Murvielklotter

~ …om livet i Murviel lès Béziers

Murvielklotter

Månadsarkiv: oktober 2022

Det är smärtsamt vackert utanför vårt ulebergsfönster

28 fredag Okt 2022

Posted by murvielklotter in Allmänt strunt!, Familjen, grand-mère, Livet i Ulebergshamn, Resor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

dop, fjärrjobb, konsultuppdrag

En blek höstsol badar den lilla hamnen i ett mjukt ljus. Min blick dras ut till båtarna som fortfarande ligger vid bryggorna och jag har svårt att koncentrera mig på det som skall göras.

Det är inte toppen, för jag har hektiska veckor framför mig med många resor och ett konsultuppdrag, till slut, som kommer att ta mig till Växjö för några veckors jobb.
Två dop, en bröllopsfest och en flytt (inte vår, men i familjen) skall klaras av den närmaste månaden, så det blir ingen stillsam höst. Att det är bra och roliga saker som händer, betyder ju inte att det inte kommer att innebära viss ansträngning. Av sådant mår jag bra och får energi men vemodet som alltid parkerar sig under de här dagarna i slutet av oktober har varit konstant i 44 år. Mitt sjutton­åriga jag förlorade en älskad pappa i oktober för just 44 år sedan. Han var bara 53 år när livet snuvade honom på allt det som han borde haft kvar att njuta av. Igår nåddes jag av beskedet att en av våra medarbetare gått bort i den galopperande cancer som drabbade honom för mindre än ett år sedan. Alldeles för tidigt och med alldeles för mycket liv kvar att leva.

Jag blir oändligt ledsen och tagen, kanske delvis för att det landar just i mitt egna sedvanliga oktobervemod. Det tar mig tillbaka, väcker känslor och minnen som under resten av året brukar slumra tryggt.

Det är någonting med just hösten. De svåraste händelserna i mitt liv förknippar jag med just denna årstid. Färgexplosionen i naturen som liksom över en natt ersätts med en monokrom och dunkel november, gör något med mig.

Samma vy i med och utan sol
Samma vy över Uleberg utan och i morgonens dimma

Jag måste hålla mig sysselsatt. Jag stickar febrilt. Har stickat klart två tröjor och påbörjat en tredje sedan vi kom hem från Murviel för två veckor sedan.

Att det är så nyss vi var där, känns helt bisarrt; det har inte precis varit stilla liv sedan vi kom hem.

Jag åkte till prinsarna och lilla trollungen förra helgen,

och firade en före detta kollegas femtioårsdag tillsammans med de pedagoger som under min yrkeskarriär inspirerat mig allra mest,

och idag sätter vi oss i bilen igen för att under de kommande tio dagarna göra Solna-Falun-Solna-Oslo. I nämnd ordning. Två dagar i ulebergshamn följer på det, innan det bär av till Växjö för mitt uppdrag.

Om jag har tid att jobba för allt resande? Jorå, jag gör mina stipulerade timmar, digital nomad som jag är. När L kör, är bilen mitt kontor och arbetsplatser upprättas var än jag befinner mig.

Det dröjer dock innan det är dags för nästa tur till Murviel. Jag bläddrar bland bilderna i telefonen, fångas av de små detaljerna jag fotat inomhus,

på terrassen,

och i trädgården, där det om sommaren så livliga poolområdet stängts ner inför vintern.

Det blir ingen jul/nyår i Murviel i år, men i januari bär det av. För hur lång tid är avhängigt av växjöuppdraget och vad som krävs för mitt dinglejobb.

Vi får se, helt enkelt. En dag i taget i detta mitt tillfälliga och högst självvalda limboliv.

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

En kväll i Paris…

15 lördag Okt 2022

Posted by murvielklotter in Hunden Stina, Livet i Ulebergshamn, resa med hund, Resor

≈ 7 kommentarer

Etiketter

i en bubbla, Norwichterrier, pariskväll, Place de la Bastille, Ulebergshamn

… är inte så dumt ändå.

Det tyckte inte heller hunden, som glatt struttade med ut på promenad på parisiska gator.

Lika elegant (nåja) som någonsin sina parisiska fyrfota kolleger, väckte hon som vanligt uppmärksamhet och blev både ooohh-ad och aaahh-ad vart hon än skred fram. Världsvan och självklar tar hon plats under cafébord och på restaurang och får beröm för att hon är så lugn. Och söt!

Men så har hon också hunnit med åtskilliga resor och miljöombyten redan från mycket unga dagar, så det är inte bara mitt normala, utan har också blivit hennes. Att hon är en liten norwichterrier och inte en större, mer krävande sort, spelar förstås in men imponerade av henne är vi iallafall.

Vi letade upp restaurangen Les Sans Culottes, inte långt från Place de la Bastille, på rekommendation från våra vänner E &C i Murviel.

Hela Paris kan ju få en att känna sig som att man befinner sig i en filmkuliss (det är en nästan överjordiskt fascinerande och vacker stad) men det här stället är nästan som en pastisch på vad utbölingar anser vara urparisiskt.

För egen del är det en sådan miljö jag letar efter när vi befinner oss i våra sydligare franska hoods, men det är en nästan omöjlig uppgift där. Grälla färger och tråkiga plastmöbler är en betydligt vanligare syn än rödrutiga dukar och vackert patinerade miljöer. En fransk version av ”vitt och fräscht” är det som främst gäller på våra languedocska hak, åtminstone utifrån min egna, högst personliga erfarenhet.

Jag gissar att det lockar en hel del turister på jakt efter det genuina. Jag kapitulerar fullständigt. Bredvid oss inne i restaurangen sitter två amerikanska damer som letat sig dit, efter att under flera år lyssnat på en numera pensionerad kollegas berättelser om just det här stället. Alla hans semestrar gick till Paris och då bodde han alltid på hotellet, som restaurangen tillhör. Alla sina middagar åt han sedan på detta ytterst egensinniga äteri. Till slut blev damerna så nyfikna av hans berättelser, att de blev tvungna att ta sig dit för att se med egna ögon. De blev inte besvikna. Damerna visade bilder på den pensionerade kollegan för otroligt trevliga och vänliga servitörerna, som genast kände igen den gamle stamgästen och kunde berätta små historier om deras möten med honom.

Jag älskar sådant. Cirklar som sluts, världar som möts.

Besvikna blev för övrigt inte vi heller. Maten var snäll och god,

efterrätterna ljuvliga och miljön som sagt både mysig och med en nästan knasig twist. Det gick alldeles utmärkt att fantisera om alla som kanske suttit här före oss – kanske satt några här och rentav planerade stormningen av bastiljen när det begav sig?

Nä, skämt åsido, även om trasiga lampor,

och en bedagat vacker och charmig miljö skvallrar om att etablissemanget har några år på nacken (tidigt nittonhundratal, närmare bestämt), så kanske jag ändå inte skall låta fantasin skena bakåt i historien så långt som till franska revolutionen.

Notera gärna de languedocska vinerna!
Och Murviels Ravanès, dessutom!

Mätta och mycket belåtna gav vi oss sedan ut i pariskvällen och flanerade – inte stormade! – mot Place de La Bastille, innan vi gick tillbaka till hotellet.

Nu är jag tillbaka i svensk vardag igen, ute ur min murvelbubbla. Det är fint här också, och jag har så mycket att se fram emot. Den fantastiska kvällen i Paris bär jag med mig medan huvudet surrar av sådant jag försöker hitta lösningar på, men inte vet hur jag skall lyckas med. Allt ligger heller inte helt i mina händer. Mitt i en akut villrådighet har svaren dock en tendens att dyka upp. Kanske kan jag hitta ett sätt att bidra till en lösning, kanske inte.

Nu håller vi lördag. Vi har monterat en bäddsoffa,

som i Tjuvkil sedan skall placeras i övervåningens allrum i väntan på gäster, och hund tillsammans med husse intog raskt invand position.

Jag sitter istället till slut vid vårt provisoriska köksbord i Ulebergshamn, med den knallblå havsviken framför mig. Bergsknallarna av­tecknar sig skarpt mot den höga, klara hösthimlen, ulebergarna promenerar förbi med sina hundar, en segelbåt glider sakta på vattnet bortom den lilla hamnen; det är stilla och nästan smärtsamt vackert.

Jag blir sittande långa stunder och tittar ut genom fönstret, tacksam över att ha den här härlig­heten utanför knuten. En annan bubbla att vila i, därmed, medan verkligheten utanför brinner.

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

Och där gick säsong 2022 i mål

11 tisdag Okt 2022

Posted by murvielklotter in Hunden Stina, Murvelhuset, Om dagsläget, Resor

≈ 4 kommentarer

Etiketter

Béziers-Paris-Oslo, Flyr, säsongsstängning, SNCF, TGV, Ukraina, vemod

Resväskor har packats, huset är städat och vemodet har parkerat sig. Jag har visserligen känt mig redo att åka hem, att sätta punkt för årets alla bad, alla ljumma kvällar, soldränkta dagar och mygg!

Snart färdigbadat
Månen lyser upp natthimlen
Frukost på terrassen
Säsongens sista middag ute
Mörka kvällar …
… och en himla bra uppladdningsbar lampa

Men det byggs ändå upp under de här sista dagarna på plats. Vi stuvar undan, tvättar, stänger, tömmer, äter upp rester, hänger på krokar, viker och lägger in i linneförråd.

Det ger viss tillfredsställelse men den är kortvarig.

Jag simmar. Sitter en stund på poolkanten i solen, som får torka mitt skinn. I oktober, skall tilläggas. Så simmar jag igen och vill inte gå upp.

Himlatitt under ryggsim
Stina vaktar men badar helst inte
Solen försvinner snart bakom hustaket när klockan är halvsex …

Vill inte lämna det balsammjuka, ljumma vattnet. Vet att det dröjer till nästa vår innan jag kan plöja igenom det igen. Jag älskar att bada men är en badkruka. Ni kommer aldrig att se mig i en isvak iförd toppluva.

Poolen är definitivt stängd, till slut. Poolområdet och terrassen är förberedda för vinter.

Sydfransk vinter, vill säga. Med dagar då lunchen ibland kan ätas ute, iklädd T-shirt och kanske en liten tröja över axlarna.

Eller för all del också iskalla januaridagar när nackhåren reser sig i obarmhärtigt nariga vindar. Fast de dagarna är förstås betydligt färre på de här breddgraderna än i våra svenska hoods.

Det har varit vackra höstdagar i Sverige, har jag hört, men kallt kommer jag att tycka att det är. Det är stor skillnad på grundvärmen i murvelluften och den höga, klara luft som väntar mig när vi landar sent imorgon eftermiddag.

Men jag har inte bara städat och badat. Det blev visserligen ingen tur till antikmarknaden i Pezenas i söndags. Jag var lite för rastlös för en sådan tripp. Däremot for jag till Capestang med tre hyllsektioner. Hyllorna lämnade jag hos en liten ukrainsk familj, som försöker möblera upp lägenheten de nyss lyckats få tag på. Lilla dottern, tre år gammal, ägnade sig åt att genast flytta in sina leksaker i hyllorna,

Visar av hänsyn bara lillflickans hjässa men se så fint hon genast arrangerar med mjukisåsnan bakom ”skogen”. När jag lämnade var alla hyllor hon nådde fyllda.

medan vi drack te och pratade om allt de varit med om. De hann ut ur Charkiv tidigt. Lilla dottern är för liten för att förstå vad som pågår och behövde heller inte be­vittna något av alla gräsligheter, som sedan dess utgjort vardag, innan de tillsammans med mormorn hann ut. Den unga mamman är lättad men oron syns. Hon försöker fokusera på allt praktiskt och på att få dottern acklimatiserad och trygg i sitt nya hem.

Det är ett möte som kommer att stanna hos mig länge.

Tänk att jag, trots detta möte, ändå väljer att först orera om simturer, tvätt och andra oväsentligheter när det jag egentligen gått (och simmat!) och tänkt på, är en ukrainsk mamma och hennes lilla dotter. Kanske för att det är tungt bara det att höra förstahandshistorier om det som så många tvingas gå igenom. Att jag fegar och flyr in i den del av mitt liv som är tämligen bekymmersfri. Tröstas av att livet också är vardag som pågår.

Nu sitter vi på tåget till Paris. Nätet kommer och går och det är inte alldeles lätt att skriva. Jag sparar efter varje mening för att inte förlora det jag skriver. Ikväll skall parisisk middag inmundigas och imorgon flyger vidare norrut.

Det känns alldeles självklart att kunna resa så. Bortglömda (nästan) är åren med pandemi men insikten drabbar att ett än värre hot än covid lurar. Att kunna tåga till Paris, inta middag där (herre gud, vilken grej, egentligen!) för att sedan flyga vidare är ingen självklarhet. Det är en ynnest, ett privilegium. Jag kan bara önska och hoppas att det får fortsätta att vara det för mig liksom för alla andra.

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

Ambassadör, vin och mycket folk

08 lördag Okt 2022

Posted by murvielklotter in Utflykter, Vin i Languedoc

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Domaine de Brescou, ekologiskt vin, Rivieraklubben, vinprovning

Vi drog till Domaine de Brescou i Alignan du Vent idag. Det var vi inte ensamma om.

Över tvåhundra glada svenskfransoser bänkade sig i den enorma caven på Domaine de Brescou för att lyssna på svenske ambassadören,

representanter för Rivieraklubben; Lars Näslund, som driver bloggen Franska fönster; La Belle Vues Yvonne Tenninge, och Brescous egen oenolog, Lars Torstensson . Handelsbanken var också där och berättade om sin utlandsverksamhet. Det har hänt en del sedan vi senast var i kontakt med Handelsbankens utlandsfilial, kan vi konstatera, och våra hjärnkontor började jobba och fundera över hur murvelhuset och det nya huset i Tjuvkil skulle kunna ha draghjälp av varandra framöver.

På det följde vindlande samtal med personer jag inte träffat sedan före pandemin, ackompanjerat av ett stigande sorl i den enorma caven och vinprovning med diverse tilltugg;

Efterrätt fick vi också.

Himla bra ordnat, alltihop!

Allt var gratis men såklart var detta ett tillfälle för såväl vingården som Handelsbanken och Rivieraklubben att marknadsföra sig. Sådant riskerar lätt att bli en smula överväldigande men idag balanserades det bra. Brescou hade gjort iordning lådor med 6 av deras viner och lådorna fick en strykande åtgång.

Jag tror att alla inblandade var nöjda med dagen.

Rosor bland vinrankorna är inte bara vackert, det fyller också en funktion; skadedjur ger sig på rosorna först och vinbonden hinner reagera innan det är försent! #ekologiskt_vin

Imorgon blir det tidig revelj för att hinna före horderna på antikmarknaden i Pezenas. Jag skall leta linnetyger, inspirerad av Yvonne T, och kanske att vi har tur den här gången och hittar en fin och prisvärd gammal spegel att hänga ovanför öppna spisen.

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

Många anledningar att älska Languedoc

04 tisdag Okt 2022

Posted by murvielklotter in Hunden Stina, Inspiration, Utflykter, Väder

≈ 4 kommentarer

Etiketter

Auberge de Mauroul, Dejeuner, gourmetrestaurang, Hameau, inkluderande anpassning, Olargues, utflykt i environgerna

Kort stopp för att heja på frihetsgudinnan i lilla byn Lugné på vägen hem från dagens utflykt: ”Cette copie de la statue de la Liberté trônait en 1987 à la proue du Maxim’s des Mers dont Albert ABELANET (natif de Lugné) était commandant”

Vi vaknade till ännu en blå himmel och en dag som lovade sommar. Slöa timmar vid poolen hade varit lockande, men vi hade andra planer. Inspirerade av Therese & Rolle på Doc d’or, gav vi oss inåt land och upp en bit i bergen, till en alldeles bedårande liten hameau mellan bergssidorna, till synes långt borta i ingenstans.

Men det är just det som är det fina, att det inte är långt borta alls. Fyra mil från oss, inte långt från Olargues, där vi också gjorde ett kort stopp,

Olargues och Pont du Diable och med berget Caroux i bakgrunden

klamrar sig pyttelilla byn Mauroul fast en bit upp i en dalgång.

Där är det som om tiden stått stilla och ändå inte. Här finns såväl ett litet airbnb – La maison du Bonheur

– som en restaurang som verkligen inte behöver skämmas för sig. Som så ofta är utsidan tämligen oansenlig,

Trappan upp till restaurangens takterrass till vänster

men uppe på takterrassen är utsikten alldeles ljuvlig och stämningen är vänlig och välkomnande.

På baksidan av huset finns en ny utbyggnad som säkert är jättemysig när vädret inte inbjuder till al fresco-luncher.

Men vi satt förstås ute. 27 grader, strålande sol, en ljum, försiktig vind och ett pergolatak ovanför våra huvuden var alldeles ideala förut­sättningar för lång lunch en alldeles vanlig tisdag.

Fram på bordet kom snabbt en skifferbricka med amuse bouche; en shot svampsoppa samt krutonger med tapenade och paprikaröra fick fart på aptiten.

På det följde fisk, anka och gris för oss fyra,

hembakat bröd,

och till det potatismos med färskost på Tomme, som var alldeles himmelskt.

Till dessert blev det Mont Vanille, och en tarte au citron till Eva.

Stina fick en skål vatten och vänliga blickar, så hon kände sig välkommen hon också.

Därmed, för att avrunda, varför slutar jag inte att älska Languedoc?

En sådan här dag säger egentligen allt. Det är med svenska mått mätt full sommar, naturen är storslagen och bortom varje krön väntar över­raskningar och vyer som det är omöjligt att tröttna på. Medelhav, strand och vågskvalp ena dagen, poolliv en annan och hisnande bergs­formationer nästa. Från Murviel och en knapp timme upp i bergen eller en halvtimme ut till havet väntar ständigt nya upplevelser.

Men hur hittar man de här väl gömda pärlorna som Auberge de Mauroul?

Och hur kommer man på att öppna en gourmetrestaurang i en sån avlägsen, pytteliten by som Mauroul?

Det senare har jag ingen aning om, men hittar dit på slingriga vägar gör du nästan bara om någon som varit där berättar för dig. Om den utsökta maten, det fräscha vinet, det engagerade och välkomnande värdparet och byn själv; pittoresk och sömnig.

Nu får ni därmed höra om den från mig, så åk dit, njut och pass it on!

Och som en fin och inkluderande gest; trots att byn är backig skulle det nog faktiskt med lite påpuffningsassistans gå att ta sig fram och in till den nybyggda delen på baksidan i rullstol. Därinne finns både ramper och en stor (och fräsch!) handikapptoalett. Bil går att köra ända fram, om det behövs, så avståndet från bil till dörr behöver inte vara långt.

Bara en sån sak i en urgammal by med branta gränder uppe i bergen!

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

Igår kom sommaren på återbesök

03 måndag Okt 2022

Posted by murvielklotter in Hunden Stina, La mer, poolliv, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

boardwalk, Cap d'Agde, eftersäsong, petit déjeuner, sydfransk höst

I förrgår natt, när Stina tog sin midnattsdrill, var det 19 grader fortfarande och igår var det nödvändigt att också bada, om man ville sitta i solen.

Det ville jag.

Jag sökte inte skugga, utan satte istället på mig hatt och solglasögon. Efter söndagsförmiddagens utflykt till stränderna vid Cap d’Agde för hundpromenad och en typiskt fransk petit déjeuner invid boardwalken längs med stranden,

blev det sedan en stunds njutning vid pool­kanten. Och simturer. Flera stycken.

Min mesta favoritgadget; min reMarkable!

Söndagar, ändå. I Languedoc, i tidig oktober, när flanörerna på strandpromenaden är i huvudsak franska och betydligt färre än mitt i sommaren.

Med lätta steg passerar de snabbt och rytmiskt förbi oss där vi sittande på ett eftersäsongstrött strandcafé inleder vår söndagsutflykt. De är allt annat än sönderbrända och de flesta ser vältränade ut. Restaurangen där Åsa och jag åt en överraskande god och mysig söndagslunch för tre veckor sedan, verkar ha stängt åtminstone sin uteservering nu.

Några badade fötterna eller hela kroppen i det stilla, glittrande havet,

segelbåtar samlades på redden och Stina mötte många bepälsade kolleger efter att vi tömt våra kaffekoppar och flanerat iväg längs med stranden.

Heta sommardagar med brännande sand och ett gytter av soldyrkare med olika grader av brännskador på sina kroppar är ingenting för mig. Längre, kanske skall tilläggas; i yngre dagar var det få saker som för mig framstod som härligare än en hel dag på stranden. Numer är det tidiga morgnar som gäller, om jag sommartid skall leva strandliv för en stund. Då är det främst de salta vågorna som lockar och senast vid lunchtid packar jag ihop och åker hem.

Men oktober, som sagt. Det är ljuvligt. Jag blir återigen varse hur stor skillnaden mellan nordisk och sydfransk höst är. Vi kan ha dagar när skillnaden i temperatur kanske inte är så stor men att få njuta av dagar som denna är förstås otänkbart uppe i norr.

Men denna franska vistelse är som sagt på upphällningen och jag är redo för hög, klar luft, mysiga ylle­tröjor och brasor i kaminen om kvällarna. Det är faktiskt inte ett dugg svårt att se njutningen i det efter att ha fått njuta av sommar i ett halvår. Visserligen med några avbrott, men i stort sett. Vetskapen om att vi kan sätta svensk slaskvinter på paus hjälper också när mörkret hotar att påverka mig mer än vad som kan anses nyttigt.

Tacksamheten över den möjligheten är monumental. Årstider är fina. Jag behöver dem. Fast hur de fördelar sig i tid hemmavid, det har jag starka åsikter om. Men här, i Murviel är inte sommaren för kort; jag tycker att den är lagom lång.

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

Hösten kryper på oss också i Murviel

01 lördag Okt 2022

Posted by murvielklotter in Allmänt strunt!, Hantverkare, Inredning, Murvelhuset, Renoveringar, Väder

≈ 4 kommentarer

Etiketter

Eric Baisset, ferronnier, La Belle Vue Neffies, orangeri, pergola, Snickare Loubet, tonnelle

Vi har en vecka bakom oss, då strumpor på fötterna och en tröja över axlarna känts helt rimligt. Det har blåst och solen har varit ganska opålitlig. Som tidig höst, helt enkelt. Det har ändå passat mig ganska bra, eftersom jag hade en skarp deadline att hålla med jobbet, så jobb har varit mitt huvudfokus den senaste veckan. Bara en sim­tur på fem dagar säger något om vädret, temperaturen och för all del också om arbetsbördan framför skärmen.

Sommar ena dagen, höst nästa och så sommar igen …

Min deadline höll jag, därmed, tack vare det något ostadiga vädret. När den var nådd, gick jag loss med snabeldrake, dammvippa med långt skaft (vi har mycket högt i tak), skurhink med mopp och fönsterputs. Det senare var välbehövligt, om än lite vemodigt, för nu är kladd från sommarens små barnhänder bort­städat och säsong 2022 slutgiltigt ihoppackad.

Brors lilla hus och studsmattan har fått flytta in under en presenning i garaget och det lilla husets tillbehör har diskats och stuvats undan.

Väldigt lite påminner just nu om de små barnbarnens närvaro och efter en kort stunds tillfredsställelse över ett väl­städat hus, infinner sig som vanligt ett visst vemod.

Men jag börjar känna mig färdig med sommaren 2022 nu. Vi är här i en dryg vecka till och jag skall simma medan jag drömmer om nästa år.

Tanken var när vi for ner för snart en månad sedan att åtskilligt hantverksspill skulle få, om inte sin lösning, så åtminstone en färdig tidsatt plan för när saker och ting skall vara klara.

Så blev det inte.

Så gott som dagligen har vi tjatat på stackars snickare Loubet om besked men svaret har varje gång blivit att han inte kan ge vare sig devis eller datum ännu. Till slut tvingades vi ge upp och söka oss vidare. No hard feelings, skall påpekas; han är inte ensam om att ha mycket att göra.

Är det en efter-covid-effekt, frågar vi oss, att alla hantverkare är så upptagna, alltmedan vi jagar vidare efter en ersättare för Loubet. Vi hittar honom tämligen kvickt, även om datum för färdigställande ännu inte är spikat. Vi skall ha pergolan och dörrfix vid poolhuset ordnat, det behövs en badrums- och en garderobsdörr i vårt sovrum, nytt glas ovanför entrédörren (där har en trasig ruta suttit sedan vi fick huset och först nu får den prioritet – märkligt hur en del saker bara glöms bort …) och i det stora rummet behöver vi fler bokhyllor.

Nu finns åtminstone en försiktig plan för allt det.

Under tiden har Gary varit här och bytt ut den trasiga varmvattenberedaren mot en ny,

och vår ferronnier i byn, Eric Baisset, har till slut varit här och tagit ordentliga mått för tonnellen på vår terrass. Vi tror att just detta kommer att fixas på hitsidan om nyåret men det vet vi inte säkert. Eric pratar med tjock occitansk dialekt, så mycket av det lilla han sa gick mig förbi. Han såg dessutom vettskrämd ut när jag stapplade loss på min franska.. Det får man ju förstå – den är inte lätt för den ovane, den heller!

Medan jag väntar på besked från diverse hantverkare, kommer jag på nya projekt. På framsidan, utan­för ytterdörren och framför ett av fönsten, vill vi ha ett enkelt orangeri. Inspirationen har jag fått från La Belle Vue i Neffiès för flera år sedan, utan att riktigt ha listat ut hur det skulle kunna fungera hos oss.

Skärmdumpade en bild från La Belle Vues Instagramkonto – visst är det magiskt vackert?

Men till sist har tankarna på det skramlat färdigt och nu vet jag precis hur jag vill att det skall se ut. Tanken är att ett sådant litet orangeri skulle kunna skydda den gamla ytterdörren och ge oss ett bättre inomhusklimat om vintern. Samtidigt skulle vi få en liten slags ”hall” med plats för en liten sittgrupp, en tambur­major och en skohylla. Men vem vi skall kunna hitta, som kan ta sig an den uppgiften, det vete fåglarna! Jag skall be att få återkomma i just det ärendet.

Annars, då?

Igår körde vi middag med vänner igen. Före detta kollegan Sussie och hennes man, som i våras flyttade till Languedoc,

liksom våra nya St Chinian-vänner, kom farande.

Vi satt ute medan mörkret sänkte sig men åt vår dessert inomhus. Vi har sköna kvällar fortfarande, men de varar inte lika länge som under den franska högsommaren. En mustig burgundisk gryta värmde därför gott!

Imorgon ger vi oss nog iväg på en utflykt igen. Jag skall dessutom plocka ut ytterligare några semesterdagar nästa vecka, för att kunna njuta av de sista dagarna här för den här gången.
Kanhända blir det ett inlägg om det också, så småningom.

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

Translations

These are automated translations which are very far from perfect but they may give you a general idea. I take no responsibility for any of the inevitable errors!

  • English
  • Français
  • Español
  • Deutsch
  • Português
  • Other languages

Murvielväder

Murviel-lès-Béziers
Detaljerad prognos

Senaste inläggen

  • Déménagement et les voisins
  • Plötsligt slår det mig
  • Med Covid på återbesök
  • Kort mellanlandning i Ulebergshamn
  • En bättre söndag

Besöksstatistik

  • 340 229 träffar

Tidigare inlägg

Kategorier

Murviel

advent Air France Av jord badrumsrenovering barnbarn Bertil Betraktelser från hemmahorisont bignone bygrannar Béziers canicule carrelage claystone D'Oc d'or distansjobb flyttbestyr Förberedelser garde manger Heidelberg Hunden i Frankrike hus i Languedoc IKEA Jul köksrenovering La Maison Hansby Le Café Nouvel Maison de deux murvellängtan Murviel murviellängtan Murviel lès Béziers Norwegian orage poolliv Resor roadtrip Roquebrun Ryan Air Tjörn äggoljetempera

Bloggar jag följer

  • Annika Estassy Lovén
  • Att leva i Languedoc
  • Brev från Servian
  • Franska sydkusten och andra kuster
  • Freedomtravel
  • Hus i Frankrike
  • Kors och tvärs
  • Mellan skånsk mylla och fransk terroir
  • Min franska blogg
  • Miras Mirakel
  • The Good Life France

Bra boenden

  • Chez Amis B&B i Saint Nazaire de Ladarez
  • D'Oc d'Or Chambres & tables d'hôtes
  • La Belle Vue
  • Maison Vieussan

Husmäklare

  • Hus i Languedoc
  • Sydfranska fastigheter

Gör som 138 andra, prenumerera du med.
oktober 2022
M T O T F L S
 12
3456789
10111213141516
17181920212223
24252627282930
31  
« Sep   Nov »

Arkiv

  • mars 2023
  • februari 2023
  • januari 2023
  • december 2022
  • november 2022
  • oktober 2022
  • september 2022
  • augusti 2022
  • juli 2022
  • juni 2022
  • maj 2022
  • april 2022
  • mars 2022
  • februari 2022
  • januari 2022
  • december 2021
  • november 2021
  • oktober 2021
  • september 2021
  • augusti 2021
  • juli 2021
  • juni 2021
  • maj 2021
  • april 2021
  • mars 2021
  • februari 2021
  • januari 2021
  • december 2020
  • november 2020
  • oktober 2020
  • september 2020
  • augusti 2020
  • juli 2020
  • juni 2020
  • maj 2020
  • april 2020
  • mars 2020
  • februari 2020
  • januari 2020
  • december 2019
  • november 2019
  • oktober 2019
  • september 2019
  • augusti 2019
  • juli 2019
  • juni 2019
  • maj 2019
  • april 2019
  • mars 2019
  • februari 2019
  • januari 2019
  • december 2018
  • november 2018
  • oktober 2018
  • september 2018
  • augusti 2018
  • juli 2018
  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • augusti 2012
  • juli 2012
  • juni 2012
  • maj 2012
  • april 2012
  • mars 2012
  • februari 2012
  • januari 2012

Senaste kommentarer

  • murvielklotter om Plötsligt slår det mig
  • Cecilia Hedlin om Plötsligt slår det mig
  • murvielklotter om Med Covid på återbesök
  • RSS - Inlägg
  • RSS - Kommentarer

Blogg på WordPress.com.

  • Följ Följer
    • Murvielklotter
    • Gör sällskap med 57 andra följare
    • Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
    • Murvielklotter
    • Anpassa
    • Följ Följer
    • Registrera
    • Logga in
    • Rapportera detta innehåll
    • Visa webbplats i Inläggsvyn
    • Hantera prenumerationer
    • Minimera detta fält
 

Laddar in kommentarer …
 

    %d bloggare gillar detta: