Murvielklotter

~ …om livet i Murviel lès Béziers

Murvielklotter

Månadsarkiv: februari 2019

En halv skiva måne

27 onsdag Feb 2019

Posted by murvielklotter in Om dagsläget, Resor

≈ 2 kommentarer

Etiketter

arla fakir, Charles de Gaulle, fjärrkurser i språk, Kennari, Landvetter

Dimstråken sveper över mig och min bil när jag mitt i natten gungar över E6:an på väg mot Landvetter. Det är den där tiden på året redan, då valet av ytterplagg inte är självklar. Valet försvåras ytterligare denna februarinatt då jag är på väg söderut, men nattluften som tar tag i mig när jag kliver ur min ombonade bil får mig att ångra att tjocka jackan fick stanna hemma till förmån för en orange poncho. Jag hoppas att den oranga skall kännas alldeles för varm när jag är på plats i Murviel.

Chansen finns. Det ryktas om sommartemperaturer, åtminstone dagtid.

Jag la mig barntidigt igår kväll för att kunna kliva upp strax efter klockan 2 utan att vara så aptrött att jag skulle ha utgjort en trafikfara. I bilen låg redan en bredd macka, en banan och en flaska vatten och väntade på mig, så nog kände jag mig både välplanerad och ordentlig.

Några minuters panikslagen krank blekhet över valet av arla flygfakir genomfor mig ändå när mobiltelefonen skrällde för revelj mitt i natten men upp kom jag och så särskilt trött var jag inte.

Fem timmars effektiv sömn räcker bra.

Dessutom är det något alldeles speciellt med att ta plats bakom ratten i en ombonad och uppvärmd bil för att sedan plöja genom nattdimma med Vaken i P3 som småputtrigt mys i bilhögtalarna.

Dags för avfärd…

Jag kör långsammare än vanligt sådana gånger. Jag är koncentrerad. Söker av vägkanten efter eventuellt vilt, ödmjuk inför insikten att dyker något pälsförsett upp, så har jag inte många sekunder på mig. Dimman gör sikten obefintlig men jag tröstar mig med att jag är ensam på vägen och att jag därmed har betydligt större manöverutrymme än en vanlig morgon vid något anständigare klockslag.

Det är en märklig men inte oangenäm stämning sådär mitt i natten. Ensligt men tryggt. Bedrägligt tryggt, förstås men ändå. Mystiken i dimstråken fascinerar mig och när en halv skiva måne plötsligt dyker upp ovanför Landvetter, blir jag rentav lycklig.

Nätter är inte helt oävna. Åtminstone inte när de håller mig vaken bara så här ytterst sällan.

Landvetter är behagligt stillsamt när timmen är tidig och jag lufsar i sakta mak till min gate, fryser en stund i matarbussen till planet och ser sedan solen gå upp utanför mitt fönster när den tunga flygplanskroppen bryter sig igenom molnen och sätter kurs mot Paris.

Därifrån hade jag planerat att ta tåget vidare mot Béziers, men som så många gånger förr, vinner en vidare flyganslutning med hästlängder, både vad gäller pris, bekvämlighet och tidsvinst. Det borde vara precis tvärtom, förutom det där med tidsvinsten, då. Jag vill verkligen kunna välja det miljövänligare alternativet.

Hur lever jag med flygskammen?

Tågmöjligheten undersöks alltid först. Det tar ansenlig mängd planeringstid och detektivarbete i anspråk innan jag allt som oftast ger upp. Med flygbolagens appar tar samma procedur några minuter. 

Det rättfärdigar möjligen inte mitt flygresande men min tid är en ändlig resurs. Jag behöver använda den väl, om jag skall hinna med att träffa mina allra finaste och om jag med jämna mellanrum skall hinna varva ner på de platser som tillåter mig att göra just det.

Däremellan skall jag jobba. På finaste Dingle, som egentligen ligger lite för långt bort men som ger mig så mycket och som känns så viktigt. Och med Kennari, mitt lilla utbildningsföretag; det enda som kan skötas varifrån som helst och som just därför är så viktigt att få fart på.

Tillvaron är en smula splittrad. Ändå mår jag bra. Känner mig inte nämnvärt stressad.

Jag bestämmer ju nämligen alldeles själv. I min stora röda Filofax ryms allt det som jag måste komma ihåg och den får följa med överallt, som en klumpig och något överviktig sekreterare.

Utom ibland, när den trots allt inte tillåts ta plats och när jag istället fotograferar de närmaste veckornas planering för att ha den tillhands i telefonen istället. Så fick det bli den hör gången, när jag flyger med bara handbagage.

På Charles de Gaulle väntar jag nu på nästa resben. Eftersom det tar sina modiga timmar, passar jag på att jobba – när jag bloggat klart, vill säga.

Ute gassar en parisisk vårsol och det blir varmt under det välvda hangartaket.

För varmt redan för den orangea ponchon. Det bådar gott.

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

Osorterade söndagstankar

24 söndag Feb 2019

Posted by murvielklotter in Familjen, grand-mère, Murvelhuset, Om dagsläget

≈ 9 kommentarer

Etiketter

barnbarnspojkar, carrelage exterieur, på väg till murviel, påskplaner, sommarplaner

Det är dimgrått ute och jag känner mig märkligt tung idag. Söndagen har ägnats åt diverse jobb och det är skönt att få det undanstökat men jag längtar efter så många älsklingar, trots att större delen av förra veckan ägnades åt såväl prinsar som min fina mamma.

Det där när två nyfikna småttingar skall fångas in samtidigt…

Prinsarna, som jag för övrigt börjar längta efter i samma stund som jag lämnar dem, har jag vaknat hos, delat vardag med, skrattat och gosat med i flera dagar förra veckan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Fina fyraåriga Bertil kommer tassande med sin elefant för att morgonmysa tillsammans med sin mamma,

och Bror sprider glädje och humor på en ettårings typiska vis.

I sommar skall de där båda flyga ner till Murviel tillsammans med mig och L, medan päronen passar på att se andra delar av Hexagonen innan de ansluter i Murvelhuset för några veckors välbehövlig avkoppling.

Bertil i juli 2017

I sommar stämmer planerna så mycket bättre än förra sommaren, då ingen av barnen och vi lyckades sy ihop gemensamma murvelveckor. Jag ser alltid fram emot varje ny säsong men i år är jag extra glad över alla planer som smids. De inbegriper ju murvieldagar tillsammans med dem alla!

Dessförinnan kommer jag dock att hinna med åtminstone två turer till Murviel; en alldeles bara om några dagar och ytterligare en runt påsk, då nästan hela storfamiljen dyker upp. Jag fullkomligt älskar när huset fylls med alla dem som betyder allra mest för mig.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det blir särskilt viktigt när det på andra håll är svårt och när du ingenting kan göra åt det som oundvikligen närmar sig. Det är allt på en gång, som vanligt. Det som gör mig sprittande glad och det som kastar mig ner i vemod.

Då är det fint att tänka på middagen med bygrannarna på torsdag och på marknaden i Pezenas på lördag,

Murvelgrannar i Pezenas på nyårsafton 2018

liksom sand i skorna efter en promenad på stranden.

decemberstrand 2018

Köksplanering skall det också handla om, liksom diskussioner med Bertrand om hur vi skall få till matplatsen vid poolen. Det där trädäcket fungerade liksom inte, eftersom virket var alldeles för dåligt.

Skall du lägga trädäck direkt på sydfransk mark, får du öppna plånboken rejält. Det gjorde inte vi, så nu får vi erfara hur snålheten alltid bedrar visheten. Det får bli stenläggning istället. Och påfyllning med singel runtomkring, sedan skall det nog bli snyggt igen. Tänk om det skulle fungera med något klassiskt mönstrat carrelage utan att det blir alldeles för halkigt…?

Som de här, tex… skall enligt uppgift fungera invid pooler!

Ganska många badblöta fötter skall trots allt beträda den där stenläggningen. Bertrand vet alltid besked, så det får bli en diskussion med honom om saken.

Om några dagar.

När jag är på plats igen.

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

Tillbakablick

16 lördag Feb 2019

Posted by murvielklotter in Reminiscenser

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

ältahuset, bygemenskap, facebookminnen, flyttlass, husdrömmar från förr

Det har gått sju år sedan flyttlasset gick från huset vi då hade bott i i nästan 11 år. Jag blev påmind om det på Facebook idag.

Det var bitterljuvt att stänga dörren till huset som rymde så många glada minnen och som jag hade lovat mig själv att aldrig lämna. Flytten dit markerade slutet på några turbulenta år och skulle visa sig bli en lång period av trygg lunk och relativ harmoni.

Tömt...
Tömt…
... städat
… städat
...rensat, ihoppackat
…rensat, ihoppackat
... och på väg till lägenheten på sjätte våningen
… och på väg till lägenheten på sjätte våningen

Villa. Vovve. Inte Volvo men väl familjebil.

Mot slutet började jag bli rastlös.

Hoppade på ett veckopendlande äventyr mellan London och Älta och drömde om att äntligen få till en engelsk tillvaro.

Men det knappt ett år långa äventyret blev skakigt, UK drabbades av svår credit crunch och jag tvingades moloket landa på svensk mark igen. Fast då hade L lyckats ordna med förflyttning och det tog ytterligare ett drygt halvår innan ordningen var återställd.

Jag pustade ut, vi renoverade badrummet,

90-tals-spa-badet åker ut...
90-tals-spa-badet åker ut…
Det gamla fuktskadade badrummet rivet
Det gamla fuktskadade badrummet rivet
och återuppbyggt
och återuppbyggt
till stor belåtenhet i ett år innan flyttlasset gick
till stor belåtenhet i ett år innan flyttlasset gick

och återgick till vårt stilla förortsliv.

Men harmonin var bruten, alla tre barnen började bli vuxna och villalivet kändes som ett kapitel vi borde runda av.

Två löjligt snörika vintrar,

img_1700
img_1702
img_1701

fick mig att börja gnissla tänder och missnöjt drömma mig bort från snöskyfflar och saltrandiga kängor.

Jag bytte arbetsgivare, fyllde halvsekel som firades med familjen i hyrt hus i ett ovanligt kallt Barcelona,

och på kvällarna tittade jag på A place in the sun – home or away medan jag drömde mig bort.

Där någonstans i min rastlösa tillvaro i soffan, som nu tronar i Murviel, och medan sommaren 2011 regnade bort utanför fönstret, insåg jag att huset som varit min trygghet under ett decennium rymde möjligheter att förverkliga andra, ännu så länge något flyktiga drömmar. Kan de där engelsmännen som kräver acres of land that are not overlooked – in a village, but a detached house with no neighbours – minimum five bedrooms and a B&B business potential – with a maximum budget of £150.000 – hitta sitt drömhem och få det att fungera, så kan väl vi!

L lyssnade med ett halvt öra och lät mig hållas. Men jag kan vara mycket ihärdig när jag får någon av mina alldeles lysande idéer. När så murvelhuset dök upp på en av mäklarsidorna jag frekventerade, fick jag iväg ett mejl innan jag hann tänka. Resten är som bekant historia.

En omtumlande, sprittande lycklig och ljuvlig historia.

Men också kantad av svåra prövningar – mitt livs värsta – men den förlåten har jag bara ibland som hastigast lyft på i min i övrigt glättiga beskrivning av min världsfrånvända murvielska tillvaro.

Tankar på den tillvaron bär mig när vardagen riskerar att annars mala ner mig.

Utan den tror jag att jag hade gått sönder.

Sju år är lång tid.

Mycket hinner hända.

Mycket har hänt.

Det ena har till synes hela tiden logiskt lett till det andra i en nogsamt efterhandskonstruerad kedja.

Vad de kommande sju åren har att bjuda på har jag ingen aning om. Jag har uppnått mycket av det jag ville och känner inget behov av ytterligare storstilade planer. Ett någorlunda lugn tillåts sänka sig över mig och det räcker bra. Jag tillåter mig att vila i det och låter saker ske utan att jag känner behov av att vifta som en väderkvarn för att försöka styra vindriktningen.

Nyheter når mig om languedocvänners prövningar och vi runtomkring kontaktar varandra, funderar över hur vi kan hjälpa och jag känner en oändlig tacksamhet över alla dem jag lärt känna under de sju murvielåren hittills. De har blivit nära vänner och är oändligt viktiga för den trygga bas som Murviel blivit. Ingenting utanför familjen kan mäta sig med det och det var definitivt ingenting jag såg framför mig när nyckeln sattes i murveldörren för första gången för sju år sedan.

”A blank canvas” i mars 2012

Ni vet vilka ni är.

Jag gillar er skarpt.

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

Jo, jag lovade att inte prata mera väder, men…

10 söndag Feb 2019

Posted by murvielklotter in Betraktelser från hemmahorisont, distansjobb, fjärrkurs i franska, grand-mère, huset på ön, studier i franska, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

fjärrundervisning, Kennari, La Troisième âge, Stormvindar på ön

För tredje natten i rad har vinden härjat och slitit i vårt stackars hus. Huset rister påtagligt och det känns en smula dramatiskt. Igår morse bröt solen igenom och vinden hade mojnat. Samma sak var det också denna söndagsmorgon.

Ute på trädäcket hittade jag locket till vedkorgen- som jag inbillade mig stod i skyddat läge för allehanda vindar –  långt ifrån där det borde vara. Det där locket utförde en vild dans inatt och jag, som vanligtvis är mycket svårväckt när jag knoppat in, reste mig tvärt av oväsendet locket förde.

Lock på vift...
Lock på vift…
... och på plats igen i vad som skall föreställa vara i lä
… och på plats igen i vad som skall föreställa vara i lä

Men jag dristade mig inte ut mitt i natten. Räcken och murar runt trädäcket visste jag skulle stoppa dess framfart så småningom.

Det är alltid Väder på ön. Sällan stillsamt eller lagom men väldigt ofta fascinerande. Faktiskt hatar jag det inte. Kontrasterna tilltalar mig.

Snön som så ordentligt bäddade in landskapet för bara en vecka sedan,

är nu dessutom helt borta och vår kan börja anas, möjligen väl så optimistiskt men ändå!

Framför mig ligger en vecka med dingledagar varje dag, så jag sörjer inte snöns frånfälle, om någon nu hade dristat sig till att tro det. Det kan ju trots allt hända att jag inte varit helt tydlig med var jag står i snöfrågan; ett förtydligande på den punkten kan därför kanske vara på sin plats.

Samtidigt rör det lite försiktigt på sig med mitt fjärrundervisningsprojekt, om än fortfarande utan risk för fartblindhet. Det lilla företaget Kennari fjärrundervisar och handleder sexåringar, mellanstadiebarn och gymnasister och erbjuder språkcirklar för vuxna.

Annons till vänster i Skolledaren i december…

Allt i digitala klassrum med lärare och elever åtskilda i rum men inte i tid. Det fungerar över förväntan, också för de allra minsta. För lärarna är det förstås riktigt attraktivt; de slipper flänga runt och kan samtidigt sköta jobbet var de än befinner sig geografiskt.

img_1678
img_1681
img_0448
img_0449
img_1683

Där är själva kärnan. Ett av de starkaste skälen till att jag envisas med att få det på stadig kurs är förstås att för egen del kunna fortsätta jobba och utvecklas utan att vara bunden vid konstant en och samma plats.

Jag behöver kunna vara på flera olika platser, nämligen.

La troisième âge, kallas den ju, den där perioden i livet när du tror att vuxna barn skall innebära större frihet utan att något annat skall börja pocka på din uppmärksamhet.

Jag har blivit varse att det inte är så det fungerar, åtminstone inte när vare sig du själv eller såväl äldre som yngre generationer har den goda smaken att befinna sig på samma plats.

Himla opraktiskt, faktiskt.

Om du sedan dessutom får för dig att skaffa ett sydfranskt vinbondehus, som du också älskar och som pockar på din uppmärksamhet, ja, då börjar kloning låta som en alltmer lockande tanke…

Eller varför inte ett arbete som kan skötas på distans? Som fjärrundervisning.

Med Kennari.

Det var så idén föddes. Att hitta sätt att möjliggöra längre vistelser i Murviel och täta turer till älsklingar utan att behöva sluta jobba. Sedan har de uppdrag vi har och har haft gått från ett glatt experimenterande till ett spännande pedagogiskt projekt. Jag vill fortsätta med det, främst för att det nu engagerar mig på alla möjliga sätt och inte bara för att det skulle underlätta mina vistelser hos diverse älskade familjemedlemmar och i Murviel.

Att det nu, enligt uppgift, hamras och jobbas i favoritbyn för att äntligen dra fram bredband, ser jag som ännu ett tecken på att stjärnor intar position, gudar konfererar och att tiden är mogen för fjärrjobb om bara alldeles snart.

Under tiden låter jag Dingle hålla kvar mitt intresse och ännu är jag inte beredd att släppa det heller, för det är ett spännande och viktigt projekt det med.

Tankarna är många, idéerna i ett ständigt flöde och otåligheten stundtals besvärande. Var är jag om ett år? Om två?

Jag försöker envist styra min tillvaro med varierande resultat, men om en vecka drar jag till Solna, om två till Murviel, följt av en helg med londonbarnet i favoritstaden. Däremellan skall diverse mammor besökas och jobb skötas.

DET vet jag iallafall och kontrollerar något sånär.

Never a dull moment.

Aldrig länge på samma ställe.

Stressigt?

Faktiskt inte så farligt. Det är ju trots allt självvalt.

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

Vintervånda

04 måndag Feb 2019

Posted by murvielklotter in Betraktelser från hemmahorisont, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

helig vinterilska, MTG Express, snökaos

Nästa resa till Murviel är bokad, familjemedlemmarnas sommarplaner börjar så smått utkristalliseras och mitt fokus är stadigt placerat på den stundande murvielsäsongen.

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

Påskresan är bokad den med

Påskbord chez Hansbys 2017

och jag kan hänge mig åt att mentalisara bort snö, löjligt många minusgrader, trafikkaos, isbitar som smäller i rälsen när de ramlar från tåget jag sitter på, och åt att hårt ignorera det vita landskapet som rusar förbi utanför tågfönstret.

I Göteborg har det regnat men nu snöar det. Om tåget fortsätter att hålla tidtabell, hinner jag fram till Tjörn innan det blir mörkt och den ofrånkomliga sörjan som dylika väderomslag leder till, fryser till omöjliga spår på vägen.

Om jag vädergnäller?

Det kan du slå ihop dina piffiga små skinkhalvor och hoppa upp och sätta dig på att jag gör!

På radion imorse citerades en ilsken stackare i plogsvängen i Stockholm, som i all vänlighet ville be alla kontorsråttor med sitt på det torra bakom sina datorskärmar att sluta kvittra om hur vackert det är med all snö.

Tungmetallstinn miljökatastrof efter vinterelände i april för några år sedan

Snö är inte vackert på femtonde timmen spenderad bakom ratten i en plogbil som inte längre vet vart sörjan skall fraktas. Mälaren är fylld och på övriga avstjälpningsplatser har det bildats snöfjäll.

Snö är besvärligt.

Snö är farligt

Snö är sörjigt, åtminstone i storstäderna och på motorvägarna.

Snö är kallt. Och blött. Och vedervärdigt.

I Languedoc blommar mimosan och tramontanen lär ha mojnat. Jag är inte där och de älskade småprinsarna har jag just lämnat, efter några ljuvliga dagar i deras fantastiska sällskap.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lätt ångest hotar att infinna sig.

Så som sagt; det är tur att jag har nästa murvielresa inom någorlunda nedräkningsavstånd, annars skulle jag nog inte vara helt tillräknelig. Möjligen har Kry-appen fångat upp att det finns flera av min sort och insett att erbjudande om psykologhjälp på distans skulle kännas lockande för snötrötta resenärer på väg mellan två av de allra snögloppigaste städerna i Sverige?

Jag skall till London snart också. Där finns S men ingen snö, och även om det förstås kan vara riktigt råkallt där också så här års, så vill jag dit och äta glass i pausen på en teater tillsammans med min yngsta, alldeles ljuvliga unge.

Ljusglimtar finns det därmed gott om. Inte är de så långt borta heller. Nästa inlägg skall få handla mer om dem och inte alls om väder. Framförallt inte om oväder och definitivt inte om snö. Det blir för trist.

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

Translations

These are automated translations which are very far from perfect but they may give you a general idea. I take no responsibility for any of the inevitable errors!

  • English
  • Français
  • Español
  • Deutsch
  • Português
  • Other languages

Murvielväder

Murviel-lès-Béziers
Detaljerad prognos

Senaste inläggen

  • Déménagement et les voisins
  • Plötsligt slår det mig
  • Med Covid på återbesök
  • Kort mellanlandning i Ulebergshamn
  • En bättre söndag

Besöksstatistik

  • 340 230 träffar

Tidigare inlägg

Kategorier

Murviel

advent Air France Av jord badrumsrenovering barnbarn Bertil Betraktelser från hemmahorisont bignone bygrannar Béziers canicule carrelage claystone D'Oc d'or distansjobb flyttbestyr Förberedelser garde manger Heidelberg Hunden i Frankrike hus i Languedoc IKEA Jul köksrenovering La Maison Hansby Le Café Nouvel Maison de deux murvellängtan Murviel murviellängtan Murviel lès Béziers Norwegian orage poolliv Resor roadtrip Roquebrun Ryan Air Tjörn äggoljetempera

Bloggar jag följer

  • Annika Estassy Lovén
  • Att leva i Languedoc
  • Brev från Servian
  • Franska sydkusten och andra kuster
  • Freedomtravel
  • Hus i Frankrike
  • Kors och tvärs
  • Mellan skånsk mylla och fransk terroir
  • Min franska blogg
  • Miras Mirakel
  • The Good Life France

Bra boenden

  • Chez Amis B&B i Saint Nazaire de Ladarez
  • D'Oc d'Or Chambres & tables d'hôtes
  • La Belle Vue
  • Maison Vieussan

Husmäklare

  • Hus i Languedoc
  • Sydfranska fastigheter

Gör som 138 andra, prenumerera du med.
februari 2019
M T O T F L S
 123
45678910
11121314151617
18192021222324
25262728  
« Jan   Mar »

Arkiv

  • mars 2023
  • februari 2023
  • januari 2023
  • december 2022
  • november 2022
  • oktober 2022
  • september 2022
  • augusti 2022
  • juli 2022
  • juni 2022
  • maj 2022
  • april 2022
  • mars 2022
  • februari 2022
  • januari 2022
  • december 2021
  • november 2021
  • oktober 2021
  • september 2021
  • augusti 2021
  • juli 2021
  • juni 2021
  • maj 2021
  • april 2021
  • mars 2021
  • februari 2021
  • januari 2021
  • december 2020
  • november 2020
  • oktober 2020
  • september 2020
  • augusti 2020
  • juli 2020
  • juni 2020
  • maj 2020
  • april 2020
  • mars 2020
  • februari 2020
  • januari 2020
  • december 2019
  • november 2019
  • oktober 2019
  • september 2019
  • augusti 2019
  • juli 2019
  • juni 2019
  • maj 2019
  • april 2019
  • mars 2019
  • februari 2019
  • januari 2019
  • december 2018
  • november 2018
  • oktober 2018
  • september 2018
  • augusti 2018
  • juli 2018
  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • augusti 2012
  • juli 2012
  • juni 2012
  • maj 2012
  • april 2012
  • mars 2012
  • februari 2012
  • januari 2012

Senaste kommentarer

  • murvielklotter om Plötsligt slår det mig
  • Cecilia Hedlin om Plötsligt slår det mig
  • murvielklotter om Med Covid på återbesök
  • RSS - Inlägg
  • RSS - Kommentarer

Blogg på WordPress.com.

  • Följ Följer
    • Murvielklotter
    • Gör sällskap med 57 andra följare
    • Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
    • Murvielklotter
    • Anpassa
    • Följ Följer
    • Registrera
    • Logga in
    • Rapportera detta innehåll
    • Visa webbplats i Inläggsvyn
    • Hantera prenumerationer
    • Minimera detta fält
 

Laddar in kommentarer …
 

    %d bloggare gillar detta: