För tredje året i rad ordnades igår barnbarnapéro i murvelträdgården. Igelkotten fick som vanligt vara huvudnumret, medan årets nyhet var frusen melon på pinne; busenkelt, tokläskande, nyttigt och görgôtt! Popcornen hade strykande åtgång, liksom det bubblande iskalla vattnet.

Moln svepte över eftermiddagen men det funderade vi inte så mycket på. Det var varmt men inte så tryckande och poolen myllrade av badglada barn.

Första gästerna på plats…

Vi sjöng för min och L:s guddotter Agnes, som visserligen inte var på plats, men hon fyllde tretton och fick en filmhälsning istället.

Flera nya barn har haft den goda smaken att flytta ner sina mor- och farföräldrar till Murviel, så i år var vi fler än någonsin. Två små nya stjärnor har dessutom sett dagens ljus sedan förra året men bara lilla Evy, fyra månader stor, var på plats;

Älskade prins Bror är istället i Värmland tillsammans med storebror Bertil, som blev så glad när han såg den för sommaren utlånade mormorbilen att han blev tvungen att krama den!

Bilen var visst inte alldeles ren…

Oklart dock, om det är bilen eller mormorn som är populärast…

Jag saknade förstås de egna barnbarnen, men det var härligt att lyssna på skratten och sorlet medan eftermiddagen övergick i tidig kväll och gästerna började droppa av.

Sedan puttrade jag omkring och röjde undan, glad och nöjd med dagen, innan jag sjönk ner i soffan under torgmarkisen tills natten blev alldeles svart. Då hade L för länge sedan dragit sig in i huset, bortskrämd av myggen som gladeligen mumsar på honom men som så gott som aldrig ger sig på mig.

Jag märker dem knappt.

L plågas svårt.

Idag är det molnfritt igen och åter varmare. Vi var uppe tidigt – L för att lämna Gamle Svarten till verkstan för vad vi utgår ifrån blir besked om så dyra reparationer att det inte är värt det. Jag möblerade om – eller snarare tillbaka – i blå gästrummet och fick äntligen upp disneyaffischen från akvarellmuseet i Skärhamn och de två reproducerade skolplanscherna. De fraktades ner för flera år sedan och har stått och dammat i ett hörn sedan dess. Märkligt, sådant där; det tar ju inte många minuter att få det ordnat.

Så fick också poolhuset sina gardiner. Ni vet, vita, tunna, som skall fladdra vackert i vinden. Och fladdrar gör de. Ominöst nära takfläkten, som på ett ögonblick hade kunnat trassla in de flortunna och förstöra hela härligheten om jag inte i tid insett faran och snabbt stängt av den farliga apparaten.

Jag vet inte om jag är fånig, men jag tycker att de där virrande takfläktarna är ganska läskiga. Jag ser framför mig hur ett blad eller rentav hela fläkten lossnar och orsakar stor förödelse och, gud förbjude, skadar den som råkar komma ivägen. Nu får gardinupphängningen bli skälet till att den plockas ner och istället ersätts med en golvfläkt. Det blir lugnast så.

Riskanalys gjord och förebyggande åtgärd vidtagen.

Nu kan siestan för dagen ta sin början.

Bonne journée!