Jag vet inte om det har framgått att jag är en jul- och adventsjunkie av rang? Så förhåller det sig nämligen, men under ganska lång tid har jag fått lägga band på mig för att inte låta denna min juleufori övergå i något som av min omgivning upplevs som kravfyllt och smått norénskt; ett tomten-är-far-till-alla-barnen-, Fanny-och-Alexander- och bullerbyfeeling i någon märklig, oskön förening.
Nu är alla mina tre barn själva föräldrar och därmed är det åter dags att fila på barndomsminnen för kommande generationer. Det känns som en nystart och jag har inga som helst problem med att väcka liv i mitt barnsligare juletinder igen. I helgen kom mina två yngsta med sina ljuvliga små familjer till huset på ön för att fira advent med oss. Det blir heller inte advent utan Åsa och hennes medhavda, gigantiska pepparkaksdeg, så självklart kom även hon. Tre vovvar, två bebisar,
Älskade lilla Maj ……. och en sovande, lika älskad Iben i pappas famn
och sju vuxna rullade katter, kavlade pepparkaksdeg, lyssnade på julmusik och käkade risgrynsgröt.
En brasa i spisen behövdes förstås, inte för värmens skull men för ambiencen. Och en mormor, tillika farmor var lyckligare än på mycket länge. En fånig julfilm på det och årets advent får därmed anses” högtidligen invigd.
När alla krupit till kojs, fick juletallen från Ikea sin glitterstass på sig,
alltmedan snöandet utanför tilltog.
Ingen Norén i sikte, men när adventsmorgonen kom, var visst den lyckliga mormor/farmorn lite trött och kanske en aning splittrad innan första kaffeklunken hunnit attackera strupen…
Raskt befriades tanten från uppgiften att få till den ädla drycken. Hon, dvs jag, har sedan gammalt ett rykte om sig att inte ha alla hästar hemma när det gäller hantering av kaffebryggare. Orsak till kaffeöversvämningen? Jag glömde sätta dit kaffekannan…
Nästa helg blir det julbak och adventsmys med prinsarna i Solna, så årets advent börjar bra. Fjolårets coronaisolering känns därmed oändligt avlägset, trots täta rapporter om skenande smitta och en ny, ilsken sydafrikavariant. Jag orkar inte riktigt ta in det mentalt, men förhåller mig naturligtvis till det ändå.
Bredvid mig i soffan sover nu en trött men lycklig hund. Jag tror hon håller med mig om att livet är som bäst när det delas med dem som man gillar allra mest.
Har det hänt något sedan sist? Har vi kommit närmare diverse lösningar på våra bekymmer med fuktskador, skadedjur och annat som skall åtgärdas? Har vi bokat in nästa resa till Murveln för att säkerställa just att saker händer?
Joråvars och nej.
Både och inte.
Lopporna ställde onekligen till det och vi har inte kunnat ta med Stina någonstans, så länge lopporna varit aktiva. Nu har dock Stina äntligen fått Bravecto, som till slut verkar ha tagit död på åtminstone de redan kläckta gynnarna. Äggen som eventuellt fortfarande gömmer sig i möbler och mattor skall Anticimex exterminera.
De är bokade till imorgon och de där loppmördarna har jag längtat efter.
Halv tre i eftermiddags ringde de dock och avbokade. Exterminatorn är sjuk och kan inte komma förrän nästa vecka. Imorgon bitti är det jag som ringer och jag tänker inte vara vänlig och försynt…
Men trädet i trädgården i Murviel är borta, precis som avtalat och Gary har täppt till hålet i rörlådan där vi tror att mössen tagit sig in.
Gary såg inga tecken på ytterligare musinvasion, så det låter förstås någorlunda tryggt. Dessutom kom han på avtalad tid, så inga arga samtal behövs heller.
2- 0 till hantverkare i Frankrike kontra i Sverige, alltså.
Låt oss därmed inte i fortsättningen Peter Mayle:a oss över opålitliga hantverkare i Frankrike; de vinner med hästlängder över Anticimex service-mindedness i Sverige iallafall.
Vi har också fått två olika tadelaktkontakter för badrumsrenoveringarna och det känns bra. Sedan kanske det inte blir tadelakt iallafall, eftersom det är lite fläckkänsligt men det finns andra liknande material som vi har fått som förslag istället. Som Claystone eller Monosoft.
Lite åt det här hållet …
Vi kan dock inte trycka på startknappen för det arbetet förrän skadorna inspekterats av försäkringsbolaget. Ni minns kanske att hon som kom på avtalad tid häromsistens inte hittade någon ringklocka vid den öppna grinden och därför åkte igen…?
Hon kan komma tidigast 20 december, säger de nu.
Jul i Murviel, till slut?
Jag önskar mig en ringklocka.
Murvielskt julfirande eller inte, besiktningskvinnan från försäkringsbolaget måste vi se till att träffa i december, iallafall.
Hur var det nu?
”When life gives you lemons…?
… make lemonade.”
Eller när livet ger dig möss; skriv en barnbok. Den är påbörjad och jag har köpt en musfamilj från danska Maileg.
Jag kan inte teckna, så musfamiljen skall fotograferas i olika situationer och sedan blir det en berättelse om hur de hemlösa mössen emigrerar till MUSVIEL.
Himmel så fyndig jag tycker att jag är. En sådan given succé.
Förlagen kommer att slåss om den. Eller dem. Det skall bli en rafflande trilogi om familjen RasMUSson från Skärhamn. En happy ending utlovas.
Och jag lovar att inte hitta på en saga om familjen Loppa. Där går min gräns.
.. och berätta att sedan vi kom hem från Murviel för en vecka sedan, har vi haft en fullskalig batalj på vår ö. Känsliga läsare varnas härmed för sömnsvårigheter, inbillad klåda och starka äckelkänslor över vad jag nu skall berätta. Vi tyckte nog att vattenläckan och gnagarinvasionen i Murvelhuset räckte bra som praktiska bekymmer att ligga sömnlös över. Att istället för bara fluffiga blogginlägg och instagrambilder på temat la vie est belle, se sig nödgad att berätta om skuggsidan av det franska deltidslivet, är liksom inte lika tillfredsställande, så jag peppade mig själv igenom min murvieloktober med hjälp av välkända floskler som; When life gives you lemons, make lemonade; What doesn’t break you… eller sådär lite lagom hurfriskt; nu är jag ännu en erfarenhet rikare! Och den här, den är bra; det är bara att bryta ihop och komma igen! Upp i sadeln meddetsamma!
Ibland kände jag mig rentav lite poetisk och väste; ”Var bara lugn och tålig, mitt hjärta, värre har du burit förr”. En knyckt rad, förvisso (Boye, som jag minns raden utan att kolla), men knycka från de litterära får man, när stunden så kräver.
Eller så drämde jag bara helt enkelt till med att möss och vattenläckor trots allt är världsliga saker och kände mig rentav både klok och en smula religiös för ett tag.
Utan någon större ansträngning går det för de flesta av oss att i perioder stapla en till synes aldrig sinande ström av oturligheter på varandra och ägna sig åt utmattande grämerier.
Men inte jag! Sa jag, spottade i näven, kammade till mig, greppade mopp och sprayflaska och skred till saneringsverket.
Så tänkte jag på hur vi i huset på ön städade och bäddade rent innan vi åkte söderut, för att när vi sedan kom hem kunna pusta ut inför en planerat ganska hektisk november. Längtade rentav lite efter det där ordnade och rena.
Dagsfärsk bild på ett trots allt ordnat hörn
Föga anade vi då att vi skulle lämna ett städprojekt för ännu ett …
Simskolan Blåvalens VIP-gäster kom på besök första helgen på ön och oktobers sista dagar blev riktigt fina. Lekpark, middag på Salt&Sill, halloweengodis och spelkväll blev det. Kändes som en normal helgaktivitet och det var till och med lite skönt att vara hemma på ön, trots typiskt svenskt höstväder.
Tills det blev söndag och vi blev varse att vi också fått fler gäster och det inte kändes så fint längre.
Objudna gäster handlar det om här, alltså.
I Stinas päls.
Loppor. I plural. Jätteplural. Vad gör man åt sådant?
Man tar sats, köper en ångtvätt,
Bästa kompisen …
duschar hunden – länge och varje kväll – handplockar loppor ur pälsen, dammsuger flera gånger om dagen och stönar, frustar och svär.
Man ringer First vet och får veta det man redan googlevisste och sedan samlar man loppor som läggs i ett fuktigt hushållspapper i en plastpåse. De skall in för analys, lopporna, för att ta reda på om sanering av hund och hus måste pågå i veckor – eller i månader. Under tiden ångar vi mattor och möbler. Vi duschar oss själva morgon och kväll. Tvättar kläder varje dag och byter sängkläder, vädrar täcken, dammsuger sängen och ångar den.
Det är fullskaligt krig i huset på ön. Loppkrig.
Stina, det lilla hjärtat, älskar sin kvällsdusch; hon ställer sig till och med under strålen medan vi försöker reglera temperaturen.
Hon, som så tydligt tidigare visat att hon inte gillar vatten, bara tolererar det (bad i diskhon i Murvelhuset för några veckor sedan).
Hon ligger blickstilla när vi flera gånger om dagen går igenom hennes päls, som att hon förstår att vi hjälper henne och att hon därför måste stå ut.
Hennes närhetsbehov är stort nu. Hon sover intill mitt huvud om natten. Tillsammans med de loppor vi inte lyckats eliminera.
Kärlek är … att kanske sova med loppor …
De blir dock färre och färre, lopporna. Och dödare.
Imorse såg vi ingen.
Men att jaga loppor är inget för veklingar. Det är tålamodsprövande bortom allt förstånd och det är lätt att tappa geisten.
Men obehaget som deras närvaro skapar är oändligt mycket starkare än impulsen att ge upp.
Det händer inte.
Not on my watch.
I shall never surrender.
Skall fira med cigarr och champagne likt Churchill när sista loppan är krossad.
Och annars flyter allt på, eller? Jorå, det mesta som på djupet är viktigt tuffar på. De galet gulliga bebisarna växer och frodas, prinsarna fortsätter att vara de mest älskade av prinsar och mamma mår bra medan jag håller vikten. Tackar som frågar.
Fast i Murviel har ett träd i trädgården knäckts och ramlat ner över grinden och muren mot gatan.
Innan trädet föll …
Ingen kommer här fram, här fram …
Men hjälp skall dit i dag.
Om tillvaron alltså är tämligen fullsketen för tillfället? Kan man säga.
Längtar efter att få vakna en morgon, blinka mot morgonsol bakom fladdrande gardin, sträcka på mig och kanske gäspa. Morgonkramas med loppfri hund medan jag funderar över vad jag skall göra med min helt rena, ostörda dag.
Mental bild, det.
För imorgon är alltid en annan dag och då är jag en lopp-, fallna träd-, musinvasions-, och vattenläckaerfarenhet rikare.
Önskar dig, kära läsare, en bekymmersfri, stillsam och gardinfladdrande lördag!
Murvielklotter 