Etiketter
apéro, bygrannarna, canicule, fladdermöss, ora canis, tornseglare
Det drar ihop sig till hemfärd och det innebär som alltid ett visst vemod. Jag saktar ner, ser mig omkring, njuter, sniffar i luften, lyssnar. Trafiken som till slut tystnar. Kyrkklockorna.
En enstaka cikada som inte fattat att kompisarna gått och lagt sig. De hetsiga, högljudda tornseglarna som avlöses av de tysta, skygga fladdermössen. De är vackra mot den allt mörkare blå natten och jag välkomnar dem. Säger;
⁃ Varsågoda! Det finns myggor så att det räcker till er alla.
Simturen i en upplyst pool med långa, lugna, eftertänksamma simtag; ena vändan på mage, andra på rygg. Blicken som ömsom iakttar de egna händerna när de plöjer genom vattnet, ömsom riktas mot kvällshimlen och svalorna. Fladdermössen. Vänliga, trygga. Alltid där, alltid samma tid och lika flyktiga varje kväll.
En röd katt kommer släntrande och får syn på mig i poolen och blir stående. Våra blickar möts och jag ropar schas! med hög röst. Varför vet jag inte – jag tycker ju om katter. Snabbt försvinner den och jag kommer på mig själv med att tycka att det var väl dumt gjort. Om svalorna och fladdermössen tillåts ta hand om myggorna, kan väl katten få hjälpa till med eventuella gnagare?
Sedan både katt och flygfän lämnat trädgården, drar ensamma, sorgsna ugglan igång, denna kväll ackompanjerad av musiken från Café Nouvel, eftersom det är fredag.
Tidigare under dagen träffade vi Benjamin och Bertrand och med dem diskuterade vi trädgården. Cypresserna mot grannen är fem till antalet och slåss om utrymmet och därför skall två av dem tas bort.
I vinter skall grusytorna fyllas på med mer grus. Det har sjunkit undan såpass att det blivit otrevliga kanter här och var, medan vildvinet mot grannens laduvägg veckar unge Benjamins panna. Vi kommer överens om att den måste kapas varje år.
I terrasseringarna hade jag visst rensat bort vad jag trodde var ogräs men som tydligen istället är en synnerligen trevlig ört. Jag tyckte den såg ut som en jättebjörnloka på tillväxt och blev lite skraj men vad vet väl jag!
En vit Afrikas lilja beundrar jag varje gång jag går förbi den och såväl apelsinträd,
som den övriga djungeln frodas och trivs. Lite av att inte se skogen för alla träd har det blivit i sommar och flera av de växter jag tycker allra mest om skyms av sina högresta grannar.
Det har varit en otroligt varm dag idag och nu efter att klockan passerat midnatt, sitter jag, såväl nysimmad som nyduschad, på vår terrass och svettas om mina bara armar. Det är en märklig känsla men efter ett tag i värme av sådant slag blir man lite van och jag tycker ändå att det är smått fantastiskt. Värmen kan få den spänstigaste att vilja avstå varje aktivitet men vi drog ändå iväg på apéro till våra bygrannar under eftermiddagen, under den riktiga hundtimmen.
Jyckarna, på vars ägor vi satt i skuggan och sippade på aperol, flämtade i värmen och höll sig still nära oss.
Grandiosa, ståtliga och gulliga på samma gång. Så himla snälla också, att vi tilläts klia dem bakom öronen allihop.
Jyckarnas trädgård är den gamla slottsträdgården i Murviel; en magnifik oas mitt inne i den gamla delen av byn och förstås unik i sitt slag. Trädgårdar är nämligen ingenting som brukar tillhöra husen inne i cirkuladen, speciellt inte sådana stora som denna och med pool.
Under tiden som jag klottrat har kvällen blivit svart och det är nästan fullmåne. Fredagskvällen är livlig. Fler bilar än annars kör förbi, glada bybor hörs utanför grinden och några grannungdomar stojar i sin pool. Det är trivsamt. Jag tycker om att lyssna på livet runtomkring oss. Och jag dricker vatten från vår nya bubbelkran och konstaterar att det drickat nog faktiskt slår det mesta!
