Etiketter
I våras köpte jag charmig barnstol av trevliga Colette på en vide grenier i vår by. Stolt bar jag hem den lätta pjäsen och nöjd med priset var jag också, eftersom jag inte ens behövde pruta; det gjorde Colette åt mig. En mindre godtrogen person än jag hade kanske börjat ana oråd, fast jag tänkte att hon bara var en ovanligt snäll försäljare. Och någon som heter Colette måste en ju kunna lita på, eller?
Nåväl. Med barnbarnet på plats skulle stolen naturligtvis testas. Lite rank var den, det skall erkännas, så det var full uppsikt på älsklingen. En hand på armstödet och en fot på en av pinnarna som höll ihop härligheten kändes som en rimlig investering i juvelens säkerhet. Foten på pinnen visade sig snart vara för tung och pinnen gav vika med ett krasande ljud, ungefär som när ett kex bryts…

Och vem kan ha kalasat här då?

Äggsmulor och termitspån

Raskt lyftes Bertil av den perforerade skönheten

… som sedan kastades ner från altanen och blev till pinnved
Innan trofén hade fått komma in i huset, hade jag dränkt den i termitmedel för säkerhets skull och med tanke på vad den nedprutade och lättviktiga stolen borde ha fått mig att misstänka, var ju det en farlig tur. Lite sörjer jag den perforerade stolens hädanfärd, fast det överskuggas förstås av att det bara var stolen som gick sönder och inte ett litet barn.
Jag är nere i vårt hus en sommarens andra vända nu och på bara en dryg vecka har växtligheten vid vår yttertrappa drabbats av total hybris och väller över alla bräddar. Sekatören har försvunnit, så en ny har införskaffats, tillsammans med en grensåg och ytterligare en sekatör med långt skaft. Jag skall försöka masa mig upp tidigt imorgon bitti innan den värsta hettan sätter in och tämja djungeln på framsidan.
När det är gjort kanske jag fixar frukost och ringer i klockan, som äntligen kommit upp. Den införskaffades på mimosafestivalen i Roquebrun för ett och ett halvt år sedan och har blivit liggande på bänken innanför ytterdörren sedan dess. Men nu sitter den på sin nyfunna plats och flirtar med nostalgikern i mig och jag är ohemult nöjd.
Jag förundras över vår trädgård, över växtkraften, hur fin den har blivit och hur vild den genast blir om den inte oavbrutet tämjs. Lagerträdet har stora bär som jag inte lagt märke till tidigare år…
Amforan, som placerades i den nya trappan bara några dagar innan bilden togs, blev genast stöd för en förrymd vildvinsgren. Jag lär få tukta den också innan det är dags för nästa hemfärd.
Placerad mitt i terrasseringarna…
… kan jag dröja mig kvar hur länge som helst och titta på baksidan av huset, som med den nya altanen fått ett mer harmoniskt utseende. Den skall få en tonnelle också, så att fladdermössen och svalorna kan kretsa bäst de vill om kvällarna, utan att vi riskerar flygande fekalier i frisyrerna.
Skuggorna spelar över trädgården och färgerna ändras från blekt nymornade till intensiv eftermiddag och nyplanteringarna trivs – utom kanske de som inte får solen silade genom bladverken ovanför. Två små buxbomsbollar har gett upp och lyser gula på ett sätt som de inte skall, medan andra skönheter tar för sig och pockar på uppmärksamhet.
Inte bara jag och växterna trivs i trädgården. Allehanda andra gäster bekvämar sig också på plats och det får de naturligtvis. Fast inte alla och inte när de bosätter sig i en uttjänt grill och inte när de biter mig när jag försöker rädda dem från ond bråd drunkningsdöd. Då är det krig av ett slag jag inte utkämpar ensam. Då tillkallas Rentokil, som i full mundering tar över krigföringen.
Jag tittar på på behörigt avstånd, fotar bataljen och får sedan en uppmuntrande tummen upp om att getingboet är tillintetgjort…
…och den uttjänta grillen befriad från de randiga och illasinnade monstren.
De kretsade en stund, vilsna, lika randiga och ilskna över att ha blivit hemlösa men sedan försvann de och har ännu inte ett par veckor senare synts till igen.
Andra irritationsmoment och småolyckor hanterar jag själv. Som när inredningsmagasin glöms ute i regnet och sedan torkar fast på frukostbordet.
Då plockas nya (för mig, alltså) universalmedel fram och med hjälp av dem och ett litet rakblad, blir bordet som nytt igen. Vinäger och bikarbonat i skön förening, det är grejer, det! Tar bort det mesta, både effektivt och miljövänligt.
Så ren duk på det och mjuka kuddar och frukosthörnan görs redo för nya gäster:
Bäddade sängar i ny möblering, öppna fönster en stund innan solen blev för stark fäste jag på näthinnan…
… innan jag och hunden satte oss i bilen för den köande färden norrut. Men om den berättade jag för snart två veckor sedan, så den skall jag inte plåga er med igen.