Jag jobbade. På jobbet. Hemma. Hos Bertil. Hos mamma. På promenaderna med hunden. Hade jag åkt till Murviel hade jag jobbat där med.
När jag inte jobbade, tänkte jag på jobbet och hade svårt att fullt ut fokusera på något annat. Det där låter galet trist och det hade det kunnat vara om inte tankarna på jobbet till slut trängdes bort av allt det som är här och nu. Av sådant som jag behöver mer än någonting annat.
Bertil – vackraste, finaste, ljuvligaste bebis! – tillsammans med sin fina mamma i ett trångt baksäte på väg västerut medan en blek höstsol badar landskapet i ett mjukt ljus utanför bilfönstret. Musik med texter om kärlek till ett barn i högtalarna – somt högtravande men det mesta bara vackert och bara lite sentimentalt.
På ett tåg på väg från Göteborg sitter samtidigt den allra finaste av mostrar för att möta upp i den lilla bruksorten där oldemor bor. Tre generationer kvinnor och en pytteliten manlig representant för den fjärde generationen lyckas stjäla några timmar tillsammans. Mostern tillbringar många timmar på ett tåg fram och tillbaka över dagen bara för att få vara med oss de där timmarna.
Tillsammans!
De där onsdagstimmarna tillsammans. Mina flickor. Min mamma. Det lilla barnbarnet.
Oldemor och Bertil
Höst. Vi.
Så bra det kan bli när flygplan är fulla. Så väldigt lite jag saknat Murviel och favorithuset. Faktiskt.
