Kategoriarkiv: Familjen

Nu har lugnet lagt sig över Murvelhuset

15 fredag Jul 2022

Posted by in Familjen, grand-mère, Murvelhuset, poolliv

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , , , , , , , , , ,

Prinsarna och lilla Karlsson har åkt hem. Resan gick bra men blev lång, eftersom SAS strejkar och anslutande flyg från Köpenhamn till Stockholm var inställt. Men prinsarna älskar tåg och fick nu inte bara en tågresa, utan två och klarade dagen, som började i ottan

Morgontidig Bertil och månen … 🌕

och slutade i sena kvällen, alldeles galant.

Imponerande ändå; fyra småttingar (kompis Noel var också med på resan) med varierande grader av spring i benen tog sig an utmaniningen både resvant och med för det mesta gott humör.

Medan prinsfamiljen med vänner reste, städade jag. Alla kuddfodral, dynor, badlakan , dukar och annat som hamnat under små händer fulla med ketchup och glass, är tvättade eller ligger i högar redo för tvättmaskinen.


Poolhuset är röjt, badrummet där är renspolat och i huset har badrum, sovrum och vardagsrum rensats, dammsugits och plockats.

Rastlösheten när älsklingar åkt är alltid monumental. Den här gången får jag dessutom inte ens till minsta lilla njutning av att allt är tillbaka på plats, att diskbänken är utan en prick och att både hus och poolområde bit för bit kommer fram ur det kontrollerade kaos som rått de senaste knappa tre veckorna. Det har nämligen varit så alltigenom lyckat hela vägen. Barnen föll snabbt in i trygga murvelrutiner och de trötta päronen kunde låta axlarna sjunka.

Nu är det varmt.
Jättevarmt.

Det som inte är gjort före klockan tio på morgonen får vänta, såvida det inte är sådant som kan göras i ett luftkonditionerat inomhus. Att tvätta går bra men att hänga samma tvätt utomhus kräver skugga över torkvinda, annars kokar skallen.

Idag intogs därför lunchen inomhus och vi stannade sedan bakom stängda dörrar och fönster tills det blivit tidig kväll. Då är poolvattnet sammetslent och med bara lätt svalka.

Det är ljuvligt skönt med stillsamma simturer då.

Vi har en vecka kvar här innan vi styr norrut för flytt från huset på ön. Den veckan skall fyllas med sådant vi inte hunnit med hittills; söndagsmarknad i St Chinian, tidig frukostpicnic på falaiserna vid Cap d’Agde, restaurangbesök och en tur in till Béziers. Förutsatt att värsta hettan klingar av, förstås.

Jag håller ensamhet i varma kvällen i skenet av stearinljus,

klottrar fram ett blogginlägg, medan myggor inar och cikadorna håller låda. Jag skriver på min reMarkable men det är nästan för mörkt. Jag har beställt uppladdningsbara lampor för dylika aktiviteter utomhus men de dröjer. Dröjer gör för övrigt också soffan jag be­ställt till matplatsen vid poolen.

Den kom i måndags men killarna från fraktfirman Geodis/Woodeez hade så bråttom att vi inte hann ner till grinden innan de drog vidare.

Sedan dess har vi mejlat, ringt, hållit vakt, kramat om två telefoner, mejlat och sedan ringt igen. Varje dag i tre dagar. Varje gång har de sagt att ”leveransen kommer imorgon!

Och imorgon kommer som bekant alltid. Det gör dock inte leveransen. Till slut fick jag bli arg.

I skrift.

På franska (tack Göteborgs universitet för allt ni ändå lärt mig).

Fast jag ursäktade förstås min brist­fälliga franska och fick till svar – ”Ne vous inquiétez pas, je comprends tout à fait.” – med förhoppning om att inte låta otrevlig.
Det är viktigt att vara artig.

Och snäll.

Nu lovar den vänliga kvinnan att särskilt bevaka mitt ärende.

På måndag.

Den kommer på måndag, lovar hon.

Tänk om också lamporna kommer då?

Stilla förflyter dagarna i Murviel…

11 måndag Jul 2022

Posted by in Byliv, Familjen, grand-mère, Jycken, Murvelhuset, poolliv

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , ,

… trodde jag att jag ville skriva, men då skulle jag fara med osanning. Visserligen har vi många stunder av stilla lugn men vi flämtar också i eftermiddagarnas dallrande hundtimmar. Vi säger då inte mycket, utan tittar med tomma siestablickar på varandra. Cikadorna larmar runtomkring oss medan vi guppar omkring i det turkosa eller söker skugga. Inte ens barnen orkar då med sin annars så vanliga, något vilda repertoar.

Aktiviteterna tar dock aldrig helt siesta, vi bara turas om att styra med dem. Jag tar oftast städ-, röj-, plock-, disk- och tvättjänsten. Matlagning överlåter jag med varm hand till dem som är både intresserade och duktiga. Jag ombeds även både att dyka, hoppa bomber och leka tåg i poolen. Det är Bror som ser till att jag ägnar mig åt sådant. Bertil, underbara lilla unge, har i år lärt sig att flyta och ta sig fram i vattnet utan hjälp av flytetyg. Simtag tar han också och han föredrar den djupa delen av poolen.

Det är så stort. Vi är djupt im­ponerade, stolta och inte så lite förvånade över vilken kontroll han redan hunnit skaffa sig. Skall vi prata säkerhet vid vatten, är att kunna flyta och hålla sig över vattenytan något av det viktigaste att lära sig, konstaterar vi tacksamt.

Varje år hittills har något barn lärt sig simma i vår pool. Förutsättning­arna för att träna sådana förmågor är de bästa; varmt vatten, tryggheten i det begränsade området och att du alltid har nära till land. Eller till poolkanten då…

Luncher under tonnellen,

pauser i poolhuset under fläkten och glada barn gör livet behagligt och det är otroligt avkopplande.

Det där loja tillståndet kan lätt få den roligaste och mest lättsamma aktivitet utanför trädgårdens grindar att kännas oöverstiglig. Som den att gå på apéro hos bygrannar (alldeles väldigt trevligt, för övrigt),

för att sedan landa i byns Petetastfest. Den första sedan pandemin kopplade greppet om murvlarna och resten av världen. *Rättelse: Eller det där var ju fel; det var faktiskt petetasfest förra året också, fick jag påpekat av vännen Å, som begåvats med ett bättre minne än jag själv.

Det är omåttligt trevligt med byfester. Man ur huse är det som gäller. Musiker spelar och borgmästaren dansar bugg.

Barnen leker inom området som spärrats av för trafik, Bernadette sprakar som vanligt, och får fart på de flesta. Ingen är mer byfest och Murviel än Bernadette. Så fort musiken börjar spela, spritter det i benen på henne. De stora örhängena dinglar, fötterna dansar och hela hennes uppenbarelse är glädje. Åtminstone där och då. Åtminstone det vi ser. Och det smittar. Bygrannarnas Saga dansar lika inlevelsefullt och euforiskt som någonsin Bernadette;

Motvilligt tar vi oss sedan hem igen och så förflyter oändliga dagar med välbehövlig avkoppling för prinsarnas och lilltrollets familj. Utflykter tar vi till luftkonditionerade utrymmen, medan vi hoppar över strandbesök och annat som kan bli övermäktigt för en liten bebis och en och annan prins som gillar rutiner.

Jag njuter av att se dem alla må bra och ha roligt. Semesterkolorerade äter de lunch under tonnellen för att sedan ta siesta en stund efter maten.

Eftermiddagspasset i det turkosa tar dock snabbt vid och allt börjar om. Morgnarna är särskilt njutbara, med poolen i halvskugga och med kvardröjande nattsvalka;

Det är semester.

Det är nästan kravlöst.

Det är ändå intensivt.

Och alldeles, alldeles underbart!

Brors hus

08 fredag Jul 2022

Posted by in Familjen, grand-mère, Hantverkare, Murvelhuset

≈ 6 kommentarer

Etiketter

,

I förrgår for Bror och jag på utflykt till King Joué för att titta på hus. Vi ville hitta ett med fönsterluckor och med bra dörrar. Inuti ville vi ha en diskbänk, en spis och en ugn.

Bror spände fast sig i bilen, tryckte upp garageporten åt mig och så for vi iväg.

– Vilket äventyr, sa Bror och gav mig en high five. På vägen dit såg vi husbilar, lastbilar och en snygg parkering utanför Leclerc. Fin utsikt tyckte Bror att vi hade också.
King Joué är jättestort men drömhuset hittade vi ändå snabbt.

På husjakt!

Det hade trappa, balkong och rutschkana. Bror gick husesyn en bra stund, medan mormor gick och frågade om huset fanns i lager. Men mormorn tvingades konstatera att drömhuset tyvärr var slut.

Då gick vi vidare till bilhandlaren och provkörde lite,

medan en snäll man letade upp ett bra alternativhus åt oss. Sedan åkte vi hem till Frankrike. Frankrike ligger på Avenue Fernand Schmidt i Murviel. Ifall ni undrar.
Husbygget fick vänta tills dagen därpå, för vi behövde bada direkt när vi kom hem i förrgår. Men igår morse drog vi igång!

Bror serverade vatten och hejade på.

Jag skruvade och byggde.

Det var varmt och det tog många timmar.

Till slut kunde vi ändå ha taklags­fest och skåla i bubblor.

Bror serverade korv, hamburgare och och en massa godsaker medan jag pustade ut.

Bror pustade också ut och var mycket nöjd.

Och jag?
Galet nöjd, naturligtvis.

Förändringstider

14 tisdag Jun 2022

Posted by in Familjen, grand-mère, huset på ön, Murvelhuset, Om dagsläget, Resor

≈ 6 kommentarer

Etiketter

, , , , , , , , , ,

Det är nästan exakt en månad sedan vi lämnade Murviel. Sedan dess har jag/vi varit på mer eller mindre konstant resande fot. Det uppdämda behovet av att få träffas, ha fester och att resa är nästan löjligt påtagligt. Jag pustar ut i några dagar efter att i en hektisk månads inledning hälsat på älskade Maj i Falun, följt av syttende-maj-firande med Iben i Oslo, så en kort sväng tillbaka till Murviel direkt efter flaggviftandet, följt av det bedårande bröllopet i Sunne och en sväng förbi mamma på mors dag. En dag hos Stinas uppfödare för trimkurs hanns ju också med innan det blev dags för studentmiddag i Dingle med utspring påföljande dag;

Sedan kallade återigen Norge för Ibens namnfest (Iben var självklart som huvudperson ivrigt fotograferad men det visar jag inte här). Så fint, så fint var det.

Hemmajobb i flera dagar kändes sedan omåttligt skönt, för även om jag både gillar att köra bil, tycker om att resa och går igång på förändring, så kan det ändå bli för mycket när resorna avlöser varandra utan så mycket tid på hemmaplan däremellan.

Hemmakontor på frukostbalkongen

Den gångna helgen var vi i Norge igen, denna gång för kusin- och kusiners kusinträff. Två långa resdagar med färjor åt båda håll med bara en dag på plats är till slut ganska tröttande. Fast åh, vad glad jag är att vi kom iväg! Jag träffade personer jag knappt träffat annat än på begravningar sedan vi blev ordentligt vuxna och det är så fint att få roliga minnen väckta till liv efter decennier av glömska. Omgivningarna skämdes inte för sig heller, i huset alldeles vid vattnet i en vik inte långt från Risör på norska Sörlandet.

Två arbetsdagar på plats på Nuntorp för kvalitetsarbete tillsammans med våra två naturbruksgymnasier rundar av en ganska galen månad och nu har jag sjunkit ner i soffan och myser med Stina. Jag har gillat varenda festlig helg men jag är ändå glad över att de nu är avklarade.

Här hemma på Tjörn ligger resväskor uppslagna på sängen i det blå gästrummet.

Det är mindre än en vecka kvar tills det är dags för sommarsemestern i Murviel. Tjörnvädret har varit bångstyrigt de dagar vi varit hemma och utemiljön inbjuder inte till terrasshäng. Vanligtvis så här års förnyas kuddförrådet, nya lyktor kanske införskaffas och terrassen ser både bebodd och inbjudande ut.

Tidigare sommarsäsonger på vår tjörnterrass …

Inte i år; vår kringflackande tillvaro hela våren, i kombination med det faktum att vi lämnar huset och Tjörn i slutet av augusti, har gjort att det årliga projektet iordningställande av terrass har nedprioriterats.

Fokus nu är istället radhuset i Tjuvkil och jag sparar inspirationsbilder i en särskild mapp allteftersom jag ramlar över dem i inredningsmagasin eller när jag googlar efter inredningsdetaljer till vårt nya hem. Jag börjar bli ivrigt otålig och mentalt släpper jag alltmer taget om tjörnhuset. Istället boar jag i fantasin in mig i det halvfärdiga radhuset i Tjuvkil.

Den oundvikliga och planerade kappsäckstillvaron i höst och i vinter kommer alldeles säkert att tära, så med jämna mellanrum ställer jag mig frågan varför vi utsätter oss för en sju månader lång tillvaro i hus- & hemlimbo?

Murviel blir vår fasta punkt, vårt ordentliga hemma under den här perioden. Hur kommer det att påverka vår fortsatta planering? Hur mycket kommer vi att kunna vara där? Jag jobbar ju trots allt fortfarande och även om mycket kan skötas på distans, så behöver jag med jämna mellanrum befinna mig på svensk mark. Kanske skall jag också ta några konsultuppdrag i höst.

Åsså barnbarnen, då; de ljuvliga, som jag ständigt längtar efter och regelbundet måste få träffa. I sommar kommer de till mig; solnaklanen till Murviel och falun- och osloklanerna till Västkusten och Tjörn. Jag försöker planera runt dem alla men det går förstås inte alltid. Trots allt behöver jag ibland hålla mig geografiskt stilla.

Trots allt är det fantastiskt fint att ha dem alla att längta efter. Mellan träffarna finns också Facetime och det är ju en evinnerlig tur!

Det fina livet som ändå är mitt

17 söndag Apr 2022

Posted by in Familjen, grand-mère, La mer, Murvelhuset, Renoveringar

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Det ligger ett antal påbörjade blogginlägg och blir inaktuella i min reMarkable. Några av dem måste fortfarande få bli egna inlägg, andra får dras ihop till detta enda. Sedan förra inlägget har jag blivit mormor för fjärde gången. Om den känslostormen skall jag berätta när hjärtat slutat fladdra. Men bjuda på en bild med nya lilla ljuvliga Elsie och yngsta, stolta storebror, det kan jag;

Det har varit fullt upp igen och tid för bloggande har inte känts som det viktigaste jag måste företa mig. Vi kom till murvelhuset för en knapp vecka sedan och har njutit i några dagar i det bästa av sällskap. Mitt gulliga farmors-barnbarn Iben har just åkt hem tillsammans med sina päron och huset är tomt och lite ledset. Jag packar undan barnvagnen, babysängen och barnstolen och låter ögonen vila en stund på den prydliga lilla högen med babyleksaker …

När jag kom tillbaka efter att ha lämnat de allra finaste på flygplatsen, tog vi det lugnt och njöt av den sol som varit så nödbedd härnere under i stort sett hela mars månad. Kallaste mars på över 70 år har det visst varit och just den perioden lyckades den lilla familjen pricka in med stor precision. Jag får väl försöka lova att det nog blir bättre väder nästa gång…

Hunden delar mitt vemod över att de åkt. Hon tycker om de där små och vill gärna vara nära mest hela tiden.

Stina och Iben i stort samförstånd …

Men vi har påskat, förstås, comme d’habitude,

och begått poolbadspremiär,

liksom ätit lunch vid havet tidigare i veckan, när solen sken men sommaren ännu inte riktigt klarat att bryta igenom.

Crêpes med glass, mandel och chokladsås …

Vi for till Cap d’Agde, som är fint i försäsong och när havet skummar mot de imponerande lavaklipporna;

Men mest har jag njutit av att få hänga med Iben, som gör mig så glad, så lycklig och stolt.

Sen var det ju det där med badrummen …

Som inte är helt klara.

Fortfarande inte.

I anlända kartonger ligger iallafall tvättställskranar och duschen till gästbadrummet.

Duschväggarna har också äntligen kommit och är åtminstone delvis på plats.

I en suiten är inte kanten på duschkaret helt rakt, så innan duschdörren kan sättas dit, måste karet åtgärdas. Irriterande, men igen, en världslig sak.

Piece of cake!

Snart gjort! Eller kanske bara lite komplicerat …

Duschväggarna, som vi hade tänkt skulle stå fritt för elegansens skull, känns dock en aning fladdriga, så de skall förankras i taket för att barnsäkras. När allt detta, tillsammans med färg i taket, montering av strömbrytare, kragar på duschkranarna, ny tvättställsställning till gästbadrummet, krokar och ett kopparavloppsrör som ersättning för det vita i plast under badkaret är fixat, ja då är det dags för finliret!

Lång mening?

Japp. Lika lång som listan över det som inte är klart.

Med facit i hand hade det kanske trots allt varit bättre att ta ett badrum i taget?
Fast då hade vi å andra sidan fått leva i byggdamm och bråte en gång till. Det slipper vi trots allt nu.

Jag har lovat att inte dra igång några stora projekt igen på ett tag. I ärlighetens namn skall väl också sägas att badrumsrenoveringar inte var min tanke att dra igång än på ett tag, om inte rören i gästbadrummet haft den dåliga smaken att springa läck och ställa till med elände.

Fast nog vore det fint med ett smaragdgrönt-turkost badrum i claystone i badrummet i poolhuset? Som det gänget i Creative Coatings har gjort på Dome Lombok?

Foto knyckt från Dome Lomboks hemsida och sedan beskuret

Tror att jag får låta den frågan bli hängande.

Så var det dags redan

11 fredag Mar 2022

Posted by in Familjen, grand-mère, Hantverkare, Murvelhuset, resa med hund, Resor

≈ 7 kommentarer

Etiketter

, , , , ,

Vi är på väg norrut igen, efter en intensiv månad i murvelhuset. Det har varit veckor helt utan egentlig av­koppling, där hjärnan gått på högvarv hela tiden. Med ständiga beslut, utryckningar till byggmarknader och med öron och ögon överallt blir det till slut mer tröttsamt än roligt. Fjärrjobbat har jag gjort också, fast i upphackade stunder och det är förstås inte optimalt. Sedan har jag jagat på, härjat, bygglett, ringt, pekat med hela handen och lekt general när projektet riskerat att helt gå i stå. Älskade lilla Ibens ankomst markerade hela tiden skarp deadline för färdigställandet och jag använde henne som argument utan att skämmas alls.

Blev det alltså klart?

Naturligtvis inte, utan bara nästan. En suiten saknar ännu så länge glasväggen till duschen, eftersom leveransen av den blev försenad.

  • Fix med badkarsavloppet – både avloppsröret och de blanka badkarstassarna skall bytas ut mot/ få kopparfärg.
  • Spegel och lampor på plats men kranen skall bytas ut mot en i mässing och golvet skall få en stor rund matta.
  • En duschvägg på det, så är det klart! Lägg gärna märke till trekantsskuggorna som bildas av hyllorna😉
  • Korg för toapapper har jag hittat på Jysk …
  • Och kopparfärgade pedalhinkar från Maisons du monde
  • Ventilgaller i mässing från ett båtvarv i Grau Agde …
  • … och ett motsvarande lite mindre under tvättstället.
  • Nya krokar skall upp också. Från Ikea, minsann.

Försenad blev också leveransen av kranarna till handfaten i båda bad­rummen,

liksom duschblandaren och duschväggen även till gästbadrummet. Duscha går det därför inte att göra där ännu men att göra ifrån sig på porslinsfåtöljen och att tvätta händerna går bra!

  • Himla fiffigt med fungerande toa!
  • Ny lampa från Maisons du monde i göstbadrummet
  • … och dito spegel. Kommoden under tvättstället skall bytas ut mot en kopparfärgad ställning med handdukshängare istället. Kommoden blev för ranglig men i några veckor får den duga.
  • Rörfästena fick importeras från England – sådana lyckades ingen av oss uppbringa i Frankrike.

Och i en suiten går det bra att både duscha och bada.

En del smådetaljer för slutfinish återstår också men det tar vi när vi är tillbaka i påsk. Jag har inte kunnat ta de där välbehövliga kliven tillbaka för att betrakta alltihopa, så jag har svårt att avgöra hur helhetsnöjd jag är. Precis som med målningen av det stora rummet för två år sedan, måste vi lämna innan det är helt klart och det är småirriterande.

Men jag vet att jag är otroligt nöjd med claystonen och jag peppar mig själv med att det trots allt inte är mycket som återstår. Nöjd med Garys alla kopparrör och installationer är jag också, så det finns inget förutom fördröjningarna att klaga över. Tvätta händerna går dessutom bra under de gamla kranarna tills de nya är på plats, medan det förstås är svårt att duscha utan dusch.

Men Iben och hennes päron har installerat sig i murvelhuset, vi har firat Emil som fyllt år, ätit lunch vid havet; vi har spankulerat omkring i ett ganska öde Béziers en liten sväng,

och vi har barnvaktat Iben medan föräldrarna unnade sig en middag på tu man hand ute på byn.

Tid att blogga har jag inte haft.

Inte heller har inspirationen infunnit sig.

Att kunna tillåta sig att fokusera på det jag just beskrivit är vardagligt, självvalt och normalt, hur jobbigt det än kan te sig stundtals.

För mig. För oss.

Kanske är det så att den där förtjusningen över två snart färdiga och vackra badrum inte riktigt vill infinna sig för att den allmänna sinnesstämningen är låg? Bedrövelse och oro låter sig inte knuffas bort av sådant som på intet sätt är livsviktigt; som att badrummen är vackra och färdigställda in i minsta detalj.

Ikväll sover vi på vårt stamlokus i Luxembourg. På söndag kväll är vi tillbaka på Tjörn.

Tillbaka till Murviel längtar jag redan. Och efter lilla solskenet Iben! Men i Sverige väntar prinsar och en liten Maj. Till dem har jag bråttom nu!

Min längtan får sitt lystmäte med jämna mellanrum. Bara en sån sak.

Avenue Fernand Schmidt i kvällsmörker …

Men en årskrönika…

05 onsdag Jan 2022

Posted by in Familjen, grand-mère, Hunden Stina, Reminiscenser, studier i franska

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , ,

… tänkte jag och började bläddra mig tillbaka i mina blogginlägg. Jag gick metodiskt tillväga och punktade ner händelser och tankar som präglade januari, februari, mars och…

Sedan hejdade jag mig. Bara tre månaders nedslag upptog redan 5 handskrivna sidor på min reMarkable och jag började inse att den där återblicken antingen får vara eller så får den delas upp i flera inlägg. Det blir det senare, eftersom jag med en tillbakablick också ger mig tillfälle att berätta det som aldrig hann komma på pränt. Sådant som blev kvar i utkastkorgen.

Året som gått är historiskt på samma sätt som 2020 var. Ännu ett år präglat av pandemin har lagts till handlingarna och jag reagerar varje gång jag tillönskas ett bättre 2022. Den kollektiva tanken om att 2021 var ett tufft och dåligt år skaver nämligen lite. Har varit med om värre år, trots allt.

Jag skall försöka förklara varför det skaver, med utgångspunkt i att det jag berättar om bara utgår ifrån mitt högst personliga och tämligen snäva perspektiv. De sista veckorna av 2021 höll jag liksom andan, ville inte jinxa känslan av att just mitt bokslut över 2021 faktiskt innehåller fler ljusglimtar, glädjeämnen och överkomna hinder än mörker. Först nu törs jag skriva det, för ingenting nytt riktigt mörkt hände mig eller mina närmaste under årets sista veckor.

Inga kriser, inga bekymmer, ingen oro 2021, alltså?
Självklart fick vi vår beskärda del av det också.

Att känslan som dröjer sig kvar hos mig ändå är tacksamhet över det gångna året, handlar istället dels om glädjeämnena som effektivt vunnit över oron, dels om att vi som familj i det lilla och i det något större tar oss igenom ganska stora ut­maningar just för att vi har varandra. Och att det senare bevisas om och om igen.

Så hur vill jag sammanfatta 2021, förutom att jag inte tycker att det varit ett alltigenom dåligt år? Låter det sig ens göras utan att det blir dötrist? Årskrönikor kan ju onekligen bli det; varför berätta om något man redan berättat om? Liksom?

Äh! Vad tusan, jag kör.

Januari 2021, alltså, präglades av ovanlig kyla, mycket snö,

Årets julklapp 2021 från en liten Broris som förväntansfullt tittade på mig medan jag öppnade paketet. Spot on, Broris😂❤️

och en exceptionellt stark längtan till Murviel. Flera aborterade planer på höst- & vinterresor ner tärde på tålamodet, medan jag planerade för allt fix som vi tvingats sätta på vänt.

Årets nyord för oss blev digitala apéroer med murvelvännerna medan snön yrde runt knuten och kylan höll oss i ett järngrepp. Jag hade faktiskt glömt att vi digitalskålade förra våren, så se där vad en exposé över ett gånget år kan locka fram för minnen att le åt!

I februari skrev jag lite försiktigt att ”2021 artar sig” och syftade då på att vi hade börjat vänta på tre små nya bebisar i släkten. Två småkusiner och en syssling till prinsarna på gång gjorde mig upprymd, och ullgarn i alla färger flög över fingrar och stickpinnar i pur glädje över att få vänta på tre nya små liv.

Så en annan liten bebis! En med päls. Stina, det älskvärda lilla djuret som sedan hon kom till oss på Alla hjärtans dag 2021 alltid finns där nära oss. Sprallig som få, lekfull, söt som socker och vacker som en dag. Och pur glädje, förstås.

Mina franskstudier tog äntligen fart tillsammans med bästa pluggkompisen,

och trots mycket tid för reflektion över vad pandemin gjort och gjorde med oss, var februari mest en glad månad ändå.

Men så dundrade mars in. Isoleringen började tära; jag längtade efter alla mina, efter murvieldagar, efter normalitet. Rastlös­heten lyser igenom i inläggen; en rastlöshet som mildrades av att jag tvingades både fokusera på franskan och på vår nya lilla valp. Utan henne vet jag inte riktigt om förståndet hade kunnat hållas intakt.
Vi navigerade i, runt och förbi restriktioner och planerade trotsigt för påsk- och sommarresor. Stinas pass brådskade, om inte påskresan, förutom covidhotet, skulle gå om intet på grund av den lilla valpen. Men hur jag trodde, eller kanske snarare hoppades att det skulle bli, hade mycket lite med verkligheten att göra och avbokningarna av drömda resor avlöste varandra.

När invånarna i huset på ön sedan till slut föll liksom på målsnöret och båda två drabbades av covid, ja då gick ridån ner på riktigt.

I tröstlös kö för covidtestning
Stina tröstade, värmde,
… och gjorde covid lite lättare att uthärda

Jag blev arg.

Sedan blev jag ledsen och riktigt influensasjuk medan stormen Evert rev och slet i vårt stackars hus. Men Stina tröstade och en liten bebis-Arnor såg dagens ljus. Inte utan dramatik men frisk och vacker var han. Hans ankomst gjorde gammelmoster på ön innerligt glad.

I nästan tre veckor behöll covid greppet om oss och trots att jag var förlamande trött, kunde jag ofta inte sova. Istället drömde jag mardrömmar om inkräktare och förstörelse i det älskade murvelhuset. Hade jag månne föraningar om höstens stora vattenläcka…?

Till sist gav ändå viruset vika och en majresa till Murviel bokades. Mardrömmarna ersattes av planer på, och förhoppningar om, den förestående sommaren med prinsar, barnen och de två nya små.

Jag stannar här, innan mars 2021 övergår i april. Jag vill ju inte trötta ut dig, kära bloggläsare.

Septembersommar i Stockholm

25 lördag Sep 2021

Posted by in Familjen, grand-mère

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Dingle firar 100-årsjubileum idag men jag kunde inte vara där. En strålande dag såg det ut att ha varit och naturbruks­gymnasiet i Dingle, nu inne på sitt femte läsår, får till slut sägas ha revanscherat sig ordentligt. Att ha fått vara med på den resan har varit fantastiskt. I veckan fick vi dessutom beskedet från Skolinspektionen att huvudmannens styrning av det kompensatoriska uppdraget fått godkäntstämpel. Jag har hållit i och planerat det arbetet och fått formidabel drag­hjälp av rektorer och medarbetare; det är otroligt skönt och det känns som att naturbruksskutan gungar på bra nu. Det hade förstås varit kul att fira jubileum med detta i ryggen men jag är tjänstgörande mormor i helgen, medan prinsarnas päron är i Rom. Planerat sedan länge, uppskjutet redan en gång på grund av Corona och därmed inte möjligt att flytta på igen. Alltså var valet ändå inte svårt, det fick bli Solna och prinsar.

Bertil behövde ta hand om sin farmor och farfar, så Bror och jag har haft egentid idag. Vi traskade iväg i slösande septembersol, hoppade på pendeln in till stan,

åkte hissar kors och tvärs på centralen – Bror tryckte vant på alla knappar – tog tricken till Djurgårds­bron och käkade lunch i solen innan Bror hoppsastegade vidare till Junibacken.

Junibacken var en succé. Bror orkade nästan inte vänta i kön till sagotåget,

och när det blev vår tur skuttade Bror in i den lilla” tågkupén” och lyssnade sedan storögt på Astrid Lindgrens röst under tågets färd genom alla sagomiljöerna.

Jag tittade på Bror och var världens nöjdaste mormor.

Sedan blev det lek i Villa Villerkulla,

tills Bror kroknade lite och sjönk ner i vagnen som vi tagit med för säkerhets skull. Eftermiddagen hemma blev lugn och skön, vi avhandlade idel väsentligheter, åt en lördagsmiddag och sedan knoppade Bror på soffan.

Nu ligger han här bredvid mig medan jag bloggar och slötittar på TV.

En sådan dag det blev! En dag med Bror.