Kategoriarkiv: Väder

Tillbaka på ön

09 torsdag Aug 2018

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, Om dagsläget, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Jag borde egentligen gå in. Ta med mig ett par av mina linnebyxor ner i tvättstugan, stryka dem och en lämplig topp och sedan förbereda brandmannafrukosten inför morgondagens tidiga revelj. Men jag dröjer mig kvar och stickar på sagotröjan tills augustiskymningen till slut gör just den aktiviteten omöjlig.

Jag har en kofta på mig. Sitter i den överraskande sköna korgstolen som levererades till huset på ön alldeles innan jag skulle åka iväg för ännu en sommar i murvelhuset.

Kvällen är sval och jag blir lite kall om mina bara fötter. Fast bara lite och det är skönt. Jag låter mig svepas in av mörkret och när min ljudbok tar slut och jag drar lurarna ur öronen, hör jag syrsornas beskedliga gnisslande blandas med sorlet som letar sig ut genom grannarnas öppna fönster. I övrigt är det tyst. Inget prassel i tätt lövverk som i Murviel, inga bilar som bryter tystnaden med jämna mellanrum och ingen turkosblå pool framför mig.

Men skymningen är nu, såhär i augusti, nästan densamma som i murvelträdgården och jag njuter också av tjörnkvällen.

Men till slut reser jag mig upp, går en runda och tittar till krukväxterna som bott ute i sommar och fått vatten av snälla grannen,

ser en lampa hänga ut genom det ena vardagsrumsfönstret och ler.

Det var alltså den som lät när det plötsligt blåste upp lite och det började regna för några timmar sedan! Det har varit varmt och fuktigt idag och fönstren har stått på vid gavel på ett sätt som vi aldrig kan ha dem utan att plocka bort allt som står i fönstersmygarna först. Det blåser nästan alltid på Tjörn. Det har det dock inte gjort sedan jag kom tillbaka för några dagar sedan och det har känts lika märkligt som de så gott som vindstilla dagarna i Murviel.

Den occitanska tramontanen kom alltså inte på besök denna sommar som den nästan alltid brukar göra. Fast i övrigt har murvelsommaren varit som den brukar vara; varm och full av aktiviteter tillsammans med våra bygrannar.

Här hemma inser jag dock meddetsamma att sommaren varit allt annat än vanlig och trots att jag förstås hört rapporter om värme, torka, foderbrist, nödslakter, eldningsförbud, skogsbränder och bevattningsförbud, så är det inte förrän jag styr bilen den välbekanta rutten till Dingle som jag inser vidden av sommarens svenska extremväder. Löven på träden är inte ens gula; de är bruna. Gräsmattor ser jag inga. De är sönderbrända de med. Jag ser betydligt färre kossor på de välbekanta ängarna men undrar om det kanske bara är inbillning? Kanske minns jag fel? Kanske spökar apokalyptiska tankar med mig?

I eftermiddags tankade jag bilen. Det stack iväg förbi tusenlappen och jag stirrade på displayen på dieselpumpen. Sexton kronor litern för soppan jag just hällt i bilen. Kanske rätt åt mig, miljöbov som jag är i bilen som inhandlades ny för snart tre år sedan, just för att den såsom varande en ”miljödiesel” skulle vara något mindre skadlig för naturen än en motsvarande bensinare. Klimatförändringen – om det är den och inte naturliga variationer (I wish!) vi skall skylla extremhettan på – slår åt alla håll. Jag skall nog klara den där dieselhöjningen ändå, men om jag hade varit lantbrukare? De har det tufft denna sommar och kommer att fortsätta ha det tufft ett bra tag till.

Jag tycker om värme. Jag älskar ljumma kvällar och att inte behöva släpa runt på tröjor utifall att. Jag tycker att det är fantastiskt att kunna simma i ett varmt hav och skulle kanske ha beskrivit denna varma svenska sommar som alldeles fantastisk, om jag hade tillbringat den här hemma. Men det går inte att blunda för förödelsen som hettan inneburit. Det vore en förolämpning mot alla dem som drabbats. Det skall inte vara medelhavsklimat så här långt norrut. Våra nordiska växter klarar inte av det. Det ser för j-vligt ut.

Igår inspekterade vi växthusen i Dingle inför skolstarten om en dryg vecka. Undantag från bevattningsförbudet finns men reglerna är stenhårda. Växterna därinne har dock fått både vatten och gödsel och ser nästan svulstiga ut i kontrasten till allt det sönderbrända utanför.

Livskraft och fräschör plötsligt och jag njuter av färgerna, dofterna, frodigheten.

Jag har gått in nu. Ute är det nattsvart. Det regnar. Jag hoppas att det tänker göra det hela natten. Jag skall krypa in under täcket och lyssna på regnet, känna dofterna genom fönstret och känna hur det fläktar mjukt i det försiktiga korsdraget mellan fönstret i vägglivet och det större bredvid sängen. Det är skönt att vara här också. I huset på ön.

Quand j’ai embrassé la prof

31 tisdag Jul 2018

Posted by in Byliv, Utflykter, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Det blir onekligen lite putslustigt med franska översättningar av ABBA-låtar och de där textremsorna på bioduken i helgen, när vi for till Polygone i Béziers för att titta på Mama Mia – here we go again!, fick mig att dra på munnen vid flera tillfällen.

Filmen var nästan lika mycket feelgood som den första, biosalongen var visserligen bara halvfull men vi hade tagit oss dit ett helt gäng och biobesöket blev en finfin avslutning på en väldigt social och fin helg.

Det är varmt nu och jag stönar, om än bara lite, när jag tvingar upp kroppen ur det turkosblå för att göra den presentabel nog att vistas ute i civilisationen. Men det är alltid värt det, även om rännilar bildas från alla möjliga håll och kanter på min stackars varma lekamen. Just denna senaste söndag inledde vi kvällen hos Kloos i deras nya, ståndsmässiga lägenhet i Béziers.

Och vad bjuds en på hemma hos en fiolmakare, om inte ljuv stråkmusik framförd på instrument tillverkade av mäster själv!

Miljön, musiken, värmen, vinet i immande glas, sorlet och gemytet är fint att få vara med om.

En smula filmiskt även denna dag, tyckte jag nog att det var och jag tänker att livet härnere fortsätter att leverera scener till ett framtida filmmanus! En feelgoodfilm finge även det bli förstås, fast inte utan allvar och svärta. Vi får vara med om det också, även om det känns befriande långt borta just en sådan här dag.

Efter musiksoarén, bar det av till Polygonen för middag med bygrannar innan filmen. För att vara ett köpcentrum är det riktigt trevligt med uteserveringar på taket och mycket grönska.

Så har jag till slut dragit igång lite distansjobb igen. Startade måndagen tidigt, kollade mina olika mejlkonton, skrev ett nyhetsbrev för fjärrundervisningsprojektet och fick igång jobbtelefonen. Ett samtal blev det men i övrigt var telefonen tyst.

Istället ringde den franska telefonen och bjöd ut oss på lunch. Eller snarare bygrannar C&E i andra änden av sagda franska telefon undrade om vi inte ville följa med till ett trevligt auberge invid Canal du Midi för lite gemensamt näringsintag.

Det ville vi, förstås, så jag blötlade kroppen i förebyggande syfte, hällde sedan på den det tunnaste och fladdrigaste plagg jag kunde hitta och körde ner fötterna i ett par riktigt fula men störtsköna sportsandaler och så bar det iväg.

Där satt vi sedan på auberget i skön skugga och njöt av både mat,

utsikt,

Detta bildspel kräver JavaScript.

och sällskap.

Svalkande klut på Evys lilla huvud…
Majsan på språng!

Cikador bråkade som vanligt också här och när lunchen var avklarad, tog hundtimmarna vid och vi for hemåt och landade i den turkosa igen.

Och där stannade jag tills det var alldeles mörkt och avslutade med en simtur i den ljumma, upplysta poolen. Då hade vi hunnit med ännu mera umgänge, med ytterligare bygrannar och det är som att vi måste maxa allt det där som är så fantastiskt med murvellivet innan det är dags att återvända till jobb, tider att passa och långa resor i trotjänaren där hemma. Lite ångestskapande är trots allt tanken på att hänga tillbaka solklänningarna i garderoben och lämna dem där. Nästa gång jag kommer är det förhoppningsvis fortfarande varmt, om än inte caniculehett, men jag vet att det ändlösa lufsandet jag ägnat mig åt i flera veckor nu, inte kommer att vara aktuellt igen förrän nästa sommar.

Gazpacho, canicule och ändrade rutiner

24 tisdag Jul 2018

Posted by in Inredning, Murvelhuset, poolliv, Renoveringar, Shopping, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

, ,

Jorå, en är ju inte sämre än att en kan ändra sig! Medan horder av turister letar sig ner till medelhavsstränderna och, som fallet oftast är längs med den occitanska östkusten, ofattbart nog klämmer in sig i någon av alla de ökentorra semesteranläggningarna med strandnära läge, börjar jag så smått drömma om fläktande tjörnvindar. För nu är den här, hettan. Vi klarar oss bra med både iskall gazpacho till lunch, pool och clim, men igår eftermiddag fick den här värmedyrkaren till slut nog i de heta seneftermiddagstimmarna och så smått kippande efter andan, flydde jag inomhus och stängde omsorgsfullt dörren efter mig.

Då hade jag nyss försökt svalka mig i den trettiogradiga poolen utan att få önskad effekt, så nu får poolaggregatet kyla vattnet istället. Som inbitet huttrande skandinav känns ju det helt bakvänt men det är faktiskt helt nödvändigt. Det finns alltså gränser även för mig för när jag tycker att det är varmt nog och lite till.

Fast klaga skall jag verkligen inte! Jag får bara rucka på de rutiner som fram tills nu fungerat alldeles utmärkt; istället för runtlufsande tidiga morgnar för att få någonting gjort, får badliv levas de där tidiga morgnarna istället, om det skall bli något badliv alls.

När sedan solen bränt på i några timmar, är det istället småfix inomhus som får ta vid. Precis tvärtom, alltså, och bara för att huset har en klimatanläggning.

Så monterades till slut taklamporna, som skall hänga först över matbordet och sedan över den planerade köksön, när vi till slut hittar orken och tiden samt när plånboken fått chansen att återhämta sig, för att sätta igång projekt murvelköket. Jag såg lamporna första gången i en inredningstidning för flera år sedan, gjorde slag i saken först i vintras och beställde dem från USA(!). De skickades därefter ner till murvelhuset med möbeltransporten för några veckor sedan.

De landade på köksbordet, som så mycket annat och där har de blivit liggande. Ligger där gör de för övrigt fortfarande, men nu är de åtminstone ihopmonterade, de beresta miljöbovspjäserna!

Upp i taket får de komma en annan dag; den för dagen avsatta tiden tog slut och montören – petite moi!- behövde vila sig efter den oerhörda ansträngningen.

I poolhuset snurrar för övrigt takfläktem igen. Gardinerna hamnade bakom dörrarna när jag öppnade dem imorse och då insåg jag att med dörrarna uppslagna, kan inte gardinerna fladdra in i fläkten och just den faran är därmed avvärjd.

Den där analysen att den skulle kunna lossna från taket och dansa ner med sina roterande vingar, får vi lösa med en extra säkerhetskontroll istället.

Så voila!, det fortsätter att fläkta skönt i poolhuset. Fast utan romantiskt fladder av flortunna gardiner då, förstås. En kan, som sagt, inte få allt.