Med darrande fingrar på mobilskärmen har de senaste dagarna mina väderappar konsulterats, i from förhoppning om att de förhatliga regnsymbolerna över Murviel skall försvinna. Allt eftersom helgen då betongsulan skall gjutas har närmat sig, har frustrationsnivån ökat till oroväckandeohälsosamma nivåer.
Svetten bryter sånär fram i pannan, magen snörper ihop sig, det vankas oroligt av och an och för min inre syn ser jag den ena gästen efter den andra trampa igenom det murkna virket med elaka bensår som följd. Sommar, sol och bad förstört och fula ärr på de tidigare så tjusiga skånkorna.
En lätt överdrift av möjliga följdverkningar?
Jo, kanske det. Jag är ju vanligtvis heller inte lagd åt katastrofscenariotankehållet. Trots viss erfarenhet ändå av bakslag och sheer bad luckdär jag minst anat det.
Men så, denna torsdag, då en saligt lycklig mormor knatat iväg till förskolan i slösande majsol med en ljuvlig prins vid varje hand, konsulteras återigen samtliga väderappar och – voila!
Detta bildspel kräver JavaScript.
Istället för ben i trasor på trädgårdens besökare efter närkamp med murket trädäck,
Eländigt franskt virke och en riktigt dålig idé i fin kombo…
vågar jag återigen hoppas på solvarm, slät betongsula med mjuka mattor på. Med en från en omöjligt blå languedochimmel slösande sol silande genom tonnellens basttak
Snart, snart är jag – vi, hela familjen i omgångar – där!
Det är tyst i huset nu men utanför det öppna fönstret kväker grodorna. De gör det, så här års. Snart kommer granntuppen att väcka huset och en ny murveldag tar sin början.
I så gott som en hel vecka åt jag och S långa frukostar, jobbade, pluggade och tog små raster för näringsintag och annat som kroppen behöver. Så förberedde vi för övriga familjens ankomst också,
och jag njöt både av det och av det faktum att jag fick rå om S utan att något annat trängde sig på.
Jag är så glad för alla de dagarna.
Lycklig, rent av.
Mitt lillaste barn.
Vuxen, klok, så älskad.
Det är få ställen där lugnet kan sänka sig så totalt för mig som just i murvelhuset. Trots, eller kanske snarare tack vare att huset den senaste veckan varit fullt.
Detta bildspel kräver JavaScript.
Poolhuset är upplyst och där sover S och E. Son och flickvän är också här och det är precis som det alltid borde vara. Guddöttrarna som sovit i rummet alldeles vid trappan på övervåningen och deras päron har åkt nu och det blev väldigt tyst när de for. Så tyst, faktiskt, att vi blev tvungna att ställa till med säsongens första poolparty.
Detta bildspel kräver JavaScript.
Jag inbillar mig alltid att huset är lika lyckligt som jag över att få omsluta så många favoriter och att också det tänker att det här vill en vara med om ännu oftare.
Familjen. Den yviga, härliga, ibland problemtyngda men alltid nära, alltid trygg. Alla byvännerna, sammanhanget härnere, den fantastiska gemenskapen; allt sådant som får mig på gott humör finns här.
Den betydligt ensligare tillvaron på västkustön känns just sådana här dagar ganska avlägsen och jag längtar inte dit alls just nu, trots att också den fyller mig med ett lugn, om än av ett helt annat slag. För varje vända ner till murvelhuset blir jag dock alltmer övertygad om att betydligt mer tid behöver få tillbringas i vårt franska viste.
Blixtvisiten går mot sitt slut. All tvätt är tvättad, sorterad, omsorgsfullt vikt och tillbaka i linneförrådet igen. Kyl och frys är rensade, köket fejat och huset är därmed redo för ett par månaders solitär tillvaro.
Stormen, som låg kvar som ett grådaskigt duggregn när jag landade i tisdags,
lämnade halva trädgårdens lövverk på terrassen, i poolen, runt poolen, på de grusade ytorna, i trapporna och på den nya stenläggningen.
Det har visst regnat lite…
En ny liten planta vid bignonen
Sliriga rester av bignone, lagerblad och akacialöv
Stormsmuts och blöta på terrassen
Löv,
mera löv,
Och massor med löv runt illa åtgången rottingmöbel
Dörren till förrådet under terrassen har återigen svällt av fukten från det läckande nya takutsprånget,
Trista ränder på fasaden…
där anslutningen mellan takpannor och terrassgolv lämnar en del övrigt att önska.
Vackert men helt verkningslöst tak
Därinne bakom den fuktangripna dörren finns både lövblås och högtryckstvätt och eftersom det är lögn att rucka på den, har jag istället spolat med vanlig slang och borstat med piasavakvast. Det tog fyra och en halv timme men det blev fint.
Skall jag se positivt på saken, var det en kontemplativ sysselsättning och solen både värmde och sken. Dysterkvisten i mig och som ibland visar sitt fula och ovälkomna tryne, väser dock irriterat, att det var då själva den lede att inte saker och ting kan åtgärdas och sedan vara bra. Fungera som det var tänkt, liksom.
Det är förresten inte bara sagda dörr som reagerat på fukten; det har också trädäcket vid poolen gjort.
Eländigt franskt virke och en riktigt dålig idé i fin kombo…
Brädorna bågnar bortom all räddning och vi kommer att behöva göra om alltihop. Det var flera runtom oss som skakade på huvudet när vi la plankor direkt på backen men jag tänkte att det nog ändå skulle hålla några år, iallafall.
Fel av mig.
Det ser för jävligt ut.
Det hamnar tillbaka på vår to-do-list.
My bad.
Men bignonen blommar för glatta livet,
stenläggningen är superfin och den nya omgjorda trappan med fyra steg istället för tre smälter in i omgivningarna och ser ut som om den varit där alltid.
Och torsdagskvällen bjöd på middag al fresco hos Maria H med tända ljus, smarrig pasta med musslor, bubbel från Limoux och grannens upplysta pool som backdrop.
Det senare fick vi be dem om, för ambiencens skull, vilket de genast ackommoderade.
Och det är precis här som kontrasten så här års blir som störst mellan hemmet på ön och vårt sydfranska viste; storm och naturens råa krafter ena dagen och vindlande samtal i ljummen sammetskväll nästa.
Och bad! Jag tog vad jag trodde skulle bli årets sista simtur idag,
men bara en kort stund efter att jag stigit upp, fick jag hoppa i igen. Det blev så väldigt varmt i solen, nämligen.
Det är 19 oktober. Jag badar. Sitter i blöta badkläder och torkar. Stickar på sagotröja nummer två. I solen.
