Murvielklotter

~ …om livet i Murviel lès Béziers

Murvielklotter

Kategoriarkiv: Min franska trädgård

Ett sådant påskfirande …

05 måndag Apr 2021

Posted by murvielklotter in grand-mère, Jycken, Min franska trädgård, Om dagsläget, Valpen Stina

≈ 2 kommentarer

Etiketter

påsk med prinsar, påskfirande

… vi har haft!

Vi har umgåtts intensivt under en slösande sol, även om årets påsk varit mer kylslagen än vad vi hunnit vänja oss vid tidigare år. Och prinsarna har strålat ikapp med solen, så den här mormorn känner sig alldeles lycklig. Att dessutom få se Bertil skratta högt åt Stina som jagar fjolårslöv i vinden och att se hur han blir modigare och modigare när han närmar sig henne är så fint. Vi har fått bli vittnen till hur ett samförstånd mellan barn och valp sakta fått fäste. Det blir bra det här, tänker jag.

Bror har lånat ut alla sina mjukisdjur till Stina och också han har först reserverat men nyfiket närmat sig henne, tills han den tredje kvällen sjöng godnattvisa för henne och alls inte vill sova i sin nya lyxiga storbarnssäng, utan på golvet bredvid Stina. Låt vara med Stina i sin valphage men vi tar det varligt, som sig bör när en trevande ny vänskap skall byggas.

Det är fantastiskt fint att se hur de kramas och börjar leka med varandra. De behöver dock vår omedelbara närvaro hela tiden, när elefantkramarna blir väl så kärleksfulla eller när Stina blir i valpgasen och glömmer all vett och sans. Men barn och vovvar får en alldeles egen förståelse för varandra om de ges chansen!

Fint var det också att få fira påsk på ett nästan normalt vis. Runt påskabordet satt idel antikroppar, och en imponerande mängd medicinsk kompetens i den församlade skaran gjorde firandet tryggt. Vi satt runt ett bord med vanliga avstånd emellan oss och den normaliteten var otroligt välgörande. Måtte det samma snart få gälla en hel värld och i alla sociala sammanhang!

För tretton månader sedan anade ingen av oss vad som väntade. Jag blev återigen påmind om det när jag förra veckan insåg att min kvardröjande täppta näsa och begynnande nya rethosta var allergi och inte rester av covid. Fjolårets allergimediciner letades fram och berättade det för mig. Mediciner har förstås bäst-före-datum, så nu har jag fått nya färska utskrivna. När jag gick in på 1177 för att hitta det nya receptet, föll ögonen på journalanteckningarna från förra året och jag stannade upp. Att datumet för fjolårets receptförskrivning ensamt skulle kunna dra igång en berättelse om hur det en gång var, anade jag förstås inte då. Men nu…

Den 26 februari 2020 satt jag på ett plan på väg till Murviel, fortfarande allergisimmig men åtskilligt bättre tack vare meducinerna. Jag snöt mig, nässprayade och kunde bara väsa när jag pratade. Ingen reagerade synligt på det och med min medpassagerare diskuterades allergier och hur man bäst handskas med dem. Jag fick till och med några matnyttiga tips från det lilla samtalet.

Det hade börjat talas allt mer om det nya viruset i Italien men om det pratade vi inte. Det var ju i Italien, inte i Frankrike. Jag var värre allergisk än vanligt, eftersom jag dessförinnan varit rejält förkyld i över en månad, med hårt prövade luftrör som utgångsläge. Att tänka tanken att det skulle kunna röra sig om ett livsfarligt virus och inte allergi fanns inte på kartan, inte heller att jag skulle behöva ändra mina planer.

Stanna hemma från jobbet? För en täppt näsa och kraxig röst?

Inte en chans!

Skjuta på resan till Murviel och bli helt återställd först?

Bah! Löjligt!

10 mars reste jag tillbaka till Sverige igen genom ett Europa mer förändrat än vad jag i min vildaste fantasi hade kunnat koka ihop. Då hade de täta rapporterna om sjuka hemvändande alpresenärer nått oss och det knöt sig i magen på mig vid tanken på hur jag hade snörvlat mig söderut.

På loppis i St Genies innan hemfärd tidigt i mars 2020, började det kännas en smula nervöst...

När det gäller bestående förändringar i livsföringen, är det detta som är den tydligaste för mig; aldrig mer kommer jag att utsätta medresenärer eller arbetskamrater för risken att smittas av mig. Ingen förkylning kommer någonsin att äschas bort eller bagatelliseras igen. Inte så att jag gått och blivit hypokondrisk, bara till slut medveten om hur också en snorbuse på tvären i min snok skulle kunna innebära en potentiell fara för andra.

Nåväl. Nog om covid för den här gången. Trädgårdsguru Benjamin skickade bilder från murvelträdgården i lördags. Nu är den ansad, rensad och redo för njutning. Det upprullade pooltäcket skvallrar om work in progress där också och jag blir fånigt glad av att se alltihop.

Annat som ger glädje av mer nostalgiskt och längtande slag är alla facebookminnen från påskfirande i Murviel, som ploppar upp varje dag. Vänner och familj är samlade, solen skiner och vi premiärbadar. Lika självklart och för alltid som det känts genom åren med murvelhuset, lika overkligt känns nu en återgång till ett sådant läge igen.

Men läkarna runt årets påskbord har varit det bästa tänkbara sällskapet för en misströstande murvlare; vi kan faktiskt inte fortsätta leva våra liv så här i all oändlighet. Vi måste börja återgå i takt med att alltfler blir vaccinerade och/eller har tråcklat sig igenom några veckor i sällskap med det fruktade viruset.

Det är ingen utopi.

Det är en nödvändighet.

Igår morse snöade det.

Det är ju i sig egentligen ren och skär kränkning men jag var omgiven av prinsar och ville ändå inte vara någon annanstans.

Dela det här:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla

Gilla Laddar...

Jag har inte så mycket att berätta om

16 fredag Okt 2020

Posted by murvielklotter in huset på ön, Jycken, Min franska trädgård, Murvelhuset, Om dagsläget

≈ 3 kommentarer

Etiketter

coronablues, murvellängtan, valptankar

… förutom att jag är orimligt sliten; mentalt mer än fysiskt, även om det manifesterar sig i både ond nacke och dito knopp. Inatt sov jag i tolv timmar och enligt uppgift både snarkade och mumlade jag så mycket att L fick uppsöka gästrummet. Jag har ingen aning. Märkte ingenting. Var helt utslagen.
Men jag är otroligt tacksam över min förmåga att sova igen och komma tillbaka, även om det naturligtvis inte är alldeles nyttigt att behöva göra just det annat än i undantagsfall.
Så varför då detta?
Det stavas ett litet virus med kronegenskaper. Inte så att jag själv drabbats (ännu, kanske skall tilläggas för att inte jinxa virusfriheten), utan för att det för med sig ganska mycket omak. Frånvaron ökar på min lilla naturbruksskola, eftersom minsta symtom kräver att den drabbade måste hålla sig hemma. De som är på plats får då fara omkring som yra höns och försöka täcka upp. Jag och min kollega ägnar lejonparten av vår tid åt att leta vikarier, planera om, lappa, laga och försöka bevaka att ingen åtminstone jobbar sig sjuk. Det är mentalt stressande på en nivå jag inte tidigare upplevt och sällan har jag längtat mer efter höstlov än i år. Inte i första hand för min egen arbetsbördas skull, utan för att få luft i systemen och tid att planera om. Akututryckningar behöver få vara sällsynta och därför är tiden inne för planerade fjärrlektioner och skärpning av coronarutiner, så att vi inte vistas för många i lokalerna samtidigt.

Hästlektion på Dinglegymnasiet

Alla är så fantastiskt engagerade och envisa och jag beundrar hela personalstyrkan för deras uthållighet men det finns rimligen en gräns även för deras kapacitet och det oroar mig. Därav mitt allt större behov av lång nattsömn.
Jag funderar över om jag också är nedstämd men kommer fram till att jag faktiskt ändå inte är det. Bara ofantligt otålig över sakernas tillstånd och att inte självklart kunna kvista iväg till Murviel som jag gjort varje höst annars.

Efter badet i oktober 2019

2020 är ett sorgligt förlorat murvelår.
Det vill sig inte. Jag kan inte med gott samvete åka dit, även om det formellt sett inte är förbjudet, när nu den andra vågen verkar vara ett faktum och ingen ljusning ännu är i sikte.
Snälla Outi körde förbi huset härom dagen och knäppte en bild på vår bignone bakom den rostiga grinden:

Fint är det att få sådana hälsningar och tryggt att veta att huset hålls under uppsikt av flera; se där en fördel med trafiken på gatan utanför!

Gashällen i uteköket har hämtats av våra vänner i Sète och de kunde rapportera att allt såg lugnt ut. Kanske att vi till och med kan få hjälp med iordningställandet av ny bänk där hällen en gång satt av vännernas nyfunne vän, som följde med och hjälpte till?

Den här skall få ersätta den gamla av svetsloppor förstörda porslinshon och kompletteras med den gamla granitbänken från köket i huset.

Så där är det hela tiden; bekantskapskretsen utökas hela tiden och på alla möjliga sätt. Hjälpen är heller aldrig särskilt långt borta och det är förstås alldeles ovärderligt, speciellt i tider som dessa.
Vad funderar jag mer över när jag inte har något särskilt att berätta?
Apelsinerna!
De som såg så lovande och många ut i somras;

Ännu gröna blivande godsaker på tillväxt i juli 2020

Eller staketet mot grannen uppe vid poolen; det som har kryphål där Wilda, salig i åminnelse, vid flera tillfällen försökte smita ut.

Wilda❤️💔

Vi går ju här i ett slags väntans tider och hoppas på att en snygg värmlänning med päls

skall falla pladask för en skönhet från Göteborg

och att det skall resultera i en kull gulliga valpar, varav vi skall få ta hand om en och bli med hund igen! Det lär ska vara nära förestående och vi hoppas så alldeles väldigt på det. Vår murvelträdgård är redan tämligen såväl barn- som valpsäkrad, men förbättringsområden finns såklart alltid. Kanske är det ändå dags för en mur mot grannens trädgård där också?

En i brösthöjd och möjligen inte hela vägen, för undvikande av klaustrofobiskt resultat?

Vi får se.
Vi skulle ju ta det lugnt med projekt, och lilla vovven, oavsett när den blir verklighet, måste ju passas hela tiden iallafall, mur eller ingen mur.
I alla händelser skall färja bokas för murvelfärd i december. Då skall jag skrota runt i vår trädgård

och småfixa inför nästa säsong, som förhoppningsvis ser helt annorlunda ut än årets och som fyller murveltillvaron med alla mina viktigaste.
God willing and Corona permitting.

Dela det här:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla

Gilla Laddar...

Retrospektiv oktober

01 torsdag Okt 2020

Posted by murvielklotter in Min franska trädgård, Om dagsläget, Reminiscenser, Renoveringar

≈ 2 kommentarer

Etiketter

Farrow & Ball, Le Studio des Artisans

Nej, jag är ju inte i Murviel, som sagt. Har jag alltid varit en sväng i Murviel i oktober? Nä, jag har ju inte det men nästan. Första hösten som murvelhusägare planerades en tripp ner tillsammans med min mamma och min syster men en dålig höft, som hade kunnat innebära slutet för min mamma, satte P för det. Men jag, min syster, hennes svägerska Ulla, Johanna och jag kom iväg.

Oktober bröstade sig och vi fick fina dagar tillsammans. Jag skulle gärna göra om det, förstås kompletterat med ytterligare favoritkvinns som jag har den stora ynnesten att ha i mitt liv.
Mamma opererades i december, några veckor efter vår murvelresa. Rutinoperationen höll på att alldeles gå åt fanders, men hon repade sig. Det är nog något av den största ynnesten av alla; att hon fortfarande hänger med, klar i knoppen och rädd om livet, 91 år gammal. Att hon skulle orka med en frankriketur nu är dock inte troligt men det är inte så viktigt. Hon hänger i och det räcker bra.

Hösten 2013 fick jag till en längre murvielvistelse. Jag befann mig mellan jobb och passade på. Ett par givande dagar hos Annika och Erik i Magalas, med Millis Ivarsson som kursledare, lärde mig en massa matnyttigt om äggoljetempera.

Hanging on every word

Jag trodde då att det skulle bli tempera överallt men till slut har jag nöjt mig med att använda den uteslutande på möbler. Det är en fantastisk färg att arbeta med. Den doftar fantastiskt och det blir så snyggt. Men den är tidskrävande, skall ges möjlighet att oxidera och stämmer därför dåligt med de hittills högst tidsbegränsade vistelser som varit möjliga i Murviel så här långt.

2013 är mitt Annus horribilis. Året började med ständig oro för min konvalecerande mamma och avslutades i totalt känslokaos med skitjobbiga besked om att inte ens en allra mest älskad tjugoårings framtid var självklar och spikrak. Det har varit krokigt men det har gått bra. Ingenting är någonsin givet och självklart, jag vet det. Ingen av oss behövde bli påmind om det. 2020 är ett tufft år men det kan ändå inte mäta sig. Att 2013 ligger långt bakom mig känns väldigt bra, trots lyckligt ovetande ljusglimtar som den hos Annika och Erik.

2014 blev desto bättre. Då föddes Bertil, mitt första, ljuvliga barnbarn och oktobervistelsen det året präglades av kompis Åsas husletande.

Hon hittade sitt hus i lilla byn St Genies de Fontedit – nycklarna till just det huset låg där på cafébordet i mäklarens gigantiska nyckelhög. Åsa och jag åkte på shoppingtur till Pezenas, där jag köpte en liten opraktisk bebisskjorta till det nya lilla barnbarnet.

Jag tror att den aldrig drogs över huvudet på den lilla älsklingen. Fast det gör då rakt ingenting!

I oktober 2015 fick murvelhuset klara sig utan mig. Jag jobbade som hyrrektor i Dingle och kunde inte ta ledigt. Vi hade dessutom alldeles nyss flyttat till huset på ön och all ledig tid ägnades åt att röja och rensa inför alla de renoveringar som skulle följa.

Huset på ön var då fortfarande ett typiskt semesterhus. Typiskt på så sätt att där blev saker kvar efter avslutad semestersäsong, sparat men bortglömt, små guldkorn blandat med allsköns bråte. Bland gamla yatzy-blad, kortlekar och barnteckningar hittade jag ett vykort som jag skickat till L när vår relation var ganska ny. Barnen, jag och Åsa hyrde ett hus i Cessenon och vi fick ett par semesterveckor där som jag sent skall glömma. Året var 2000 och det var min och barnens första ordentliga semesterresa tillsammans efter skilsmässan från deras pappa.

Hittade vykortet som skickades till L
Hittade vykortet som skickades till L
... när källarförrådet rensades på Tjörn
… när källarförrådet rensades på Tjörn

Semestern blev magisk. Huset var gammalt, knasigt och charmigt, byn helt otroligt fin och Åsa och jag fantiserade om hur det skulle vara att skaffa ett eget hus just där.

En ouppnåelig dröm då. Fantastisk verklighet 12 respektive 14 år senare.

Tänk om vi hade vetat!

Hösten 2016 njöt jag av solen genom badrumsfönstret. Kom på att jag inte tagit kort på just badrummet och fotade det ur alla möjliga vinklar. Badrummet har fortfarande ingen dörr – inte alldeles ovanligt i franska en suites, har jag förstått – men visst är det stort och härligt, även om badrummen i huset på ön är stråna vassare. Jag längtar dit iallafall. Allt måste inte vara perfekt.

img_5937
img_5941

2017 tillbringades första kvällen på plats tillsammans med bygrannar på Le Café Nouvel. Vi hade koftor på men att avnjuta middagen al fresco gick alldeles utmärkt. Jag skulle gärna ha traskat dit upp ikväll. Istället blir det Lojs tacos inomhus medan mörkret sänker sig över vår västkusttillvaro.

2018 låg markstenen på plats bakom den rostiga grinden. Ett av flera gamla ”eyesores” var åtgärdat och jag gick nöjd omkring och beundrade ordningen och prydligheten. Nu är trädgården fin hela vägen från grind till pool. Åtminstone när den nyss fått ansning och en smula TLC. Den rosa bignonen som klättrar upp mot entrédörren stormtrivs så till den milda grad där den står, att den på bara några veckor förvandlar huset till ett övervuxet törnrosaslott. När den får chansen, vill säga. Kanske blir vi tvungna att ta ner den helt och hållet, hur underskönt vackert den än blommar.

Hösten 2019 åkte jag ner och irriterade mig över att köksrenoveringen stannat av. Tiden var knapp men jag lyckades få både kylskåp på plats och spis beställd innan jag blev tvungen att vända norrut igen. Jag åt munvattnande frukostar solokvist på terrassen, badade i den ännu uppvärmda poolen och fantiserade om hur fint det färdiga köket förhoppningsvis skulle bli.

138DA2C9-99B9-4E6B-BD18-37F15053720F
E5B25548-0F28-4B68-AD56-8A82E5390781
4866C705-F106-4C42-8DD9-AA7BD9A17792
EE10D90D-528B-4E92-BB38-CF7977E69BB6
AC1A617C-D9CD-40AB-9E50-7358EC3475D9

Två resor till skulle det bli innan corona satte stopp för sedvanliga täta murvielturer. Jag gav upp tanken på att sköta måleriarbetena själv och kontaktade Le Studio des Artisans i St Chinian för hjälp med att få allting klart. Som vanligt när proffs anlitas, såg de saker som jag valt att försöka ignorera. Flera turer och diskussioner senare, blev takbjälkarna strippade, tak och väggar i hela rummet målade och köksluckorna omsorgsfullt målade med färg från Farrow&Ball. Inte med linoljefärg eller med äggoljetempera och inte heller med traditionell kalkfärg. Jag trodde att jag var mer principfast än så, men behovet av att få rummet och köket klart övertrumfade till slut min önskan om att bara använda traditionella, naturliga material. Varför, resonerade jag till slut med mig själv, när det nya köket är från Ikea och huset av de tidigare ägarna redan utsatts för en ganska så brutal renovering?

Köket när huset blev vårt i mars 2012,
Köket när huset blev vårt i mars 2012,
....och det stora rummet med gult betonggolv.
….och det stora rummet med gult betonggolv.

Jag är glad att jag släppte de principerna. Principerna får istället flytta en våning upp och väggarna där (trots den hemska plastfärg som tidigare smetats på där) skall få vacker kalkfärg.

Ett rum i taget.

Med mig vid färgpyttsarna och när tid finns.

Fast först av allt skall badrummet förses med en dörr, så att sovrumsinnevånarna kan göra nummer två utan att störa sin sängkamrat!

Ingenting annat brådskar nu. Alla de planerade större arbetena är avklarade. Förutsatt att ingenting oförutsett händer, skall det den närmaste tiden puttras på med lite-i-taget-sysslor. Fasaden skulle visserligen må bra av lite fix men bara av kosmetiska skäl, så det får vänta. Tanken på det tillåts inte slå rot. Ännu så länge…

Dela det här:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla

Gilla Laddar...
← Äldre inlägg

Translations

These are automated translations which are very far from perfect but they may give you a general idea. I take no responsibility for any of the inevitable errors!

  • English
  • Français
  • Español
  • Deutsch
  • Português
  • Other languages

Murvielväder

Murviel-lès-Béziers
Detaljerad prognos

Senaste inläggen

  • Det där med att blogga
  • Otålig …
  • En gång skolflicka …
  • Ett sådant påskfirande …
  • Covid, covid, covid

Besöksstatistik

  • 270 695 träffar

Tidigare inlägg

Kategorier

Murviel

advent Air France Av jord Bertil Betraktelser från hemmahorisont bignone Béziers canicule carrelage Chez Amis B&B D'Oc d'or distansjobb Domaine de Pouzac Domaine de Ravanès Förberedelser garde manger hantverkare Heidelberg Hunden i Frankrike hus i Languedoc IKEA Jul köksrenovering La Maison Hansby Le Café Nouvel Le Studio des Artisans Maison de deux murvellängtan Murviel murviellängtan Murviel lès Béziers Norwegian orage poolliv Resor roadtrip Roquebrun Ryan Air Tjörn äggoljetempera

Övrigt

  • Get Support

Bloggar jag följer

  • Annika Estassy Lovén
  • Att leva i Languedoc
  • Äventyra med oss
  • Brev från Servian
  • Chèvre & Cinsault
  • Doris två hem
  • Franska fikon
  • Freedomtravel
  • Hus i Frankrike
  • Kors och tvärs
  • Miras Mirakel
  • Petite suedoise
  • Taste of France
  • The Good Life France
  • Vårt franska hus
  • Vårt franska kök
  • Voltaires Frankrike

Bra boenden

  • Chez Amis B&B i Saint Nazaire de Ladarez
  • D'Oc d'Or Chambres & tables d'hôtes
  • La Belle Vue
  • Maison Vieussan
  • Vårt franska hus

Husmäklare

  • Franska hus
  • Hus i Languedoc
  • Sydfranska fastigheter

Inspirationssidor

  • Trendenser
  • Under the Almond Tree

Gör sällskap med 53 andra följare

april 2021
M T O T F L S
 1234
567891011
12131415161718
19202122232425
2627282930  
« Mar    

Arkiv

  • april 2021
  • mars 2021
  • februari 2021
  • januari 2021
  • december 2020
  • november 2020
  • oktober 2020
  • september 2020
  • augusti 2020
  • juli 2020
  • juni 2020
  • maj 2020
  • april 2020
  • mars 2020
  • februari 2020
  • januari 2020
  • december 2019
  • november 2019
  • oktober 2019
  • september 2019
  • augusti 2019
  • juli 2019
  • juni 2019
  • maj 2019
  • april 2019
  • mars 2019
  • februari 2019
  • januari 2019
  • december 2018
  • november 2018
  • oktober 2018
  • september 2018
  • augusti 2018
  • juli 2018
  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • augusti 2012
  • juli 2012
  • juni 2012
  • maj 2012
  • april 2012
  • mars 2012
  • februari 2012
  • januari 2012

Senaste kommentarer

  • murvielklotter om Det där med att blogga
  • mycketyck om Det där med att blogga
  • Kerstin om Det där med att blogga
  • RSS - Inlägg
  • RSS - Kommentarer

Blogg på WordPress.com.

Avbryt

 
Laddar kommentarer...
Kommentar
    ×
    loading Avbryt
    Inlägget skickades inte – kontrollera dina e-postadresser!
    E-postkontroll misslyckades, försök igen
    Tyvärr, din blogg kan inte dela inlägg via e-post.
    <span>%d</span> bloggare gillar detta: