Category Archives: poolliv

När Minou fyllde fyra och hade poolparty

08 tisdag Aug 2017

Posted by in Byliv, Familjen, grand-mère, huset på ön, Murvelhuset, poolliv, Reminiscenser

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Så ohemult nöjd är jag över att vi nu äntligen inte bara fått fiber draget, utan också till slut fått den irrande routern att hitta hem, att jag i pur eufori tankat över löjliga mängder bilder in i bloggens mediabibliotek. Vi är tillbaka på vår västkustska ö och jag har hunnit ha inte bara en folkilsken helg med strumpor på de frusna tårna, utan har också avverkat två hela arbetsdagar.

Ilskan har hunnit rinna av mig och min numera äkta hälft lade inte benen på ryggen för att undkomma mitt fräsande munläders kraftiga vinddrag. Det kan vara så att det i byarna uppnådde orkanstyrka och det kan också hända att han råkade hamna ivägen, trots att vindarna inte hade en tydlig riktning. Jag längtade bara tillbaka till Murviel. Till värmen. Till alla dem som förgyllt min tillvaro under några intensiva sommarveckor.

Nu är sommarsäsongen i allt väsentligt ett avslutat kapitel och det är vemodigt. Jag fick den längsta sammanhängande vistelsen där på flera år och jag hann liksom vänja mig. Och nu, med sommarbilder fladdrande in på bloggen i en rasande fart,  är jag där igen, intensivt i tanken.

Jag ser ett rufsigt litet gingerhuvud en tidig morgon i murvelhuset,

runt henne står vi och sjunger och de små händerna sliter i papper och paketsnören. Det rufsiga lilla huvudet tillhör Minou, en av sommarens yngre gäster, och dagen är hennes fyraårsdag.

Vi ställde till med poolparty med några favoriter i repris från fjolårets barnbarnsapéro.

De vuxna fick också sitt lystmäte…

Dagen var varm och en stor del av den tillbringades som så många gånger tidigare i poolen.

Lilla B har ännu inte riktigt insett tjusningen med sådan blötläggning, utan uppsökte skugga i närheten av godsakerna istället.

Fast plask på bassängkanten, det går bra!

Idag ringde han till mig på FaceTime, undrade om jag kommer snart och konstaterade glatt att jag åkte bil (eller iallafall satt i en). Det där allra vackraste av små ansikten som dyker upp på skärmen när jag trycker på svara-knappen får det att spritta i varje fiber i min kropp och ingen förmår jaga bort stress och irritation som Lilla B. Av helgens mentala åskmoln ovanför mitt huvud finns därmed ingenting kvar.

En solitär dag till slut

03 torsdag Aug 2017

Posted by in Min franska trädgård, Murvelhuset, poolliv

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , , ,

Idag har jag simmat tills jag fick kramp. Jag hade bestämt mig för åtskilligt fler längder men fick ge upp. Vistelsens sista bad blev därför lite rumphugget och jag kände mig en smula lurad på konfekten. Endast motvilligt avslutade jag därmed dagens pool- och solliv, slog ihop min av vatten och solkräm alltmer solkiga bok med den ominösa titeln Det förlorade barnet,

och stapplade runt med mina krampande lårmuskler för att stänga den delen av trädgården där vi tillbringar mest tid.

Städat, hopfällt och…
…helt utan drällande badleksaker.
Redo för älskade Sus och hennes barndomsgäng om bara en liten vecka…

Det har varit varmt idag. Mycket varmt. Jag har följt solen, tagit paus från plumset och betat av plock och städ efter var skuggan befunnit sig. Välplanerad har jag varit, välrutinerad som jag är. Två dagar utan gäster har fyllts med jobb, fix och stora mängder njutning. Denna min sista dag har jag inte träffat en själ och jag inser att det är denna sommars enda ensamma dag i Murviel. Jag har njutit av det mer än vad jag vill erkänna för mig själv.

Sommarens favoritdryck – helt utan alkohol; Panaché med massor med is och citron!

Boken som fått följa med fram och tillbaka mellan nattygsbord och solsäng har jag tidigare denna vistelse antingen somnat ifrån eller fått lägga ifrån mig när samtal jag inte vill vara utan pockat på min uppmärksamhet. Nu har jag läst ut den under några intensiva egentimmar. Med solhatt, solglasögon och i skuggan av ett parasoll. Parasollet fick till och med följa med ner i poolen när det enda stället som inte var för varmt var platsen nedsänkt i vatten på pooltrappan.

Den är bra, boken. Ruggigt bra. Jag väntade på den svenska översättningen i månader och har längtat efter just sådana här timmar när jag ostört och likt en eremit har kunnat ge mig hän. Fjärde delen i Neapel-sviten av Elena Ferrante. Läs de fyra böckerna, om du inte redan gjort det! Passar för övrigt särskilt bra att läsa när den franska caniculen – dvs hetta av det mer ordentliga slaget – får svetten att bryta fram i pannan bara av tanken på aktivitet av något som helst slag, såvida sagda aktivitet inte företas nedsänkt i vatten.

Nu stundar istället svenska augustitemperaturer av västkustsk kaliber och på måndag träffas dingleiterna för två intensiva förberedelseveckor innan pionjärerna ramlar in. Jag ser fram emot det men bävar också litet. Det är ingen liten sak att starta en ny skola, även när den är något av en Fågel Fenix med erfarna lärare i teamet. Jag vet att det blir mycket jobb. Men projektet omgärdas av så mycket goodwill och kämpaglöd att det inte går annat än att känna sig inspirerad och full av förväntan. Samtidigt skall mitt andra projekt förhoppningsvis också få fart och det är ingen vild gissning att jag kommer att ha fullt upp.

Jag har valt det själv. De är steg på vägen mot en tillvaro där Murviel skall tillåtas ta ännu mer plats så småningom. En del kan jag göra på distans, för annat behöver jag vara på plats. Däremellan kan jag smita iväg till Murviel för en långhelg och kanske till och med ibland för längre tid än så. Alltså har almanackan åkt fram och höstens murvielvistelser är preliminärplanerade. Annars fixar jag inte att åka härifrån.

Nästa inlägg skriver jag med svensk mark under fötterna, efter dryga 5 veckor med riktig sommar och franskt välmående. Vädret och temperaturerna därhemma kan jag få lite ångest över, även om det faktiskt skall bli skönt att få krypa in under ett nattäcke igen. Jag ser också fram emot snabbare internetuppkoppling. I år har just den murvielska internetuppkopplingen varit bedrövlig och det lutar åt ännu en praktikalitet att ta tag i. Annars kan jag nästan inte blogga på plats. Eller distansjobba. Och det känns en smula trist. Så mycket annat smolk har jag dock inte att rapportera om.

À bientôt!

Tioåriga gästens sista kvällsdopp…

På den bästa av platser med de allra mest älskade

16 söndag Jul 2017

Posted by in Familjen, grand-mère, Min franska trädgård, Murvelhuset, poolliv, Renoveringar

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Det har snart gått en vecka sedan Bertil och hans päron med vänner kom och dagarna springer iväg. Jag och L har flyttat ut i poolhuset medan de två småbarnsfamiljerna tagit det stora huset i besittning. Och med risk för att jag blir ohemult tjatig med mitt eviga tjatter om de ljuvliga kvällarna, så måste jag ändå återge ytterligare en sådan. För jag sitter här i mitt nyligen ernstade poolområde;

Detta bildspel kräver JavaScript.

i loungemöbeln som fått komma ut ur poolhuset

och som snabbt fått sina kuddar vederbörligen patinerade av idel blöta bakdelar samt av vattenmelon och platta persikor kladdiga små barnhänder.

Ödlor prasslar i vildvinet längs med stenväggen mot grannen, en av alla hundar, som tillbringar nätterna utomhus på svala inhägnade bakgårdar, skäller långt bort; ibland ger sig den ensamma fågeln till känna, ibland hörs ett förirrat cikadegnissel och då och då susar en bil förbi på gatan utanför grinden. Fast mest är det tyst. Ikväll är det dessutom helt vindstilla.

Bara jag är vaken nu. Mitt nattsuddande barnbarn somnade tidigt ikväll, fast då gjorde hans mamma det också. Hon brukar göra det, Bertils mamma, mitt fina barn, allra helst mitt ibland oss ugglor, på en soffa omgiven av kvällsstilla, lågmälda samtal. Det är som om sammetsnatten omsluter också rösterna och ger dem en behagligare, mjukare klang. Sövande för den kvällströtta, uppenbarligen.

De andra finingarna åkte härifrån för snart två veckor sedan och hann inte se förvandlingen runt poolen. Maison de Deux fick en priolista av oss tidigare i våras, där iordningställande av poolhus för sovande gäster hade högsta prioritet, eftersom sommarsäsongen inleddes med många gäster i huset. När gästerna hade åkt, hade A&R en dryg vecka på sig att få färdigt nya matplatsen och att måla färdigt dörrarna.

Det lyckades de med och nu kan jag konstatera att det inte bara ser bra ut, utan att det också fungerar fantastiskt bra. Här hänger vi gärna. Och länge.

Kvällarna är min tid. Min ensamtid, då ganska många av mina blogginlägg blir till. Ofta hinner det bli gott och väl natt innan jag är klar. Det beror inte på att det tar lång tid att skriva, utan på att nätet är trögt och att det hinner gå eoner av tid innan jag fått mina utvalda bilder uppladdade. Sedan skall tankarna samlas i fack och hitta sina rubriker också. De är så många att det varit trafikstockning i pallet ett bra tag nu. Jag har velat berätta om när L kom ner för ganska precis två veckor sedan och jag tillsammans med E, S & E först for till en välsorterad cave i Béziers,

Klicka på bilden för Au Chai du Languedocs hemsida!

och sedan till Leucate. Vi hade letat upp ett bohemiskt litet lunchställe, där kocken lagade crossover mat med inspiration från det franska köket men med tydliga influenser från kockens hemland Burkina Faso. Exotiska drinkar och spännande ölsorter bidrog till upplevelsen,

fast allra mest är det atmosfären och den entusiastiske delägaren och servitören som stannar kvar.

Klicka på bilden för Les Planches facebooksida!

Lilla Leucate, alldeles vid en av de större etangerna längs med kusten ner mot Spanien, kändes genuint, lite lagom turistanpassat och franskt, bedagat charmigt.

Liten ateljé/butik där S och jag botaniserade. Av sådana butiker fanns det dessutom flera

På vägen hem hade jag tänkt att vi skulle stanna nedanför Cap Leucate för att bada,

Badbukten nedanför Cap Leucate i januari 2017

men vädret inbjöd inte riktigt och mina medpassagerare verkade inte heller upplagda för det. Inte ens ett kaffestopp tyckte de lät särskilt lockande. Tvärtom verkade de bara vilja åka hem och utflykten började kännas både onödigt lång och en smula misslyckad, det trevliga och lite ovanliga restaurangbesöket till trots.

Så vi for hem. Stannade på Géant utanför Béziers, där ungdomarna hade lite att handla inför deras resa hem några dagar senare. Jag uppmanades stanna kvar i bilen tillsammans med hunden, eftersom de alla hade ärenden in. Väl hemma fick jag min kaffekopp och drog sedan iväg igen för att hämta L.

Inte anade jag att den där ruschen hem, det avböjda havsbadet och det uteblivna cafébesöket handlade om att det skulle ordnas överraskningsfest för mig och L och att de behövde bli av med mig för att hinna få allting klart. Att sedan ratta in på gården, knata upp för trapporna och ute på terrassen mötas av tre flinande festgeneraler, våra festfixande languedocvänner, ett synnerligen rikligt apérobord och en ståtlig bröllopstårta kreerad av tårtproffset Maria… inte ens mitt skräniga munläder räckte till för att uttrycka hur fantastiskt jag tyckte att det var.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sådant sitter jag här i den ensamma natten och tänker på. Gottar mig i och känner tacksamhet över. Det och att lilla B ligger och sover bakom fönsterluckor i stora huset och att han ännu inte hunnit till halva sin vistelse här. Två andra småttingar finns där också och de där tre är ena riktiga stjärnor.

Minou och Bertil!

… och lillasyster Linnea!

Jag är i mitt esse.