Etiketter
Det börjar dra ihop sig till avfärd igen. Den här gången utan att jag vet när jag kan åka ner igen. Det borde göra det förfärligt svårt att åka härifrån – hemifrån – men det är faktiskt inte så farligt, kanske just för att det känns så väldigt hemma. Och hem kommer man ju för det mesta till slut.
Jag har gett mig själv arbetsuppgifter idag:
Bybor går förbi ute på gatan och bonjourar glatt när de ser mig i fönstret med tjäroljepenseln i högsta hugg.
Toktörstigt träverk bakom nytt järnsmidesräcke
Jag flinar så brett jag kan och bonjourar tillbaka. Ibland dristar jag mig till ett aldrig så litet bonne journée också. Men bara ibland. Man skall inte överanstränga sig.
En bekymrad madame stannade till när jag spolade trappan och tyckte att jag borde ta på mig en tröja. Det var ju så kallt.
blött om birckenstocksen
– Je suis Suedoise, sa jag sturskt, och förklarade vidare på stapplig, men ändå på något som börjar likna något litet franskt, att jag med min svenska måttstock tycker att det är ganska varmt. Men visst, idag orkade inte termometern mer än alldeles förbi tjugogradersstrecket i solen.
Madame var på väg till affären och hann komplimentera notre belle maison innan hon vandrade vidare neråt gatan. Jag blev så omåttligt glad över den lilla pratstunden, kanske för att jag för en liten stund nästan kände mig som en riktig bybo.
Helgens målarkurs i Magalas fick mig att lägga om planerna för veckan, eftersom målning kommer att kräva nogsam planering, inser jag. Det är liksom ingen idé att måla vårt stora garde manger, till exempel, innan vi vet vilken sorts grå-beige-sand-vit färg väggarna skall ha. Eller om det nya trappräcket verkligen skall vara grönt eller om vi skall låta det plocka upp någon nyans ur travertingolvet?
Nä, de där nyanserna får jag inte riktigt att stämma…
Jag skall ta hjälp av Milis med det, så att det blir riktigt bra. För detta ändamål springer jag ännu en gång runt med kameran för att sammanställa ett moodboard att ta med till henne hemma i Sverige.
Det är roligt, det med. Att fundera och fundera igen. Kläcka idéer och förkasta dem. Komma på nya saker. Och plötsligt känns det helt ok att vänta, ta det lugnt och låta inredningen få växa fram kring favoritsakerna som fraktats ned. Det vore ju ingen hit om de försvann i ett gytter av illa valda färger!
De nya järnsmidesräckena som Laurent fixat åt oss är jag rackarns nöjd med:
