Kategoriarkiv: Inredning

Andra januari 2019

02 onsdag Jan 2019

Posted by in Byliv, Inredning, Murvelhuset, Renoveringar, Utflykter

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Nyårsfirande i Pezenas är avklarat.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi började med ett glas rosé på uteserveringen vid Café des Arts

medan vi betraktade nyårsförberedelserna. Färdiga fat med skaldjur bars hem i formidabla karavaner,

medan ostron förbereddes och såldes av galonbyxklädda fiskare.

Hela torget doftade hav och färsk fisk och redan där infann sig därför nyårskänslan.

Kvällen firades sedan med snittar och champagne, som sig bör en sådan kväll, innan vi somnade på det nya året i vårt rum på Le grand hotel Molière.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nu är vi tillbaka Murviel och städar, packar ihop och gör iordning. Med jämna mellanrum kliver jag ut i solen en stund och kisar upp mot den.

I kylen trängs fortfarande mängder med goda ostar. Västerbottenresten rivs och fryses in och snart blir det Ikeas köttbullar och grönsaksditon med potatismos, pot luck på kvarvarande grönsaker och den sista skvätten vin för denna gång.

Ur högtalaren vrålar France Marseillanlistan på Spotify och jag anstränger mig till mitt absoluta yttersta för att inte låta vemodet ta över.

Jag vill inte åka hem, nämligen.

Hem till storm, minusgrader, regn och snöglopp om vartannat. Hem till dagar utan ordentligt dagsljus. Bort från energigivande ordentligt dagsljus och värme invid soldränkta väggar.

Men också hem till Susanna, Emil, Johanna – älskade barn och alla fina de har runt omkring sig! Jag behöver krama på S, som ger sig ut på ett halvårslångt brittiskt äventyr och snart är det dags för en ny solnatripp för att äntligen få hänga med lilla killen som säger ”jag älskar dig” när vi facetimear och med hans lillebror som vinkar, charmar och låter det lilla ansiktet spricka upp i stora leenden. Det är fint på så otroligt många sätt och inget vemod förmår parkera sig när jag tänker på dem alla.

Kärlek.

Under tiden sprider sig doften av såpa, vinäger och nyligen inhämtad, vindtorkad tvätt. Vi fejar och städar undan, förbereder för nästa vistelse och det är också bra medicin mot vemodet över att behöva lämna.

Jag har märkt upp kökslådorna,

i förhoppningen att bättre ordning skall kunna råda när säsongen drar igång om bara snart och huset invaderas av alla dem som liksom jag tycker att murvelhuset är ganska fantastiskt!

Det mår bäst med många på plats, murvelhuset.

När jag är här ensam är det det jag tänker på och ser framför mig. Att få dela den glädjen med många, både när jag är med själv och när det upplåtes till andra livsnjutare utan min närvaro.

Alldeles särskilt mycket funderar jag på köket just nu. François, som en gång ledde renoveringen av huset innan det var vårt, är kontaktad och blir förhoppningsvis den som till slut skall hjälpa oss sträcka ut och fixa till köket.

Det blir ett låsbart skafferi i ena hörnet,

Bild lånad från bloggen ”Kyrkvägen”

intill grunda bänkskåp där det nu står ett vingligt vitrinskåp,

med en rolig tapet bakom, kanske,

Som tapeten från från Mr Perswall, tex…

och en fristående spis med dubbla ugnar till alla matglada kockar,

nya bänkskåp och större kylskåp i den befintliga köksdelen, och en ny plats för matbordet, där bäddsoffan får agera kökssoffa. Det testar vi redan nu och det visar sig bli en riktigt mysig hänga-plats! 

Kan se småprinsar tumla där och den extra sovplatsen blir också kvar. Där köksbordet stått alltsedan vi fick huset skall istället en rejäl köksö få trona. Allt för att se till att så många som möjligt kan hjälpas åt att laga mat samtidigt!

Snart sju år med huset och med många gäster och älskade familjemedlemmar som förgyllt tillvaron har lärt oss vad som krävs av ett uppdaterat kök. Nygammal lärdom förvisso, men vi kanske inte riktigt insåg just hur mycket mat som behöver lagas i det sociala huset när vi stjärnögda tog huset i besittning i mars 2012.

Nu sitter jag vid nya matplatsen i en mjuk soffa med många kuddar alldeles invid en sprillans ny router som ger förnyad kraft åt murvelnätet.

Testar nya routern…

Den förra gick åt fanders under ett åskoväder i augusti och sedan dess har vi fått nöja oss med 4g. Förvånansvärt bra har det varit ändå, men visst är det stabilare med nät.

Nu återstår en sista apéro med bygrannar innan vi sover sista natten för den här gången. Imorgon stängs luckorna om det nystädade, såpadoftande huset. Det skall inte dröja länge innan luckorna slås upp mot dagen igen!

Om avslut och nystart – min rentrée

02 söndag Sep 2018

Posted by in Familjen, huset på ön, Inredning, Jycken, Om dagsläget

≈ 2 kommentarer

Etiketter

,

September redan. Strumpor på fötterna och tröja på häromdagen och njutning i solen idag. Naturen har liksom börjat om här och där och sådant som normalt inte blommar så här års har fått för sig att göra det ändå. Märkligt.

Knoppar på rododendronbuskar i Kungsbacka

Idag är det en lugn och sällsynt hemmasöndag på ön i slösande varm och vindstilla sol och livsandarna återvänder där vid frukostbordet al fresco -med solrosduken som legat ihopvikt över en stol sedan i juni; vi var ju inte här när sommarsverige frustade i den vilda hettan.

September är annars nystart och första nya ylleplagget är införskaffat. Men jag lyckas inte skaka av mig det faktum att det jag haft omkring mig den senaste tiden är idel avslut, snarare än nystarter.

Av det senare finns det förstås en hel del och mycket av det är riktigt spännande. Ibland till och med onödigt spännande, om sinnesro är vad jag är ute efter.

Fast det är jag sällan på jakt efter. Det är trevligt när det händer saker.

Men kanske ändå att jag börjar fundera på hur jag skall åstadkomma lite stillhet runt omkring mig. Morgonens vindstilla lugn är mer välgörande än vad jag lyckas komma ihåg när vardagen virvlar runt med mig.

Alla avsluten påminner mig också om att jag hela tiden riskerar att springa ifrån viktiga saker. Relationerna och alla älsklingar som är så viktiga för mig. Prinsarna i Solna prioriteras alltid. Att vara med dem gör gott och mitt fokus har ingen som helst möjlighet att då vara någon annanstans än hos dem. Med det är jag nöjd. Det är som det skall.

Att bli väckt av Facetime med de där två leende vackra får endorfinerna att gå i spinn:

Det blir bra söndagar av sånt!

På lilla vovven tänker jag alltmer och jag drabbas varje gång hon dyker upp i tankarna av dåligt samvete för alla de gånger jag lämnade henne med bedjande ögon bakom ytterdörren, när jag for iväg åt än det ena, än det andra hållet.r

Nu finns hon inte mer och det är tomt. Ute på altanen ser jag henne liksom i ögonvrån när hon för några sekunder känns kusligt närvarande.

Sista dagen…

Sedan är hon borta igen och jag är både glad över det korta besöket och vemodig över att ögonblicket var så flyktigt. Det är fint att tänka på henne och hur självklar hon varit i våra liv under så lång tid.

Jag önskar att jag kunde omfamna och njuta av den härliga hösten fullt ut, men det är för mycket vemod förknippat med den årstiden för min del. Vemodet drabbar mig varje höst. Inte så att det förlamar eller hindrar mig från att också vara glad men träden som börjar skifta i gult och luften som blir så där hög och klar har jag i fyrtio år förknippat med min pappas sista förtvivlade dagar innan sjukdomen till sist tog honom.

Livsviljan var obruten men slutet obönhörligt.

Han var bara femtiotre. Jag var sjutton och rasande arg.

Pappa gör sig alltid mer påmind om hösten och bland minnen jag helst inte vill ha, ser jag honom som han var när jag var liten och pappa var tryggast i hela världen.

Nåja, jag låter tankarna dra iväg över tangentbordet. Jag har hamnat i den sköna rottingfåtöljen på terrassen,

Avkoppling…

efter att ha staplat ved och skurat trappa.

En sväng med snabeldraken i hallen blev det också för att bereda plats för Anna-Stinas vackra hallmatta, som nu får ta plats innanför vår ytterdörr istället.

Höst, förändring, avslut och nystart. Det finns något vackert i det. Trots allt.

Säsongsavslutning

03 fredag Aug 2018

Posted by in Hantverkare, Inredning, Murvelhuset

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , ,

Fem veckor är en lång tid. En oändlighet i miniformat. Det är alldeles för lång tid när du inte får träffa småprinsar;

B1,
Och B2

och det är såpass lång tid att hjärnan hinner gå ner i viloläge också efter att den nästan hunnit nå kokpunkt.

Det är också tillräckligt lång tid för att hinna tänka klart och utvärdera vad som hänt sedan den senaste längre ledigheten. Att jag vill vara i Murviel mer än vad som för tillfället är möjligt, är ingen nyhet. Inte heller att solnaprinsarna och resten av familjen är livsviktiga och dem som jag allra helst ägnar min tid åt.

Däremellan måste jag förstås jobba och där börjar konflikten. Jag vill jobba, trivs med det och har åtminstone åtta år kvar innan jag uppnår pensionsålder, om jag inte väljer att kliva av i förtid. Dingle är bästa arbetsplatsen på mycket länge men resorna är långa och det är hård konkurrens om de timmar jag har till mitt förfogande.

Jag kände av det rent fysiskt när jag i början av juli gick på semester, hastade ner till Murviel och blev sjuk. Tokförkyld och ämlig stängde jag grinden om mig själv och mina baciller och undvek sociala sammanhang tills jag kände mig någorlunda säker på att jag inte längre smittade.

Den där påtvingade ensamheten var inte bara dålig, även om jag till slut började vässa naglarna för väggklättring. Den blev istället en påminnele om hur det alldeles för ofta varit när läsår övergått i sommarlov och sista unset av ork gått åt till att försöka få allt så färdigt som möjligt innan ledigheterna tar vid.

Det har aldrig varit klart. Någonsin.

Oavsett hur tillfredsställande jobbet varit i övrigt, så har de där terminssluten aldrig varit i balans med livet i övrigt. Inte terminsstarterna heller, för den delen.

Jag har kommit fram till att jag behöver bestämma ett slutdatum för just den delen av mitt yrkesliv. Att jag om inte alltför länge vill använda min erfarenhet på annat sätt. Jag gör redan det, fast bara på halvtid och bunden till specifika platser är jag ändå fortfarande.

Förbaskat att det skall vara så svårt att blanda business with pleasure!

Imorgon åker vi tillbaka till Sverige. Älskade B1 tar med sig sin pappa och hämtar oss på flygplatsen. Att få träffa honom och hans lillebror B2 gör resan hem lätt. Fast vemodet sätter in ändå. Nu dröjer det tills jag kan simma i upplyst pool under ändlösa rader av tropiska nätter. Det dröjer tills cikadegnisslet tjatar öronen trötta och tills det gnisslar i grinden och L kommer tillbaka med en baguette under armen efter morgonens tur till bageriet.

Men en hel del har blivit gjort, både av oss själva och av hantverkarna vi anlitat. Inga nya arbeten, som gräver djupa hål i det franska checkkontot, är inplanerade och det som skall göras framöver brådskar inte. Jag har blivit varse hur stora skillnader det är mellan de olika hantverkare vi anlitar och att mycket av det som skiljer sig åt, är såväl lagligt som kulturellt betingat. Om det kanhända skriver jag en annan gång.

Vår nyfunne elektriker Patrick Vezy kom hit för knappt två veckor sedan, tittade på arbetet som skulle göras, antecknade noga och dagen efter besöket kom hans devis med ett fast pris och med besked om att arbetet skulle ta mellan två och tre dagar och att han kunde börja första augusti.

Så blev det också. Lagom till lunch på tredje arbetsdagen skakade vi hand, betalade honom resterande belopp och sa hejdå. Från start till slut mindre än två veckor alltså. Det tog två och en halv dag för honom att fixa utebelysningen vid huset,

sätta upp ny utekontakt,

installera två nya taklampor, systematiskt gå igenom belysningen i utetrappan och göra rent, torka upp fukten,

Detta bildspel kräver JavaScript.

och isolera elledningarna.

Sedan gick han loss på poolhuset, bytte dimmers,

installerade nya spots under utetaket och i uteköket och fixade belysningen i badrummet.

Nu lyser det där det skall och även kvällsträdgården känns inbjudande igen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så mycket trassel det hade besparat oss om vi hade fått fatt på honom med en gång!

Så imorgon bär det alltså norrut. Vi hinner med både frukost, lunch och flera timmars badliv innan vi blir skjutsade till flygplatsen. Väskorna är så gott som packade och imorgon bitti städar jag undan det sista. Kylen har fyllts med lite proviant till S och hennes vänner och löven är blåsta, terrassen städad och de rostande stolsfötterna försedda med gummiproppar, så att de inte skall fortsätta att lämna trista rostfläckar efter sig.

Och den utdömda voituren, den hade jag sånär glömt, den har körts ner till verkstan i byn, där den skall få bo i några veckor, tills de har tid att fixa den. Det kommer att kosta en slant men inte mer än att det får anses vara värt det. Beslut om bilens vidare öde får vi ta senare. Tillsvidare får den rulla några mil till innan vi säger hejdå.

I mitten av september är jag tillbaka igen men då bara för några dagar.

Fast jag längtar redan.