deg än de borde, kaos, julmusik och ibland snö utanför fönstret hör till. I år bakades det med ymnigt snöande utanför köksfönstret i Solna.
Mästerbagaren……med mesta tindretSju småttingar hjälpte till……att baka men alla får inte vara med på bildMmmmmm…
Andra bakomgången företogs däremot med slösande sol utanför den öppna terrassdörren i Murviel:
Julkänslan finns här också men den är annorlunda. Mitt på dagen är solen intensiv som en påsksemesterdag i min barndoms norska fjäll men när kvällen kommer och alla ljusen tänds i vårt murvelhus, då är julkänslan nordiskt mysig. Inga gigantiska tomtar eller blinkande blå ljusslingor som bara ser malplacerade ut i en miljö där vintern, som jag känner den, är på säkert avstånd. Igår tog jag och Åsa en tur in till Béziers. Log, ändå uppskattande, åt vinterlandskapet med fakesnö som byggts upp vid Jean Jaurés,
tog en tur längs med Paul Riquet, som kantas av små bodar med saker att äta och krimskrams att köpa.
Det gör ingenting att det är en smula tacky, att det inte är julgranspynt av tovad ull och hantverk av god kvalitet till salu, som på den enklaste av svenska julmarknader. För eftermiddagsljuset är varmt där det silas genom de kvarvarande guldfärgade löven på platanerna,
och att sedan kunna ta en kaffe i solen innan hemfärd slår det mesta.
Hemma i murvelhuset står granen på sin plats invid trappan och i fönstren lyser en stor adventsstjärna och dito stakar. Pyntet är bara svenskt, för här får de occitanska fransoserna ursäkta; de har inte en chans mot oss nordbors känsla för julgemyt! Och hur skulle de ha kunnat skaffa sig det när de aldrig har behövt betvinga ett kompakt midvintermörker månader i sträck?
Den är kännbar redan i luften ovanför Stockholm, euforin över ljuset där ovan molnen; där fanns den ju kvar, solen! Jag lämnar Sverige i den värsta av mörkertider och den korta resan i bil mellan Solna och Arlanda påminde mig återigen om varför murvelhuset finns, varför vi gjorde det till vårt för ganska exakt 12 år sedan. Det började snöa i det kompakta tisdagsmorgonmörkret utanför köksfönstret i småttingarnas radhus i Ulriksdal. Det singlade lite trevande först men tog fart ordentligt efter några kilometer på E4:an. Till sist var sikten närmast obefintlig och avfarten till långtidsparkeringen vid Arlanda var nästan omöjlig att skönja. Som att köra inuti en lovikkavante var det.
Jag har ju, som bekant för alla som känner mig bara lite, gjort slut med vintern. Den är för besvärlig och potentiellt farlig, helt enkelt. Kvar i det eländet lämnar jag alla mina kära, som dessbättre inte hatar vinter lika intensivt som jag. Men anar jag ändå inte en viss vinterutmattning hos några av dem, nu när de själva i några år tvingats stångas med bångstyriga barnoveraller, tidiga vintermorgnar med barnvagnshjul som trögar sig fram genom snömodden och få eller inga tillfällen att snöra på sig skidorna för att ge sig ut och njuta av det i fantasin gnistrande vinterlandskapet?
Jorå, så där kan det faktiskt se ut under några sällsamma vinterdagar vid kusten…
För inte har heller jag i alla tider fått något desperat i blicken vid åsynen av det där kalla, vita. Det är istället den brunsörjiga och obevekliga besvikelsens verk. Sällan blev vintrarna i Stockholm så där julkortsvackra i rätt tid och när så skedde, var det sällan vid en tidpunkt som lät sig användas till vinterutflykter i den gnistrande naturen.
Men nu är jag här, i murvelhuset och i en livgivande occitansk version av vinter med de där intensiva himlarna och temperaturer som har vett att hålla sig inom anständighetens gräns.
Redan vid inflygningen till Montpellier, lättade trycket över bröstet och jag tog djupa andetag genom min snuviga näsa.
La Grande Motte i kvällssol
En vacker solnedgång mötte oss och luften kändes mild och snäll. Mina torra läppar och händerna med självsprickor anade genast morgonluft och de närmaste dagarna skall jag mest ägna mig åt att tanka ljus och hämta nya krafter. Huvudet skall inte tillåtas tänka ut alltför många husprojekt den här vändan ner. Jag önskar bara att mina fina, som strävar sig fram i snögloppet i norr, också var här. Då skulle jag placera dem framför brasan om kvällarna
och bjuda dem på luncher vid havet om dagarna;
Barnen skulle få leka med hunden på vinterglesa medelhavsstränder,
och när andan faller på, skulle vi dra iväg på en och annan julmarknad. Fast de har fullt upp med sitt, förstås, så jag får göra allt det där utan dem. Det blir bra det också. Jag är hemma här. Mår bra och slipper axlar som ständigt vill upp till örsnibbarna.
