Nu när huset är fejat och det snart är dags för mig att fara hem, kan det vara på sin plats att visa upp veckans fynd. Jag har shoppat, nämligen. Inte på Emmaus. Inte på IKEA och inte heller på någon av de platser där man vanligtvis hittar mig när eurosarna bränner i plånboken.

Françoise, en av våra bygrannar, har sålt sitt vackra gamla hus med tillhörande slottsträdgård med anor från medeltiden. Det är för ovanlighetens skull en familj från byn som köpt det och inte en eurostinn expatriot med vurm för allt som är gammalt och franskt. Det tycker jag känns alldeles särskilt bra. Det vanliga är annars att murvielborna själva väljer att flytta till modernare och mer praktiska hus utanför byn. En säsongsrestaurang i den gamla slottsträdgården lär åter vara aktuellt och det låter lovande det med.

Lite bitterljuvt är det ändå att skrota runt i Françoises hus med alla vackra, roliga, knasiga och ovanliga pryttlar märkta med alldeles väldigt hemula priser. Ganska mycket fick följa med mig hem men jag såg att det inte var alldeles lätt att skiljas från allt det som en gång valts ut, fixats och hittat sin plats i det hus som snart skall bli någon annans. Jag känner mig ödmjuk inför det faktum att murvelhuset är vårt, att ingenting hotar vår närvaro i det just nu iallafall och bestämmer mig för att inte fundera över hur det skulle kännas att tvingas lämna det.

En liten bänk med termitätna ben tog jag under armen,

sprayade med xylophen mot framtida odjur och bar upp till sin nya plats som sängbord i ett av gästrummen:

En liten fotogeneldad kamin har hittat en ny bostad i vårt poolhus:

Där kan den kanske komma till användning under svala vår- och höstkvällar när vi ändå inte riktigt vill dra oss tillbaka in i stora huset.

Ett sött litet städset i mässing till öppna spisen fick också följa med hem,

medan ett litet garde manger med praktiskt bärhandtag skall få flytta hem till Å i hennes nya hus i Saint Geniès de Fontedit:

Ett par sängar blev det också men de har redan figurerat i bloggen, så de visar jag inte igen! Fast en aldrig så liten detalj måste jag ändå be att få bjuda på:

Det fanns så oändligt mycket mer att för en liten peng få plocka med sig ifrån Françoises hus men jag stillade mig och kände mig nöjd med att både ha hittat sådant vi behövde men också att jag inte i ett anfall av köpeufori släpat med mig sådant som visserligen är fint och bär på en historia men som skulle riskera att belamra murvelhuset alldeles i onödan. Även om vårt hus är ganska stort, gäller det att se upp så att inte alltför mycket som sedan är i vägen får flytta in.