Etiketter

, , , , ,

Det här med återkomst, ändå! Att få låsa upp den gamla ekdörren och kliva in i mörkret bakom de stängda fönsterluckorna och känna hur axlarna sjunker ner och hur allt som är en smula jobbigt för en stund försvinner. Det luktar lite instängt, men också välbekant och när voleterna öppnas, kliver rummet fram i all sin välbekanta prakt. Vi öppnar köksdörren och släpper ut tre månaders instängd luft, medan trädgården släpps in och gör allting fräscht igen.
Jag plockar bort kökshanddukarna som prydligt lagts över glas och porslin i de öppna hyllorna; jag slänger rester av gammalt kaffepulver från den vackert bedagade kaffeburken, som jag fått av S,

och tittar på hunden, som tar långa glädjeskutt över travertinen.

On est la!

Så går jag uppför trappan till andra våningen med hunden hack i häl. Jag lyfter på en flik av överkastet i vårt sovrum och konstaterar att, jorå, jag har varit ordentlig och bäddat rent sist vi var här. Jag packar upp min minimala packning och får kläderna på plats i den numera dörrförsedda garderoben. Där blir det ett återseendets glädje när jag inser att jag förra året lämnade alla sommarkläder och lite till kvar här. Vi var mitt i vår flyttkarusell och jag tänkte att det nog var bra att inte släpa på saker i en flytt alldeles i onödan. Det var rätt tänkt.

Ibland kan jag ändå tänka att det kanske är dumt att åka tvärsöver halva Europa till samma ställe varje år. Vore det inte bättre att se och uppleva nya platser istället? Men nä, jag njuter av tryggheten i att Murvelhuset blivit ankaret i mitt liv. Här är allt sig väsentligen likt, även om det också hänt en del sedan vi var här sist. Tror att många lyckliga ägare av semesterhus kan känna igen sig i just denna charm; tiden står nästan stilla här. Jag behöver den här tidskapseln. Min något rotlösa sverigetillvaro de senaste 11 åren har förutsatt en fast punkt någonstans. Ett murvelhus, som bara står där och väntar på oss.

Så till sist trädgården; beskuren, tämjd och ändå vild och vacker.

Bertrand har planterat växter framför de tre nya träden vid poolhuset;

På andra sidan poolen har träden klippts tillbaka ganska hårdhänt; inte för syns skull, i första hand, utan för att allt för många tättstående träd också skulle kunna utgöra en brandrisk när sommartorkan slår till.

Här skall vi sätta upp skärmar mellan de kapade träden, så att inga småttingar frestas att klättra över det trasiga gunnebostängslet till grannens övergivna tomt.

Det är en ny säsong som står för dörren. Köksterrassen har städats, poolhusytorna har rensats från vinter och utemöblerna har återtagit sina positioner.

Jag har också återupptagit vänskapen med gamle Ivar och nu står han ihopskruvad, målad och förankrad i väggen på två ställen i huset.


In i Ivar har barnböcker och spel stuvats, liksom annat som regelbundet behövs men som helst inte skall synas.

L har under tiden härjat med Boygues för att få igång vårt trilskande bredband; ända fram till idag – den sista för den här gången – fullständigt utan resultat. Men nu så kan jag både blogga och fjärrjobba utan att behöva förlita mig på ett svajigt mobilnät.
Desto roligare och mer tillfredsställande har det varit att få det nya, blyinfattade halvmånefönstret på plats ovanför ytterdörren.

Sue, vår fantastiska anlitade glaskonstnär har jobbat med van Gogh och rymden som tema och det lilla halvmåneformade fönstret har blivit både personligt och vackert; en riktig conversation piece är det och vi skall se till att inviga det ordentligt när vi är på plats nästa gång.

Det får bli en blinkning till den kväll då jag, C & E och några till knatade upp till kyrkan i Murviel för att vara med på invigningen av det då nya kyrkfönstret.
Men först skall vi hem en vända. Jag skall jobba, hänga med småttingar och till och med snart få välkomna en alldeles ny liten småtting! Jag hade annars gärna bara stannat men det är helt ok att åka tillbaka till Sverige nu. Jag släcker ner, tar med mig hunden, som sovit på min vänstra arm medan jag skrivit, vinkar till min skugga från badrumsfönstret mot muren mittemot och kryper ner i sängen.

Au revoir, mes amis!