Till slut tog jag mig dit, till den rosa hotellbyn alldeles där bergen börjar.
Byn är pytteliten. Inte ens 200 bofasta finns här och en måndag i eftersäsong är byn tyst och stilla. Vi parkerar i utkanten, så som påbjuds, och promenerar in till det lilla torget, där en thairestaurang och La Petite Table ligger. Vi äter lunch på den senare; en klassisk lunchmeny med tre rätter.
Barnen sover i sin dubbelvagn, regnet slutar dugga och torget fylls snabbt med fler lunchgäster. Miljön är helt speciell. Husen i bykärnan är rosa eller har rosa, lila och röda detaljer och lyckas med konststycket att vara vackra, trots att färgkombinationerna är långt ifrån vad jag brukar fastna för. Men ögat vandrar från husfasader,
till brandposter,
till de prydligt stenlagda gränderna och vidare till skyltar, växter och knasiga parasollfötter.
Vi inser efter ett tag att bykärnan är ”hotellet”, där bygatorna är hotelkorridorerna och där husen rymmer de olika hotellrummen. Som sig bör på ett modernt hotell, är tillgängligheten självklar och inga höga trottoarkanter eller plötsliga trappsteg ställer till det för den som antingen drar barnvagn som vi eller som själv behöver hjul av något slag för att ta sig fram. Behöver du upp en våning, finns självklart hissar.
Det skulle kunna upplevas som en kuliss, men jag tycker att det är formidabelt!
Excentriskt, visst, men utan två förmögna belgare med en halvt tokig idé om att skapa en vinturistby, hade byn säkert förfallit och slutligen somnat in.
Istället har paret successivt köpt upp husen i bykärnan och förvandlat dem till rum i sitt ”exploderade hotell”. Ett halvt galet men ändå ett underbart sätt att göra sig av med några miljoner som ändå bara ligger och dräller!
Åk dit, vetja, och ät gott, ta in på ett av rummen, sov som en kung – eller drottning – vakna utsövd och ät frukost under de röda parasollerna på lilla torget. Jag kan tänka mig sämre sätt att låta timmar gå än som en sann epikuré bland rosa fluff!