Så hamnar jag här igen; på min veranda i den ljumma kvällen framför bloggen. Gårdagens kväll och dagens tidiga timmar bjöd på svalare temperaturer men nu är värmen tillbaka igen. Inte den olidliga hettan men riktigt varmt. Jag avstår ändå från det där ensamma nattbadet som jag tycker så mycket om. Det känns inte tryggt längre. Två poololyckor har under senare år drabbat vänner i vår by; den första med lycklig utgång efter veckor av ovisshet, den andra, alldeles nylig, med så hjärtskärande tragisk utgång att det kommer att ta lång tid att förstå, att acceptera.
Visst har vi ändå byfestat, träffats, skrattat och haft det fint, men tankarna på det som hänt finns där hela tiden. Skall jag hoppa i det turkosa på kvällen får det hädanefter ske i sällskap.
För säkerhets skull. Av respekt för att det värsta faktiskt kan hända.
Denna för ovanlighetens skull mulna lördag med duggregn gav mig fart att rumstera vidare i huset. I det stora rummet råder numera åter ordning;
Badrummet har skrubbats och toan har fått en ny sits som inte glider iväg när du sätter dig på den,
Jorå, du får stå ut med en bild på en toastol!
och den nya snabeldraken – den tredje sedan vi fick huset – har fått dansa ut på premiärtur. Lådorna i gamla köket har tömts på innehåll och näst på tur står kylskåpet, som också det skall förberedas på att det måste maka på sig i september när köksrenoveringen etapp 2 drar igång.
En tur till den berusade kamelen i Beziers – Le Chameau Ivre – fick ersätta den planerade turen till Tabouriech le St Barth, eftersom den webbokning vi trodde att vi hade fått till inte hade fungerat. Vi firade Åsa Margareta på hennes namnsdag;
Så jätteimponerade av maten blev vi kanske inte. Det kändes som om kockens experimentlusta fått lite för fria tyglar och istället för nyskapande, blev det en smula, pardon my French, sk-tnödigt. Men trevligt är det ändå invid Beziers nyrenoverade stolthet; fontänerna vid Jean Jaures. På väg från restaurangen stannade vi till och njöt av vattenfyrverkerierna:
Imorgon bär det av till St Chinian och söndagsmarknaden. Med vinprovning, om jag förstått det hela rätt.
Så puttrar det på i en knapp vecka till, sedan får volvon gunga mig, Å och hunden Aska norrut igen. Jag har börjat packa, skriva listor över det som skall tas med och inhandlas; tvål, duschcreme, fransk såpa, tvättmedel, vin och diverse attiraljer som lämnats kvar av besökande familjemedlemmar för vidare transport i den packvänliga bilen.
Jag börjar sakta acceptera att det är så det blir. Jag längtar efter mamma(!); fina, nittio år gamla, glasklara, kloka mamma. Prinsarna, förstås, och huset på Tjörn. Ljuvliga, älskade Susanna och fina Erik, som jag inte träffat sedan i början på juni och Dingle, som pockar och behöver andakt nu. Emil och fina Lena. Loj.
Det är dags, helt enkelt. Att åka sverigehem.
Mina två hemma. Lika viktiga båda två. Faktiskt.
och det är en lycka alldeles av egen kraft att se dem sitta där och knyta kontakter; medföljande vänner, partners, vindlingar som knyter samman och gör världen pytteliten. Kanske sitter de själva på vår plats om några decennier och tittar stolt på sina vuxna barn, sedan vi blivit för skröpliga för att ta hand om våra omsorgskrävande franska stenhus?
