Etiketter
adventsmys, Álafosslopi, Julmarknad i Dingle, traditionellt julbak
Det blingar, glittrar, tindrar och lyser från fönster, på fasader, från flaggstänger, träd och buskar. Mer än någonsin tidigare, tycker jag. Vårt hus är inget undantag. Vi krämar på rejält. Det är som att den gångna, ovanligt gråa november skruvat upp både mys- och tinderbehov till farligt höga höjder. Dessutom satte det igång tidigare än vanligt.
Tycker jag.
Jag tycker annars att skärhamnsborna under de tidigare fyra höstarna vi tillbringat här varit stillsammare än åtminstone stockholmarna. Iallafall med ljusslingorna utomhus. Det blåser ju här så här års. Kanske blåser de sönder, har jag både tänkt och fått erfara. Den tjusiga istappsslingan från blåsutbalkongen, till exempel;
Den höll inte ens för EN adventstid på ön.
Ingen idé med sådant, har jag därför tänkt. Men i år fick det bli av! Det må ha varit grått, mörkt och regnigt den senaste tiden men det har också varit ovanligt vindstilla, så vad tusan; a woman has to live a little! Jag satsar på att stormarna håller sig borta i några veckor till och upp kommer blinget också på våra räcken.
Självklart sitter jag nu därför här och hör hur det börjar vina aldrig så litet runt knuten…
Tallen fejka från Ikea fick pynt på sig idag också. Himla mysigt, ändå.
Annars har jag julat omkring alldeles väldigt de senaste dagarna. Med årlig julmarknad på Dingle, till exempel;
Välbesökt, galet julig och fint både hos getter, höns, smågnagare, fåglar och bland julstjärnorna i Växthuset. Det är lätt att strunta i mörker och blöta utanför då.
Men sen kom snön. Har jag någonsin berättat att vintern inte är min favoritårstid?
Dagen därpå var himlen plötsligt blå, en blek vintersol badade ön i milt och vackert ljus och hela november var i ett slag förlåten. I tre hela dagar.
Så en helgtur till prinsarna i Solna, där julbakstraditionen för första gången landat i nästa generation. Komplett med degsnaskande, tindriga barn och hysterisk julmusik. Som traditionen bjuder, flydde några julveklingar fältet. Det är sedan gammalt. De brukar dyka upp igen när resultaten ligger och svalkar sig under krispiga linnehanddukar.
Till prinsarna tog jag med den stickade adventskalendern som jag med jämna mellanrum knåpat på under året. I vantarna ligger antingen en bild att matcha med paketen i korgen eller en liten leksak. Lite tovat julgranspynt smögs ner också. En smula knasigt är det allt, men så mycket jag fnissat för mig själv, tänkt på de där två fina skatterna och mått bra av fundera över vad paketen skulle få innehålla.
En och annan arbetsskada på diverse leder har det blivit av småpillet men det hindrar inte att jag genast kastat mig över nästa projekt. I tjockt isländskt garn av sådan sort som inte lämpar sig för varma sommardagar. Precis som med adventandet, är ulliga garner och stickepinnar i händerna saker som jag tycker om med vintern. Det och eldsflammor bakom kaminglaset varje kväll. Så håller jag mig flytande hela vägen in i det nya året.
Sedan hjälper det att husvakterna i Murviel förser mig med bilder från vår by och vårt hus. Om drygt tre veckor är vi där igen.
Foto Madame Jonilsson
Och kan den härda ut, så borde väl i allsin dar också jag, som kan lämna blåsten och regnet utanför dörren, värma mig framför en brasa och stirra in i mängder med stearinljus?
Om en vecka blir det julbak. Med Åsa, comme d’habitude. Jag står ut, trots allt, medan jag drömmer om murveldagar och intensivt vårljus över huset på ön.
