Dingle firar 100-årsjubileum idag men jag kunde inte vara där. En strålande dag såg det ut att ha varit och naturbruksgymnasiet i Dingle, nu inne på sitt femte läsår, får till slut sägas ha revanscherat sig ordentligt. Att ha fått vara med på den resan har varit fantastiskt. I veckan fick vi dessutom beskedet från Skolinspektionen att huvudmannens styrning av det kompensatoriska uppdraget fått godkäntstämpel. Jag har hållit i och planerat det arbetet och fått formidabel draghjälp av rektorer och medarbetare; det är otroligt skönt och det känns som att naturbruksskutan gungar på bra nu. Det hade förstås varit kul att fira jubileum med detta i ryggen men jag är tjänstgörande mormor i helgen, medan prinsarnas päron är i Rom. Planerat sedan länge, uppskjutet redan en gång på grund av Corona och därmed inte möjligt att flytta på igen. Alltså var valet ändå inte svårt, det fick bli Solna och prinsar.
Bertil behövde ta hand om sin farmor och farfar, så Bror och jag har haft egentid idag. Vi traskade iväg i slösande septembersol, hoppade på pendeln in till stan,
åkte hissar kors och tvärs på centralen – Bror tryckte vant på alla knappar – tog tricken till Djurgårdsbron och käkade lunch i solen innan Bror hoppsastegade vidare till Junibacken.
Junibacken var en succé. Bror orkade nästan inte vänta i kön till sagotåget,
och när det blev vår tur skuttade Bror in i den lilla” tågkupén” och lyssnade sedan storögt på Astrid Lindgrens röst under tågets färd genom alla sagomiljöerna.
Jag tittade på Bror och var världens nöjdaste mormor.
Sedan blev det lek i Villa Villerkulla,
tills Bror kroknade lite och sjönk ner i vagnen som vi tagit med för säkerhets skull. Eftermiddagen hemma blev lugn och skön, vi avhandlade idel väsentligheter, åt en lördagsmiddag och sedan knoppade Bror på soffan.
Nu ligger han här bredvid mig medan jag bloggar och slötittar på TV.
Jag hade ont i halsen när jag vaknade imorse och jag svor. Det är mycket att stå i den kommande veckan och en förkylning nu skulle sätta många käppar i hjulet för mina planer. Alltså har jag sprayat Viruseptin i näsan flera gånger idag, eftersom den utlovar” kliniskt bevisad effekt på förkylningar och influensa liknande symptom.
F- n vet, men halsen känns bättre. Viruseptin, viljestyrka eller bara ett par nätters sömnbrist som rättats till, kan kvitta lika, bara jag slipper tvingas till hemmakarantän.
Höst är det, iallafall. Och kylslaget. Jag sveper tjocka tröjor om mig och längtar till Murviel.
I tvättstugan finns ett murvielhörn med saker som skall fraktas ner och i blå gästrummet ligger resväska och weekend-bag uppslagna och till hälften fyllda med packning.
I resväskan alla sommarkläderna som skall få övervintra i Murviel – kanske med ett aldrig så litet hopp om att en och annan palta skall kunna åka på, fastän det hinner bli oktober innan vi kommer ner.
I bagen betydligt höstligare outfits, beräknade på dagar med prinsarna i Solna.
Nyss var vi i Oslo för att träffa lilla barnbarnstrollet där; igår åkte jag till Dingle och på vägen hem svängde jag förbi Knottens gård och fick med mig två lammskinn hem.
De är tänkta till de två minsta, så att de håller sig varma när kylan griper tag på allvar.
Bästa kollegan och min efterträdare som rektor på Dingle, hade tagit med sig hemodlade tomater till mig. En solros fick följa med också och genast blev hösten mycket vackrare!
Den är ju det, egentligen, hösten.
Vacker, alltså.
Lite vemodigt vacker men hanterbar fortfarande innan september övergår i oktober.
Men då, när dagarna med behagliga temperaturer definitivt läggs till handlingarna, hotar tungsinnet att ta över. Oktober för mig är för evigt förknippad med sorg; en sjuttonårings sorg över en älskad pappa som alldeles för ung tynade bort och försvann. I år är det 43 år sedan. Märkligt.
Så jag slipper gärna oktober i Sverige. I år är första gången som det kan bli verklighet. En månad i Murviel är planen. Madame P får frakta ner oss och hon får sedan stanna kvar där till i vår.
Om en dryg vecka bär det av.
Vi skall försöka få badrums- och garderobsdörrar på plats och åtminstone lägga en beställning på en ny, tätare och mer inbrottssäker terrassdörr.
Hårdvaxolja tar vi med för att fixa till ytterdörren och de ny bänkarna i köket. De skall mörkas några nyanser för att få bort gultonen.
Jag skall ha semester, plugga franska, hänga med hunden och bygrannar och så skall jag simma i poolen, oavsett temperatur, åtminstone i luften; vattnet värmer vi förstås upp. Badkruka är jag trots allt fortfarande!
Utflykter, luncher al fresco och sena frukostar på terrassen tänker jag mig också. Eller inomhus, om vädret kräver det.
Det har hunnit gå en dryg månad sedan vi lämnade Murviel – mitt i full sommar och semestrar.
Det känns både som alldeles nyss och väldigt, väldigt länge sedan. Sverigehemma väntade så otroligt mycket, både spännande och fantastiskt men också sådant som krävde både resor och en hel del fix.
Att två små nya barnbarn gjort entré kan knappast ha undgått de mer regelbundna besökarna på Murvielklotter, så om det skall jag inte orda mer just nu, iallafall. Min mamma, återigen frisk och med sina gamla förmågor mirakulöst nog på plats igen, lämnar sin lägenhet och har flyttat in på ett fint äldreboende. Det har förstås krävt inte bara min närvaro utan också en del annat fix med flytt, telefonsamtal, inköp och planering. Men det är också så oändligt skönt att det äntligen faller på plats. Det dåliga samvetet över att så mycket av det dagligt praktiska hamnar i knäet på min syster stillas något när omsorgen om mamma är ordnad på boendet. Att höra henne glad igen och bestämd, envis och ibland besvärlig känns välgörande bekant och det är förstås det viktigaste av allt.
De då ännu blivande norska föräldrarna kom på besök och jag njöt i fulla drag,
sedan for vi till Solna för en snabbvisit och till systerdottersonens dop, som också visade sig vara ett bröllop. Det blev en makalös fest och utsikten över vattnet i Skurusundet skämdes inte för sig.
Då hade jag dessutom dagen innan blivit mormor för tredje gången och från Norge kom nyheter om att mitt farmorskap nog var mer nära förestående än vad som var planerat. Mer känslointensiv än så kan nog ingen helg bli och på Murviel tänkte jag inte för ett endaste ögonblick.
Till de mer prosaiska, och i sammanhanget tämligen oviktiga saker vi ägnat oss åt, kan nämnas att en ny bil har införskaffats; en blå, elegant fransyska som skall deltidsbo i Murviel.
Inga västkustska vindar skall få sarga hennes lack och inga saltsörjiga vägar skall få smutsa ner henne. Hon skall få tillbringa vintrarna i snällare klimat och bara ibland och på sommarhalvåret köras upp till Sverige igen. Med bilarna har det också varit lite fix, om än inte så särskilt ansträngande. Tid tas i anspråk iallafall. Min trogna arbetshäst, den vita Volvon, blir i stället Majs och hunden Kerstins bil – de där två är trots allt mer utrymmeskrävande än vad vår lilla terrier är, så det är en passande bilrockad.
Sedan var det jobbet, som ganska raskt gick in i turboläge efter semestern, trots att detta är första höstterminen på väldigt länge som jag inte kränger på mig rektorspaltorna och kliver in genom en skolport, med allt vad det innebär i form av ett trassel av lösa trådar som raskt måste knytas ihop. Nu skall jag istället serva rektorer och huvudman med diverse administrativa och övergripande sysslor och det mesta av det kan jag göra på egen kammare och efter en tidsplan som jag själv bestämt. Men jag är sträng med mig och pauserna blir få när jag väl kommit igång. Stressen när jag inte blir klar med det jag föresatt mig är lika påtaglig som när någon annan försett mig med deadlines. Fast å andra sidan är tillfredsställelsen också densamma, när jag lyckas med vad jag föresatt mig. Att jag då, med undantag för några få, eget valda, tillfällen, dessutom befinner mig där jag vill vara, gör ju inte saken sämre.
Jag fjärrjobbar fullt ut nu men har inte riktigt insett att jag nu uppnått den där friheten som jag eftersträvat ända sedan vi skaffade murvelhuset.
När det slår mig, får jag nypa mig i armen. Att den tillvaron sammanfaller med tillvaron som fyrfaldig mor-/farförälder och ett alldeles väldigt påtagligt behov av att vara nära alla småtrollen med någorlunda regelbundenhet, det var det ingen som berättade! Inte heller att en åldrande förälder kräver min närvaro med jämna mellanrum. Ändlösa månader i Murviel är därför fortfarande inte helt aktuellt.
Fast längre vistelser kan det ändå bli och det blir alldeles förträffligt. Det är ju en bra sak att fjärrjobba också när det finns så mycket annat, förutom Murviel, som lockar och som lätt kombineras med jobb framför en skärm.
Nu väntar födelsedagsfirande av den allra finaste sjuåringen i hela världen om ett par veckor, men dessförinnan skall en dag med de båda skolornas verksamhetsplanering klaras av och diverse möten stökas undan. Därefter ser det faktiskt ut som om det finns utrymme för några veckor i Murviel – med ett kort avbrott i slutet av september för andra trevligheter, innan jag återvänder ner igen för ytterligare några veckor.
Covidpasset är redan placerat i en av bagarna och planerna för vad som skall ske när vi kommer ner är lagda. Vad skall väl kunna rucka på det, kan man fråga sig, för vem är väl jag att bli vis av det senaste årets många coronaskador på uppgjorda planer?
