Nätterna är blå nu, inte svarta. Klipporna och de vindpinade buskagen blir till skarpa svarta siluetter mot det där fantastiska midnattsblå. Jag öppnar fönstret för att ta en bild men drar snabbt igen det, för det är inte alls så där balsammilt som det ser ut att vara.
Jag har för ovanlighetens skull lite svårt att somna just denna kväll och tänker att om jag låter tankarna anta bloggform så blir jag kanske tröttare?
Jag borde veta bättre. Det blir nämligen precis tvärtom. Den ena funderingen leder till den andra och kryddar du det med lite sedvanlig majstress, hoppar du istället runt och försöker fotografera midnattsblå försommarhimlar. Eller iallafall gör jag det. Tydligen.
Vi pratar alltmer om ett sedan och ett förhoppningsvis snart, L och jag. Jag vet att jag måste minska ner på allt mitt kuskande åt än det ena, än det andra hållet. Fina Dingle är fortfarande egentligen för långt bort för dagliga resor; det blir nästan 20 mil tur och retur Tjörn-Dingle. Det vore kanske inte så farligt, om jag höll mig still resten av tiden men det låter sig liksom inte göras. Prinsar har högsta prioritet, mamma måste få fler besök och murvelhuset, ja, utan regelbundna turer dit blir jag nog inte så lätt att umgås med.
Så blir jag sittande med paddan i knäet och täcket halvt över huvudet för att inte störa den sovande L och så gör jag plus- och minuslistor över allt det som fyller mina dagar. Hur skall min vardag se ut? Vad måste jag sluta med och vad behöver jag börja göra? Hur skall jag bete mig för att kunna fortsätta jobba utan att vara fast geografiskt på en plats? Kennari, mitt något haltande projekt, hur skall jag få fart på det? Det är väl ändå det som är nyckeln till den där större friheten som börjar kännas alltmer nödvändig? Eller är det att hoppas på för mycket?
Jag har för många år kvar tills det är dags för pension och det är heller ingenting jag längtar efter. Jag har mer kvar att ge men så här på sluttampen av min yrkesbana, som det ju trots allt ändå är, är kravet att få styra och villkora mitt arbete oavvisligt. När det gäller det tillåter jag mig numera att vara självisk på ett sätt jag inte kunnat vara tidigare och det är förstås skönt.
Alltså blir det idag (jo, jag somnade till slut, vaknade och fortsatte blogga!) en admindag istället för utflykt med våra ettor för min del. Trist, men nödvändigt om jag skall hinna bocka av allt på min att-göra-lista. Jag stannar dessutom på ön där solen kastade solkatter från grannens fönster redan tidigt imorse och där havet låg alldeles spegelblankt i gattet mellan grannhusen närmast vattnet.
Fortfarande är det ingen värme att tala om, även om den utlovats om bara snart, men ljuset gör mig pigg. I Murviel är det desto varmare, enligt bygrannars bilder och min Météo France-app. Till helgen skall det förfärliga trädäcket vid poolen i murvelträdgården bort och den beställda betongsulan gjutas. Om vädret tillåter, vill säga.
Naturligtvis ser det ostadigt ut just framåt helgen…
Regn och åska.
Helt fel.
Har inte de två senaste vårarna därnere bjudit på ovanligt ostadigt vårväder, frågar jag mig. Vi var i en liknande situation förra året när det skulle plattsättas bakom den rostiga grinden och då stackars Bertrand förtvivlat hotade med drastiska åtgärder om inte regnet slutade ösa ner. Det gjorde det inte. Åtminstone inte i tid för majresan, då vi tvingades till stora kliv uppför första trappsteget till husets entré.
Det blev kanonbra till slut men helt och hållet klart blev det inte förrän till påsk i år – ett år senare än planerat, alltså.
Sista delen rensad, klar och redo för växter i krukor och kanske en liten ljugarbänk?
Not an option den här gången. Det måste bli klart innan trädgården fylls med semesterfirare som annars riskerar att trampa igenom det murkna träet med bara sommarfötter.
Det är härligt att vara med franskt, ljuvligt viste men alldeles bekymmersfritt är det sällan. Men å andra sidan; när är någonsin något husägande bekymmersfritt?
Och S är äntligen tillbaka i Göteborg och vi planerar en tur till Byggfabriken i Linnéstan,
Klicka på bilden för att ta dig till hemsidan!
för att köpa kökshandtag till murvelköket. Det där är den formidabelt roliga delen av husägandet; det när du i en butik full av vackra tillbehör tillåter dig visualisera grannlåten på plats i Murviel!
Skall be att få återkomma med resultatet av den lilla shoppingturen vid ett senare tillfälle.
