Plötsligt sitter jag på Landvetter. Några timmar senare en mellanlandning i Paris innan vidare färd mot Montpellier. Jag jobbar, naturligtvis. Med två jobb, comme d’habitude, förstås. Telefonsamtal från en fåtölj med kupa runt för att blockera alla ljud, så att jag inte avslöjar att jag sitter på en flygplats. Det känns inte alldeles seriöst med en sådan ljudmatta bakom samtalet, nämligen. Jag mejlar, skickar sms, attesterar diverse saker, fakturerar, anställer och knyter ihop lösa trådar från de senaste dagarna.
Jag har i ett antal veckor tvingats göra flera saker samtidigt och har ömsom känt mig stolt för att jag klarar det, ömsom känt en krypande stress över att inte kunna göra bara en sak i taget, att så mycket krockar med vartannat.
Igår styrdes det med vikarieanskaffning, årligt besök av arbetsmiljöinspektionen, tre parallella fjärrlektioner med mig i bakgrunden och sedan ett skypemöte i ett par timmar kring ett Erasmusprojekt. Jag hade kontakt samtidigt med personer i Stockholm, Umeå, Pajala, Italien, Grekland, Rumänien och så i Dingle då förstås.
Ett samtal med Norge hanns förresten med också. Ingen av oss behöver egentligen leta efter internationella sammanhang. Numer är de bara där.
Det är hisnande.
Inte minst för att dörrarna verkligen är vidöppna och att det bara är att kliva över tröskeln.
Imorgon sitter jag i Murvelhuset och fjärrjobbar. Sorgligt eftersatt dingleadministration skall betas av och Kennaritrådarna skall nystas upp och få falla ordentligt på plats. Nya uppdrag väntar möjligen men av dem blir intet om jag inte tar tag i dem nu.
Mitt i allt detta slår mig tanken att jag snart skulle kunna vara framme vid den tillvaro som jag den senaste tiden mest misströstat om. Att kliva över tröskeln till något nytt är en lång process, har jag insett. Inte för att jag själv räds det; det har jag aldrig gjort, men för att etablerade verksamheter är så förbaskat trögrörliga. Nymodigheter som fjärrundervisning ses på med stor skepsis men nu upplever jag ändå att det börjar röra på sig. Under tiden hittar vi kennarianer nya lösningar hela tiden för att möta kraven i både skollag och från uppdragsgivare. Det är bortom spännande och trots att varje tillfälle att få undan arbetsuppgifter utnyttjas och trots att datorn plockas fram en stund igen på kvällen efter en lång dag på Dingle, så får det mig att må bra. Det kickar igång något i mig som det var länge sedan jag fick fatt i. En av de viktigaste faktorerna är att jag äntligen i grunden bestämmer själv. Jag måste inte. Jag vill.
Nu väntar dock några dagar med lugnare tempo. Det dåliga samvetet över att inte vara på plats på Dingle skall jag försöka hålla stången, för trots allt behöver jag se till att det inte blir för mycket övertid. Berättar jag för mig. Om och om igen. September månads timmar är förbrukade men arbetsuppgifterna är naturligtvis inte slut för det. De är de aldrig.
Jag längtar efter första simturen. Efter revisitation till falaiserna i Agde och dopp i havet, efter frukost på terrassen med grannens galande tupp i bakgrunden och vyn över trädgården från sovrumsfönstret när jag vaknar på morgonen.
En dryg vecka fylld med både måsten och vila väntar. Och – förstås – umgänge.
Jag ser fram emot alltihop.
En alltigenom väloljad dag går mot sitt slut. Väloljad, vill säga, innan vårt plan halvvägs ut på landningsbanan fick vända om och vi blev sittande i informationslös väntan. Eller information fick vi, typ, men på så nervöst och grötigt smattrande franska att inte ens fransoserna bredvid mig uppfattade vad som sas. Han sansade sig till slut, lotsade oss ur planet, och tre bussturer, kryddat med en vända in i terminalen igen senare,
kom vi till slut iväg med ett friskare plan. Effektiva och inte bara vänliga – till slut – och med lite humor, uppgivna gester och rullande ögon lyckades de få oss iväg från Charles de Gaulle.
Bra saker med trasiga plan?
- En magnifik solnedgång över Paris kunde nästan avnjutas.
2. Jag kunde ta det där fotot över nya food courten på Terminal F, som jag insåg att jag glömt men som jag ville visa Åsa,
3. Prinsar ringde på Facetime och jag kunde svara – annars hade jag varit uppe i luften vid vår vanliga fejstid,
4. …
5. Öhhh…
6. …
7. Nej, jag kan inte komma på något mer
I Montpellier regnade det.
Jag fick raskt min resväska och traskade ut ur terminalen för att vänta på Maria och Alains plåtis.
Det fortsatte att regna men det var skön temperatur. Sist jag gick, eller snarare sprang över det där övergångsstället, var det 46 grader varmt, varmaste dagen som någonsin uppmätts i Frankrike. Regn är att föredra framför sådan extremhetta, konstaterar jag.
Men jag svamlar. Det är mitt i natten och ögonen svider. Men jag är i Murviel och allt är bra.
