Category Archives: Familjen

När Minou fyllde fyra och hade poolparty

08 tisdag Aug 2017

Posted by in Byliv, Familjen, grand-mère, huset på ön, Murvelhuset, poolliv, Reminiscenser

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Så ohemult nöjd är jag över att vi nu äntligen inte bara fått fiber draget, utan också till slut fått den irrande routern att hitta hem, att jag i pur eufori tankat över löjliga mängder bilder in i bloggens mediabibliotek. Vi är tillbaka på vår västkustska ö och jag har hunnit ha inte bara en folkilsken helg med strumpor på de frusna tårna, utan har också avverkat två hela arbetsdagar.

Ilskan har hunnit rinna av mig och min numera äkta hälft lade inte benen på ryggen för att undkomma mitt fräsande munläders kraftiga vinddrag. Det kan vara så att det i byarna uppnådde orkanstyrka och det kan också hända att han råkade hamna ivägen, trots att vindarna inte hade en tydlig riktning. Jag längtade bara tillbaka till Murviel. Till värmen. Till alla dem som förgyllt min tillvaro under några intensiva sommarveckor.

Nu är sommarsäsongen i allt väsentligt ett avslutat kapitel och det är vemodigt. Jag fick den längsta sammanhängande vistelsen där på flera år och jag hann liksom vänja mig. Och nu, med sommarbilder fladdrande in på bloggen i en rasande fart,  är jag där igen, intensivt i tanken.

Jag ser ett rufsigt litet gingerhuvud en tidig morgon i murvelhuset,

runt henne står vi och sjunger och de små händerna sliter i papper och paketsnören. Det rufsiga lilla huvudet tillhör Minou, en av sommarens yngre gäster, och dagen är hennes fyraårsdag.

Vi ställde till med poolparty med några favoriter i repris från fjolårets barnbarnsapéro.

De vuxna fick också sitt lystmäte…

Dagen var varm och en stor del av den tillbringades som så många gånger tidigare i poolen.

Lilla B har ännu inte riktigt insett tjusningen med sådan blötläggning, utan uppsökte skugga i närheten av godsakerna istället.

Fast plask på bassängkanten, det går bra!

Idag ringde han till mig på FaceTime, undrade om jag kommer snart och konstaterade glatt att jag åkte bil (eller iallafall satt i en). Det där allra vackraste av små ansikten som dyker upp på skärmen när jag trycker på svara-knappen får det att spritta i varje fiber i min kropp och ingen förmår jaga bort stress och irritation som Lilla B. Av helgens mentala åskmoln ovanför mitt huvud finns därmed ingenting kvar.

Barnbarnslängt till cikadeackompanjemang

28 fredag Jul 2017

Posted by in Familjen, grand-mère, Murvelhuset

≈ 3 kommentarer

Etiketter

,

Makaronerna är bortspolade från terrassgolvet,

barnstolen är skrubbad och ställd i ett hörn,

dukarna ligger prydligt ihopvikta i köksskåpet – bara den som för tillfället används ligger på matbordet och i kylskåpet får plötsligt vattenflaskorna plats. Poolhanddukarna ligger i en imponerande stapel i poolhusbadrummet

och jag tittar förundrat på den och funderar över var alla de handdukarna varit den senaste tiden. De av ketchup, yoghurt, glass och bearnaisesås nedkladdade stolskuddarna har fått åka i tvättmaskinen på 90 grader och är som nya igen; i linneskåpet är hyllorna återigen fyllda med nytvättade lakan och den vanliga ordningen i huset är nästan helt återställd.

Elefantrutschkanan, krokodilgunghästen, babypoolen och en salig blandning uteleksaker har fått flytta in under terrassen, skrubbade och avspolade också de. Där får de ligga undan solen och vänta på när trädgården nästa gång fylls av barnskratt och småttingar som kastar grus, hittar spännande leksaker för kreativa användningsområden

och plaskar omkring i poolen.

Sakerna ligger kvar där jag lägger dem nu. Jag sveper med blicken och är rätt så tillfreds med en sådan ordning. Jag tycker ju om när det inte är alldeles för grufsigt runtomkring mig. Men jag sopar hellre grus, plockar hellre leksaker, stuvar hellre om i kylskåpet i futilt hopp om att hitta ett utrymme som inte är upptaget och jag tvättar hellre dukar varje dag och rycker tag i någon annans handduk för att min egna hamnat runt någon annans axlar och jag har mycket hellre älsklingarna hos mig än att sitta och titta på puffade kuddar som får ligga kvar där jag lagt dem. De är många, kuddarna, och kan, förutom att ligga vackert uppuffade i soffan, användas som byggstenar för kojor eller som täcke när en liten kropp dröjt sig kvar lite för länge i vattnet och behöver värma sig.

Jag konstaterar nöjt att de franska ägorna pallar trycket och håller för ganska stora påfrestningar. Att få ordning igen efter en sommar med semestrande favoriter i långa rader går fort och lätt för det finns numer en bra grundstruktur.

Lilla B och hans entourage har alltså åkt hem. Bagaren nere i rondellen, alldeles där byn börjar, har i tre dagar fått klara sig utan besök från finurliga Linnea, som hämtat bröd varje morgon,

och som till slut lärde sig säga bonjour. Att vinka av dem vid flygplatsen var riktigt trist, fast Bärra var glad och skrattade högt och applåderade vid både start och landning.

Enligt uppgift. Jag blev ju kvar i Murviel. Hos cikadorna, ny värmebölja och nya gäster.

Med osten i fokus

24 måndag Jul 2017

Posted by in Familjen, Grand-mère

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , ,

Vi for till Roquefort, en och en halv timmes bilfärd från Murviel, i torsdags. Småbarn befolkar murvelhuset nu och den planerade tidiga avfärden försenades något, eftersom en av de yngre husockupanterna valde att nattsudda lite extra kvällen innan.

Men iväg kom vi. Vägen dit är bitvis spektakulär och hade vi kommit iväg lite tidigare, hade vi hunnit med Millau också, men den här gången fick vi nöja oss med att se den spektakulära bron från motorvägen och på väldigt långt håll.

Vi kom fram lagom till lunch

och luttrade som vi hunnit bli genom åren härnere, förhåller vi oss naturligtvis till den heliga lunchtiden och inledde därför oststadsbesöket med en bastant måltid bestående av just ost. Grönmöglig sådan. I alla upptänkliga varianter och instoppade i crépes, i sallader, i såser och i sin alldeles egna, råa form.

Minou väljer från menyn
Linnea, den lilla clownen…
Hon, alltså…!
Måltid under stenvalven kändes helt rätt

Byn klättrar längs med bergskammen bakom, där också ostgrottorna finns. Flera producenter och dito grottor finns men som turist leds du utan att du behöver tveka mot den största och varför krångla, tänkte vi. Med tre småttingar med på äventyret kändes det tillrättalagda som ett alldeles lagom stort äventyr.

Så vi traskade trappa upp och trappa ner, genom gångar och förbi långa smala fleuriner; gångarna som hjälper till att hålla ett jämnt och gynnsamt klimat för ostarna som ligger i flera våningar och gottar sig.

En av de många fleurinerna

Fast så här års är de inte så många, ostarna. Mjölken behövs då till de små lammen istället. Lilla B älskar ost, så utflyktsmålet tänkte vi skulle passa unge herrn. Det gjorde det också, fast inte tack vare osten.

Fler ostar under vintern, berättades det för oss…

Den låg bakom glas och utom räckhåll men grottorna var spännande och de långa vindlande gångarna rena julafton för en liten kille med spring i benen.

Guiden smattrade under tiden iväg på turbofranska, så jag uppfattade bara brottstycken. Jag var dessutom mer fokuserad på att fascinerat iaktta lilla B:s upptäckarglädje än att lyssna på anekdoter om en ung bondpojke som glömde bort sin ost på grund av kärleken till en flicka och som när han sedan kom ihåg den, upptäckte hur gott den smakade med sitt gröna mögel. Inte heller bemödade jag mig om att uppmärksamt få höra om penicillium roqueforti som förökas med hjälp av baguetter bland ostarna och som ger osten dess karaktäristiska smak. Jag vet heller inte mycket om hur maturationen av ostarna går till, trots att jag försågs med ett informationsblad på engelska som jag inte läste. Det fick istället följa med hem, trots att det borde ha lämnats tillbaka. Jag sneglar lite på det medan jag bloggar om ostäventyret och inser att min hjärna ändå registrerat en del och det är ju trevligt att inse.

I alla händelser är detta en trevlig liten utflykt att företa sig. Att den dessutom visade sig vara barnvänlig för vårt entourage av 1,5-4-åringar, gjorde ju inte saken sämre. En kofta och bekväma skor är all utrustning som krävs.

Och kanske också en bärsele till de allra minsta…

Nästa gång jag är i krokarna, skall jag leta upp ett mysigt litet hotell eller B&B och beta av ytterligare några trevliga ställen runtomkring Roquefort. Cirque de Navacelles, till exempel,

Klicka på bilden för hemsideinfo!

och knivbyn Laguiole, som vi hoppade över denna gång, eftersom vi gjorde bedömningen att det hade blivit en för lång resdag.

Och Albi!, livfullt och frestande beskrivet för mig av en bloggläsare med örnkoll, liksom Gorge du Tarn med en halsgropsväg med ännu mer hisnande vyer än dem vi såg på vägen till Roquefort. Sätter mig nog i passagerarsätet då, mina många vägmil bakom ratten till trots.