Kategoriarkiv: Familjen

Så var det dags redan

11 fredag Mar 2022

Posted by in Familjen, grand-mère, Hantverkare, Murvelhuset, resa med hund, Resor

≈ 7 kommentarer

Etiketter

, , , , ,

Vi är på väg norrut igen, efter en intensiv månad i murvelhuset. Det har varit veckor helt utan egentlig av­koppling, där hjärnan gått på högvarv hela tiden. Med ständiga beslut, utryckningar till byggmarknader och med öron och ögon överallt blir det till slut mer tröttsamt än roligt. Fjärrjobbat har jag gjort också, fast i upphackade stunder och det är förstås inte optimalt. Sedan har jag jagat på, härjat, bygglett, ringt, pekat med hela handen och lekt general när projektet riskerat att helt gå i stå. Älskade lilla Ibens ankomst markerade hela tiden skarp deadline för färdigställandet och jag använde henne som argument utan att skämmas alls.

Blev det alltså klart?

Naturligtvis inte, utan bara nästan. En suiten saknar ännu så länge glasväggen till duschen, eftersom leveransen av den blev försenad.

  • Fix med badkarsavloppet – både avloppsröret och de blanka badkarstassarna skall bytas ut mot/ få kopparfärg.
  • Spegel och lampor på plats men kranen skall bytas ut mot en i mässing och golvet skall få en stor rund matta.
  • En duschvägg på det, så är det klart! Lägg gärna märke till trekantsskuggorna som bildas av hyllorna😉
  • Korg för toapapper har jag hittat på Jysk …
  • Och kopparfärgade pedalhinkar från Maisons du monde
  • Ventilgaller i mässing från ett båtvarv i Grau Agde …
  • … och ett motsvarande lite mindre under tvättstället.
  • Nya krokar skall upp också. Från Ikea, minsann.

Försenad blev också leveransen av kranarna till handfaten i båda bad­rummen,

liksom duschblandaren och duschväggen även till gästbadrummet. Duscha går det därför inte att göra där ännu men att göra ifrån sig på porslinsfåtöljen och att tvätta händerna går bra!

  • Himla fiffigt med fungerande toa!
  • Ny lampa från Maisons du monde i göstbadrummet
  • … och dito spegel. Kommoden under tvättstället skall bytas ut mot en kopparfärgad ställning med handdukshängare istället. Kommoden blev för ranglig men i några veckor får den duga.
  • Rörfästena fick importeras från England – sådana lyckades ingen av oss uppbringa i Frankrike.

Och i en suiten går det bra att både duscha och bada.

En del smådetaljer för slutfinish återstår också men det tar vi när vi är tillbaka i påsk. Jag har inte kunnat ta de där välbehövliga kliven tillbaka för att betrakta alltihopa, så jag har svårt att avgöra hur helhetsnöjd jag är. Precis som med målningen av det stora rummet för två år sedan, måste vi lämna innan det är helt klart och det är småirriterande.

Men jag vet att jag är otroligt nöjd med claystonen och jag peppar mig själv med att det trots allt inte är mycket som återstår. Nöjd med Garys alla kopparrör och installationer är jag också, så det finns inget förutom fördröjningarna att klaga över. Tvätta händerna går dessutom bra under de gamla kranarna tills de nya är på plats, medan det förstås är svårt att duscha utan dusch.

Men Iben och hennes päron har installerat sig i murvelhuset, vi har firat Emil som fyllt år, ätit lunch vid havet; vi har spankulerat omkring i ett ganska öde Béziers en liten sväng,

och vi har barnvaktat Iben medan föräldrarna unnade sig en middag på tu man hand ute på byn.

Tid att blogga har jag inte haft.

Inte heller har inspirationen infunnit sig.

Att kunna tillåta sig att fokusera på det jag just beskrivit är vardagligt, självvalt och normalt, hur jobbigt det än kan te sig stundtals.

För mig. För oss.

Kanske är det så att den där förtjusningen över två snart färdiga och vackra badrum inte riktigt vill infinna sig för att den allmänna sinnesstämningen är låg? Bedrövelse och oro låter sig inte knuffas bort av sådant som på intet sätt är livsviktigt; som att badrummen är vackra och färdigställda in i minsta detalj.

Ikväll sover vi på vårt stamlokus i Luxembourg. På söndag kväll är vi tillbaka på Tjörn.

Tillbaka till Murviel längtar jag redan. Och efter lilla solskenet Iben! Men i Sverige väntar prinsar och en liten Maj. Till dem har jag bråttom nu!

Min längtan får sitt lystmäte med jämna mellanrum. Bara en sån sak.

Avenue Fernand Schmidt i kvällsmörker …

Men en årskrönika…

05 onsdag Jan 2022

Posted by in Familjen, grand-mère, Hunden Stina, Reminiscenser, studier i franska

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , ,

… tänkte jag och började bläddra mig tillbaka i mina blogginlägg. Jag gick metodiskt tillväga och punktade ner händelser och tankar som präglade januari, februari, mars och…

Sedan hejdade jag mig. Bara tre månaders nedslag upptog redan 5 handskrivna sidor på min reMarkable och jag började inse att den där återblicken antingen får vara eller så får den delas upp i flera inlägg. Det blir det senare, eftersom jag med en tillbakablick också ger mig tillfälle att berätta det som aldrig hann komma på pränt. Sådant som blev kvar i utkastkorgen.

Året som gått är historiskt på samma sätt som 2020 var. Ännu ett år präglat av pandemin har lagts till handlingarna och jag reagerar varje gång jag tillönskas ett bättre 2022. Den kollektiva tanken om att 2021 var ett tufft och dåligt år skaver nämligen lite. Har varit med om värre år, trots allt.

Jag skall försöka förklara varför det skaver, med utgångspunkt i att det jag berättar om bara utgår ifrån mitt högst personliga och tämligen snäva perspektiv. De sista veckorna av 2021 höll jag liksom andan, ville inte jinxa känslan av att just mitt bokslut över 2021 faktiskt innehåller fler ljusglimtar, glädjeämnen och överkomna hinder än mörker. Först nu törs jag skriva det, för ingenting nytt riktigt mörkt hände mig eller mina närmaste under årets sista veckor.

Inga kriser, inga bekymmer, ingen oro 2021, alltså?
Självklart fick vi vår beskärda del av det också.

Att känslan som dröjer sig kvar hos mig ändå är tacksamhet över det gångna året, handlar istället dels om glädjeämnena som effektivt vunnit över oron, dels om att vi som familj i det lilla och i det något större tar oss igenom ganska stora ut­maningar just för att vi har varandra. Och att det senare bevisas om och om igen.

Så hur vill jag sammanfatta 2021, förutom att jag inte tycker att det varit ett alltigenom dåligt år? Låter det sig ens göras utan att det blir dötrist? Årskrönikor kan ju onekligen bli det; varför berätta om något man redan berättat om? Liksom?

Äh! Vad tusan, jag kör.

Januari 2021, alltså, präglades av ovanlig kyla, mycket snö,

Årets julklapp 2021 från en liten Broris som förväntansfullt tittade på mig medan jag öppnade paketet. Spot on, Broris😂❤️

och en exceptionellt stark längtan till Murviel. Flera aborterade planer på höst- & vinterresor ner tärde på tålamodet, medan jag planerade för allt fix som vi tvingats sätta på vänt.

Årets nyord för oss blev digitala apéroer med murvelvännerna medan snön yrde runt knuten och kylan höll oss i ett järngrepp. Jag hade faktiskt glömt att vi digitalskålade förra våren, så se där vad en exposé över ett gånget år kan locka fram för minnen att le åt!

I februari skrev jag lite försiktigt att ”2021 artar sig” och syftade då på att vi hade börjat vänta på tre små nya bebisar i släkten. Två småkusiner och en syssling till prinsarna på gång gjorde mig upprymd, och ullgarn i alla färger flög över fingrar och stickpinnar i pur glädje över att få vänta på tre nya små liv.

Så en annan liten bebis! En med päls. Stina, det älskvärda lilla djuret som sedan hon kom till oss på Alla hjärtans dag 2021 alltid finns där nära oss. Sprallig som få, lekfull, söt som socker och vacker som en dag. Och pur glädje, förstås.

Mina franskstudier tog äntligen fart tillsammans med bästa pluggkompisen,

och trots mycket tid för reflektion över vad pandemin gjort och gjorde med oss, var februari mest en glad månad ändå.

Men så dundrade mars in. Isoleringen började tära; jag längtade efter alla mina, efter murvieldagar, efter normalitet. Rastlös­heten lyser igenom i inläggen; en rastlöshet som mildrades av att jag tvingades både fokusera på franskan och på vår nya lilla valp. Utan henne vet jag inte riktigt om förståndet hade kunnat hållas intakt.
Vi navigerade i, runt och förbi restriktioner och planerade trotsigt för påsk- och sommarresor. Stinas pass brådskade, om inte påskresan, förutom covidhotet, skulle gå om intet på grund av den lilla valpen. Men hur jag trodde, eller kanske snarare hoppades att det skulle bli, hade mycket lite med verkligheten att göra och avbokningarna av drömda resor avlöste varandra.

När invånarna i huset på ön sedan till slut föll liksom på målsnöret och båda två drabbades av covid, ja då gick ridån ner på riktigt.

I tröstlös kö för covidtestning
Stina tröstade, värmde,
… och gjorde covid lite lättare att uthärda

Jag blev arg.

Sedan blev jag ledsen och riktigt influensasjuk medan stormen Evert rev och slet i vårt stackars hus. Men Stina tröstade och en liten bebis-Arnor såg dagens ljus. Inte utan dramatik men frisk och vacker var han. Hans ankomst gjorde gammelmoster på ön innerligt glad.

I nästan tre veckor behöll covid greppet om oss och trots att jag var förlamande trött, kunde jag ofta inte sova. Istället drömde jag mardrömmar om inkräktare och förstörelse i det älskade murvelhuset. Hade jag månne föraningar om höstens stora vattenläcka…?

Till sist gav ändå viruset vika och en majresa till Murviel bokades. Mardrömmarna ersattes av planer på, och förhoppningar om, den förestående sommaren med prinsar, barnen och de två nya små.

Jag stannar här, innan mars 2021 övergår i april. Jag vill ju inte trötta ut dig, kära bloggläsare.

Septembersommar i Stockholm

25 lördag Sep 2021

Posted by in Familjen, grand-mère

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Dingle firar 100-årsjubileum idag men jag kunde inte vara där. En strålande dag såg det ut att ha varit och naturbruks­gymnasiet i Dingle, nu inne på sitt femte läsår, får till slut sägas ha revanscherat sig ordentligt. Att ha fått vara med på den resan har varit fantastiskt. I veckan fick vi dessutom beskedet från Skolinspektionen att huvudmannens styrning av det kompensatoriska uppdraget fått godkäntstämpel. Jag har hållit i och planerat det arbetet och fått formidabel drag­hjälp av rektorer och medarbetare; det är otroligt skönt och det känns som att naturbruksskutan gungar på bra nu. Det hade förstås varit kul att fira jubileum med detta i ryggen men jag är tjänstgörande mormor i helgen, medan prinsarnas päron är i Rom. Planerat sedan länge, uppskjutet redan en gång på grund av Corona och därmed inte möjligt att flytta på igen. Alltså var valet ändå inte svårt, det fick bli Solna och prinsar.

Bertil behövde ta hand om sin farmor och farfar, så Bror och jag har haft egentid idag. Vi traskade iväg i slösande septembersol, hoppade på pendeln in till stan,

åkte hissar kors och tvärs på centralen – Bror tryckte vant på alla knappar – tog tricken till Djurgårds­bron och käkade lunch i solen innan Bror hoppsastegade vidare till Junibacken.

Junibacken var en succé. Bror orkade nästan inte vänta i kön till sagotåget,

och när det blev vår tur skuttade Bror in i den lilla” tågkupén” och lyssnade sedan storögt på Astrid Lindgrens röst under tågets färd genom alla sagomiljöerna.

Jag tittade på Bror och var världens nöjdaste mormor.

Sedan blev det lek i Villa Villerkulla,

tills Bror kroknade lite och sjönk ner i vagnen som vi tagit med för säkerhets skull. Eftermiddagen hemma blev lugn och skön, vi avhandlade idel väsentligheter, åt en lördagsmiddag och sedan knoppade Bror på soffan.

Nu ligger han här bredvid mig medan jag bloggar och slötittar på TV.

En sådan dag det blev! En dag med Bror.

Höstdag på Tjörn

21 tisdag Sep 2021

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, grand-mère, Murvelhuset, Om dagsläget

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , ,

Jag hade ont i halsen när jag vaknade imorse och jag svor. Det är mycket att stå i den kommande veckan och en förkylning nu skulle sätta många käppar i hjulet för mina planer. Alltså har jag sprayat Viruseptin i näsan flera gånger idag, eftersom den ut­lovar” kliniskt bevisad effekt på förkylningar och influensa liknande symptom.

F- n vet, men halsen känns bättre. Viruseptin, viljestyrka eller bara ett par nätters sömnbrist som rättats till, kan kvitta lika, bara jag slipper tvingas till hemmakarantän.

Höst är det, iallafall. Och kylslaget. Jag sveper tjocka tröjor om mig och längtar till Murviel.

I tvättstugan finns ett murvielhörn med saker som skall fraktas ner och i blå gästrummet ligger resväska och weekend-bag uppslagna och till hälften fyllda med packning.

I res­väskan alla sommarkläderna som skall få övervintra i Murviel – kanske med ett aldrig så litet hopp om att en och annan palta skall kunna åka på, fastän det hinner bli oktober innan vi kommer ner.

I bagen betydligt höstligare outfits, beräknade på dagar med prinsarna i Solna.

Nyss var vi i Oslo för att träffa lilla barn­barnstrollet där; igår åkte jag till Dingle och på vägen hem svängde jag förbi Knottens gård och fick med mig två lammskinn hem.

De är tänkta till de två minsta, så att de håller sig varma när kylan griper tag på allvar.

Bästa kollegan och min efterträdare som rektor på Dingle, hade tagit med sig hemodlade tomater till mig. En solros fick följa med också och genast blev hösten mycket vackrare!

Den är ju det, egentligen, hösten.

Vacker, alltså.

Lite vemodigt vacker men hanterbar fortfarande innan september övergår i oktober.

Men då, när dagarna med behagliga temperaturer definitivt läggs till handlingarna, hotar tungsinnet att ta över. Oktober för mig är för evigt förknippad med sorg; en sjuttonårings sorg över en älskad pappa som alldeles för ung tynade bort och försvann. I år är det 43 år sedan. Märkligt.

Så jag slipper gärna oktober i Sverige. I år är första gången som det kan bli verklighet. En månad i Murviel är planen. Madame P får frakta ner oss och hon får sedan stanna kvar där till i vår.

Om en dryg vecka bär det av.

Vi skall försöka få badrums- och garderobs­dörrar på plats och åtminstone lägga en beställning på en ny, tätare och mer inbrottssäker terrassdörr.

Hårdvaxolja tar vi med för att fixa till ytterdörren och de ny bänkarna i köket. De skall mörkas några nyanser för att få bort gultonen.

Jag skall ha semester, plugga franska, hänga med hunden och bygrannar och så skall jag simma i poolen, oavsett temperatur, åtminstone i luften; vattnet värmer vi förstås upp. Badkruka är jag trots allt fortfarande!

Utflykter, luncher al fresco och sena fruk­ostar på terrassen tänker jag mig också. Eller inomhus, om vädret kräver det.

Det blir fint, oavsett.

Jag längtar. Riktigt mycket, faktiskt

Tid för funderingar i en tillfällig paus

25 onsdag Aug 2021

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, distansjobb, Familjen, grand-mère, La voiture, Murvelhuset, Resor

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

Det har hunnit gå en dryg månad sedan vi lämnade Murviel – mitt i full sommar och semestrar.

Det känns både som alldeles nyss och väldigt, väldigt länge sedan. Sverigehemma väntade så otroligt mycket, både spännande och fantastiskt men också sådant som krävde både resor och en hel del fix.

Att två små nya barnbarn gjort entré kan knappast ha undgått de mer regelbundna besökarna på Murvielklotter, så om det skall jag inte orda mer just nu, iallafall. Min mamma, återigen frisk och med sina gamla förmågor mirakulöst nog på plats igen, lämnar sin lägenhet och har flyttat in på ett fint äldreboende. Det har förstås krävt inte bara min närvaro utan också en del annat fix med flytt, telefonsamtal, inköp och planering. Men det är också så oändligt skönt att det äntligen faller på plats. Det dåliga samvetet över att så mycket av det dagligt praktiska hamnar i knäet på min syster stillas något när omsorgen om mamma är ordnad på boendet. Att höra henne glad igen och bestämd, envis och ibland besvärlig känns välgörande bekant och det är förstås det viktigaste av allt.

De då ännu blivande norska föräldrarna kom på besök och jag njöt i fulla drag,

sedan for vi till Solna för en snabbvisit och till systerdottersonens dop, som också visade sig vara ett bröllop. Det blev en makalös fest och utsikten över vattnet i Skurusundet skämdes inte för sig.

Då hade jag dessutom dagen innan blivit mormor för tredje gången och från Norge kom nyheter om att mitt farmorskap nog var mer nära förestående än vad som var planerat. Mer känslointensiv än så kan nog ingen helg bli och på Murviel tänkte jag inte för ett endaste ögonblick.

Till de mer prosaiska, och i sammanhanget tämligen oviktiga saker vi ägnat oss åt, kan nämnas att en ny bil har införskaffats; en blå, elegant fransyska som skall deltidsbo i Murviel.

Inga västkustska vindar skall få sarga hennes lack och inga saltsörjiga vägar skall få smutsa ner henne. Hon skall få tillbringa vintrarna i snällare klimat och bara ibland och på sommarhalvåret köras upp till Sverige igen. Med bilarna har det också varit lite fix, om än inte så särskilt ansträngande. Tid tas i anspråk ialla­fall. Min trogna arbetshäst, den vita Volvon, blir i stället Majs och hunden Kerstins bil – de där två är trots allt mer utrymmeskrävande än vad vår lilla terrier är, så det är en passande bilrockad.

Sedan var det jobbet, som ganska raskt gick in i turboläge efter semestern, trots att detta är första höstterminen på väldigt länge som jag inte kränger på mig rektorspaltorna och kliver in genom en skolport, med allt vad det innebär i form av ett trassel av lösa trådar som raskt måste knytas ihop. Nu skall jag istället serva rektorer och huvudman med diverse administrativa och övergripande sysslor och det mesta av det kan jag göra på egen kammare och efter en tidsplan som jag själv bestämt. Men jag är sträng med mig och pauserna blir få när jag väl kommit igång. Stressen när jag inte blir klar med det jag före­satt mig är lika påtaglig som när någon annan försett mig med deadlines. Fast å andra sidan är tillfredsställelsen också densamma, när jag lyckas med vad jag föresatt mig. Att jag då, med undantag för några få, eget valda, tillfällen, dessutom befinner mig där jag vill vara, gör ju inte saken sämre.

Jag fjärrjobbar fullt ut nu men har inte riktigt insett att jag nu upp­nått den där friheten som jag eftersträvat ända sedan vi skaffade murvelhuset.

När det slår mig, får jag nypa mig i armen. Att den tillvaron sammanfaller med tillvaron som fyrfaldig mor-/farförälder och ett alldeles väldigt påtagligt behov av att vara nära alla småtrollen med någorlunda regelbundenhet, det var det ingen som berättade! Inte heller att en åldrande förälder kräver min närvaro med jämna mellan­rum. Ändlösa månader i Murviel är därför fortfarande inte helt aktuellt.

Fast längre vistelser kan det ändå bli och det blir alldeles förträffligt. Det är ju en bra sak att fjärrjobba också när det finns så mycket annat, förutom Murviel, som lockar och som lätt kombineras med jobb framför en skärm.

Nu väntar födelsedagsfirande av den allra finaste sjuåringen i hela världen om ett par veckor, men dessförinnan skall en dag med de båda skolornas verksamhetsplanering klaras av och diverse möten stökas undan. Därefter ser det faktiskt ut som om det finns utrymme för några veckor i Murviel – med ett kort avbrott i slutet av september för andra trevligheter, innan jag återvänder ner igen för ytterligare några veckor.

Covidpasset är redan placerat i en av bagarna och planerna för vad som skall ske när vi kommer ner är lagda. Vad skall väl kunna rucka på det, kan man fråga sig, för vem är väl jag att bli vis av det senaste årets många coronaskador på uppgjorda planer?

Farmors lilla namne

23 måndag Aug 2021

Posted by in Familjen, grand-mère

≈ 5 kommentarer

Etiketter

, ,

Min telefon fylls av bilder på dig i din mammas famn och i din pappas. De ser alldeles lycksaliga ut, dina föräldrar, nästan lite för­vånade och som om de undrar om det verkligen kan vara sant! Att du är här nu, med bollekinder och mammas näsa, trygg och precis lika mycket ett litet mirakel som dina tre kusiner före dig.

Jag kan inte se mig mätt på bilderna på dig. Jag kramar min telefon hårt och spritter till när det plingar; en ny bild på Iben, tänker jag, och blir alldeles varm. Ibland får jag prata med dig på Facetime men då brukar du mest sova och låta päronen sköta snacket. Då tittar vi alla på dig och ler, glada och lättade över att vår väntan är över.
Längtat efter att få träffa dig har jag hunnit göra, fastän du ännu inte hunnit bli ens två veckor gammal. Så med två sprutor i min vänstra arm, trotsade jag i helgen covidköerna över gränsen och for för att träffa dig på riktigt! I två timmar fick jag vänta vid gränsen innan jag stolt kunde visa upp mitt covidpass och sedan vinkas vidare utan vidare dröjsmål.

Väl över gränsen kände jag mig smått euforisk; snart, snart får jag träffa Iben, tänkte jag, och tryckte kanske lite extra på gasen.

Så fick jag dig i mina armar, till slut. Alldeles omtumlad, lättad och överväldigad. Med näsan på din fjuniga hjässa och på dina runda små kinder; älskade lilla Iben!

Jag och din bestemor Margit ägnade sedan en alldeles fantastisk augustikväll åt att prata om din mamma och pappa och vilka de var när de var små och vem av dem som du är lik. Båda två, kom vi fram till, där vi satt i augustikvällen, alldeles lyckliga över att du äntligen finns.
Som alltid när jag otåligt väntat på ett litet mirakel, har jag stickat. Det har jag också gjort till dig; i samma färger som till kusin Maj i Göteborg. Likadana mössor, som kan värma era små huvudknoppar, har jag också stickat, för ni är ju nästan precis lika gamla, du och Maj!

Jag fick lite bråttom att bli klar med din tröja, som liksom kusin Bertils lilla blå, kusin Brors lilla julröda och kusin Majs gulrandiga, fått följa med mig när jag kuskat omkring på svenska, tyska och franska vägar. I vinden från havet på Tjörn har jag också stickat och tänkt att det där vattnet som glittrar i gattet, det når ända fram till Oslo – till storbyen där du bor.

När vi varit ute på vägarna, har barfar L fått köra. Jag har inte haft tid, för jag har varit upptagen med att sticka och tänka på två små nya barnbarn; på Maj Constantia och på dig, Iben Elisabeth, farmors ljuvliga lilla namne.

Trädgården som lekplats

11 onsdag Aug 2021

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, grand-mère, Min franska trädgård, Murvelhuset, Reminiscenser

≈ Lämna en kommentar

En vit och en blå afrikansk lilja

Det är bara drygt tre veckor sedan vi lämnade Murviel men så mycket har hänt sedan dess att det känns som mycket längre sedan. Mamma har fått plats på permanent äldreboende och är frisk, pigg och klar i knoppen igen. Ett litet mirakel är det.
Ytterligare två mirakel har jag hunnit få uppleva sedan dess; lilla Maj för snart två veckor sedan och idag ytterligare ett, men mer om det en annan gång!

I måndags fick L och jag andra vaccinationsdosen, så nu är covidpassen bärgade.

Därmed tar förstås planerna på nästa resa till Murviel fart. Byn, huset, trädgården, umgänget, omgivningarna finns ständigt med mig och alltid längtar jag. Mindre påtagligt de senaste veckorna, eftersom det har varit och är så mycket annat som pockat på min uppmärksamhet. Idag har jag jobbat, haft teamsmöten och väntat på nyheter från landet västerut. Däremellan har jag drömt mig tillbaka till julidagarna i Murviel – dagar tillbringade med de allra viktigaste och bästa i hela världen.

Årets sommar har präglats av gytter av flytetyg, och av hoppande, plaskande, skrattande och russinskrynkliga barn.
Tystnaden när de åkt, med alla leksaker undanstuvade, badlakanen tvättade, vikta och återigen i höga staplar i poolhusbadrummet, kvarglömda små badkläder på tork i solen, poolhusrummet städat och befriat från avtryck av glasskladdiga barnhänder, var öronbedövande.

När de åkt dröjde jag mig kvar, ensam i det turkosa och vid kanten av detsamma, tillsammans med Stina och ett glas immande rosé.
I elfte timmen kom också en studs­matta till barnen på plats, i skuggan under ett av trädgårdens olivträd;

Inte fick den samma attraktions­kraft som poolen, men visst var den också till slut ganska skoj. Det går trots allt till slut inte att vara blötlagd precis hela tiden.
Sedan upptäcktes uppfarten, som har precis lagom lutning för att få fart på den ärvda trehjulingen, som dock hunnit bli aningens för liten innan den upptäcktes. Men den blir bra för de två små kusinerna när de vuxit till sig!

Murvelhuset och dito trädgården har fått smeknamnet Bamseklubben Murviel och vi gör vårt bästa för att försöka leva upp till det ärofyllda namnet. Det har länge funnits planer på en lekstuga och jag hoppas kunna realisera de planerna under det kommande året. En liten fin en, med riktiga, öppningsbara fönster, gröna fönsterluckor och en liten uteplats med pergola utanför.

Bakom samma olivträd som skuggar studsmattan, är det tänkt att den skall få vara. Med en trappa upp längs med muren, som liknar trappan upp till det riktiga husets terrass. Samtidigt skall vi täcka över brunnen, vars lock inte längre känns säkert.

Bamseklubbar kan inte ha farliga fällor som lurar, så dem fixar vi bort; allt för att leken skall kunna vara så fri som möjligt och för att föräldrarna skall kunna luta sig tillbaka så mycket det bara går.

Trädgården är alltså riggad för liv och rörelse. När den inte fylls av lekande barn, ser cikador, fladdermöss, tornsvaletjatter och bilarna på gatan utanför till så att tystnaden inte blir för kompakt.

Och det växer så att det knakar. Överallt. Denna sommar har dessutom bjudit på mer regn än vanligt, så trädgården har hållit sig ovanligt grön. Med hjälp av min Plant App har jag nu dessutom bättre koll på vad som växer. Avslutar därför med en bildkavalkad över växtligheten. Det har hunnit bli en del…

  • Agave
  • Malva
  • Aloe
  • Timjan
  • Solana – potatisblomma
  • Prydnadsvitlök
  • Prydnadsvitlök
  • Blå afrikansk lilja
  • Vit afrikansk lilja
  • Gulalfalfa

Maj Constantia

05 torsdag Aug 2021

Posted by in Familjen, grand-mère

≈ 8 kommentarer

Etiketter

, , , , , ,

Älskade lilla Maj Constantia!

För snart en vecka sedan föddes du och jag, din mormor, har tumlat runt i alla känslolägen sedan dess. Först nervös väntan på din ankomst, precis som det var när dina fantastiska storkusiner Bertil och Bror föddes, sedan euforin och lättnaden när du till slut kom!

Dagen då din mamma och pappa åkte in till BB, var en riktig ovädersdag; himlen bråkade, lät och jublade och jag tänkte att de högre makterna ville berätta att nu händer det något stort och viktigt.
Och så var det ju; du hände!

Ett litet knyte med kolsvart hår, silkes­len kind, knubbiga små armar och ben, och din mammas långsmala fötter. Och såklart den allra, allra finaste!

Och så blev jag trefaldig mormor!

Nyfödda Bertil-, Bror-, och Majbebisarna 2014, 2017 och 2021❤️❤️❤️

Det är så fint att jag med jämna mellan­rum måste gråta en skvätt. Av pur glädje, förstås.

Visste du, Maj, att vi fick dig i julklapp? Din mamma och pappa packade in dig i ett paket som vi öppnade i tur och ordning på jul­aftonen för drygt sju månader sedan. Eller, nej, det var förstås inte du som låg i paketet, utan en ballong med kräftans stjärntecken på, så att vi fick gissa vad det kunde vara. De är lite kluriga, dina päron😉

Din mormor var lite trög, men fick hjälp på traven av bormor Vicy med att något skulle hända i juli. Och det var ju du! Fast någon kräfta blev du inte, utan ett lejon, eftersom du lät oss vänta lite längre, älskade lilla Majbus!

Sedan dess har jag väntat ivrigt på dig! Längtat har jag också gjort och undrat vem du är. Under tiden har jag stickat – en randig onesie till svala augustikvällar och långa septemberpromenader med Kerstin, i skogen runt er knut.

Medan jag väntat på dig har jag rest, med både bil, båt och flygplan! Och vet du; du har varit med mig hela tiden! Jag har stickat fram rand efter rand och tänkt att där kan vi trä in ett litet ben och se där blev det plats för ett ben till! Sedan stickade jag ihop benen och stickade en rumpa ovanpå.

Då fick jag hålla styr på stickorna och räkna noga för att det inte skulle bli fel. Det blev fel ändå, för precis när det var rumpdags, körde vi in i en mörk bilkö i Elbetunneln. Det går inte jättebra att sticka i mörker, förstår du.

Men det ordnade sig. Solen fanns utanför tunnelmynningen och jag kunde återgå till tankarna på dig. 

Efter rumpan var det dags för ryggen och magen och då gick det undan! Och tur var väl det, för plötsligt fanns nästan ingen tid kvar och de där gula ränderna har nästan blåst bort  och sånär hamnat i ett stålgrått hav.

Eller regnat bort i en kvarglömd korg på murvelterrassen när himlarna plötsligt öppnade sig en natt när vi låg och sov.

Dyngsura stickprojekt…

Till slut blev det bråttom, trots att du lät oss vänta lite extra på dig, för medan solen gassade och havet lockade, hade jag två hela ärmar kvar att sticka innan dressen blev färdig.

Men klar blev den medan ljusa barnröster och klirret från frukostporslin hördes från grannens trädgård om morgnarna; havet i gattet utanför hade ömsom vita gäss, ömsom låg det helt stilla medan vi väntade på nyheter om att du snart skulle vara här. 

Maj Constantia.

Jag säger ditt namn om och om igen och är så glad att du är här. Ler och tycker att det är så fint.

Att du är så fin.