22 maj blev jag farmor för andra gången; en liten barnbarnspojke till har jag nu och det börjar bli en ordentlig barnbarnsskara. Det är lika omtumlande varje gång och ankomsten av ännu en liten öppnar sinnena på vid gavel. Jag är lycklig, mentalt trött och huvudet spränger. Förrförra fredagen lämnade jag mitt halvfärdiga ivar-projekt hemma i Tjuvkil och gav mig iväg för barnvaktsberedskap.

Jag stannade en dryg vecka och blev sedan avlöst av morföräldrarna. Syttende mai hann vi med att fira också, om än något stillsammare än vad som kanske är vanligt.

Nu är jag hemma igen och jobbar hårt på att färdigställa övervåningen. Det ser förskräckligt kaotiskt ut än så länge men är det faktiskt inte. Läget är liksom under kontroll, även om de förbannade gipsväggarna skickar iväg oss på ständigt nya uppdrag till byggvaruhusen i jakt på gipsplugg och skruv som fungerar. Skåpen måste förstås förankras ordentligt i väggen, annars riskerar de att tippa framåt.

Imorgon kommer hörndelen till soffan i vardagsrummet och förhoppningsvis kommer bokhylleväggen på plats där den här veckan också.

I badrummet på övre plan är extra hyllor från Beslag Online på plats,

och när Lill från Thörners Kök & Bad fått upp tapeten på hallgarderoben …

… börjar vi bli klara med allt det som planerades redan i höstas. Väggen ovanför diskbänken i köket skall visserligen spacklas och målas också men det är fort gjort. Resten skall få ta lite tid. Gardiner till några av rummen är antingen beställda eller på plats men de kräver lite eftertanke, liksom tavlorna på väggarna. Kanhända blir det ett inlägg när det ovan nämnda är klart. Om jag blir nöjd.

Men sen!

Sen skall jag titta tillbaka på vårt flyttkarusellsår och fråga mig själv hur sjutton vi har pallat. Visat har det funnits tid till vila men inte under några längre stunder. Men livet i vårt lilla radhus känns redan tryggt, etablerat och idylliskt. Att vädret varit av ett sådär perverst insmickrande slag som bara maj kan bjuda på, har förstås gjort sitt till.

Vår lilla apéroplats på framsidan blev snarare en kontemplationsplats strax innan läggdags;

Där sitter jag med hunden som sällskap och stickar eller läser och tittar på barn som cyklar, grannar som kommer hem från joggingturer eller med badlakan över axeln efter ett kvällsdopp från badbryggan i den lilla hamnen. Alla hejar. De flesta stannar en stund och vi byter några ord.

Att sedan koppla hunden för dagens sista promenad och njuta av solnedgången över havet, skvallrar om hur livet i Tjuvkil kan te sig när målarpytsar och verktyg stuvats undan.

Jag får nypa mig för verklighetscheck och be till högre makter – eller kommunpamparna i Kungälv? – att inte de knasigaste idéerna om hur området skall förtätas framöver blir verklighet. Eller vad sägs om lyxlägenheter huggna in i Tjuvkils huvud och en gigantisk pir med flådig restaurang längst ut? Piren kan de bygga av all sten som sprängs bort från det karakteristiska berget vid den stillsamma och enkla lilla småbåtshamnen.

Blir det verklighet, försvinner hela poängen med närheten till havet; avspärrningar, byggtrafik och sprängningar i flera års tid får vi leva med då. Kan tänka att de boende härute inte varit så glada över bygget av vårt område heller, men det är trots allt en helt annan sak att smälla upp låga radhus på en äng jämfört med vad det skulle innebära att spränga bort ett berg.

Bevarandeaktivist får jag förvandla mig till, alltså. En som vill ha kvar ett berg.