I förrgår natt, när Stina tog sin midnattsdrill, var det 19 grader fortfarande och igår var det nödvändigt att också bada, om man ville sitta i solen.

Det ville jag.

Jag sökte inte skugga, utan satte istället på mig hatt och solglasögon. Efter söndagsförmiddagens utflykt till stränderna vid Cap d’Agde för hundpromenad och en typiskt fransk petit déjeuner invid boardwalken längs med stranden,

blev det sedan en stunds njutning vid pool­kanten. Och simturer. Flera stycken.

Söndagar, ändå. I Languedoc, i tidig oktober, när flanörerna på strandpromenaden är i huvudsak franska och betydligt färre än mitt i sommaren.

Med lätta steg passerar de snabbt och rytmiskt förbi oss där vi sittande på ett eftersäsongstrött strandcafé inleder vår söndagsutflykt. De är allt annat än sönderbrända och de flesta ser vältränade ut. Restaurangen där Åsa och jag åt en överraskande god och mysig söndagslunch för tre veckor sedan, verkar ha stängt åtminstone sin uteservering nu.

Några badade fötterna eller hela kroppen i det stilla, glittrande havet,

segelbåtar samlades på redden och Stina mötte många bepälsade kolleger efter att vi tömt våra kaffekoppar och flanerat iväg längs med stranden.

Heta sommardagar med brännande sand och ett gytter av soldyrkare med olika grader av brännskador på sina kroppar är ingenting för mig. Längre, kanske skall tilläggas; i yngre dagar var det få saker som för mig framstod som härligare än en hel dag på stranden. Numer är det tidiga morgnar som gäller, om jag sommartid skall leva strandliv för en stund. Då är det främst de salta vågorna som lockar och senast vid lunchtid packar jag ihop och åker hem.

Men oktober, som sagt. Det är ljuvligt. Jag blir återigen varse hur stor skillnaden mellan nordisk och sydfransk höst är. Vi kan ha dagar när skillnaden i temperatur kanske inte är så stor men att få njuta av dagar som denna är förstås otänkbart uppe i norr.

Men denna franska vistelse är som sagt på upphällningen och jag är redo för hög, klar luft, mysiga ylle­tröjor och brasor i kaminen om kvällarna. Det är faktiskt inte ett dugg svårt att se njutningen i det efter att ha fått njuta av sommar i ett halvår. Visserligen med några avbrott, men i stort sett. Vetskapen om att vi kan sätta svensk slaskvinter på paus hjälper också när mörkret hotar att påverka mig mer än vad som kan anses nyttigt.

Tacksamheten över den möjligheten är monumental. Årstider är fina. Jag behöver dem. Fast hur de fördelar sig i tid hemmavid, det har jag starka åsikter om. Men här, i Murviel är inte sommaren för kort; jag tycker att den är lagom lång.