… då åker man till Frankrike”, deklarerade Bror myndigt häromveckan. Då tar man på sig sina frankrikeskor – dvs sandalerna – och sina frankrikebyxor – dvs shortsen – och packar ner badkläderna i resväskan. Frankrike, det tror jag att jag har berättat förut, det ligger enligt Bror i Murviel och är en magisk trädgård, där cikador väsnas, svalor chirpar och fladdermöss dyker efter insekter när skymningen lagt sig. Bror har koll på allt det här och att drömma sig dit tillsammans med honom är magi av ett alldeles skimrande slag.
Murviel är en tydlig del av prinsarnas barndomssomrar nu och jag vet nog inget finare än ynnesten att få vara med och skapa minnen tillsammans med småttingar; både tillsammans med mina egna barnbarn och med andra små som förskönar vår murvelträdgård varje sommar.
Nu är vi där. Vi har öppnat fönsterluckorna,
gått en vända i trädgården och konstaterat att det har regnat alldeles nyss, och att det växer så det knakar.
Men huset är städat – det där har jag med mig hemifrån , att man skall städa innan man lämnar, så att det blir trevligt när man kommer tillbaka – och Tom har fixat de fönsterluckor som behövt fixas i flera år,
och de något vilsna solsängarna har fått ett eget litet trädäck, där de numera får bo.
Det är varmt på ett sätt som det sällan blir i Sverige. Jag glömmer det varje gång när vi kommer ner sommartid och jag har tyckt att det varit varmt och skönt sverigehemma. Men här är det uppvärmt. Värmen stannar kvar och sammetskvällarna har parkerat sig för säsongen. Just kvällarna här är kanske det jag älskar allra mest; att gå in motvilligt och stänga dörren bara för att sova. Inga tjocka tröjor, inget huttrande i fåfäng förhoppning att sommarnatten skall vara varmare än vad den är och sällan blir.
Jag och ett fladdrande ljus med trädgårdens ljud och musik och skratt i fjärran.
Jag skall flänga fram och tillbaka under juni månad – möjligt tack vare RyanAirs återupprättade förbindelse Stockholm-Béziers – om än inte särskilt miljövänligt. Men jobb och annat privat kräver det och trots allt kommer de flesta junidagarna ändå att vara murvieldagar. Inget akut fixande återstår, utan nu är det verkligen som omväxling bara smådetaljer som skall på plats. Tavlor, lampor, kanske lite mer gardiner här och där men mest skall jag vila och ge mig ut i environgerna när fjärrjobbet fått sitt.
Kanhända skriver jag en rad eller två om det. Om andan faller på.
Det här med återkomst, ändå! Att få låsa upp den gamla ekdörren och kliva in i mörkret bakom de stängda fönsterluckorna och känna hur axlarna sjunker ner och hur allt som är en smula jobbigt för en stund försvinner. Det luktar lite instängt, men också välbekant och när voleterna öppnas, kliver rummet fram i all sin välbekanta prakt. Vi öppnar köksdörren och släpper ut tre månaders instängd luft, medan trädgården släpps in och gör allting fräscht igen. Jag plockar bort kökshanddukarna som prydligt lagts över glas och porslin i de öppna hyllorna; jag slänger rester av gammalt kaffepulver från den vackert bedagade kaffeburken, som jag fått av S,
och tittar på hunden, som tar långa glädjeskutt över travertinen.
On est la!
Så går jag uppför trappan till andra våningen med hunden hack i häl. Jag lyfter på en flik av överkastet i vårt sovrum och konstaterar att, jorå, jag har varit ordentlig och bäddat rent sist vi var här. Jag packar upp min minimala packning och får kläderna på plats i den numera dörrförsedda garderoben. Där blir det ett återseendets glädje när jag inser att jag förra året lämnade alla sommarkläder och lite till kvar här. Vi var mitt i vår flyttkarusell och jag tänkte att det nog var bra att inte släpa på saker i en flytt alldeles i onödan. Det var rätt tänkt.
Ibland kan jag ändå tänka att det kanske är dumt att åka tvärsöver halva Europa till samma ställe varje år. Vore det inte bättre att se och uppleva nya platser istället? Men nä, jag njuter av tryggheten i att Murvelhuset blivit ankaret i mitt liv. Här är allt sig väsentligen likt, även om det också hänt en del sedan vi var här sist. Tror att många lyckliga ägare av semesterhus kan känna igen sig i just denna charm; tiden står nästan stilla här. Jag behöver den här tidskapseln. Min något rotlösa sverigetillvaro de senaste 11 åren har förutsatt en fast punkt någonstans. Ett murvelhus, som bara står där och väntar på oss.
Så till sist trädgården; beskuren, tämjd och ändå vild och vacker.
Mandel på g!
Bertrand har planterat växter framför de tre nya träden vid poolhuset;
På andra sidan poolen har träden klippts tillbaka ganska hårdhänt; inte för syns skull, i första hand, utan för att allt för många tättstående träd också skulle kunna utgöra en brandrisk när sommartorkan slår till.
Här skall vi sätta upp skärmar mellan de kapade träden, så att inga småttingar frestas att klättra överdet trasiga gunnebostängslet till grannens övergivna tomt.
Det är en ny säsong som står för dörren. Köksterrassen har städats, poolhusytorna har rensats från vinter och utemöblerna har återtagit sina positioner.
Jag har också återupptagit vänskapen med gamle Ivar och nu står han ihopskruvad, målad och förankrad i väggen på två ställen i huset.
In i Ivar har barnböcker och spel stuvats, liksom annat som regelbundet behövs men som helst inte skall synas.
L har under tiden härjat med Boygues för att få igång vårt trilskande bredband; ända fram till idag – den sista för den här gången – fullständigt utan resultat. Men nu så kan jag både blogga och fjärrjobba utan att behöva förlita mig på ett svajigt mobilnät. Desto roligare och mer tillfredsställande har det varit att få det nya, blyinfattade halvmånefönstret på plats ovanför ytterdörren.
Sue, vår fantastiska anlitade glaskonstnär har jobbat med van Gogh och rymden som tema och det lilla halvmåneformade fönstret har blivit både personligt och vackert; en riktig conversation piece är det och vi skall se till att inviga det ordentligt när vi är på plats nästa gång.
Det får bli en blinkning till den kväll då jag, C & E och några till knatade upp till kyrkan i Murviel för att vara med på invigningen av det då nya kyrkfönstret. Men först skall vi hem en vända. Jag skall jobba, hänga med småttingar och till och med snart få välkomna en alldeles ny liten småtting! Jag hade annars gärna bara stannat men det är helt ok att åka tillbaka till Sverige nu. Jag släcker ner, tar med mig hunden, som sovit på min vänstra arm medan jag skrivit, vinkar till min skugga från badrumsfönstret mot muren mittemot och kryper ner i sängen.
Jag skall inte skriva om att det snöade i torsdags kväll eller att snön la sig på backen och på taken. Tänker heller inte uppehålla mig vid att jag drog på mig vinterkängorna som stått i farstun och skällt sedan vi kom ner eller att det plaskade under fötterna när hunden nattkissades. Tänker heller inte orera om plogbilen på vår murvelgata eller om hur den fick mig att känna mig. Tror ni mig inte? Men så kolla här då!
Men om vad en dörr gör med min sinnesstämning, det tänke jag berätta!
Jag har inte längre koll på hur länge sedan det är sedan vi började prata om en dörr in till en suite-badrummet. Egentligen tyckte vi väl redan från början att det var märkligt att det inte fanns någon dörr men att det fanns annat som inledningsvis var viktigare att ta tag i. Vi har sedan dess frågat ett flertal hantverkare om de vill åta sig jobbet och de har alla sagt ja, eller snarare nja, och sedan har det runnit ut i sanden. Annat är det med Tom! På en och en halv vecka har han fått dörrkarm, dörr, garderobsdörr och anpassningar gjorda och jag behövde bara måla, städa och fixa till lull-lullet.
En gardin, liknande den vi har i gästbadrummet,
ville jag försöka hitta till den nya badrumsdörren men någon sådan gick inte att uppbringa i de butiker jag letade upp.
Men väl hemma efter min misslyckade shoppingtur, dök jag in i vårt linneförråd och lokaliserade en av alla miljoner (nåja, kanske en överdrift) dukar som hamnat där, efter att den äldre generationen en efter en lämnat både oss och alla sina vackra saker. Duken fick en kanal sydd på sig och ströks varsamt slät, så nu sitter den där på dörren som en smäck.
Därmed är privatlivet på toaletten slutligen fredat. Och badrummet helt klart, eller?
Nä. Dusch- och badkarskranarna väntar fortfarande på att bli utbytta liksom duschtråget på att bli justerat så att duschdörren kan komma på plats. Alla de hantverkare vi anlitar är inte lika bra på att hålla deadlines och göra klart allt intill minsta skruv som Tom.
Tom, som sedan under samma knappa två veckor dessutom snickrat ihop vår pergola helt enligt önskemål och lite till. Vi for tillsammans till Leroy Merlin och köpte virke och vi fanns till hands för löpande detaljbeslut men resten överlät vi med varm hand till honom.
Fulhörnet i somras, med den avslagna skenan hängande i luften.
Notera spaljén, ”locket” till vänster ovanför skenan och kassetten i golvet invid muren; här förankras äntligen poolhusdörren när den är öppen!
Vi är bortom nöjda med resultatet och tycker att våra veckor här blivit precis så produktiva som vi hade önskat. Om vi bortser från Linky-incidensen förra fredagen, förstås; den som var huvudanledningen till vår januariresa. Det gör nu inte så mycket. Vi löser det en annan gång. Nu återstår några timmars söndagskväll, sedan tuffar vi norrut igen. Åker vi hem, frågar jag mig, eller är hemma här? Känslomässigt blir svaret tveklöst ja. Här bor min själ. Den praktiska hjärnhalvan hävdar något annat. Nåväl, tillbaka till Sverige far vi, till idel gulliga solstrålar men också tillbaka till vintern. Fredagens murvelsnö är sedan länge glömd och solen värmer återigen i lä för den nariga januarivinden. De må fortfarande vara kallt med languedocmått mätt men jag tänker nog snarare en tidig vår, den som de svage kallar vinter! För vad hittar jag i trädgården när jag går runt och njuter?
Inte ser det ut som vinter, iallafall … Vi har förstås också åkt på utflykter och varit sociala, men om det berättar jag en annan gång.
En många veckor lång jobb-barnbarns-jul- & nyårsturné är till ända,
Full vinter i OsloFjärde adventskalkon på beställningSagojul i Falun …… med så mycket julstämning …… att till och med en inbiten snöbelackare som jag …… tvingades kapitulera.Stina blev rejält uppmärksammad och god-julad på julaftonspromenadenStina och värdinnan Kerstin gillar varandra!Jullunch i Falun🎄Kalles jul var riktigt spännande!… och nyårssupé från Miss Woon hos småttingarna i Solna
och vi har åkt västerut igen för ett kort stopp innan vi åker ”hem” till Murviel för ett par lugna veckor. Eller nu ljuger jag ju, faktiskt. En sväng inom Växjö blir det innan vi sätter oss på planet mot Paris, följt av TGV till Béziers, på trettondagen. En del distansjobb tar jag med mig till det franska vistet men vi kan åtminstone hålla oss stilla medan vi är där. Att jobba har jag ingenting emot. Växjöuppdraget har till och med gett mig förnyad energi. Det är skönt med ett tydligt huvudmannaskap och etablerade stödfunktioner; sådant gör rektorsuppdraget tryggt och betydligt enklare än när sådant stöd inte finns. Det lär nog därför bli fler konsultuppdrag framöver men först skall en flytt klaras av och en flänga-omkring-paus tas. Prioritet, förutom Frankrike och min mamma, har förstås främst resorna till småttingarna. Jag längtar efter dem alla; Bertil, som tar mig i handen och ser mig djupt och frågande i ögonen när jag säger att jag skall åka hem men att jag kommer snart igen. Om hur länge är snart? Är tre veckor ”snart”? Vi är bästisar, Bertil och jag, och bästisar vill gärna hänga mest hela tiden.
Bertil låter sig inte så lätt fångas på bild för tillfället – han har annat för sig! – så jag bjuder på höstens fantastiska skolfoto istället❤️
Elsie, det lilla lyckopillret, som smilar, charmar, vinkar, klappar händerna
och tycker att hunden Stina är väldans intressant.
Det är för övrigt ömsesidigt, eller är det kanske snarare det som ramlar ner från Elsies matplats som gör just jycken så förtjust …? Så Bror, som älskar tåg i alla skepnader,
Busschaffisen Bror på SpårvägsmuseetLite trångt för en stor mormor men vad gör man inte!Åsså mer Briotågpryttlar i julklapp från oss …
och som skall följa med mig till Göteborg snart igen. Där planeras för kusinträff med Maj på Alfons Åbergs hus. Båda kusinerna är förtjusta i pojken med den bruna stickade tröjan, så det tror vi blir en bra dag. Maj, den gulliga lilla loppan, för övrigt, så full av glädje och sprall; henne skulle jag ju också hellre ha lite närmare!
Tittut, mormor!Förstklassig hjälp när nötter skall mortlas till kalkonstuffingen på juldagen
Och Iben! Trollungen; pillimarisk, söt som en gröt och norsk!
Jag längtar efter dem allihop, fastän vi ganska nyss har setts. Ändå far jag till Murviel…
För dit längtar jag också alltid. Föga kompatibelt längt är vad det handlar om, därav alla resor. I Murviel skall vi mest vila den här gången. Förhoppningsvis kommer den efterlängtade badrumsdörren på plats, liksom den till vår lilla klädkammare. Gör de det, skall jag dra på mig merylbrallorna, och måla sagda dörrar. Det känns som ett lagom projekt.
Sedan skall den nyröjda trädgården inspekteras,
apelsiner plockas från trädet i terrasseringen,
Mogna apelsiner…
och nyplanteringarna uppe vid poolen beundras. Jag kommer garanterat att fota härligheterna närgånget. Nya tonnellen på terrassen utanför köket skall få lämplig taktäckning och den trasiga parasollen skall skickas till dechetteriet.
Det skall bli skönt. Stora parasoller och klumpiga parasollfästen är utrymmeskrävande och jag tror att terrassen kommer att upplevas större nu. Eller åtminstone mer praktisk och lättskött. Det blir fint.
Ett helt nytt år har det så till slut blivit. Hur kommer det att bli? Hur var 2022? Det går ju inte att i det större perspektivet beskriva 2022 som ett bra år. För mig personligen finns dock mer att se tillbaka på och vara nöjd med än tvärtom. Det hindrar inte att året också haft sina bekymmer också nära mig. De passerar naturligtvis inte obemärkta förbi och stundtals har oro parkerat sig och stört mitt ekvilibrium. De samexisterar, alla känslorna; allt det som påverkar, gör mig glad och som gör mig ledsen. Det finns alltså, som alltid, utrymme för förbättring. Skall jag berätta det för 2023 och försöka dirigera det nya året i rätt riktning? Om jag kan. Om jag bara kunde. Men dock; Gott Nytt 2023, kära bloggläsare!
Nionde dagen i Växjö med en kort helg emellan och jag sitter iklädd ullunderställ, kofta, torgvantar och ullstrumpor. Det är kallt på mitt arbetsrum och nu är det till slut mer normala novembertemperaturer utomhus. Dessutom har det snöat. Jättemycket.
Jag både fryser och ryser. Det liksom krullar sig inombords. Jag vill inte. Jag stretar emot, stångas på väg in i vintern; årstiden som jag inte längre alls är kontant med om den måste tillbringas på platser där risken för snö, slask och mörker är högst påtaglig. I Småland växer skog. Mörk skog. Havet är långt borta och de många sjöarna klarar inte riktigt att kompensera för frånvaron av hav. Jag vill ha tillgång till fria horisonter, inte skog. Skog bryr jag mig inte om. I skog finns det väl björn? De sover kanske nu, men varg? Är det inte fasligt mycket varg i de småländska skogarna? Tyckte till och med att jag hörde en varg yta härom natten…
Nä, jag skojar. Funderar inte särskilt mycket över fasansfullt farliga djur i päls som lurar i mörkret. Det är mest lindgrenska sagor som ploppar upp i minnet och som får mig att tänka på myrlingar, kommandoror och varggropar. Men faktum är ändå att det är mörkare här än vid kusten. Nattsvart på ett sätt som det inte riktigt blir med hav i närheten. Midnattsblått är liksom inte grejen i Småland (med brasklappan att jag vet mycket lite om småländska natthimlar).
Så förlåt, Småland; du är inte riktigt mitt sorts landskap. Du får helt enkelt nöja dig med att du för en tysk eller holländsk turist framstår som något av det vackraste och mest idylliska som finns
Jag håller mig till havet, jag.
Och till vinfälten och små sydfranska byar uppflugna på kullar i landskapet. Dit längtar jag nu. Ohemult mycket, faktiskt. Mest längtar jag efter ljuset och efter att ha dörren öppen mot middagssolen och efter att tända en brasa om kvällen när dörrar och luckor stängts mot den kyligare kvällsluften.
S njuter av decembersol, lilljulafton 2012
I Murvelhuset pågår arbeten. Bertrand rensar i trädgården och där tre cypresser stod fram till förra vintern, har citronträd, mandelträd och ett granatäppelträd planterats.
Det trasiga, färgade glaset ovanför ytterdörren har plockats ned och självlärda glaskonstnären Sue är färdig med sin design för ett nytt halvmånefönster;
Lojs rymdintresse, van Goghs stjärnhimlar och trädsiluetterna i vår trädgård agerar inspirationskällor. Detta lilla projekt känns hur spännande som helst och jag kan knappt bärga mig.
Medan mina tankar svävar iväg till Murviel, landar årets första snö utanför ulebergsfönstret. Trots att jag för länge sedan gjort slut med vintern, erkänner jag motvilligt att Ulebergshamn, där jag mellanlandade i helgen, lyckas vara precis lika vackert täckt av ett vitt puder som det är i augusti. Eller i oktober.
Till helgen är det dophelg och första advent. Jag bestämmer att det är novent, tar fram adventsljusstakar,
förbereder paketkalender till Bror,
och eldar stearinljus medan jag slötittar på sedvanligt kalkonfåniga julfilmer.
Jag tillåter mig sådana excesser när det snöat. Som en besvärjelse. Sedan plockar jag fram Berglins snögubbar,
drar tröjan ordentligt runt axlarna och fortsätter att drömma mig bort till Murviel.
Turister och utbölingar känns ganska ofta igen på dumheter de – vi! – gör. Det himlas med ögon och skakas på huvuden och de mer välvilliga ger goda råd i förhoppning om att bli lyssnade på. Ni vet, turister som ger sig ut på fjället utan att förstå hur nyckfullt vädret kan vara; en tonårsson som vandrar med grönrutiga Vans i tyg i Himalaya när vandringskängorna som lilla mamsen köpt försvunnit med resväskan som hamnat på villovägar. Att invänta den försvunna väskan?
Inte en chans! Hur svårt kan det vara, liksom? Eller den hurtige som ger sig ut på sin dagliga löprunda om eftermiddagen, comme d’habitude, just som hundtimmarna är som allra hetast.
Just den grejen gör man kanske bara en gång, men att som svensk gå in istället för ut när solen skiner; hur mycket motstånd bjuder inte det?
Mig har det tagit många år, för det är väl bara att bada om det blir för varmt? För varje år som gått har dock eftermiddagssiestorna inomhus bakom stängda voleter blivit längre och längre.
Idag fläktade det litegrand om eftermiddagen och var bara 35 grader i skuggan, så då vågade jag mig ut, trots att det ännu inte var kväll. Vi stänger våra fönsterluckor och fönster varje morgon för att stänga nattsvalkan inne. Men det skaver, för jag älskar rum där solen spelar i gamla munblåsta enkelglas och dansar vidare in i rummets alla skrymslen.
Men nu vet vi ju. Byborna behöver inte längre skaka på sina huvuden över svenskarnas öppna fönsterluckor, där hettan får fri lejd in i huset. No more.
Vi är kloka nu.
Acklimatiserade.
Naturaliserat byafranska kanske till och med.
Med caniculer på kö in mot oss blir också socialiserandet och umgänget villkorat. De flesta av byns expatriotiska barnbarn har åkt hem igen och mor-& farföräldrarna får partykänning. Fast inte när som helst på dagen, utan det få allt bli lite svalt först. Därför fick det igår bli en bonnet de nuit/nightcap/sängfösare vid poolen när solen försvunnit bakom grannens tak.
Det blev konstsim under Evas ledning, äntligen.
Det var flera år sedan sist.
Skall det badas och levas uteliv är det alltså förmiddag och kvällar som gäller. På morgonen är poolvattnet svalt och skuggan skön; om kvällen är det istället alldeles ljummet och sammetslent.
Vid falaiserna i Cap d’Agde är klipporna och de små vikarna tomma om morgnarna, så imorse packades thermos ner, croissanter inhandlades och sedan intogs frukost invid vågskvalpet.
Stenarna under vattnet är vassa …
Några vändor ner i det salta senare, rafsade vi ihop våra saker och styrde hemåt. Då ringlade köerna ut mot kusten långa medan vi kände oss både luttrade och världsvana när vi rattade bort från stranden långt innan klockan var 12. Inget bränt skinn, inget soltungt huvud, bara ny havsfräschör och salta läppar. Dagen avslutades sedan på Latino Beach på Serignan Plage. Ett något fånigt namn, kanske, men otroligt mysigt att sitta och titta på badgäster som dröjer sig kvar på stranden medan vi slevade i oss av diverse godsaker.
Ungt, hippt och full fart men det hindrar inte att gamlingar som vi ändå kände oss välkomna.
Nu har L lagt sig, trädgården är höljd i kompakt mörker, Stina skäller på förbipasserande och jag njuter av stillheten. Cikadorna har lagt av för i kväll och det är måndag. Lugnt och stilla i vår lilla by.
Det är söndag morgon. Eller det är faktiskt snart mitt på dagen. Jag dröjer mig kvar, trots att frukosten för länge sedan är avklarad och trots att middagshettan börjar göra sig påmind. Hunden ligger under bordet vid mina fötter men måste med jämna mellanrum rusa fram för att skrämma en och annan närgången fågel eller för att varna att någon går förbi utanför vår grind utan att be om lov. Vi jobbar hårt på att få henne att förstå att vi nog har läget under kontroll men instinkten är stark. Trots att det är söndag är det mycket trafik idag. Mer än vad det brukar vara. Mellan varven tar grannens tupp över, ackompanjerad av trädgårdens alla fåglar, humlor och vindens prassel i lövverket. Det växer så det knakar i trädgården och jag tycker att den är magisk, exotisk, drömsk och trygg.
Det slår mig att murvelhuset snart är vår enda fasta punkt medan vi väntar på att vårt nya radhus i Sverige skall bli klart. Huset på ön är sålt och från och med september är vi bostadslösa i några månader.
Bakom oss ligger minst sagt hektiska veckor med visningsfix, budgivning, försäljning och mitt i alltihop en barnbarnsturné. Nästan direkt efter hemkomst från Murviel förra vändan, for jag till prinsarna och prinsessan Karlsson i Solna; Prinsessan Karlsson fick det nyaste lilla barnbarnet heta, eftersom hon med sitt höga hårfäste är aningens lik Karlsson på taket…
Fast mest är hon förstås alldeles ljuvligt söt, hon också! Inte heter hon Karlsson heller, utan lyssnar till det vackra namnet Elsie!
Tillsammans med lycklige storebror Bror❤️
På solnavistelsen följde några dagar på Tjörn med fortsatt fix, innan det bar av till charmtrollet Maj i Falun.
I Falun är det full fart och jag njöt av varje sekund med henne innan jag for vidare till hennes kusin Iben i Oslo. Det händer inte ofta, men bilen blev kvar på Tjörn och jag tog tåget till både Falun och därifrån till Oslo. Den toktidiga måndagsmorgonen i Falun var svinkall
men väl i Oslo värmde solen och det var förstås alldeles fantastiskt att också få hänga med Iben!
Vi firade nationaldag tillsammans; den första ordentliga sedan pandemin satte stadiga käppar i hjulet för allt sådant festande. Men i år! Jädrar, ett sådant firande!
Perfekt väder, kungafamiljen på plats, bunader omsorgsfullt hängda på var och varannan norrman; allt bidrog till en makalös inramning av norrmännens allra viktigaste högtid.
Flaggor på alla balkonger, i alla rabatter och på varje rockslag!
Barnetoget ringlade sig extra långt genom Oslo denna 17 maj .
Kö ner till tunnelbanan efter paraden
Ibens mamma, bestemor och bestefar var så fina att jag rentav blev stolt bara av att få gå bredvid dem! I den norska kontingenten av familjen råder dock stränga regler när det gäller vad som får delas i bild och även var det delas. Alltså får ni hålla tillgodo med lite flaggbilder och istället tro mig på mitt ord att de var alldeles bortom vackra!
I torsdags blev det sedan ännu en arla fakir, den gången från Oslo och nu är jag alltså i Murviel igen för en kort sejour. Turnerandet är nämligen inte över, för de närmaste helgerna bjuder på både bröllop, namngivningsfest och kusinträff. Naturligtvis inte på samma ställe. Det vore för enkelt.
Men det skall bli skoj alltihop. Vila kan jag göra en annan gång.
Här i Murviel en söndagsmorgon på terrassen, kan jag dessutom för en stund låta axlarna sjunka och bara njuta.
Men badrummen då? Anledningen till att vi tyckte att vi behövde ta en extratur ner hit; klara, eller?
Joråvars. Typ, iallafall.
Gästbadrummet
Jag köpte ett tvättställ på Nacka Byggnadsvård som nu är på plats.
Det har fått ersätta kommoden som tyvärr visade sig fungera dåligt. Att hitta ett snyggt fristående tvättställ till en rimlig peng och utan leveranskrångel på plats kändes till slut oöverstigligt, varför vi gav upp det och valde egenimport istället. Sagda tvättställ behöver dock en liten rörkoppling för att inte stå snett mot den redan installerade vägglampan och spegeln i gästbadrummet och den lilla rörkopplingen går inte att uppbringa bara sådär, naturligtvis. Den måste ju vara i koppar …
En sån; hona 32 mm i koppar, fast rak. Någon som har en sådan som ändå bara ligger och dräller …?
Men när tvättstället väl hamnar i rätt position, kommer det att vara väldigt mycket bättre än det ursprungliga, eftersom det är djupare, har en ordentlig kant mot väggen och på sidorna och därmed blir det mindre skvättande när händer skall vaskas. De där vida, grunda, förvisso snygga att se på, är trots allt ganska opraktiska.
En suiten är nästan klar den också, sånär som på färgen på badkarstassarna, plaströren under badkaret (som skall bytas mot dito i koppar) och duschdörren, som kräver en del åthävor. Det senare spar vi dock till i höst. Det går nämligen alldeles utmärkt att duscha även utan den dörren på plats.
Stilenliga toaborstar, handdukar och papperskorgar har naturligtvis införskaffats, så nu matchar, om inte allt, så det mesta. Resten får växa fram över tid.
Förvaring och krokaråterstårEn tavla skall upp ovanför toan
Väldigt lite av själva arbetet har egentligen krånglat. Det har både flutit på och blivit riktigt bra. Däremot har leveranser försenats och material på smådetaljnivå bjudit på bekymmer som vi inte förutsett. Kunde vi ha gjort det?
Borde vi?
Kanske.
Men säg den som inte stöter på ett och annat problem under något såpass stort som en badrumsrenovering? Vi gjorde två samtidigt. Det kanske var övermåttan optimistiskt. Men nu är det gjort.
Annandag påsk tillbringades i ett stilla hus och i en stilla trädgård. Vi flyttade tillbaka in i vårt sovrum, kläderna kom tillbaka in i klädkammaren och jag tvättade. Två små sockor dök upp i torktumlaren och jag blev stående en stund med dem i handen.
Så gick jag vidare, svepte med blicken över badrummen och såg till sist bortom det som ännu inte är klart. Det är inte någon idé att på riktigt ställa iordning badrummen ännu, så när frukosten var avklarad, gick jag ut i trädgården. Där växer det så det knakar och den är full av liv. Fåglalåten är nästan öronbedövande både morgon och kväll och det blommar ymnigt i terrasseringen.
Där växer rosor, timjan, rosmarin, ett blommande apelsinträd, schistrosor och en buske med vita, väldoftande blommor., som jag inte vet namnet på.
Humlorna älskar dem och det känns förstås bra.
De hamlade akaciorna börjar sticka iväg igen;
Om några månader kommer de att ha vuxit flera meter. Växtkraften är imponerande. Vid infartstrappan bakom den rostiga grinden växer de två små palmerna ordentligt;
Lagerträden som skuggade dem är borta och det har de alldeles tydligt trivts bra med. Allt växande i trädgården verkar trivas ovanligt bra denna vår, inklusive ogräset i gruset. Fast det senare bryr jag mig inte om; jag ser bara allt det vackert frodiga.
Jag hade gärna stannat här mycket längre men vi måste hem och fixa inför försäljningen av vårt tjörnhus. Vemodet över att behöva lämna murveltillvaron parkerar sig medan jag upptäcker att något slags autopilot tar över och får undan tvätt, rensar och förbereder huset för en omgång ensamtid. Ute ösregnar det nu och det spär liksom på vemodet, samtidigt som jag tycker att det är lite mysigt att lyssna på regnet utanför. Men sommarvärmen som skämde bort oss under påskhelgen har ersatts av betydligt beskedligare temperaturer och det är en märklig languedocvår, minst sagt.
Imorgon skall kranar och dusch komma på plats till slut och om allt går som planerat, kommer snickare Loubet hit för att titta på våra gistna fönsterluckor,
En av luckorna hade den dåliga smaken att trilla ut ur väggen för ett tag sedan och det känns ju inte jättesäkert …
och på dörrlösningar för en suite-badrummet och garderoben. För inte trodde ni väl att det skulle stoppa med badrummen? Nu måste vi ju istället ta tag i det som fick sättas på vänt på grund av vattenläckan i höstas. Och så var det det där med den trasiga pooldörrslösningen (var det månne grannens nedrasade tegelpannor som knäckte den?) och den vattenskadade fasaden…
Fast det senare måste faktiskt kunna vänta. Vi skall ta en tur till maireriet för att diskutera med dem hur vi bör tänka när det gäller just fasaden. Vårt hus passeras ju av alla som åker genom byn, så vi måste nog inhämta mairens godkännande innan vi kör igång med det. Dessutom lär ett sådant jobb bli både stökigt, bökigt och skitigt och ärligt talat, så pallar jag inte riktigt det nu. Huset skall nog klara att stå upprätt ändå, sitt fläckiga yttre till trots!
Murvielklotter 