Den förste av alla mina fina skatter, Bertil, fyller 12 år idag.
Bertil är inte som alla andra tolvåringar. Han spelar inte fotboll med kompisar på rasterna, försvinner inte iväg till samma kompisar om kvällarna eller önskar sig en ny mobil i födelsedagspresent. Bertil har autism nivå 3 och en intellektuell funktionsnedsättning och han har lärt mig allt om acceptans, om förståelse för hur oändligt olika förutsättningar vi föds med och att det vi tror är självklart verkligen inte alltid är det. Han har gjort mig betydligt mer ödmjuk och klok och aldrig någonsin tänker jag ha förutfattade meningar om föräldraskap eller tänka att ”om de bara, så skulle…” Jag är så stolt över honom, älskar honom oändligt men sörjer samtidigt det liv som inte förunnats honom. Bertil själv är ändå harmonisk och förstår nog bara lite av sitt annorlundaskap. Och idag är det hans födelsedag och jag tänker på allt fint vi fått och får uppleva tillsammans.
Grattis, världens finaste, finurligaste Bertil!
Bertils premiärsemester i MurvielPrins Bertil!Bertil i juli 2017Bertil på väg hem, sommaren 2017Förtjust Bertil i upplyst pool…Morgontidig Bertil och månen … 🌕
Tre dagar och tre nätter njuter jag samtidigt av i vårt Murvelhus och dito trädgård och det gör mig lugn. Alla känslor samtidigt stångas i mig idag. Tacksamheten över att få vakna i det gamla vinbondehuset och se ut över trädgården, för dagen höljd i dimma, dra täcket över mig igen och morna mig en stund med en sovande hund på min arm,
och njutet när dagen börjar bli för varm för något annat än blötläggning i poolen, varvat med häng i skuggan.
När vistelsen är så kort skäms jag inte för ett ögonblick över att inte vara det minsta produktiv. Tappra försök till jobb under tidiga morgontimmar saboterades av trilskande teknik. Jag tog det som ett tecken på att det inte var menat att fungera, stängde datorlocket på jobbdatorn och traskade uppför trädgårdstrapporna till den glittrande poolen.
Det där med att klara av att hålla flera tankar i huvudet och känslor i kroppen samtidigt kanske jag aldrig riktigt kommer att klara fullt ut men jag jobbar på det. Och manar mig själv att njuta av eftermiddagens varma timmar.
Imorgon flyger jag hem igen. Några hektiska veckor väntar innan jag vänder söderut igen.
Härom dagen, innan regnovädren tog över tillvaron, iakttog jag myrorna som byggt motorväg tvärs över (eller snarare under) vår loungemöbel invid poolen. De är stora, myrorna. Det går på raka led och bär på byggmaterial som är dubbelt så stora som de själva. Jag fascineras och beundrar flitet men mest är jag ändå irriterad över att de valt just den plats för sitt slit där vi vill lata oss. Myrmedel har införskaffats men då dör de ju och vilken rätt har väl jag att ta livet av de små myr-stackarna? Kan man inte bara hjälpa dem att hitta en ny vägsträckning? En där vi inte behöver samexistera så nära inpå varandra?
Mitt sjuåriga jag gör sig påmind i denna prekära situation; hon som räddade flugor undan en säker drunkningsdöd ur mammas tvättbalja ute på gräsbacken invid mammas barndomshem i Norge (om somrarna levde vi 1930-talsliv där, utan vare sig rinnande vatten eller andra moderniteter).
När jag hamnat här, i myrfunderingar och nostalgi, då vet jag att axlarna intagit rätt läge och att den svenska vardagen hamnat längst in i min hjärnas skrymslen. Det är välbehövligt. Tillvaron har varit hetsig från augusti i fjol och fram tills att jag kom tillbaka till murvelhuset för drygt två veckor sedan.
Jordgubbar från Capestang till frukost
Det där hetsiga känns långt borta nu. Jag ger mig själv tid och har behövt vara eremit ett tag. Jag har laddat ner en tai chi-app, eftersom mitt ig-flöde har sköljt över mig med tips om stolsyoga, tai chi-promenader, träning fem minuter om dagen för att ha en snygg bikinikropp i juli eller för att min ai-dotter med magrutor tycker att jag behöver göra något åt min hängbuk. De värsta avarterna i denna reklamkategori är ai-mannen som beundrande iakttar ai-fruns förvandling efter tre veckors bensprattel på en stol. Om det är något som skulle kunna göra mig fullständigt obenägen att ladda ner en träningsapp, så är det den. – Vad i alla glödheta, tänker jag, har algoritmerna så dålig koll på vem jag är?
Men den vänlige mannen i tai chi-appen jag hittat, är numera en del av min morgonrutin och det sista jag gör innan jag lämnar badrummet. Den har inget hurtfriskt över sig, inga misogyna antydningar om att min kropp skulle behöva någon annans godkäntstämpel, utan den bara försiktigt väcker livsandarna och ger mig en stunds stilla reflektion.
Så vad gör jag sen?
Målar barnbarnens picnic-bord gult,
Med en jättegammal, tunnsliten bordstablett från barndomsnorge som duk
påbörjar ett av tre planerade stickprojekt och sitter uppe alldeles för länge igen för att bli färdig med bara en mönsterrapport till.
Eller så planerar jag att gå till banken för att hämta mitt nya carte bleu. Eller så får det vänta tills imorgon eller i övermorgon…
En tur till Emmaüs i Servian, kanske? Det har jag tänkt i några dagar nu. Fast måste jag? Vill jag? Efter lunch, kanske. Älskar fransk lunchtid; det är som att varje dag få två kravlösa timmar när ingen fransman finns tillgänglig och inte heller jag behöver finnas till hands för någonting alls annat än att äta och sedan låta maten smälta. Civiliserat, om du frågar mig.
Pasta vongole avätet
Men sen kom regnet. Det har regnat i flera dagar. Rejält, dessutom. Lite halvtråkigt, kanske men också skönt att bara kura med kravlösa renoveringsserier på skärmen och sticke i knäet. Och trädgården, ja den fullkomligt exploderar! Den är vild och galet vacker nu;
Schistrosen❤️”Skogspartiet” – skuggigt och trolskt SvartvinbärssalviaAloe och yuccapalmKinarosmandelträdTuktad och naken (falsk) akacia18 april… och samma träd 4 maj
Nu har vi trots allt inte bara ägnat oss åt navelpill och reflekterande i flera dagar. Då hade jag till slut blivit alldeles för rastlös.
Det har firats Valborg och kung med brasa ( jorå minsann!) och bubbel;
Maison Hansby
Vi drog inte till antikmässan i Pezenas i söndags, som alla andra (om man skall tolka IG rätt) men vi bjöd på lunch hemma med en gullig liten Lisen med päron och farfar på besök och jag har shoppat loss hos The Livingroom/Villa Fondanten.
Stickekompisar har jag träffat också, med fika, en sprakande brasa (det var inte alls varmt igår) och vindlande samtal. Fina grejer, vill jag lova!
Idag skiner till slut solen och vi kunde äta vår frukost ute igen. Under tiden installeras AC i de två resterande sovrummen på övervåningen. Det där är en sådan där sak som befunnit sig på planeringsstadiet i hur många år som helst och när vi förra sommaren lät installera AC i master bedroom, blev vi varse att i rummen ut mot gatan är det inte alldeles enkelt. Ett aggregat på fasaden synlig från gatan fick ett rungande nej från maireriet, så nu hamnar det i garaget tillsammans med det sedan gammalt befintliga aggregatet. Röret för kondensvattnet dras inomhus istället. Längs med och genom vårt fina badrum, bland annat.
Pre-plaströr……hjälp, ett sånt haveri😱
Jag ville bara gråta när jag såg det. En fullkomlig estetisk katastrof hann hända medan jag for iväg och stickade i några timmar.
Så vad göra? Jorå, ganska snart kom jag på den strålande idén att sätta upp en vägghylla ovanför fönstret och alldeles nedanför plastkanalen för att sedan kunna dölja eländet med vackra korgar och lådor.
Chat-gpt fick fram den här – ganska bra visualiserat, ändå
Nu har de vänliga installatörerna lovat att fixa även det åt oss, så nu mår jag bra igen.
Hunden och jag myser i soffan på terrassen, där solen nu till slut står tillräckligt högt på himlen på förmiddagarna att tonnellen kan skänka skugga. Det är hur fint som helst, det.
Vad göra när rektorsuppdraget tog slut tidigare än beräknat? När jag är på plats i Murviel utan att egentligen behöva åstadkomma ett endaste dugg? Om jag inte vill eller har lust? Lite rastlös blir jag men istället för att ta fram golvmopp eller sätta målarpenseln i arbete igen, har jag låtit dagarna flyta på.
Näktergalen (tror jag) hojtar strax innan gryningen bryter igenom och när morgongruset gnuggats ur ögonen, är den tidiga morgonserenaden igång. Solen värmer benen som trasslat sig ur täcket, hunden snusar på min arm och jag låter morgonen börja utan att jag hetsar upp för att sätta igång med dagens värv.
Idag var det söndag morgon och byn var stilla. Ingen morgontrafik på gatan utanför och kyrkklockorna manade som vanligt till att låta dagen börja. Jag släntrade upp. Sköljde ansiktet i kallt vatten och fixade med allergiarsenalen som mitt barn, – doktorn, den fina, väldigt gulliga – skrivit ut till mig, som gått och blivit kraftigt pollenallergisk på äldre dar. Så på med paltorna; idag något ordentligare, eftersom söndagar är marknadsdag i St Chinian och vi bestämt oss för att en utflykt dit skulle vara en lagom aktivitet en deltidspensionärssöndag som denna.
Mycket folk idag …Varsin kopp kaffe och pain au chocolat på caféet vid marknaden fick bli dagens frukostStina är en riktig marknadhund…
Jag köpte ost. Lagrad, kristallig Comté och en annan god vieux sak som jag glömt namnet på men som ostkillen menade att jag nog skulle tycka om.
Det hade han rätt i. Goda, skarpa och med ljuvlig sälta slank de ner tillsammans med ett kallt glas rosé när kvällen kom.
Vi hade besök under eftermiddagen. Nya lilla familjen i St Nazaire de Ladarez kom på besök för att hämta AC-klumpar och fläktar som vi inte längre behöver och för att diskutera smycken som svärmors älskade juveler skall få omvandlas till. Familjehistoria och kärlek möter kreativitet och juvelerarkunskap i härlig förening!
Vad mer, denna dag? En svulstig trädgård som gör mig lyckligare än vad som är möjligt att beskriva, en mumsig middag tillredd av honom som gör livet så fint och tankar på dem där hemma, som får det att sjunga lite extra inombords. En bra dag, alltså. På alla sätt.
… har det blivit några stycken i år. För några veckor sedan åkte gulligaste, oändligt älskade lilla familjen G-J tillbaka hem efter två veckor i murvelhuset. Dagarna med dem fylldes med bad i hav och pool, med utflykter, midsommarfirande, och måltider på terrassen, vid poolen och på restauranger.
Jag stannade kvar i ett par dagar och förberedde för nästa omgång semesterfirare innan jag flög till Stockholm för några dagar där. Lilla minstingen Märta firades på sin ettårsdag
och jag fick några fina dagar tillsammans med Bertil, min första barnbarnsälskling, innan jag återvände till Murviel för att ta emot nästa, oändligt älskade familj. Bertil klarar inte längre vare sig resan ner eller den sydfranska värmen. Svårigheterna som hans autism och if för med sig växer med honom och han har det numera bättre hemma.
Resten av familjen behövde dock en avkopplande semester och därmed är familjemedlemmarnas olika behov ytterst Inkompatibla just nu. Föräldrarna och vi runt dem får vara både uppfinningsrika och flexibla för att så långt det bara är möjligt försöka tillgodose allas behov.
Vårt murvelhus har genom åren på olika sätt anpassats för först Bertil och sedan för ytterligare små gäster. Här finns leksaker, grindar, sängar, matstolar, barnböcker, konstnärsmaterial, bilstolar, barnvagnar och inte minst en pool som håller barnen sysselsatta hela dagarna. Det ger föräldrarna mer ro att njuta av kaffekoppen ostört om morgnarna när den ena leken sömlöst kan övergå i en annan, utan alltför mycket vuxenengagemang. Vi kan istället njuta av skådespelet och låta oss förundras över kreativiteten och leklusten med ett beundrande leende på läpparna!
Tänk ändå att vårt murvelhus fick bli en sådan tummelplats för alla mina! Det har faktiskt överträffat alla förväntningar – påskfirande med gulligaste norge-familjen, midsommar med min yngsta med familj och sedan julisemester med de nyblivna 40-åringarna och deras efterlängtade småttingar – i år är ett bra murvelår; intensivt, socialt, mysigt och drömmigt!
Annars då?
Jo, cikadorna har kommit igång ordentligt efter att de i år lät vänta lite på sig och djurlivet i trädgården är fantastiskt att lyssna på. I år har jag dock tvingats konstatera att jag inte längre hör cikadornas alla frekvenser – de yngre familjemedlemmarna hörde dem före mig! Det chockade mig först och jag insåg hur stor del av stämningen de där gnisslande djuren står för om sommaren. Lättnaden är därför stor när jag nu hör dem fylla luftrummet med besked! Men insikten fick fart på mig och jag började googla hörapparater som kan fungera som öronsmycken, för lite fåfäng är jag trots allt. Men jag skall omfamna alla delar av mitt åldrande, har jag bestämt; åtgärda det som går och anpassa mig till det som är ofrånkomligt. För jag har det trots allt oförskämt bra och den oro jag bär på handlar väldigt sällan om mig själv och min egen hälsa – där är det laissez-faire som gäller! Bra för sinnesfriden för det mesta men kanske inte alltid så klokt. Den 18 augusti skall ett öga opereras, eftersom glaskroppen lossnade för några månader sedan och råkade rispa ett litet hål på gula fläcken. Irriterande men tydligen alls inte ovanligt och ingreppet är avklarat på någon timme med lokalbedövning. Det skall bli skönt att få det överstökat och förhoppningsvis sedan bli av med den störande lilla pricken mitt i synfältet.
Idag har vi vår nye trädgårdsmästare här för att tukta vår vilda trädgård och i förrgår gick äntligen ett gäng röjsågar loss på den djungelliknande grannträdgården. Där hänger nu vissnande vildvin på husets fasad och mur och vi kan sluta oroa oss för att också vårt hus skall tas över av den vildsint växande grönskan.
Det där med att det är vackert med grönska som klättrar på fasader har en tydlig baksida härnere. Jag har för länge sedan insett att det inte är en toppenidé att plantera klätterväxter mot husväggar, såvida du inte är ständigt på plats och inte har något emot att hålla efter dem. Ofta, dessutom. Typ flera gånger i månaden under säsong, dvs i stort sett året om.
Nu råder åter mellandagar innan huset får besök igen. Vänner den här gången och sedan skall huset lånas ut medan vi styr norrut igen. Augusti kommer att bli galet hektisk, så jag tänker ägna mig åt njutning, vila och städning i lagom takt. Sydfransk sommar ändå! Svårslagen, om du frågar mig.
Jag minns alla kortturer jag gjorde till Murviel pre-covid, ivrig att få klämma in vistelser i vårt murvelhus, hur korta de än blev. Skavstafakiren avgick klockan 7 på morgonen och jag brukade ta in på Hotel Connect vid flygplatsen för att slippa behöva gå upp alldeles mitt i natten.
Connect Hotel, Skavsta
Mitt jobb dåförtiden tillät inte många dagars fjärrjobb och murvieltripperna blev därför inte alls så många som jag hade önskat. Till slut ledsnade jag på känslan av att aldrig äga min tid, och att vara misstrodd så fort jag inte var på plats fysiskt. Så jag sa upp mig, flyttade västerut och startade eget, 54 år gammal. Det förändrade allt i grunden och jag har aldrig ångrat det beslutet, trots att stressen över uteblivna uppdrag ibland känts onödigt nervös, alldeles särskilt som det hittills alltid har löst sig.
Vistelserna i Murviel blev tack vare avhoppet från ekorrhjulet både fler och längre men mycket vill som bekant ha mer och jag längtar ständigt när jag inte är här.
Morgon utanför sovrumsfönstretGrannens djungel till vänster och vår mer tuktade trädgårdFrukost❤️Kvällssol och palmskuggaOmmöblerat, nystädat och med putsadede fönster……i kvällssol genom munblåsta gamla fönster
Sedan kom Covid och fullständigt ritade om resekartan; Ryan Air lämnade både Skavsta och norska Rygge, den senare en perfekt utgångspunkt för en nybliven västkustbo, och resandet blev både dyrare och mer komplicerat.
Nu har dock en ny fakir uppstått. Klockan 05.50 sticker Ryan Airs arlandafakir till Béziers och det är ju förstås bra, eftersom jag ändå är i Stockholm ofta och kan utgå därifrån.
I förrgår firade vi en student i huvudstaden och större delen av min älskade familj var på plats. Studenten strålade,
Yngst isyskonskaran springer ut i livet❤️
småkusinerna lekte, vi vuxna njöt av all barnprakt, åt och pratade.
När kvällen kom ville jag inte gå och lägga mig och därmed missa fortsatt umgänge med dem som betyder allra mest, så jag gick inte och la mig, utan for direkt till Arlanda istället. Ingen hotellnatt kändes rimlig för bara ett par timmar, alltså dygnade jag. Det bör man inte göra, kan jag meddela. Iallafall inte när man uppnått en viss ålder. Du kan vara trött och så kan du vara t-r-ö-t-t! En intensiv dag full av roligheter följt av en sömnlös natt är inte för den svage! Alltså sov jag bort större delen av torsdagen för att sedan ge upp och krypa under täcket för natten redan före klockan åtta. Den som känner mig vet hur okarakteristiskt det är för en nattuggla som jag!
Igår fortsatte jag därför att ta det väldigt lugnt, jag åt hälsosamt, drack hinkvis med vatten och knaprade paracetamol. Hade till och med feber på morgonen och en ond hals. Men jag skall inte gnälla; ingen blir ju munter av sådant men det jag vill komma fram till är att sådana knasigheter hör yngre generationer till och att min självbild som energisk resenär med minimalt sömnbehov nu slutligen fått sin dödsstöt. Jag skall vara klokare framöver, iallafall som ambition. Jag kan inte lova att inte framtida löften om roligheter får mig att glömma bort att det börjar vara ett tag sedan jag var i trettioårsåldern.
Det händer alltid en massa bra och välgörande saker när jag är på plats i Murviel. Axlarna sjunker ofelbart ner och denna gång när jag både påminns om nyligt barnbarnsbesök och dessutom kan se fram emot mer av det slaget, då mår jag som allra bäst. På måndag kommer de två av mina barnbarn som ännu inte varit här och i poolen simmar en enhörning i spänd väntan på att få leka med dem.
Den hade jag planerat att inhandla redan i april men då fanns inga flytetyg i de franska butikerna. Alldeles för tidigt för badleksaker, fick jag veta. Fransmän vet uppenbarligen inte vad riktig kyla är.
Florian, vår nye trädgårdsmästare, har varit här och rensat i trädgården, så den är fin och redo för besök. Den är svulstigt grön efter vårens myckna regnande följt av efterlängtad sommarvärme och nu är den så där både tuktad och vild som jag vill ha den.
Jag har spolat terrassen bakom huset och städat runt poolen och imorgon skall alla kuddar, dynor och utebelysning på plats. Det varnades för lite regn idag men det försvann förbi oss. Météo-appen lurade mig att vänta med att lägga sista handen vid utemiljön men det gör ingenting att det får vänta till imorgon.
Granatäppelträdet blommar Det prunkar……i terrasseringarnaOlivträdet har ansats och kontrasten mot…… hur det arma trädet såg ut2012 när det äntligen fick ljus på sig efter det första stora trädgårdsröjet, är enorm!Ett annat olivträd flyttades samma år men överlevde inte…… det ersattes istället av vår arbosier, som vuxit från en pytteliten buske till den här skönheten!
Ännu en dag är snart till ända och idag jag har varit mycket piggare! Därmed blev det en produktiv dag – inte mycket till röst har jag kvar men heller ingen feber. Donald från grannbyn kom och putsade våra fönster medan jag möblerade om, skurade och fick fart på luftkonditioneringen igen. Jag är riktigt kass på att putsa fönster, så det känns väldigt bra att sådana resurser finns alldeles i närheten. Nu silas kvällsljuset in genom klara glas och det stora rummet doftar rent av lavendelsåpa.
Imorgon skall sängar bäddas och resten piffas, sedan är huset redo för småttingarna och deras päron!
Det är mindre än två veckor sedan vi kom hit och ändå känns det som vi varit här länge. Sommarvistelsen har aldrig varit så kort som i år och det känns lite märkligt. Skälen är många till att det blev så och det är också alldeles självvalt. Imorgon fylls huset med gäster och innanför terrassdörren är huset fejat och iordningställt för deras ankomst. Jag har hällt upp ett glas immande kallt rosé och bälgar dessutom i mig det ena glaset vatten efter det andra.
Dagen har varit varm och jag har varit igång en stor del av den. Mitt på dagen går dock inte det; då ligger jag istället nedsänkt i det turkosa i vår trädgård.
Boken jag fick i födelsedagspresent förra året och som jag började läsa då och sedan glömde bort. Nu har den hållit mig sällskap vid poolkanten och gett mig många igenkänningstillfällen. Författaren skriver om sitt hus i Roquebrun…
Sista badet innan hemfärd är alltid bitterljuvt. Aldrig är det så skönt som just då och aldrig blir det så långt som då. Efteråt blir jag sittande och tittar på rörelserna i vattnet, som min kropp just skapat och nyss lämnat, och tankar på vad som väntar därhemma bråkar om att få ta plats.
Jag är mer rastlös än vanligt inför denna hemfärd. Jag skulle behöva vara på minst fem olika ställen samtidigt de kommande veckorna och att det inte är görbart stressar mig mer än vanligt. Det blev en stökig sommar på alla möjliga sätt för många av mina allra mest älskade och vi får gå in i hösten utan den där långa, slappa, vilsamma sommaren som vi alla hade behövt. Jag tror att vi måste vara snälla med oss nu ett tag och inse att stordåden får vänta.
Ikväll, medan mörkret snabbt sänker sig över vår trädgård, har jag ändå tagit mig tid att som vanligt beundra tornsvalorna som blixtsnabbt susar genom luften, dyker och vänder uppåt igen De är färre nu. De är på väg söderut redan. Men cikadorna stannar. De gnisslar och fortsätter låta tills de plötsligt tystnar tvärt, nästan samtidigt allihop. De får sällskap en kort stund av fladdermössen, som byter av tornsvalorna i jakten på mygg och andra insekter. De fladdrar verkligen. Man hör det när de kommer nära, för ganska nära kommer de. Det är skönt med pergolataket, för med tanke på all fågel- och fladdermusspillning som hamnar på det, hade det inte varit så kul att behöva ducka för det. Fast jag gillar de små rackarna! De är häftiga, väldigt skygga och, som sagt, världens bästa myggjagare. Fast jag undrar om de inte ändå är ena riktiga latmaskar, för jakten pågår inte särskilt länge och fladdret från dem tystnar samtidigt som den sista cikadan ger upp och fäller ihop sina vingar någonstans i lövverket i trädgården. Då drar ensamma ugglan igång med sin klagolåt. Den låter lite spöklik men det är sommar och byn låter också av annat. Som bilarna på gatan utanför, grannhundarna som skäller eller barn som nattbadar i någon av alla trädgårdspooler som omger oss. Det känns tryggt och värmen om kvällarna är något som jag definitivt kommer att sakna så fort jag är sverigehemma igen. Den och alla nattljuden, det försiktiga prasslet i det torra gräset, kyrkklockorna, glada röster på gatan utanför och vår Stina, som jag jagar in varje kväll, eftersom hon får spel av minsta lilla plötsliga ljud, hur försynt det än låter. Den lilla vovven, som kurar ihop sig på sin egna kudde mellan sina människors diton varje kväll,
och vars kroppsspråk berättar så tydligt det bara går att vi är hennes och att hon både älskar och älskas så där självklart och förbehållslöst som bara en liten kärleksfull jycke kan.
Imorgon sätter vi oss i bilen och kör första etappen till Luxemburg. L har redan lagt sig, medan jag klämmer ut det sista av sammetsnatten och tänker stanna uppe tills ögonen faller ihop. Det blir inte jag som kör. Jag tänker sova första biten, sedan skall jag öppna bilkontoret. Vi sticker innan solen hunnit upp över cypresserna i trädgården och jag måste vakna av väckarklockan istället för av att solen värmer mina bara ben.
Förra veckan, bara dagar innan vi flög ner till Murviel, satt jag i vårt tjuvkilskök och misströstade medan jag krafsade ihop ett inlägg som jag sedan inte hann lägga upp. Det handlade förstås om vädret och löd så här:
Det är april redan och påsken är avklarad. Jag sitter vid mitt köksfönster med ännu en kopp kaffe framför mig – vilken i ordningen vet jag inte; jag har tappat räkningen. Ute skiner solen på gnistrande vit snö, det droppar från taken och jag kan inte bestämma mig för om det är lite nostalgiskt mysigt ändå eller om jag bara är sur på skiten.
Jag får försöka hålla två tankar i huvudet samtidigt och inse att detta mitt snöhat faktiskt inte är riktigt så kompakt som jag vill låta påskina. Det finns tillfällen när jag ändå motvilligt erkänner att det kan ha sina poänger. Det blir till exempel mysigt att kura inomhus; det är trots allt vackert att se på i rätt miljö; och aprilsnö försvinner snabbare än en avlöning där dagsmejan sätter igång att jobba.
Tidig förmiddag…… några timmar senare…sen eftermiddag…Och nar dagsmejan slutgiltigt gjort sitt.
Det porlar, kluckar och rinner. Hunden blir stående i dörröppningen istället för att genast springa ut som hon brukar när terrassdörren öppnas — Det är för blött, ser hon ut att tänka.
Den lille barnbarnsprinsen har åkt hem och huset är tyst. Solen in genom fönstren avslöjar små handavtryck och spår av gula stövlar som sprungit ut och in i nästan total frihet. Det gör mig en smula rastlös. Jag saknar honom, förstås, och ser till att sysselsätta mig för att hålla längtan stången. Imorgon drar vi söderut igen. Det blir en kortare tur än planerat, eftersom ett nytt hyrrektoruppdrag väntar.
I en dalastad den här gången, för det gäller ju att se till att inte hålla sig för nära sitt tjuvkilshem!
Ett bra sätt, kan jag berätta, att cementera sin hemlängtan. Min starkaste längtan just nu, förutom den ständiga efter småttingarna, är dock den till Murviel. Uteluncher och kanske årets första pooldopp hägrar!
Nu sitter jag här, med en utdragen utefrukost medan solen silar genom akaciaträdets lövverk. Hunden ligger bredvid mig på mjuka kuddar på en bänk med full koll på ägorna och med sina människor nära.
Hon trivs lika bra här som vi och hon är numera så resvan att hon stolt struttar fram på både flygplatser och tågperronger. Hon vet vad som väntar och hon får följa med och det räcker långt. Hon är inte så svår, vår jycke.
Som alltid när vi är här på våren är det säsongsförberedelser som gäller. Terrassen spolas ren och fixas till,
poolområdet fejas och befrias från vinterskräp och poolen öppnas för första gången för säsongen.
Det är helt ljuvligt att greja med, eftersom det så tydligt markerar slutet på vintersäsongen och bär på löfte om långa lata sommardagar på världens bästa plats.
Inomhus fejas det också och både klädkammare, linneförråd och skafferi får sig en rejäl översyn. Jag måste ha raka rader och prydliga högar i sådana utrymmen för att inte drabbas av klåda och stress. Med många gäster i olika omgångar är det ofrånkomligt att just min ordning rubbas en smula, så nu rev jag ut allt och började om från början,
Vid en sådan mer genomgripande städning är det nästan pinsamt att bli varse hur mycket skrot som bara skyfflas in i sådana utrymmen, för att för tillfället försvinna ur ens åsyn och sedan bli bortglömt och kvar i sisådär en fem år eller sju.
Men nu är det gjort.
Gårdagen visade temperaturer förbi 30-gradersstrecket och vi fick krypa in i skuggan med våra apérogäster, trots att klockan redan passerat 6 med råge.
Jag tappade räkningen på hur många gånger jag badade igår. Det var helt enkelt för varmt att stanna i solen utan att hoppa ner i det turkosa med jämna mellanrum. Vi njuter alltså av sommartemperatureri vår murvelträdgård. Jag hade gärna stannat hela våren men plikten och familjen kallar. På måndag är det dags; då bär det norrut igen. Det får gå.
Den är kännbar redan i luften ovanför Stockholm, euforin över ljuset där ovan molnen; där fanns den ju kvar, solen! Jag lämnar Sverige i den värsta av mörkertider och den korta resan i bil mellan Solna och Arlanda påminde mig återigen om varför murvelhuset finns, varför vi gjorde det till vårt för ganska exakt 12 år sedan. Det började snöa i det kompakta tisdagsmorgonmörkret utanför köksfönstret i småttingarnas radhus i Ulriksdal. Det singlade lite trevande först men tog fart ordentligt efter några kilometer på E4:an. Till sist var sikten närmast obefintlig och avfarten till långtidsparkeringen vid Arlanda var nästan omöjlig att skönja. Som att köra inuti en lovikkavante var det.
Jag har ju, som bekant för alla som känner mig bara lite, gjort slut med vintern. Den är för besvärlig och potentiellt farlig, helt enkelt. Kvar i det eländet lämnar jag alla mina kära, som dessbättre inte hatar vinter lika intensivt som jag. Men anar jag ändå inte en viss vinterutmattning hos några av dem, nu när de själva i några år tvingats stångas med bångstyriga barnoveraller, tidiga vintermorgnar med barnvagnshjul som trögar sig fram genom snömodden och få eller inga tillfällen att snöra på sig skidorna för att ge sig ut och njuta av det i fantasin gnistrande vinterlandskapet?
Jorå, så där kan det faktiskt se ut under några sällsamma vinterdagar vid kusten…
För inte har heller jag i alla tider fått något desperat i blicken vid åsynen av det där kalla, vita. Det är istället den brunsörjiga och obevekliga besvikelsens verk. Sällan blev vintrarna i Stockholm så där julkortsvackra i rätt tid och när så skedde, var det sällan vid en tidpunkt som lät sig användas till vinterutflykter i den gnistrande naturen.
Men nu är jag här, i murvelhuset och i en livgivande occitansk version av vinter med de där intensiva himlarna och temperaturer som har vett att hålla sig inom anständighetens gräns.
Redan vid inflygningen till Montpellier, lättade trycket över bröstet och jag tog djupa andetag genom min snuviga näsa.
La Grande Motte i kvällssol
En vacker solnedgång mötte oss och luften kändes mild och snäll. Mina torra läppar och händerna med självsprickor anade genast morgonluft och de närmaste dagarna skall jag mest ägna mig åt att tanka ljus och hämta nya krafter. Huvudet skall inte tillåtas tänka ut alltför många husprojekt den här vändan ner. Jag önskar bara att mina fina, som strävar sig fram i snögloppet i norr, också var här. Då skulle jag placera dem framför brasan om kvällarna
och bjuda dem på luncher vid havet om dagarna;
Barnen skulle få leka med hunden på vinterglesa medelhavsstränder,
och när andan faller på, skulle vi dra iväg på en och annan julmarknad. Fast de har fullt upp med sitt, förstås, så jag får göra allt det där utan dem. Det blir bra det också. Jag är hemma här. Mår bra och slipper axlar som ständigt vill upp till örsnibbarna.
Murvielklotter 