Kategoriarkiv: Min franska trädgård

Lagom skugga och lagom sol

26 tisdag Maj 2020

Posted by in huset på ön, Min franska trädgård, Murvelhuset, Om dagsläget

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , ,

Till slut har vi fått upp torgmarkisen som inhandlades för flera år sedan och som bara blivit liggande. Den köptes för att vara en tillfällig lösning efter att den tjusigare paviljongen som kom först, inte ens överlevt en västkustvinter utan att duka under för oförlåtande salta höststormar med oundviklig rost som följd.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Markisen tog lång tid på sig att komma och när den väl kom, saknades flera delar. Ingen på VidaX, där den beställts, visste var de andra delarna var och när de väl lokaliserats, var den sommaren nästan slut.
Det årets franska veckor hann komma emellan.
Den arma markisen slängdes därför in i ett mörkt hörn av garaget och glömdes bort.
Men nu är den alltså på plats till slut. Ingen skönhet med sitt gulbeige nylontyg,

Men jag tänker att när vi fått pimpa den färdigt, skall det nog kunna bli bra iallafall.
Middagsplatsen har fått en bättre placering i full kvällssol och i åtminstone lite lä för kvällsbrisen från havet. På bordet ligger den outslitliga franska duken inhandlad i Béziers för tjugo år sedan och som ända sedan dess fått kråma sig i full sommarsol utan att blekas nämnvärt.

Igår åt vi middag ute för första gången. Det har nog visserligen varit varmt nog vid ett par tillfällen tidigare men det har varit för många works in progress på den sidan av huset under våren för att vara tillräckligt inbjudande. Men nu så! Lite lycklig blir jag allt över att kunna sitta utomhus utan att hacka tänder och frysa om nacken!

Innan kvällssolen försvinner bakom grannens kulle…

Jag tänker på hur vi här hemma följer solen för värmens skull medan sittplatserna i Murviel är arrangerade för att erbjuda mesta möjliga skugga.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Där behöver vi ersätta den gamla torgmarkisen vid poolen med någonting annat, eftersom tyget i den till slut blivit alldeles skört av den starka solen. En rejäl skur på den markisduken i uppfällt läge och den skulle alldeles säkert rämna. Inte så skoj att befinna sig under den då…


Snart startar förhoppningsvis poolrenoveringen i vår frånvaro och vi har dessutom fått tag på en målare som kan hjälpa oss med köket. Jag hade sett fram emot att göra det själv men därav blev av förklarliga skäl intet. Om vi överhuvudtaget kommer dit i sommar, kommer vi dessutom att ha annat att pyssla med och nu måste till slut köket bli helt klart. Dessutom vill vi få det målat innan köksfläkten kommer upp – och den vill vi nog gärna ha på plats nästa gång vi kommer ner.

Fläkten som skulle satts upp i april, är åtminstone levererad…

Det känns inte längre fullt lika omöjligt att tänka att vi kan få återvända till Murviel inom någorlunda överskådlig framtid. Det är en fin känsla. Jag tänker hålla kvar den och hoppas. Det blir lättare då.

Att sedan få börja dagen med frukost ute, som jag lyckades snika till mig tidigt imorse, får vara värt den kvart jag sedan kom försent till jobbet.

En prickig historia om längtan

10 söndag Maj 2020

Posted by in Familjen, Grand-mère, Min franska trädgård, Om dagsläget, Reminiscenser

≈ 2 kommentarer

Etiketter

,

Den hänger där på sin krok i badrummet. Det har den gjort i drygt två månader. Den gör det liksom lite surt, otåligt och trotsigt. De små reseförpackningarna i den har fått ett fint damm på korkarna och locken. Den är röd med glättiga prickar på och jag tycker att den är fin. Den köptes för ganska längesedan i en affär i Sickla Köpkvarter inför den där höstresan till Languedoc där vi skulle falla pladask för murvelhuset. Då bodde vi på slottet i Murviel, ledsna över svärfars nyligen hastiga bortgång och ändå alldeles förundrade över allt vackert runtomkring oss.

Den där röda, glättigt prickiga saken ser fortfarande fräsch ut under dammtäcket och det är inte dåligt av en nästan decenniegammal necessär.

De brukar annars changera ganska snabbt och bli sunkiga av spilld bodylotion, rester av duschcremer och bara hastigt avsköljda tandborstar. Men inte denna. Den bär sin ålder med värdighet. Det är solnanecessären; den som får följa med när det bär av till prinsarna. Den blir sällan hängande längre än två-tre veckor i taget och jag gissar att det är därför den börjar se sur och hängig ut. Att necessären börjar se blek ut får nog ändå skyllas dammet men ser inte prickarna mindre kaxiga ut nu? Som att de gett upp hoppet?

Jag stryker försiktigt över locket, torkar omsorgsfullt av dammet från förpackningarna och talar tröstande till den medan jag torkar av utsidan med en fuktig trasa. Så drar jag igen blixtlåset och ställer upp den på hyllan men där ser den definitivt inte glad ut. Ser inte den prickiga rent av förebrående ut?

Lilla Broris har kärat ner sig i en padda och skiner som solen när han får sin paddstund efter middagen. Bertil ringer till sin mormor istället. Många kvällar får jag hänga med på digital nattning och blir klappad på och kramad. Eller telefonen, som blivit mitt alter ego numera, får ömhetsbetygelserna i mitt ställe.

Ett substitut jag måste nöja mig med men det är förstås alldeles förfärligt att inte kunna vara där. Att inte kunna säga att jag kommer imorgon eller till helgen eller åtminstone nästa vecka. Men att Bertil så tydligt och så innerligt ger uttryck för sin längtan är så fint och samtidigt så hjärtskärande att jag måste få berätta om det. Vår relation är så trygg att den ändå klarar avståndet, trots att vi längtar. Det är till och med vemodigt vackert mitt i alltihop och ett bevis på så många förmågor hos det älskade lilla barnbarnet att jag också finner tröst i det.

Men coronaeländet skapar ett hål i det regelbundna umgänget. Bror pratar i meningar på ett sätt han inte gjorde för två och en halv månad sedan och jag missar den fasen i hans utveckling.

Det här är vad den sociala distanseringen gör med oss.

Vi missar milstolpar, närhet, spontanitet.

Jag gråter över de mest banala saker och orkar inte tänka tanken att det kan dröja längre än vad jag kunnat föreställa mig innan vi kan ses igen.

Och Covid kommer närmre. Jag känner någon som har det, någon som har haft det och jag känner nu ganska många som känner någon som…

Det är avskyvärt.

Jag avstår kramarna, snabelgoset, tidiga frukostar på tu man hand med Bertil på Paradgatan, intressanta diskussioner och bokläsning med Bror. Jag måste fortsätta göra vad jag kan ett tag till.

Uppoffringen känns stundtals grotesk.

Lite försiktigt börjar jag ändå hoppas på att få lämna ön, att det värsta snart skall vara över. Att jag skall få kvista ner till Göteborg och krama, krama på S och E; att E och L skall släppas över gränsen från Norge och få landa i vår soffa.

Imorgon släpps fransmännen ut. Jag hoppas att det inte blir ett bakslag och att vi snart skall vara välkomna tillbaka. Dessutom har, om jag förstått det rätt, den franska undantagstillståndslagen justerats i tid från att gälla till 24 juli till att istället gälla till 10 juli. Jag dristar mig till att bli försiktigt optimistisk över det medan jag gång på gång fastnar framför bilderna Hansbys skickade från vår trädgård häromdagen;

Kommer jag att få njuta av den i sommar? Eller måste jag vänta till i höst? Eller måste jag vänja mig vid tanken på att denna sociala anemi kommer att pågå betydligt längre än så?

Nä, det skall jag sluta fundera över. Det blir för trist.

Men vad kommer vi att berätta för de ännu inte födda och för dem som ännu är för små för att förstå, när den här perioden blivit en del av vårt förflutna? Kommer vi att vilja minnas hur det började, hur smittan spreds, hur vi till slut lyckades få stopp på den? Kommer vi att orka berätta om covidiotiska presidenter, om statsmän och -kvinnor och om forskarna som förhoppningsvis fick fram vaccinet ? Eller kommer vi bara att vilja gå vidare och inte behöva tänka på det mer? På samma sätt, kanske, som min norska mamma aldrig ville tala om världskriget som präglade hennes tidiga tonår?

Mammas barndomshem i Tinn, Telemark

Ättlingarna kommer kanske istället att få hitta andra källor än våra berättelser och i dem  läsa om flockimmunitet, planande kurvor och brist på skyddsutrustning. Men kanske kommer de också att kunna läsa vardagliga betraktelser som mina tack vare alla de amatörskribenter som på olika sätt har en röst på ett helt annat sätt nu än tidigare i historien. De samlas ju faktiskt också på olika sätt in i detta nu av historiker och arkiv för att säkerställa att också vardagsskildringarna tas om hand.

För vem är mina tankar om corona intressanta, funderar jag, samtidigt som jag klottrar ner dem? Varför ägnar jag det tid och kraft och varför offrar jag nattsömn på funderingarna? Räcker det att för egen del få det på pränt, att få skriva mig ur våndan?

Jag tänker att jag skall visa raderna för prinsarna när de blivit lite större och förklara varför jag plötsligt försvann från deras vardag i flera månader fastän jag inte ville. Jag tänker att raderna skall hjälpa mig att förklara hur högt älskade de var. Hur högt älskade de är och hur viktiga. Så viktiga att jag till och med stod ut med att vara ifrån dem så galet länge.

När det är det här jag vill mest av allt:

Detta bildspel kräver JavaScript.

En borgmästare tackar för sig

08 söndag Mar 2020

Posted by in Byliv, Inredning, Min franska trädgård, Murvelhuset, Renoveringar, Utflykter

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Igår morse knackade Bertrand och Benjamin på dörren

Jag hade precis hoppat i mina merylbrallor för att efter en frukost i solen på terrassen (det var inte jättevarmt men skönt ändå) sätta igång med att målartvätta väggarna i köket. Ögonen rann och näsan var tjock och jag pep att det nog måste vara en hel del pollen i luften.

Joråvars, menade Bertrand och berättade att de vackra blommorna på lagerträden är tämligen pollenpotenta, liksom cypresserna uppe vid poolen.

Mina stackars plågade luftrör får alltså brottas också med pollen men jag letade raskt fram en karta Clarityn från husapoteket och kunde därmed fortsätta med dagens värv.

De båda trädgårdsexperterna berättade sedan om det enorma buskaget mot grannladans vägg, som de hade fått kämpa med ett bra tag. Inga råttor hade synts till, däremot råttornas hem… Det känns därför fantastiskt skönt att de där gnagarna inte längre har någon vegetation att gömma sig i nu när säsongen står för dörren. Samtidigt kan jag inte låta bli att rysa lite av obehag vid tanken på kvällsprasslet jag hört just där de senaste somrarna när jag dröjt mig kvar ensam ute i den varma sammetskvällen sedan L gått och lagt sig.

Jag tycker inte om gnagare. Iallafall inte i min trädgård och inte i mitt hus!

Så pratade vi klimat och om den gångna, ovanligt milda, vintern. Mycket av det som blommar nu borde inte göra det, berättade Bertrand. Vintern kom aldrig till Occitanie heller och så ägnade vi oss åt en stunds gemensam huvudskakning över sakernas tillstånd.

Så försvann de båda herrarna iväg och jag traskade upp i terrasseringarna för att hämta dagens apelsin. De har tjockt, fint skal, är saftiga och smakar gott, om än inte så väldigt sött.

Helt mogna är de dock och jag tycker att det är helt fantastiskt att kunna plocka dem direkt från trädet, skala dem och mumsa i mig. Jag tror att jag nog aldrig kommer att sluta betrakta det som något alldeles väldigt exotiskt.

Dagens apelsin avnjöts i solen uppe vid den vinterstängda poolen. Vinden, som under lördagsmorgonen hållit sig lugn hängde med upp men det var skönt ändå. Fint är också att släntra runt och upptäcka sådant som länge gömt sig under den myckna vegetationen;

och att fundera kring det fix som kommer att krävas innan hus och trädgård får anses redo för en ny säsong. I påsk åker vi förhoppningsvis ner tillsammans igen, L och jag. Om inte Corona fortsätter härja så att vi får hålla oss på backen.

Vi får se vad vi hinner åstadkomma då.

Imorse blev det en tidig revelj och färd till grannbyn med det gröna kyrktornet. Där var det loppis och minsann fick jag inte med mig ett par gamla glasburkar därifrån.

En alldeles fantastisk söndagsmorgon har blivit till en solig och varm dag och jag har hunnit med både lunch och ännu en strykning grundfärg på kortväggen i köket.

Det är alldeles fantastiskt vad till och med lite grundfärg kan göra med en misshandlad liten väggstump!
Läst borgmästare Norberts hyllningsskrift till sig själv har jag också hunnit med.

Han har åstadkommit mycket, tycker han, och det kanske han har. Alldeles strax är det borgmästarval i Frankrike men då finns Norbert inte längre med, efter flera decennier som kung över Murviel. Han har velat pensionera sig länge men det har varit svårt att hitta någon lämplig som velat ställa upp som kandidat. Så vem är vår nye borgmästare? Ingen aning, men det blir nog bra. Vi skall/kan(?) inte rösta. För att kunna göra det måste man ha registrerat sig och det har vi inte ens försökt oss på, eftersom vi inte är skrivna här. Vi har tagit för givet att det då inte går att rösta i borgmästarvalet. Men som med så mycket annat härnere, är också detta föremål för livliga nätdiskussioner. Alla som ger sig in i den diskussionen är lika tvärsäkra på sin sak och det är svårt att till slut veta vem man skall lita på. Det verkar dessutom variera från den ena byn till den andra, oavsett vad lagen må föreskriva. Vi gör därför vad vi finner rimligt och överlåter med varm hand åt de garanterat röstberättigade bofasta att välja sin maire. Har vi tur, tycker han (jo, det lär bli en han) att det är dags att göra någonting åt trafiken genom byn och att de små torgen lämpar sig bättre för människor än för bilar.