Jag har sandaler på fötterna igen. Kortärmat. En tunn liten jacka slängd över armen, utifall att. Grinden gnisslar och jag får spontanbesök. Det blir en snabb Crème Ninon, bubblor från Limoux och många skratt och allvarliga vändningar medan mörkret sluter sig allt tätare om trädgården. Vi sitter ute, förstås; på vår terrass, tryggt upphöjda från prasslet i buskaget nedanför. En och annan katt prasslar runt i vegetationen, en groda – eller är det kanske en padda? – kväker plötsligt och samtalet stannar av. Vi lyssnar till nattljuden men fortsätter snart med våra livliga samtal. Det är så alldeles speciellt. Det är fint – en ynnest – att alldeles spontant låta skratt avlösas av djup och allvar i samtal med en av mina allra äldsta vänner och en annan alldeles ny, utan att det känns det minsta märkligt. Det är bara självklart. Finns inget att bevisa. Vi är de vi är.

Samtidigt finns tankarna hos älsklingarna som inte är här. Bertil, min lilla skatt i Solna, L på tjänsteresa någonstans i Europa, lilla jycken som har fått ohyra och kliat bort päls hemma hos sin lillmatte och hennes E och så de andra; Bertils mamma, pappa och Bertils morbror. Helst hade jag dem hos mig allihopa samtidigt. Allt på en gång. Helst.

Det blir, som oftast härnere, intensiva dagar och det är mycket av allt på en gång. Jag gick upp tidigt imorse och hann jobba fyra intensiva timmar innan det bar av till Pézenas för ett styrelsemöte i en miljö som fick mig att fullständigt tappa hakan. Bakom en tämligen ordinär port på en typiskt fransk bygata öppnar sig nämligen något alldeles spektakulärt;

Huset från mitten av sjuttonhundratalet ägs av två konstnärssjälar, som med varsam hand och med formidabla ögon för detaljer skapat ett hem som är något av det vackraste jag sett. Jag har fortfarande inte riktigt plockat upp hakan från golvet. Det skall erkännas att styrelsemötet, som var den egentliga anledningen till att jag var där, inte lyckades hålla min fulla koncentration, för det fanns alldeles för många detaljer som fångade mitt öga. Så mycket värme också, mitt i allt det vackra – ingen utställningslokal, utan ett hem. Ett utsökt hem.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag blir lycklig av sådana miljöer. Inspirerad.

De målar också, de där inredarna. Jag är vederbörligen imponerad! Tack, Lottie och Claes, för att jag fick kika in i ert lilla chateau!