Hösten i Murviel. Det är sommarvarmt. Jag badar – simmar – i poolen. Lyssnar på poddar, ljudböcker och stickar. Det är galet skönt och jag tankar kraft för att möta den höst som är svensk verklighet för oss också om bara några dagar.

Det är stillsamt vackert och lite vemodigt. Vi har knappt träffat våra byvänner den här gången, dels för att många inte är på plats, dels för att de som ändå är här varit upptagna. Istället ges utrymme för tankar och funderingar. Kontrasten är total mot den intensivt sociala murvelsommaren, då byfester avlöser varandra och vänner och familj fyller upp vår trädgård och vårt hus.

Men det är inte bara att sommar har övergått i sydfransk höst som gör att något mer vemodiga grubblerier stångar sig fram. Flera av dem vi lärt känna här nere har antingen vänt norrut för gott eller har ganska nära förestående planer på att avsluta sina franska kapitel. Några är kvar för att inte alla hus är så lättsålda, andra aviserar helt enkelt att de börjar längta tillbaka till Sverige. Ålder spelar in också, förstås.

Vi kom ner när vi var 50 och 51. Då ansågs vi tillhöra den något yngre gruppen husköpare. Med åren verkar medelåldern på dem som drömmer om en egen fransk tillvaro – på deltid eller permanent – stadigt sjunka. Mycket har hänt under de snart 15 år som gått sedan vi blev murvlare på deltid. Distansarbete är till exempel betydligt vanligare nu och det öppnar förstås upp för möjligheten att distansjobba i såväl flera kortare som i längre perioder.

Vi är inte på långa vägar färdiga med vårt franska liv; vi tänker oss många sköna år till härnere. Vemodet handlar alltså inte om det. Men vi har nästan hela tiden varit ungefär decenniet yngre än de flesta av våra bekanta härnere och den ålderskillnaden börjar nu manifestera sig i det faktum att flera av dem är närmare ett beslut om att lämna och återvända till Sverige, om de inte redan gjort det. Mina funderingar sticker därför iväg där jag sitter i ensamt majestät på poolkanten i den varma eftermiddagssolen. Vad händer med det sociala liv vi vant oss vid under åren här? Kommer det att anta nya former? Hittar vi nya bekantskaper? Kommer vi ens att vilja det?

Det ser heller inte ut som att det är särskilt vanligt att barnen tar över, vilket är begripligt så länge man har småttingar att ta hänsyn till. Jag känner nog faktiskt inte till ett enda fall där det blivit så. Pensionärstillvaron är det som dominerat i vår krets och det är först nu som vi själva uppnått den åldern. Jag jobbar fortfarande men på egna villkor, även om jag börjar fundera på om det inte är dags för mig också att snart släppa taget om arbetslivet helt.

Dessbättre ägnar jag mig bara åt sådana här grubblerier kortare stunder, sedan tar nuet över. Det ljuvliga, tillfälligt bekymmerslösa, eftertraktade nuet. Då återvänder energin. Jag får gjort ett par arbetstimmar vid poolkanten – bara en sån sak! – och den stackars torra terrassdörren får sin efterlängtade inoljning.

Det tog mindre än en halvtimme och sedan var dörren som ny igen! Imorgon skall jag göra samma sak med med köksfönstret.

Efter denna rundvandring i min tankevärld med hjälp av paddan, lockar den turkosblå. Det får bli ännu en simtur innan jag släntrar ner till huset och tar tag i den resterande tvätten.