Kategoriarkiv: poolliv

Igår kom sommaren på återbesök

03 måndag Okt 2022

Posted by in Hunden Stina, La mer, poolliv, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , , ,

I förrgår natt, när Stina tog sin midnattsdrill, var det 19 grader fortfarande och igår var det nödvändigt att också bada, om man ville sitta i solen.

Det ville jag.

Jag sökte inte skugga, utan satte istället på mig hatt och solglasögon. Efter söndagsförmiddagens utflykt till stränderna vid Cap d’Agde för hundpromenad och en typiskt fransk petit déjeuner invid boardwalken längs med stranden,

blev det sedan en stunds njutning vid pool­kanten. Och simturer. Flera stycken.

Min mesta favoritgadget; min reMarkable!

Söndagar, ändå. I Languedoc, i tidig oktober, när flanörerna på strandpromenaden är i huvudsak franska och betydligt färre än mitt i sommaren.

Med lätta steg passerar de snabbt och rytmiskt förbi oss där vi sittande på ett eftersäsongstrött strandcafé inleder vår söndagsutflykt. De är allt annat än sönderbrända och de flesta ser vältränade ut. Restaurangen där Åsa och jag åt en överraskande god och mysig söndagslunch för tre veckor sedan, verkar ha stängt åtminstone sin uteservering nu.

Några badade fötterna eller hela kroppen i det stilla, glittrande havet,

segelbåtar samlades på redden och Stina mötte många bepälsade kolleger efter att vi tömt våra kaffekoppar och flanerat iväg längs med stranden.

Heta sommardagar med brännande sand och ett gytter av soldyrkare med olika grader av brännskador på sina kroppar är ingenting för mig. Längre, kanske skall tilläggas; i yngre dagar var det få saker som för mig framstod som härligare än en hel dag på stranden. Numer är det tidiga morgnar som gäller, om jag sommartid skall leva strandliv för en stund. Då är det främst de salta vågorna som lockar och senast vid lunchtid packar jag ihop och åker hem.

Men oktober, som sagt. Det är ljuvligt. Jag blir återigen varse hur stor skillnaden mellan nordisk och sydfransk höst är. Vi kan ha dagar när skillnaden i temperatur kanske inte är så stor men att få njuta av dagar som denna är förstås otänkbart uppe i norr.

Men denna franska vistelse är som sagt på upphällningen och jag är redo för hög, klar luft, mysiga ylle­tröjor och brasor i kaminen om kvällarna. Det är faktiskt inte ett dugg svårt att se njutningen i det efter att ha fått njuta av sommar i ett halvår. Visserligen med några avbrott, men i stort sett. Vetskapen om att vi kan sätta svensk slaskvinter på paus hjälper också när mörkret hotar att påverka mig mer än vad som kan anses nyttigt.

Tacksamheten över den möjligheten är monumental. Årstider är fina. Jag behöver dem. Fast hur de fördelar sig i tid hemmavid, det har jag starka åsikter om. Men här, i Murviel är inte sommaren för kort; jag tycker att den är lagom lång.

Fransk eftersäsong och sänkta axlar

16 fredag Sep 2022

Posted by in distansjobb, Hunden Stina, Murvelhuset, poolliv, Renoveringar

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, , , ,


Åh vad jag älskar de här dagarna och kvällarna!

I eftersäsong på sydfranskt maner med en effektiv jobbförmiddag avklarad och med ett glas ekologiskt orange vin som fredagsapéro, är livet tämligen behagligt. Jag sitter vid vår pool. Skall snart hoppa i för dagens sista simpass men så kommer vovven tassande och lägger sig nära, nära. Alltså får simturen vänta lite. Vovven vill ha uppmärksamhet och kel och då får hon naturligtvis det. Hon har hållit oss vakna inatt, eftersom hon blev tvungen att skälla ut två rivaliserande katter, som hade mage att dyka upp i vår trädgård mitt i natten. Jycken blev så upprörd att hon hade svårt att komma till ro igen. Idag har hon därför varit väldigt trött.

Hade kanske månen med saken att göra? Iallafall var den så stark att den lyste upp hela vårt sovrum!

Där ligger hunden och sover i månskenet till slut
Tittar du noga ser du stjärnorna också

Gårdagskvällen var för övrigt ljuvlig, efter ett par dagars skyhög luftfuktighet. När jag till slut gick in, var det för att det var dags att sova, inte för att det var för kallt eller för muggigt.

Uppladdningsbara lampor från Kina visade sig vara förvånansvärt bra! Värda att vänta på, alltså.
Den där ljushållaren hittade vi i huset och jag bara älskar den. Blommor i vatten runtomkring den brukar vi ha när vi skall göra oss till!

Det är med alla svenska mått mätt fortfarande sommar här. En fin och varm sådan, dessutom. Efter en dryg vecka i Murviel börjar vi hitta en behaglig vardagslunk med en bra balans mellan jobb och ledighet. Den nattsuddande jycken är lycklig och för egen del känns augustis flyttstress redan långt borta. Jag pratar och facetimear med de mina med jämna mellanrum men jag saknar dem ständigt.

Men livet här är socialt och avspänt. Bygrannar kvistar förbi och spontanplaner kommer på plats. Vi försöker också att få kontaktade hantverkare att ge oss datum för de planerade småjobb som ligger och gnisslar en aning men helt lätt är inte det. Vi vill ju gärna planera in arbetena när vi själva är här, för att säkerställa att det blir som vi har tänkt. De vingliga poolköksdörrarna,

Bilden är från i våras – nu täcks hela murväggen till vänster återigen av vildvinet …

skall få en stadig pergola att luta sig emot och dörrarna till badrum och klädkammare i vårt sovrum behöver äntligen få komma på plats. Planen var att få till dörrarna redan våren 2020 men då var det liksom någonting annat som ställde sig ivägen …

Inför hösten 2021 smiddes nya dörrplaner men då sprang som bekant ett rör läck i ena badrumsväggen, med långtgående och vid det här laget välkända konsekvenser. Nu är jag därför en smula otålig och vi tjatar vidare på snickare Loubet om att få ett datum när allt skall vara klart.

Dessutom måste den bedagade parasollen på terrassen utanför köket,

bytas ut mot en ny tonnelle, som den vi har över matplatsen vid poolen.

Parasollen köptes som en tillfällig lösning och nu har den för länge sedan gjort sitt. Här är vi sällan rädda för regn men fågellivet i trädgården är rikt och maten de petar i sig måste få komma ut. Helst bara inte på våra utemöbler. Ett tak av mer permanent slag har därför stått högt på önskelistan länge nu. För att ordna det, kontaktades byns feronnier (alltså smed!) Eric Baisset omgående när vi kom ner. 

– Javisst skall jag hjälpa er med det, sade han glatt och fick snabbt fram en rimlig offert.
Sedan tog han semester.

Det måste han ju få, men det belyser återigen problemet med att inte vara permanentboende här. Våra planer är sällan helt kompatibla med hantverkarnas.

Det blir nog väl till slut, och både pergola, dörrar och tonnelle skall säkert komma på plats; kanske till och med på hitsidan om årsskiftet.

Det är när de här tämligen bagatellartade funderingarna dyker upp som insikten drabbar mig att jag på allvar har kommit ner i varv. Det är först då inredningstankarna kommer upp till ytan och förmår pocka på uppmärksamhet och rentav kunna göra mig otålig. Men det är en otålighet av ett slag som jag lätt skakar av mig.

Det är alltså fredag igen. Fiskbilen har ropat ut att den är på plats och jag tar sista doppet i det turkosblå innan jag anser det vara nog för idag.

Det är mitten av september och många bad återstår innan vi höststänger vår franska pool och åker tillbaka till Sverige. Sista badet för säsongen är alltid bitterljuvt men än så länge känns det tillräckligt avlägset för att inte behöva tänkas på. Det har länge funnits planer på att testa en vinteröppen pool och i år hade egentligen det passat väldigt bra, om det inte vore för att elpriserna skenar och det därmed till och med vore både korkat och oansvarigt.
Men ett annat år, kanske?

Även om jag inte är en vinterbadare?

Poolen i april, 2022

När en sol- & värmetörstande skandinav till slut fattat grejen

18 måndag Jul 2022

Posted by in Byliv, La mer, Min franska trädgård, Murvelhuset, poolliv, Utflykter

≈ 1 kommentar

Turister och utbölingar känns ganska ofta igen på dumheter de – vi! – gör. Det himlas med ögon och skakas på huvuden och de mer välvilliga ger goda råd i förhoppning om att bli lyssnade på. Ni vet, turister som ger sig ut på fjället utan att förstå hur nyckfullt vädret kan vara; en tonårsson som vandrar med grönrutiga Vans i tyg i Himalaya när vandringskängorna som lilla mamsen köpt försvunnit med resväskan som hamnat på villovägar.
Att invänta den försvunna väskan?

Inte en chans!
Hur svårt kan det vara, liksom?
Eller den hurtige som ger sig ut på sin dagliga löprunda om efter­middagen, comme d’habitude, just som hundtimmarna är som allra hetast.

Just den grejen gör man kanske bara en gång, men att som svensk gå in istället för ut när solen skiner; hur mycket motstånd bjuder inte det?

Mig har det tagit många år, för det är väl bara att bada om det blir för varmt? För varje år som gått har dock eftermiddagssiestorna inomhus bakom stängda voleter blivit längre och längre.

Idag fläktade det litegrand om eftermiddagen och var bara 35 grader i skuggan, så då vågade jag mig ut, trots att det ännu inte var kväll. Vi stänger våra fönsterluckor och fönster varje morgon för att stänga nattsvalkan inne. Men det skaver, för jag älskar rum där solen spelar i gamla munblåsta enkelglas och dansar vidare in i rummets alla skrymslen.

Men nu vet vi ju. Byborna behöver inte längre skaka på sina huvuden över svenskarnas öppna fönsterluckor, där hettan får fri lejd in i huset. No more.

Vi är kloka nu.

Acklimatiserade.

Naturaliserat byafranska kanske till och med.

Med caniculer på kö in mot oss blir också socialiserandet och umgänget villkorat. De flesta av byns expatriotiska barnbarn har åkt hem igen och mor-& farföräldrarna får partykänning. Fast inte när som helst på dagen, utan det få allt bli lite svalt först. Därför fick det igår bli en bonnet de nuit/nightcap/sängfösare vid poolen när solen försvunnit bakom grannens tak.

Det blev konstsim under Evas ledning, äntligen.

Det var flera år sedan sist.

Skall det badas och levas uteliv är det alltså förmiddag och kvällar som gäller. På morgonen är poolvattnet svalt och skuggan skön; om kvällen är det istället alldeles ljummet och sammetslent.

Vid falaiserna i Cap d’Agde är klipporna och de små vikarna tomma om morgnarna, så imorse packades thermos ner, croissanter inhandlades och sedan intogs frukost invid vågskvalpet.

Stenarna under vattnet är vassa …

Några vändor ner i det salta senare, rafsade vi ihop våra saker och styrde hemåt. Då ringlade köerna ut mot kusten långa medan vi kände oss både luttrade och världs­vana när vi rattade bort från stranden långt innan klockan var 12. Inget bränt skinn, inget soltungt huvud, bara ny havsfräschör och salta läppar.
Dagen avslutades sedan på Latino Beach på Serignan Plage. Ett något fånigt namn, kanske, men otroligt mysigt att sitta och titta på badgäster som dröjer sig kvar på stranden medan vi slevade i oss av diverse godsaker.

Ungt, hippt och full fart men det hindrar inte att gamlingar som vi ändå kände oss välkomna.

Nu har L lagt sig, trädgården är höljd i kompakt mörker, Stina skäller på förbipasserande och jag njuter av stillheten. Cikadorna har lagt av för i kväll och det är måndag. Lugnt och stilla i vår lilla by.

Nu har lugnet lagt sig över Murvelhuset

15 fredag Jul 2022

Posted by in Familjen, grand-mère, Murvelhuset, poolliv

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , , , , , , , , , ,

Prinsarna och lilla Karlsson har åkt hem. Resan gick bra men blev lång, eftersom SAS strejkar och anslutande flyg från Köpenhamn till Stockholm var inställt. Men prinsarna älskar tåg och fick nu inte bara en tågresa, utan två och klarade dagen, som började i ottan

Morgontidig Bertil och månen … 🌕

och slutade i sena kvällen, alldeles galant.

Imponerande ändå; fyra småttingar (kompis Noel var också med på resan) med varierande grader av spring i benen tog sig an utmaniningen både resvant och med för det mesta gott humör.

Medan prinsfamiljen med vänner reste, städade jag. Alla kuddfodral, dynor, badlakan , dukar och annat som hamnat under små händer fulla med ketchup och glass, är tvättade eller ligger i högar redo för tvättmaskinen.


Poolhuset är röjt, badrummet där är renspolat och i huset har badrum, sovrum och vardagsrum rensats, dammsugits och plockats.

Rastlösheten när älsklingar åkt är alltid monumental. Den här gången får jag dessutom inte ens till minsta lilla njutning av att allt är tillbaka på plats, att diskbänken är utan en prick och att både hus och poolområde bit för bit kommer fram ur det kontrollerade kaos som rått de senaste knappa tre veckorna. Det har nämligen varit så alltigenom lyckat hela vägen. Barnen föll snabbt in i trygga murvelrutiner och de trötta päronen kunde låta axlarna sjunka.

Nu är det varmt.
Jättevarmt.

Det som inte är gjort före klockan tio på morgonen får vänta, såvida det inte är sådant som kan göras i ett luftkonditionerat inomhus. Att tvätta går bra men att hänga samma tvätt utomhus kräver skugga över torkvinda, annars kokar skallen.

Idag intogs därför lunchen inomhus och vi stannade sedan bakom stängda dörrar och fönster tills det blivit tidig kväll. Då är poolvattnet sammetslent och med bara lätt svalka.

Det är ljuvligt skönt med stillsamma simturer då.

Vi har en vecka kvar här innan vi styr norrut för flytt från huset på ön. Den veckan skall fyllas med sådant vi inte hunnit med hittills; söndagsmarknad i St Chinian, tidig frukostpicnic på falaiserna vid Cap d’Agde, restaurangbesök och en tur in till Béziers. Förutsatt att värsta hettan klingar av, förstås.

Jag håller ensamhet i varma kvällen i skenet av stearinljus,

klottrar fram ett blogginlägg, medan myggor inar och cikadorna håller låda. Jag skriver på min reMarkable men det är nästan för mörkt. Jag har beställt uppladdningsbara lampor för dylika aktiviteter utomhus men de dröjer. Dröjer gör för övrigt också soffan jag be­ställt till matplatsen vid poolen.

Den kom i måndags men killarna från fraktfirman Geodis/Woodeez hade så bråttom att vi inte hann ner till grinden innan de drog vidare.

Sedan dess har vi mejlat, ringt, hållit vakt, kramat om två telefoner, mejlat och sedan ringt igen. Varje dag i tre dagar. Varje gång har de sagt att ”leveransen kommer imorgon!

Och imorgon kommer som bekant alltid. Det gör dock inte leveransen. Till slut fick jag bli arg.

I skrift.

På franska (tack Göteborgs universitet för allt ni ändå lärt mig).

Fast jag ursäktade förstås min brist­fälliga franska och fick till svar – ”Ne vous inquiétez pas, je comprends tout à fait.” – med förhoppning om att inte låta otrevlig.
Det är viktigt att vara artig.

Och snäll.

Nu lovar den vänliga kvinnan att särskilt bevaka mitt ärende.

På måndag.

Den kommer på måndag, lovar hon.

Tänk om också lamporna kommer då?

Stilla förflyter dagarna i Murviel…

11 måndag Jul 2022

Posted by in Byliv, Familjen, grand-mère, Jycken, Murvelhuset, poolliv

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , ,

… trodde jag att jag ville skriva, men då skulle jag fara med osanning. Visserligen har vi många stunder av stilla lugn men vi flämtar också i eftermiddagarnas dallrande hundtimmar. Vi säger då inte mycket, utan tittar med tomma siestablickar på varandra. Cikadorna larmar runtomkring oss medan vi guppar omkring i det turkosa eller söker skugga. Inte ens barnen orkar då med sin annars så vanliga, något vilda repertoar.

Aktiviteterna tar dock aldrig helt siesta, vi bara turas om att styra med dem. Jag tar oftast städ-, röj-, plock-, disk- och tvättjänsten. Matlagning överlåter jag med varm hand till dem som är både intresserade och duktiga. Jag ombeds även både att dyka, hoppa bomber och leka tåg i poolen. Det är Bror som ser till att jag ägnar mig åt sådant. Bertil, underbara lilla unge, har i år lärt sig att flyta och ta sig fram i vattnet utan hjälp av flytetyg. Simtag tar han också och han föredrar den djupa delen av poolen.

Det är så stort. Vi är djupt im­ponerade, stolta och inte så lite förvånade över vilken kontroll han redan hunnit skaffa sig. Skall vi prata säkerhet vid vatten, är att kunna flyta och hålla sig över vattenytan något av det viktigaste att lära sig, konstaterar vi tacksamt.

Varje år hittills har något barn lärt sig simma i vår pool. Förutsättning­arna för att träna sådana förmågor är de bästa; varmt vatten, tryggheten i det begränsade området och att du alltid har nära till land. Eller till poolkanten då…

Luncher under tonnellen,

pauser i poolhuset under fläkten och glada barn gör livet behagligt och det är otroligt avkopplande.

Det där loja tillståndet kan lätt få den roligaste och mest lättsamma aktivitet utanför trädgårdens grindar att kännas oöverstiglig. Som den att gå på apéro hos bygrannar (alldeles väldigt trevligt, för övrigt),

för att sedan landa i byns Petetastfest. Den första sedan pandemin kopplade greppet om murvlarna och resten av världen. *Rättelse: Eller det där var ju fel; det var faktiskt petetasfest förra året också, fick jag påpekat av vännen Å, som begåvats med ett bättre minne än jag själv.

Det är omåttligt trevligt med byfester. Man ur huse är det som gäller. Musiker spelar och borgmästaren dansar bugg.

Barnen leker inom området som spärrats av för trafik, Bernadette sprakar som vanligt, och får fart på de flesta. Ingen är mer byfest och Murviel än Bernadette. Så fort musiken börjar spela, spritter det i benen på henne. De stora örhängena dinglar, fötterna dansar och hela hennes uppenbarelse är glädje. Åtminstone där och då. Åtminstone det vi ser. Och det smittar. Bygrannarnas Saga dansar lika inlevelsefullt och euforiskt som någonsin Bernadette;

Motvilligt tar vi oss sedan hem igen och så förflyter oändliga dagar med välbehövlig avkoppling för prinsarnas och lilltrollets familj. Utflykter tar vi till luftkonditionerade utrymmen, medan vi hoppar över strandbesök och annat som kan bli övermäktigt för en liten bebis och en och annan prins som gillar rutiner.

Jag njuter av att se dem alla må bra och ha roligt. Semesterkolorerade äter de lunch under tonnellen för att sedan ta siesta en stund efter maten.

Eftermiddagspasset i det turkosa tar dock snabbt vid och allt börjar om. Morgnarna är särskilt njutbara, med poolen i halvskugga och med kvardröjande nattsvalka;

Det är semester.

Det är nästan kravlöst.

Det är ändå intensivt.

Och alldeles, alldeles underbart!

Omöjligt blå himlar, as ever

11 måndag Okt 2021

Posted by in Byliv, Hunden Stina, Läsning, Murvelhuset, poolliv, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Ödetomten hos grannen…

Söndagen häromsistens var ingen stillsam affär- men härlig! – så imorse blev det sovmorgon ända till 8.30. Jag var ganska trött, men trots att jag formellt sett ägnar mig åt att beta av sparade semesterdagar, så krafsar Luther på axeln åt sådant slöande. Jag tycker ju egentligen inte med mitt förnuft att avkoppling är detsamma som slöhet, men något slags ryggmärgsreaktion från hektiska år bakom mig ger sig nästan alltid till känna, om jag en helt vanlig måndag inte genast kliver upp och gör mig nyttig.

Kanske är det till och med kommentarer från familjemedlemmar under min tonårstid om att jag var lat och slarvig, som rotat sig så till den milda grad att jag fortfarande dras med den självbilden? Men vem var inte på sitt slarvigaste och tröttaste under tonåren?

Oavsett, så är det länge sedan jag by default var lat och slarvig.

Men njuta kan jag!

Och glad blir jag varje gång vid anblicken av en omöjligt blå förmiddagshimmel över grannhusets ödetomt. Vi har haft ett par dagar med lite moln men i övrigt har vädergudarna flörtat skamlöst med oss. Igår försov vi oss lite men kom ändå iväg till antikmarknaden i Pezenas före nio, så det godkänns. Det är spännande att navigera mellan de många torgstånden och jag förvånas över kvaliteten det mesta håller.

Vi var på jakt efter en spegel att hänga över öppna spisen och hittade en, men blev för snåla för att bära hem den 450 euro dyra skönheten. Så vi gjorde inga affärer och jag är ändå ganska nöjd med det.

Vi stötte på flera bekanta under vår antikvandring,

och det är förstås alltid trevligt och med oss hem fick vi till slut ändå ett gäng surdegsbaguetter, grönsaker och en tårta till kvällens kräftkalas.

Vi slurpade, åt och drack oss igenom kvällen och sorlade bort flera timmar i skenet av stearinljus och alltmer tummade vinglas men utan en tanke tänkt på fuktskadan som håller oss duktigt syssel­satta annars.

Och vovven var lycklig över sällskapet! Hon har snart löpt färdigt och har hittat tillbaka till sitt spralliga, kramiga, glada och sociala jag.

Idag läste jag Jus de chaussettes vid poolen, hängde tvätt ute i solen

och frustade ikapp med Stina i värmen. Jag latade mig en stund, alltså. Jag sa ju aldrig att jag inte också äger en latmasks formidabla förmåga med jämna mellanrum!

À bientôt!

Stilla och lugnt i Murvelhuset

08 fredag Okt 2021

Posted by in Hunden Stina, Min franska trädgård, Murvelhuset, poolliv

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , ,

För ganska precis en vecka sedan baxades den iordningställda packningen ut till Madame P i hällregn och västkustvind.

Jag gav upp om att hålla mig torr och såg efter väl förrättat värv ut som om jag duschat med kläderna på…

Höst på ön, alltså.

Höst är det alldeles bestämt i Murviel också, men den är av ett helt annat slag. Nätterna är svala och i solen, som värmer rejält om dagarna, kan ändå anas en lätt bris, som påminner om att dagarna i en solsäng snart får sättas på paus.

Fast ännu är det makalöst skönt i solen! Den står lägre på himlen här också och poolen är till hälften i skugga hela förmiddagen. 29 grader håller den idag, så simturer blir det flera av, fastän senare på dagen än vad som är brukligt sommartid.

Städ, fix, jobb och franskplugg får vänta..

Hjärnan behöver vila.

Ögonen behöver få återupptäcka allt som de brukar fastna på, nu när golvet i det stora rummet är ordentligt renskrubbat och en ny, mer avskalad ordning är någorlunda återställd efter bedrövelsen som det läckande vattenröret åstadkommit.

Flera rundor i trädgården har det förstås blivit.

Jag har pliktskyldigt ryckt upp ogräs ur gruset på gårdsplanen nedanför terrassen – väl i näven, spred ogräset en omisskännlig doft av vitlök; vild vitlök, minsann! – och jag har kunnat konstatera att oliverna snart är mogna,

att smultronträdets frukter håller på att skifta färg,

och att apelsinträdet dignar av gröna kart;

Sådan höst kan jag leva med.

På söndag kör vi en aldrig så liten kräftskiva innan vi kavlar upp ärmarna för ännu en vecka full av bestyr.

Kanske hinner vi med en snabb sväng till antikmarknaden i Pezenas på söndag förmiddag. En spegel över öppna spisen är jag på jakt efter och den skall helst vara en bedagad skönhet för att kunna passa där.

Jag är nere i varv idag och tankarna upp­tas av bagateller. Det är himla skönt, faktiskt.

Lugnt, stilla och städat

18 söndag Jul 2021

Posted by in Byliv, Familjen, grand-mère, Murvelhuset, poolliv

≈ 1 kommentar

Etiketter

,

Två ynka inlägg har det blivit sedan barnbarnen kom för två veckor sedan. Dagarna har rusat iväg och fyllts med bad, förberedande av måltider, bortplockning av desamma, glass, tvätt, nattningar och undanplockning med jämna mellanrum; det senare ett formidabelt sisyfosarbete!
Men mest har dagarna fyllts med glädje, skratt, Brors sång och dans,

kompis Noel som lärde sig simma,

och Bertil som precis som jag har vattnet som sitt rätta element.

Vi har hängt i trädgården större delen av tiden, eftersom det var precis det avslappnade lugnet som både barnen och deras föräldrar behövde.
Men vi tog oss till havet, iallafall!

  • Bertil på Valras Plage

Och 14 juli firades med fackeltåg – vi höll oss coronasäkert i svansen av tåget – och fyrverkerier,

innan halva gänget i torsdags for tillbaka till Sverige igen.

Så till sist Bertils lilla hand i min när det blev dags även för honom och hans mamma att åka hem…

Vi sa hejdå vid säkerhetskontrollen på Montpelliers flygplats igår, Bertil och jag, fastän ingen av oss ville. Vi höll varandra i handen, ville inte släppa. Men att flyga är spännande och när vi svängde in på parkeringen utanför avgångshallen konstaterade Bertil att det var flyga han skulle. Han har ju varit här förut och vet vad som gäller. Lite allvarstyngd vid incheckningen,

i en för mig ny avgångshall, utan köer och mycket lugnare än den ordinarie, som nu är tillbaka i sedvanligt, resefebrigt läge.

Till slut är det tyst i murvelhuset och ute är det stjärnklart och lugnt
Huset är städat och utgrävt och nästan alla spår efter de smås upptåg är borta. Möblerna har hamnat tillbaka på sina platser,

terrassen är städad och återställd,

sofföverdrag och dynor är tvättade,

och vid poolen syns inte längre några badleksaker eller blöta handdukar i högar.

Jag njuter en stund av det innan rastlösheten sätter in och jag måste blogga av mig den. Hunden Stina deppar och letar efter sina små kompisar och säkert märker hon att också vi håller på att packa ihop oss.

Imorgon åker vi norrut. Hemma väntar fantastiska saker snart.