Dimstråken sveper över mig och min bil när jag mitt i natten gungar över E6:an på väg mot Landvetter. Det är den där tiden på året redan, då valet av ytterplagg inte är självklar. Valet försvåras ytterligare denna februarinatt då jag är på väg söderut, men nattluften som tar tag i mig när jag kliver ur min ombonade bil får mig att ångra att tjocka jackan fick stanna hemma till förmån för en orange poncho. Jag hoppas att den oranga skall kännas alldeles för varm när jag är på plats i Murviel.

Chansen finns. Det ryktas om sommartemperaturer, åtminstone dagtid.

Jag la mig barntidigt igår kväll för att kunna kliva upp strax efter klockan 2 utan att vara så aptrött att jag skulle ha utgjort en trafikfara. I bilen låg redan en bredd macka, en banan och en flaska vatten och väntade på mig, så nog kände jag mig både välplanerad och ordentlig.

Några minuters panikslagen krank blekhet över valet av arla flygfakir genomfor mig ändå när mobiltelefonen skrällde för revelj mitt i natten men upp kom jag och så särskilt trött var jag inte.

Fem timmars effektiv sömn räcker bra.

Dessutom är det något alldeles speciellt med att ta plats bakom ratten i en ombonad och uppvärmd bil för att sedan plöja genom nattdimma med Vaken i P3 som småputtrigt mys i bilhögtalarna.

Jag kör långsammare än vanligt sådana gånger. Jag är koncentrerad. Söker av vägkanten efter eventuellt vilt, ödmjuk inför insikten att dyker något pälsförsett upp, så har jag inte många sekunder på mig. Dimman gör sikten obefintlig men jag tröstar mig med att jag är ensam på vägen och att jag därmed har betydligt större manöverutrymme än en vanlig morgon vid något anständigare klockslag.

Det är en märklig men inte oangenäm stämning sådär mitt i natten. Ensligt men tryggt. Bedrägligt tryggt, förstås men ändå. Mystiken i dimstråken fascinerar mig och när en halv skiva måne plötsligt dyker upp ovanför Landvetter, blir jag rentav lycklig.

Nätter är inte helt oävna. Åtminstone inte när de håller mig vaken bara så här ytterst sällan.

Landvetter är behagligt stillsamt när timmen är tidig och jag lufsar i sakta mak till min gate, fryser en stund i matarbussen till planet och ser sedan solen gå upp utanför mitt fönster när den tunga flygplanskroppen bryter sig igenom molnen och sätter kurs mot Paris.

Därifrån hade jag planerat att ta tåget vidare mot Béziers, men som så många gånger förr, vinner en vidare flyganslutning med hästlängder, både vad gäller pris, bekvämlighet och tidsvinst. Det borde vara precis tvärtom, förutom det där med tidsvinsten, då. Jag vill verkligen kunna välja det miljövänligare alternativet.

Hur lever jag med flygskammen?

Tågmöjligheten undersöks alltid först. Det tar ansenlig mängd planeringstid och detektivarbete i anspråk innan jag allt som oftast ger upp. Med flygbolagens appar tar samma procedur några minuter. 

Det rättfärdigar möjligen inte mitt flygresande men min tid är en ändlig resurs. Jag behöver använda den väl, om jag skall hinna med att träffa mina allra finaste och om jag med jämna mellanrum skall hinna varva ner på de platser som tillåter mig att göra just det.

Däremellan skall jag jobba. På finaste Dingle, som egentligen ligger lite för långt bort men som ger mig så mycket och som känns så viktigt. Och med Kennari, mitt lilla utbildningsföretag; det enda som kan skötas varifrån som helst och som just därför är så viktigt att få fart på.

Tillvaron är en smula splittrad. Ändå mår jag bra. Känner mig inte nämnvärt stressad.

Jag bestämmer ju nämligen alldeles själv. I min stora röda Filofax ryms allt det som jag måste komma ihåg och den får följa med överallt, som en klumpig och något överviktig sekreterare.

Utom ibland, när den trots allt inte tillåts ta plats och när jag istället fotograferar de närmaste veckornas planering för att ha den tillhands i telefonen istället. Så fick det bli den hör gången, när jag flyger med bara handbagage.

På Charles de Gaulle väntar jag nu på nästa resben. Eftersom det tar sina modiga timmar, passar jag på att jobba – när jag bloggat klart, vill säga.

Ute gassar en parisisk vårsol och det blir varmt under det välvda hangartaket.

För varmt redan för den orangea ponchon. Det bådar gott.