Etiketter
Atrium Hotel Rostock, covidtider, Parc Hotel Alvisse, roadtrip
Det är fint med sociala medier. Jag behåller kontakten med så många som jag annars inte skulle veta hur de har det. Och de vet hur jag har det. Vi delar såklart inte allt i sådana offentliga rum men när någon som vanligen med jämna mellanrum postar inlägg på vyer – vackra eller bara på något sätt intressanta – plötsligt tystnar, har det mer än en gång föranlett en personligare kontakt. Oftast har det bara handlat om en mer eller mindre medveten sociala medier-detox men några enstaka gånger har det faktiskt hänt något och då känns det bra att ha hört av sig.
Vi är på resande fot nu. Grinden till murvelhuset och den älskade trädgården har gnisslats stängd och vi kan inte säkert veta när vi kommer ner igen.
Tillvaron nu präglas ju av oförutsägbarhet och det är lite som när du eller någon i din närhet drabbas av svår sjukdom; insikten är drabbande och iallafall jag känner mig en smula korkad. Hur kunde jag igen glömma att jag aldrig någonsin kan ta något för givet? Så sansar jag mig och bestämmer att det är väl en himla tur att jag inte går och oroar mig för sådant som inte har hänt men som skulle kunna hända! Bara för att livet vänts upp och ner förut. Glömska och tillförsikt i fin kombination är bra grejer för bevarande av sinnesro.
Fast jag glider iväg i andra tankebanor än vad jag hade tänkt från början. De där kontakterna på sociala medier skulle det ju handla om. Flera av dem träffar jag ganska regelbundet, andra har jag inte sett på flera år. Kontakten i etern ser ändå mer eller mindre likadan ut. Bilden på den rostiga grinden i tidig morgon med en kort rad om att nu åker vi norrut igen sätter igång peppen och omsorgen:
⁃ Kör försiktigt!
⁃ Ha en bra hemresa!
⁃ Kom gott hem!
⁃ Vi ses snart igen!
⁃ …
Jag tycker om att ha er med på resan med de raderna. Det betyder verkligen något och världen blir faktiskt lite vackrare då, hur banalt eller sentimentalt det än kan låta.
Jag packade vår kylbag full med godsaker innan vi for igår och stannade vid bageriet i byn och införskaffade nybakad surdegsbaguette och croissanter.
Också petetasdockorna i byn har munskydd på
Niste* måste man ha när det är dags för långfärd. Vi stannade i trakterna av Montelimar för att äta sen frukost men vinden hotade att dra iväg med både croissanter och kaffekopp, så vi drog oss snabbt tillbaka in i bilen igen och tryckte i oss den frasiga härligheten, som sedan sköljdes ner med det någorlunda varma kaffet ur en plastmugg från Ikea. Godsakerna får vänta tills vinden mojnat, tänkte vi. Och glömde snabbt den skarpa klimatgräns som skär genom Lyon. Där tar Sydfrankrike slut. Värmen skruvas ner och vädret blir ostadigare. Inte idealiskt, alltså för en medhavd måltid al fresco.
Men trafiken genom Frankrike är fortsatt covidpräglad och det är en bra sak mitt i viruseländet.
och vi kom fram till samma hotell i Luxembourg, som vi övernattade på på vägen ner, i god tid för såväl middag på terrassen som många sköna längder i poolen innan läggdags.
Kvällsbad på Hotel Parc Alvisse
Det är ett bra stopp när inte ens trafiken runt Lyon hindrar framfarten nämnvärt och resan flutit på utan avbrott.
Frukosten på hotellet hoppade vi över imorse, eftersom den är en synnerligen trist historia. Jag gissar att det är covid som spökar men nu gjorde ju inte det så mycket; vi har kylbagen full med franska ostar, yoghurt, picpouldruvjuice från Pinet och apérokorvar, avocado och frukt, så minsann fick vi inte till en lunch på en trist rastplats i sällskap av hungriga getingar och flugor också!
En får ju förstå att de arma tyska insekterna blev alldeles till sig när de fick vittring på de franska godsakerna!
Tyska autobahn beter sig för övrigt som tyska autobahn brukar, med otaliga vägarbeten, stau och staccatokörning där den påbjudna hastigheten med snabba svängningar växlar mellan allt från 60km/h till valfri fart.
Disciplinerade långtradare alltid i högerfil
Full koncentration och ögon åt alla håll är därför fortfarande att rekommendera, trots att det inte är egentlig semestertrafik vi upplever, vare sig norrut genom Frankrike eller genom Tyskland. Nummerplåtarna på bilarna runt om oss är mest lokala, oavsett var vi befinner oss längs med rutten Murviel-Lyon-Luxembourg-Köln-Hannover-Rostock. Och de annars så semestervanliga husbilarna är som exotiska fåglar när vi någon enstaka gång får syn på dem.
På de lugna franska autorouterna började vi igår fundera över om vi skulle boka om vår färja till en tidigare avgång men efter att ha tappat räkningen på hur många staus det till slut blev, är vi glada över mellanlandningen på vårt rostockhotell. Här finns en alldeles ljuvlig pool där jag var helt ensam,
sedan L valt att hoppa blötläggningen till förmån för sängen. Han är inte riktigt lika badglad som jag, som nosar upp pooler vart jag än åker. Det är ohemult skönt att få simma av sig resdamm och stillasittande – 90 mil ena dagen och 86 nästa gör ingen kropp glad.
En natts sömn i skön hotellsäng innan morgondagens sista resben med färjan till Trelleborg känns också bra, liksom det planerade stoppet i Ängelholm under sista resbenet på väg mot Tjörn.
Fyra munskydd av de ursprungliga 50 har vi kvar. Det räcker precis tills vi är på svensk mark igen.
Väl hemma, fortsätter vi med det som vi praktiserat hela tiden; avstånd, handtvätt, sprit och undvikande av stora folksamlingar.
Nu får det bli natten – tidig revelj imorgon.
*norska för matsäck, för den inte visste det
