Jag bor på en ö, som sagt. I ett litet kustsamhälle med måseskrik och med rejält tryck i vindbyarna för det mesta. Här är vackrare än vackrast, nästan oavsett väder och årstid. Utanför vårt vardagsrumsfönster, i det lilla gattet mellan grannhusen, finns oändligheten och havet med sin obrutna horisont bortom kobbarna. Det är ett lugn och en harmoni, med dramatik bedrägligt lurande i bakgrunden. Aldrig tråkigt, aldrig enahanda.
Gardinfladder i kvällsbrisen, äntligen!
På vägen ner mot vårt lilla samhälle, som om sommaren har en hamn full av fritidsbåtar och kajer fulla av glassmaskande sommargäster, skuttar alldeles nya små lamm. Det går kalvar i hagarna tillsammans med sina stolta komammor längre in på ön och det är till slut riktigt ordentlig vår.
Och det är helg, solen skiner och det är tillräckligt många varma grader för att rensning av eftersatt utemiljö skall kännas lockande. I år är det dessutom första våren sedan vi flyttade hit hösten 2015, som det inte pågår renoveringsarbeten på huset. Renoveringsarbeten som inneburit containrar med bråte på vår lilla tomtplätt och resterande ytor meningslösa att göra någonting åt innan arbetena var klara.
Så jag gör mig redo efter en lång, härlig frukost. Inga snickarbyxor men väl ett par rejäla vanliga blå drar jag på mig och dyker ner i källaren för att leta reda på sekatören. Som naturligtvis inte står att finna någonstans. Inte trädgårdshandskarna heller. Inga problem, tänker jag och drar iväg till den lokala trädgårdshandlaren.
Som har stängt.
Alltså drar jag vidare till Korggubben, som säljer precis allt en kan behöva av fritidspryttlar. Fast inte efter två en lördag i april när precis varenda tjörnkatt är ute i sina minimala kustträdgårdar och räfsar och kanske kommer på att de behöver jord, en sekatör eller bara ett par trädgårdshandskar.
Nämnde jag fåren, lammen, kalvarna och komammorna alldeles nyss? Jag bor alltså inte i storstan längre, vilket jag med jämna mellanrum glömmer bort. Här tar även handlarna helg, följaktligen. Outsägligt irriterande när ägor skall fixas och vårbruk startas.
Det är då jag saknar Stockholm, Plantagen, Bauhaus, Kungens kurva och alla andra ordentligt öppna köptempel! Dock bara för ett kort ögonblick, för i det lilla samhället där vi bor finns ICA-handlaren med sitt tempel och där är det öppet till 22!
Hovleverantören!
Triumfatoriskt rullar jag min varukorg ut från det nyligen utbyggda och renoverade palatset med inte bara sekatör och handskar, utan också med en ordentlig räfsa, en planteringsspade, en rejäl säck för trädgårdsavfall och lunchlådor med vegankrubb för den kommande arbetsveckan. Så vem behöver egentligen Kungens kurva med ett sådant palä alldeles runt knuten?
Väl hemma vidtar rensning av den mer än lovligt snåriga kaprifolen, som under det senaste decenniet tillåtits slingra sig runt precis allt annat. Den är en fascinerande livskraftig och seg liten rackare! Grenarna letar sig ner i jorden och skickar ut nya rotskott tills det är alldeles omöjligt att utröna var grenverket börjar och slutar. Men nu är den nerklippt och väggen under det nya balkongdäcket är befriat från den växtlighet som vi misstänker har gett en liten muspopulation fri lejd in i huset under de senaste vintrarna.
Det arma fönstret in till tvättstugan har ingen kommit åt på ett tag men det är ett lagom stort målarprojekt för oss, så det har hamnat på vår att-göra-lista inför sommaren.
Det är en del att stå i, med två hus att ta hand om, trots att vi uppdrar åt andra att göra de stora, tunga och hantverksskicklighetskrävande arbetsuppgifterna. Vi börjar se slutet på de senare och det är väldigt skönt. Trädgårdsarbete norrut har inte lockat alls förrän nu. Huset på ön har bara små plättar för växtlighet och det känns inte bara överblickbart utan också tacksamt, för det blir snabbt färdiga resultat.
Annat är det i den trolska trädgården i Murviel. Där tog jag mig för pannan och fick ta stöd mot järnsmidesräckena för att inte allt underhåll som nu krävs skulle kännas övermäktigt.
Där har det för övrigt fortsatt att regna sedan jag for därifrån. Men jag fick gjort en del ändå. Sista dagen i Murviel badade jag igen,
innan värmepumpen stängdes av och pooltäcket drogs för. Årets murvielsäsong ÄR invigd, om än inte i en slösande sol, utan i en mer tveksam dito.
Enligt uppgift är både sol och värme på ingång där till slut och det känns tryggt. Rapporterna från det södra vistet skall liksom få mig att längtande sukta efter flera murveldagar medan vinden viner runt de tjörnska knutarna. Det är i sin ordning. Jag vill inte höra talas om ovanligt kalla vårar och en blöta, vars like inte skådats de senaste 35 åren.
Luckorna är stängda i murvelhuset i väntan på att säsongen skall dra igång på allvar.
Solhatten och snickarbyxorna väntar på mig i badrummet intill vårt sovrum och jag vet att jag kommer att le vid åsynen av dem nästa gång voleterna tillåts släppa in dagen!
