Etiketter
Det förlorade barnet, Elena Ferrante, fix och ihopplock, neapelsviten, säsongsavslut 2017, sommarsäsongen 2017
Idag har jag simmat tills jag fick kramp. Jag hade bestämt mig för åtskilligt fler längder men fick ge upp. Vistelsens sista bad blev därför lite rumphugget och jag kände mig en smula lurad på konfekten. Endast motvilligt avslutade jag därmed dagens pool- och solliv, slog ihop min av vatten och solkräm alltmer solkiga bok med den ominösa titeln Det förlorade barnet,
och stapplade runt med mina krampande lårmuskler för att stänga den delen av trädgården där vi tillbringar mest tid.
Det har varit varmt idag. Mycket varmt. Jag har följt solen, tagit paus från plumset och betat av plock och städ efter var skuggan befunnit sig. Välplanerad har jag varit, välrutinerad som jag är. Två dagar utan gäster har fyllts med jobb, fix och stora mängder njutning. Denna min sista dag har jag inte träffat en själ och jag inser att det är denna sommars enda ensamma dag i Murviel. Jag har njutit av det mer än vad jag vill erkänna för mig själv.
Sommarens favoritdryck – helt utan alkohol; Panaché med massor med is och citron!
Boken som fått följa med fram och tillbaka mellan nattygsbord och solsäng har jag tidigare denna vistelse antingen somnat ifrån eller fått lägga ifrån mig när samtal jag inte vill vara utan pockat på min uppmärksamhet. Nu har jag läst ut den under några intensiva egentimmar. Med solhatt, solglasögon och i skuggan av ett parasoll. Parasollet fick till och med följa med ner i poolen när det enda stället som inte var för varmt var platsen nedsänkt i vatten på pooltrappan.
Den är bra, boken. Ruggigt bra. Jag väntade på den svenska översättningen i månader och har längtat efter just sådana här timmar när jag ostört och likt en eremit har kunnat ge mig hän. Fjärde delen i Neapel-sviten av Elena Ferrante. Läs de fyra böckerna, om du inte redan gjort det! Passar för övrigt särskilt bra att läsa när den franska caniculen – dvs hetta av det mer ordentliga slaget – får svetten att bryta fram i pannan bara av tanken på aktivitet av något som helst slag, såvida sagda aktivitet inte företas nedsänkt i vatten.
Nu stundar istället svenska augustitemperaturer av västkustsk kaliber och på måndag träffas dingleiterna för två intensiva förberedelseveckor innan pionjärerna ramlar in. Jag ser fram emot det men bävar också litet. Det är ingen liten sak att starta en ny skola, även när den är något av en Fågel Fenix med erfarna lärare i teamet. Jag vet att det blir mycket jobb. Men projektet omgärdas av så mycket goodwill och kämpaglöd att det inte går annat än att känna sig inspirerad och full av förväntan. Samtidigt skall mitt andra projekt förhoppningsvis också få fart och det är ingen vild gissning att jag kommer att ha fullt upp.
Jag har valt det själv. De är steg på vägen mot en tillvaro där Murviel skall tillåtas ta ännu mer plats så småningom. En del kan jag göra på distans, för annat behöver jag vara på plats. Däremellan kan jag smita iväg till Murviel för en långhelg och kanske till och med ibland för längre tid än så. Alltså har almanackan åkt fram och höstens murvielvistelser är preliminärplanerade. Annars fixar jag inte att åka härifrån.
Nästa inlägg skriver jag med svensk mark under fötterna, efter dryga 5 veckor med riktig sommar och franskt välmående. Vädret och temperaturerna därhemma kan jag få lite ångest över, även om det faktiskt skall bli skönt att få krypa in under ett nattäcke igen. Jag ser också fram emot snabbare internetuppkoppling. I år har just den murvielska internetuppkopplingen varit bedrövlig och det lutar åt ännu en praktikalitet att ta tag i. Annars kan jag nästan inte blogga på plats. Eller distansjobba. Och det känns en smula trist. Så mycket annat smolk har jag dock inte att rapportera om.
À bientôt!
Tioåriga gästens sista kvällsdopp…
