Det blev en utflyktsdag igår. I ett anfall av kulturtörst for vi iväg på jakt efter ett medeltida kloster som en av våra bygrannar rekommenderat. Landskapet har badat i solljus sedan jag kom ner för snart en vecka sedan och jag har ett sjå att hålla ögonen på vägen. Det är så mycket att titta på  – vinrankorna på fälten har nya, skirt gröna blad, det blommar överallt, havet dyker upp på ena sidan vägen och bergen reser sig på den andra.

Det gör ingenting att jag befinner mig på autorouten mot Montpellier för det är försäsong, det ligger förväntan i luften, det är försommarvarmt men lite svalt i skuggan och det är vackert.

Jättevackert.

Så dyker den upp, den stora bruna skylten vid vägkanten, den som talar om att här någonstans ligger Abbaye Valmagne. Bra, tänker vi, att skylten är så stor, för då följs den säkert upp av nya skyltar som visar oss vägen. Så är det naturligtvis inte. Vi är i Frankrike och trots att jag vid det här laget tillbringat oändligt mycket tid på franska vägar av olika slag, ser jag fortfarande ytterst liten logik i skyltningen. Trots denna erfarenhet fortsätter vi att köra på känn, i förhoppningen att det snart skall dyka upp en ny skylt. Men ett otal rondeller och avtagsvägar post brun vägskylt senare upptäcker vi en skylt som visar oss till en romersk bro. Intressant tänker vi och gör en liten avstickare.

Bron är en ruin belägen mellan Saint-Thibéry och Bessan. Romersk är den inte längre, bara en ombyggd medeltida dito som byggts på resterna av en romarbro längs med Via Domitia. Nu återstår bara sorgliga rester efter kraftiga översvämningar på 15- och 1600-talet och ännu en gång under förra seklet. Då gav brokonstruktörerna upp, uppenbarligen.

Lite lurade kände vi oss och motvilligt knappades en vägbeskrivning till klostret – det egentliga målet för vår resa – in på navigatorn. Onödigt att ödsla tid på fler felkörningar, resonerade jag.

Kyrkan i Abbaye de Valmagne är enorm; 84 meter lång, 25 meter hög och byggd på 1100-talet tillsammans med klostret som huserade en växande skara munkar.

Klostret blomstrade i flera hundra år, innan digerdöd, hundraårskrig och reformation gick så hårt åt både klostret, dess invånare och de pampiga byggnaderna att det sånär tynade bort alldeles.

Revolutionen 1789 gjorde inte saken bättre. Allt av värde plundrades och kvar blev bara de gamla stenväggarna. Så såldes det och under förförra seklet fick kyrkan ett nytt liv.

Som vinkällare.

Stora vintunnor fick värdig plats för tillbedjan!

Böcker och konst av historiskt värde är en sak men dylika helgedomar petar man minsann inte på! Den magnifika kyrkobyggnaden slapp därför bli stenbrott; ett öde som så många andra kloster drabbades av när deras glansdagar var över.

Den lilla rundturen tog oss vidare till klosterträdgården

Ur fontänen huggen ur ett enda stenblock porlar vatten från en källa som upptäcktes redan av de gamla romarna

Friskt vatten till guldfiskarna

Nya klockor i gammalt torn

och vidare till en gift shop, där vi naturligtvis fick prova klostrets traditionstyngda produkter. Några av dem fick följa med hem.

Det var välordnat, turistanpassat och det talades engelska men jag bad dem fortsätta med franskan och förklarade att jag måste lära mig. Sådana ansträngningar uppskattas och jag blir glad över att förstå allt bättre. Bra stämning och fin service kommer liksom på köpet då.

E har åkt tillbaka till Heidelberg och jag är ensam i huset i några dagar. Nu vidtar därför vårfejning med lavendelsåpa. Jag skall nog stå ut med det också.