Murvielklotter

~ …om livet i Murviel lès Béziers

Murvielklotter

Månadsarkiv: maj 2020

Kan undra vad som väntar post corona…

31 söndag Maj 2020

Posted by murvielklotter in Betraktelser från hemmahorisont, Murvelhuset, Reminiscenser, Renoveringar

≈ 3 kommentarer

Etiketter

Köksrenovering på upploppet

Klicka på bilden för blogginlägg från maj 2019

Jag roar mig med att med jämna mellanrum använda mig av äldre klotter som den dagbok det faktiskt också är. Speciellt nu när inga färska direktrapporter från Murviel kan förmedlas. Bloggen är ju egentligen tänkt att framförallt skildra livet i Murviel men det blir ju av förklarliga skäl svårt när jag inte kunnat åka dit.

På de där virtuella minnesvandringarna som jag företar med jämna mellanrum, slås jag av hur mycket det handlar om projekt av olika slag. Det är ständigt något på gång och det ena projektet öppnar upp ögonen för det andra i en aldrig sinande ström.

För exakt ett år sedan åkte jag på blixtvisit i två dagar för att träffa Bertrand och Benjamin och diskutera nya betongsulan invid poolen.

869DA41E-9F65-4B96-A803-36BDA26288FE
E9FDF032-876E-4682-8EFD-C61C55DAE5DB
img_3277

Jag tog tåget från Göteborg tidigt på morgonen, klev av på Centralen i Stockholm och tog flygbussen ut till Skavsta och landade i Béziers som vanligt vid åttatiden på kvällen.

Back in the days…

Invant och självklart. Ingenting att fundera så värst mycket vidare över.

Välbekanta nyllen som möter upp på lilla flygplatsen och tar mig med till Murviel och andra som nickar igenkännande och som jag växlar några ord med. Som en gammaldags tågstation i en liten by där alla känner alla.

Så återfärden tre dagar senare med tidig TGV till Paris och flyg vidare till Göteborg för att hinna iväg till 60-årskalas i Värmland dagen efter.

Göteborg-Stockholm-Skavsta-Béziers-Murviel-Paris-Göteborg-Tjörn-Karlstad-Tjörn på fem dagar.

Normalt.

Då.

För länge, länge sedan och alldeles nyss.

Resehjul som bara snurrade fortare och fortare och som ingenting förmådde få hejd på.

Före corona. En annan era.

Jag vet att jag inte kommer att leva så igen.

Än så länge finns heller inga flyg som skulle möjliggöra det och den lätta desperation jag kände när RyanAir meddelade att rutten Skavsta-Béziers skulle läggas ner – tillfälligt eller för evigt var då högst oklart – känns närmast löjeväckande när jag tänker tillbaka på det. Betydligt tuffare utmaningar väntade runt hörnet och det är tur att jag inte då visste att större delen av årets sommarsäsong skulle brinna inne.

Nu öppnas Europa upp igen. Från 15 juni verkar det bli fritt flöde in i Frankrike men vi kommer inte att åka då. Vi har för många vi måste semestra med på hemmaplan först. Kanske att vi ändå får till en roadtrip ner i juli men också det är högst oklart.

Men visst vill vi ner i sommar.

Stenaterminalen i Göteborg...
Stenaterminalen i Göteborg…
... inför roadtrip till Murviel 2017
… inför roadtrip till Murviel 2017

Kanske kan vi få till drygt tre veckor. Det är rekordkort jämfört med tidigare år men bättre än att inte få några varma sammetsmörka sydfranska sommarkvällar och lata dagar under markiser och parasoll alls.

img_7666
Aska sprang lägligt in i bild!
Aska sprang lägligt in i bild!
img_7568

Nu väntar jag också på offerter från Le studio des artisans, som skall ta hand om målningen av köksluckor och väggar i stora rummet på entréplan. Det är inte realistiskt att tänka att vi skall få till det själva nu, även om vi tar oss ner för en kortare sejour i sommar. Tre olika offerter tar de fram; en för bara köksdelen med väggar och skåp; en där också taket tas om hand och en tredje där också bjälkarna strippas och får ny behandling. Det är en kostnadsfråga, förstås, men det vore skönt att få alltihopa gjort när det ändå stökas runt.

Helen hade med sig två målare till huset härom dagen och det visade sig att en av dem gjort arbeten i vårt hus förut, när familjen Trygg ägde det. Det är alltid lite spännande att höra om husets äventyr innan vi tog det i besittning men han mindes inte så mycket. Det var väldigt länge sedan nu. Däremot berättade han att den fina tapeten vi skaffat för väggen ovanför buffén inte fungerar att sätta upp,

img_3060
img_6014
img_6013

såvida vi inte sätter upp en gipsskiva för att få väggen jämn och rak.

– Quelle horreur!, utbrast jag. Kommer inte på fråga.

Då föreslog Helen istället att de skulle ta en mönsterrapport av tapeten, göra en mall och istället måla mönstret direkt på väggen. Det väckte min entusiasm, vill jag lova! Sedan är den stora frågan hur högt upp det skall målas tapetmönster; upp till första eller andra hyllan?

Jag ser fram emot att få det stora rummet klart. När det är gjort är ursprungsplanen för renoveringarna slutförd. Det tog bara åtta år.

Klara blir vi förstås aldrig men nu skall det förhoppningsvis få handla mer om upkeep än renovering ett tag.

Kanske.

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

On the Road Again

29 fredag Maj 2020

Posted by murvielklotter in grand-mère, La voiture, Om dagsläget, Resor

≈ 2 kommentarer

Etiketter

Le Studio des Artisans, Småprinsarna i Ulriksdal

Jag rasslade runt igår kväll innan jag kröp in under mitt svagt olivgröna kräppade täcke,

och funderade över vad som skulle få följa med på resan österut.

I vardagsrummet väntade en resväska med den senaste flygtaggen fortfarande kvar på handtaget.

En så alldeles väldigt vanlig och hemtam syn egentligen i vårt hem, där resväskor i olika stadier av i- och urpackning sällan hinner ner till sina hyllor i källarförrådet innan det är dags att låta dem jobba igen.

Och ändå.

Som om något mystiskt, nästan farligt och förbjudet landat uppslaget på bordet i väntan på att fyllas med paltor lämpliga för den förestående resans slutmål.

Vad är ens den där tingesten, tänker jag, medan ett aldrig så försiktigt leende letar sig in i min ena mungipa.

Den prickiga – kommer ni ihåg? – ser ut att vilja studsa upp och ner där den står på badrumskommoden, redo att omsluta morgonrutinens alla rengöringsattiraljer. För bara några veckor sedan misströstade både den prickiga och jag.
– Kan det vara möjligt, verkar den vilja utbrista. Skall jag verkligen få ut och åka nu? Hur ser jag ut? Prickarna pigga? Är du bussig och borstar dem lite? Jag vill vara mitt bästa jag när jag skall få hänga på Paradgatan igen.

Säger den.

Tror jag.

Låt mig bara få försäkra er om, innan ni eventuellt riskerar att spricka av helig vrede över detta mitt tilltag att packa en resväska innan den här sabla covidiotin hunnit tacka för sig, att beslutet att resa fattats med viss vånda och med riskbedömning gjord på både längden och tvären innan resväskan och den prickiga necessären fick komma fram.

Jag har begett mig österut.

Till mina älskade prinsar.

I egen bil med proviant för att klara hela resan utan att behöva gå in och handla någonstans efter vägen.

Med handsprit, våtservetter och plasthandskar i handskfacket på bilen för nödvändiga stopp efter vägen.

Resan tar betydligt längre tid än de rekommenderade en till två timmar som vi haft att förhålla oss till ett tag nu. Efter vägen har jag stannat för att tanka och för att äta min matsäck. Inför det oundvikliga toabesöket (6 timmar är ganska lång tid), hade jag rustat mig med illblå plasthandskar, antibakteriella wipes och handsprit.

Jag och min bil på roadtrip.

En egen socialt distanserad bubbla mellan väst och öst.

Är det en synnerligen nödvändig resa?

Längtar inte alla mor- och farföräldrar efter sina barnbarn när dagar, veckor och månader bara tickar på utan att vi får träffas?

Varför tar JAG mig rätten till denna roadtrip innan rekommendationen att inte resa långt lyfts?

Det finns fler skäl än bara längtet men det är en helt annan historia.

Jag kommer fram innan pojkarna hunnit hem från föris. Jag tar emot dem när de kommer och då har Bertil redan hunnit spana in mormorbilen utanför.

Bertil blir så glad och vi måste kramas och kramas. Täcken, kuddar och grå killen hämtas och vi hinner mysa på terrassen en bra stund innan det är läggdags.

Bliss. Utter bliss.

Bror, lite, lite blyg först men som sedan bjussar på alla sparade kramar, och visar upp sin snygga traktor och duplot tillsammans med boken om Snurran som gått sönder. Boken, alltså, inte Snurran.

Nu skall jag stanna här en stund och försöka hämta tillbaka lite av den förlorade tid som denna olycksaliga vår tagit ifrån oss. Päronen skall förhoppningsvis kunna pusta ut lite och jag får vara mormor igen.

62DAA65E-9A0F-445D-9FFF-C9A993A1ED5F
F72B4327-C55D-443D-8573-4E6DEC67B36B
Gullunge Bror i maj
Gullunge Bror i maj
BB4DA8FC-AB5A-41A6-93C9-39F25A1AEAEB

Ingenting, absolut ingenting är viktigare än detta just precis nu.

Imorgon kanske jag berättar om facetimesamtalet jag hade med Helen på Le studio des artisans idag och vad som skall hända i det murvielska köket i sommar.

Om jag hinner.

Det är mycket att stå i av synnerligen viktig art när en mormorar sig.

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

Lagom skugga och lagom sol

26 tisdag Maj 2020

Posted by murvielklotter in huset på ön, Min franska trädgård, Murvelhuset, Om dagsläget

≈ 2 kommentarer

Etiketter

Aldrig mer VidaX..., Frukost alfresco, solhörnor, solskydd

Till slut har vi fått upp torgmarkisen som inhandlades för flera år sedan och som bara blivit liggande. Den köptes för att vara en tillfällig lösning efter att den tjusigare paviljongen som kom först, inte ens överlevt en västkustvinter utan att duka under för oförlåtande salta höststormar med oundviklig rost som följd.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Markisen tog lång tid på sig att komma och när den väl kom, saknades flera delar. Ingen på VidaX, där den beställts, visste var de andra delarna var och när de väl lokaliserats, var den sommaren nästan slut.
Det årets franska veckor hann komma emellan.
Den arma markisen slängdes därför in i ett mörkt hörn av garaget och glömdes bort.
Men nu är den alltså på plats till slut. Ingen skönhet med sitt gulbeige nylontyg,

Men jag tänker att när vi fått pimpa den färdigt, skall det nog kunna bli bra iallafall.
Middagsplatsen har fått en bättre placering i full kvällssol och i åtminstone lite lä för kvällsbrisen från havet. På bordet ligger den outslitliga franska duken inhandlad i Béziers för tjugo år sedan och som ända sedan dess fått kråma sig i full sommarsol utan att blekas nämnvärt.

Igår åt vi middag ute för första gången. Det har nog visserligen varit varmt nog vid ett par tillfällen tidigare men det har varit för många works in progress på den sidan av huset under våren för att vara tillräckligt inbjudande. Men nu så! Lite lycklig blir jag allt över att kunna sitta utomhus utan att hacka tänder och frysa om nacken!

Innan kvällssolen försvinner bakom grannens kulle…

Jag tänker på hur vi här hemma följer solen för värmens skull medan sittplatserna i Murviel är arrangerade för att erbjuda mesta möjliga skugga.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Där behöver vi ersätta den gamla torgmarkisen vid poolen med någonting annat, eftersom tyget i den till slut blivit alldeles skört av den starka solen. En rejäl skur på den markisduken i uppfällt läge och den skulle alldeles säkert rämna. Inte så skoj att befinna sig under den då…


Snart startar förhoppningsvis poolrenoveringen i vår frånvaro och vi har dessutom fått tag på en målare som kan hjälpa oss med köket. Jag hade sett fram emot att göra det själv men därav blev av förklarliga skäl intet. Om vi överhuvudtaget kommer dit i sommar, kommer vi dessutom att ha annat att pyssla med och nu måste till slut köket bli helt klart. Dessutom vill vi få det målat innan köksfläkten kommer upp – och den vill vi nog gärna ha på plats nästa gång vi kommer ner.

Fläkten som skulle satts upp i april, är åtminstone levererad…

Det känns inte längre fullt lika omöjligt att tänka att vi kan få återvända till Murviel inom någorlunda överskådlig framtid. Det är en fin känsla. Jag tänker hålla kvar den och hoppas. Det blir lättare då.

Att sedan få börja dagen med frukost ute, som jag lyckades snika till mig tidigt imorse, får vara värt den kvart jag sedan kom försent till jobbet.

554FE856-E4F1-44DF-81F8-B7B06CDD9661
385389BD-58D0-468C-AC13-DDEEF990C723
6E835595-4466-4CD9-B10D-358619F0FA21

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

Västkustsommar

23 lördag Maj 2020

Posted by murvielklotter in Betraktelser från hemmahorisont, Om dagsläget, Reminiscenser

≈ 3 kommentarer

Etiketter

murviellängtan, Notes from the Languedoc, Rupert Wright

En ljuvlig torsdag i full majsol och med en nyligen för lata stunder under ett parasoll kittad balkong, fick mig att för ett kort ögonblick glömma det som främst utmärker svensk sommar; modfällt stirrande mot grå skyar, iklädd ullkofta och tofflor. Inomhus.

En liten blå fläck och en aldrig så liten strimma solgult och jag rusar till balkongdörren, sticker ut näsan och funderar över om jag skall fälla upp parasollet, hämta min av Örnen rekommenderade nyinförskaffade bok,

för en stunds avkoppling mellan helgbestyren.

Det stannar dock vid tanken.

Det växlar fort när väderleken är ostadig och innan jag hunnit uppför trapporna, har regnet börjat piska mot rutorna igen.

Fåglarna är dock igång och humlorna och jag tar ännu en bild på min murvielinspirerade planthörna,

glad över att åtminstone ha gjort humlorna glada över mina lavendlar. De verkar inte bry sig om att solen inte förmår bryta igenom det jämngrå.

Det behövs alltså inte mer än en bortregnad Kristi himmelsfärdshelg för att min kärlek till västkusten skall få sig en allvarlig törn. Jag hade ju sett framför mig fyra härliga, tidiga morgnar solokvist under det där blommiga parasollet.

Det stannade vid den enda och missmodigt undrar jag hur investeringen i ett ”Petit Murviel” någonsin skall kunna löna sig. Jag blir minsann lika dyster som molnen utanför!

Tanken på en missad sydfransk sommar med garanterad värme och sol känns i detta nu närmast olidlig. Det var länge sedan jag lät det svenska vädret påverka mig på det här sättet. Jag har istället lite malligt med jämna mellanrum fnyst åt det och tänkt att västkusten kan få regna och blåsa bäst det vill; jag drar ändå härifrån snart. Det säger något om hur uppgiven jag hunnit bli, trots att jag inte på något sätt kan säga att jag inte i övrigt har det oförskämt bra.

Det är en smula skamset jag erkänner att jag tappar geisten med jämna mellanrum. Att bidra till minskad smittspridning genom att stanna hemma och göra just ingenting känns bara nästan bra. Det har varit ok länge men inte längre.

Vi har fått viktigt – för oss, inte för världen – husfix ur världen och jag har varit fullt sysselsatt med Dingle både hemifrån och på plats och jag har låtit mig förfasas av Trump, bristen på skyddsutrustning för vårdpersonal, grälsjuka sverigekritiker på Facebook, obetänksamma barbesökare och dumhet bara i största allmänhet.

I säkerhet ute på min ö.

Men nu försmäktar jag.

Maj i Murviel, tänker jag och bläddrar mig glad igen bland gamla bilder.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Då känns det bättre igen för en stund.

En liten stund.

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

Sol hela dagen…

22 fredag Maj 2020

Posted by murvielklotter in huset på ön, Om dagsläget

≈ 4 kommentarer

Etiketter

förberedelser för en sommar på ön, Västkustfix

Igår.

Idag är det mulet

Men värmen har kommit till slut, låt vara ackompanjerad av en och annan sval vindpust; jag befinner mig trots allt på västkusten och vindarna från ett ännu så länge kallt hav går inte att helt bortse från.

Min torsdag började på en nyligen inredd badrumsbalkong och där blev jag kvar långt efter att solen vandrat iväg bakom husknuten och lämnat balkongen kvar i skuggan. Jag har aldrig tidigare suttit på den här balkongen, trots att jag med jämna mellanrum umgåtts med huset den sitter på i tjugo år nu. För några år sedan fick den ny trall men eftersom jag ägnat det mesta av min lediga tid de senaste åren till att kuska runt, har varken tid eller ork funnits att ta tag i det. Jag har sneglat på den där den legat i slösande sol varje vårmorgon och nog tänkt att det vore fint att ha en liten hörna där alldeles ifred. Men det har som sagt stannat vid tanken.

Rengjord och i väntan på fix…

Nu står där till slut en otroligt skön däckstol och ett ändamålsenligt brickbord skuggat av ett sällsynt snyggt parasoll från blågula varuhuset och jag frågar mig varför jag inte tagit tag i detta tidigare!

Det är faktiskt helt ljuvligt.

Morgonkaffet…

Fåglarna ger hals, humlorna letar sig fram till mina späda lavendlar och jag är helt ensam tillsammans med dem.

Top of the world.

Jag, fåglarna och humlorna.

Resten av miljön runt huset fortsätter att vara ett work in progress som också det sakta men säkert tar form.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det är oerhört tillfredsställande och en av de få positiva saker coronakrisen fört med sig.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Söderläge och frukostplats

Västerläge för eftermiddagshäng

Men sakta öppnar sig världen igen och jag ser mina languedocvänner röra sig i allt vidare cirklar. Till och med bortom och förbi landsgränser. En försiktig plan att i slutet på nästa vecka sätta mig i min bil och susa österut till prinsfamiljen tar form. De hårt arbetande, hårt ansträngda päronen behöver länge efterlängtad avlastning och jag behöver träffa mina galet efterlängtade, högt älskade prinsar.

Det är en avvägning, naturligtvis, och jag funderar över hur det skall ske på ett så tryggt sätt som möjligt.

Och Murviel i sommar?

Hoppet lever men jag kommer ödmjukt att följa de direktiv och rekommendationer som ges. Att träffa dem som betyder allra mest kommer först, Murviel i andra hand.

Trots allt.

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

Det här handlar bara om ett virus. Jag vill ändå att du läser.

17 söndag Maj 2020

Posted by murvielklotter in Om dagsläget

≈ 2 kommentarer

Etiketter

Corona, covid-19

Min äldsta dotter delade en artikel i dagens Expressen på Facebook imorse. Den skildrar fyra dagar på den avdelning som är hennes arbetsplats på Karolinska sjukhuset i Huddinge. Det är viktig läsning nu när många av oss börjar tröttna, när vi vill träffa alla dem vi tvingats avstå ifrån att krama i månader, när vi vill åka på semester, när vi vill återgå till normalitet igen.

Jag vill sätta mig bakom ratten nu och susa iväg till min mamma och till prinsarna; som jag längtar efter prinsarna! Det är nästan olidligt och jag kommer på mig själv med att tänka att så farligt kan det väl inte vara? Om jag åker bara dit? Om jag träffar bara dem? Om jag sätter mig i karantän när jag kommer hem? Sagda dotter är dessutom läkare, så hon kan väl ta hand om mig om jag skulle drabbas av covid?

Hade jag inte haft hennes ord ständigt ringande i mina öron, är jag inte säker på att jag hade varit så försiktig som jag är. Jag tror mig verkligen inte om att vara vare sig ädlare eller klokare än någon annan. Jag har kanske bara just nu ett något större öra än många andra in pandemins kaotiska mitt.

Titta på ansiktena på bilderna i artikeln. Titta på skavsåren, sorgen i deras ögon. Allvaret.

Ta en ordentlig titt på dem och säg sedan att du inte tycker att de är värda en kurva i brant nedåtgående och en arbetsvardag där inte liksäckar ligger i travar redo för alla de patienter som inte klarar sig, trots den fantastiska vård de får.

Det är en av många oerhört viktiga skildringar. Vi behöver höra dem om och om igen för minnet är kort och alltför ofta selektivt. Vi hör det vi vill höra och det är långt ifrån alltid det vi istället måste höra.

Jag avstår från umgänget med mina älskade, älskade barnbarn, mina barn, min mamma och jag åker inte till Murviel. Jag jobbar hemifrån så mycket det går, tvättar och spritar händerna och väntar. På bättre R-tal, varmare väder och öppna gränser.

Jag är i sammanhanget oerhört priviligierad. Det gäller att vara medveten om det.

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

Efter en dag på Dingle

12 tisdag Maj 2020

Posted by murvielklotter in Om dagsläget

≈ 1 kommentar

Etiketter

Cafe Nouvel, Coronavokabulär

Det är märkligt – jo, jag vet; ”märkligt” börjar bli ett ytterst vanligt ord i min coronavokabulär – hur mitt fokus gradvis ändrat riktning. Inte genom någon aktiv handling, utan snarare ytterst motvilligt och inte utan att jag både stångats och sprattlat.

Nu har jag till slut, om än tillfälligt, stillnat.

Ingenting av det jag tagit för givet finns kvar i min vardag just nu och de självklarheterna känns så avlägsna att jag inte längre riktigt får grepp om saknaden efter dem. Ett slags apati knuffar ibland bort längtet, oavsett om längtet är ihärdigt urstarkt, randigt eller rentav prickigt. När det händer blir jag nästan lite förskräckt. Inte så att jag tror att jag håller på att ge upp; det vore inte jag. Men jag hinner tänka färdigt mina tankar i den långsamhet som uppstått. Jag klättrar inte längre på väggarna, det är faktiskt ingen mening med det. Jag får också fatt i en förståelse på ett djupare plan vilka spår svåra kriser sätter och att det är farligt att ta för givet att alla på egen hand skall klara sig igenom dem utan stöd och hjälp. Ansvaret för att fånga upp, att se, förutse och att vara beredd vilar tungt på alla våra samhällsfunktioner och ju längre vi tvingas befinna oss i detta allt torftigare undantagstillstånd, desto tydligare manifesterar sig insikten att vi har ett jättejobb framför oss i att stötta och fånga upp. Oss själva och dem runtomkring oss.

Jag behöver ge uttryck för att det stundtals är svårt. När jag gör det lättar det litegrand. Då kan jag stanna upp och lyssna på mig själv eller läsa det jag fått på pränt och fräsa åt mig själv att kamma till mig. Att skärpa mig. Att resa mig och gå vidare.

Det hjälper faktiskt, så ni får stå ut med att murveldrömmarna, inredningstankarna, de tjatigt många bilderna på livet runt poolen, skildringar av cikadesång och renoveringsfunderingarna får maka på sig till förmån för en annan verklighet.

Jag känner mig redan gladare av att ha fått klottra och jag letar mig tillbaka till sinnesron. Jag åker till Dingle lite mer nu och även om de flesta jobbar hemifrån, träffar jag några där och kan ge uttryck för hur mycket jag saknar dem och vårt sammanhang. Ibland är kollegan Dino på plats och ingen kan som han ge uttryck för hur glad han är att se oss.

Ibland blir det lite överslag och han klarar inte riktigt att göra av sig någonstans. Jag blir lite avundsjuk på hans totala aningslöshet och sprittande glädje. Han har en del att lära oss, Dino, den pyttelilla, nio månader gamla kollegan i den stora lurviga kroppen.

Det är extra fint att träffa Dino. Och Mynta, Jessie, Tindra och de andra lurviga lyckopillren. De tar med bestämda steg med oss in i nuet och tvingar oss att stanna där en stund.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Välgörande, om du frågar mig.

När sedan tankebanorna lyckats snurra sig runt via Dingle och lurviga lyckopiller till notiser från Murviels facebookgrupp,

Café Nouvel visar att de inte ger tappt!

förmås jag till slut komma till ro och hitta trevligare saker att fundera på än hotande apati och svårmod. Världen vaknar igen. Languedocvännerna delar med sig av sina försiktiga nya äventyr i återvunnen frihet. Rubrikerna må fortfarande vara tämligen mörkgrå men jag vågar ändå hoppas att det skall hålla nu och vi snart skall klara att hantera vår nya virusverklighet utan att helt behöva avstå från det enda som till slut räknas; våra fina och sådant som egentligen inte kräver några åthävor alls. Förutom att sakta ner och tänka en gång till.

En halvtimme före midnatt och jag har skrivit bort svårmodet. Nu skall jag nog kunna somna.

Bonne nuit!

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

En prickig historia om längtan

10 söndag Maj 2020

Posted by murvielklotter in Familjen, Grand-mère, Min franska trädgård, Om dagsläget, Reminiscenser

≈ 2 kommentarer

Etiketter

coronablues, Covidioti

Den hänger där på sin krok i badrummet. Det har den gjort i drygt två månader. Den gör det liksom lite surt, otåligt och trotsigt. De små reseförpackningarna i den har fått ett fint damm på korkarna och locken. Den är röd med glättiga prickar på och jag tycker att den är fin. Den köptes för ganska längesedan i en affär i Sickla Köpkvarter inför den där höstresan till Languedoc där vi skulle falla pladask för murvelhuset. Då bodde vi på slottet i Murviel, ledsna över svärfars nyligen hastiga bortgång och ändå alldeles förundrade över allt vackert runtomkring oss.

Den där röda, glättigt prickiga saken ser fortfarande fräsch ut under dammtäcket och det är inte dåligt av en nästan decenniegammal necessär.

De brukar annars changera ganska snabbt och bli sunkiga av spilld bodylotion, rester av duschcremer och bara hastigt avsköljda tandborstar. Men inte denna. Den bär sin ålder med värdighet. Det är solnanecessären; den som får följa med när det bär av till prinsarna. Den blir sällan hängande längre än två-tre veckor i taget och jag gissar att det är därför den börjar se sur och hängig ut. Att necessären börjar se blek ut får nog ändå skyllas dammet men ser inte prickarna mindre kaxiga ut nu? Som att de gett upp hoppet?

Jag stryker försiktigt över locket, torkar omsorgsfullt av dammet från förpackningarna och talar tröstande till den medan jag torkar av utsidan med en fuktig trasa. Så drar jag igen blixtlåset och ställer upp den på hyllan men där ser den definitivt inte glad ut. Ser inte den prickiga rent av förebrående ut?

Lilla Broris har kärat ner sig i en padda och skiner som solen när han får sin paddstund efter middagen. Bertil ringer till sin mormor istället. Många kvällar får jag hänga med på digital nattning och blir klappad på och kramad. Eller telefonen, som blivit mitt alter ego numera, får ömhetsbetygelserna i mitt ställe.

Ett substitut jag måste nöja mig med men det är förstås alldeles förfärligt att inte kunna vara där. Att inte kunna säga att jag kommer imorgon eller till helgen eller åtminstone nästa vecka. Men att Bertil så tydligt och så innerligt ger uttryck för sin längtan är så fint och samtidigt så hjärtskärande att jag måste få berätta om det. Vår relation är så trygg att den ändå klarar avståndet, trots att vi längtar. Det är till och med vemodigt vackert mitt i alltihop och ett bevis på så många förmågor hos det älskade lilla barnbarnet att jag också finner tröst i det.

Men coronaeländet skapar ett hål i det regelbundna umgänget. Bror pratar i meningar på ett sätt han inte gjorde för två och en halv månad sedan och jag missar den fasen i hans utveckling.

Det här är vad den sociala distanseringen gör med oss.

Vi missar milstolpar, närhet, spontanitet.

Jag gråter över de mest banala saker och orkar inte tänka tanken att det kan dröja längre än vad jag kunnat föreställa mig innan vi kan ses igen.

Och Covid kommer närmre. Jag känner någon som har det, någon som har haft det och jag känner nu ganska många som känner någon som…

Det är avskyvärt.

Jag avstår kramarna, snabelgoset, tidiga frukostar på tu man hand med Bertil på Paradgatan, intressanta diskussioner och bokläsning med Bror. Jag måste fortsätta göra vad jag kan ett tag till.

Uppoffringen känns stundtals grotesk.

Lite försiktigt börjar jag ändå hoppas på att få lämna ön, att det värsta snart skall vara över. Att jag skall få kvista ner till Göteborg och krama, krama på S och E; att E och L skall släppas över gränsen från Norge och få landa i vår soffa.

Imorgon släpps fransmännen ut. Jag hoppas att det inte blir ett bakslag och att vi snart skall vara välkomna tillbaka. Dessutom har, om jag förstått det rätt, den franska undantagstillståndslagen justerats i tid från att gälla till 24 juli till att istället gälla till 10 juli. Jag dristar mig till att bli försiktigt optimistisk över det medan jag gång på gång fastnar framför bilderna Hansbys skickade från vår trädgård häromdagen;

Kommer jag att få njuta av den i sommar? Eller måste jag vänta till i höst? Eller måste jag vänja mig vid tanken på att denna sociala anemi kommer att pågå betydligt längre än så?

Nä, det skall jag sluta fundera över. Det blir för trist.

Men vad kommer vi att berätta för de ännu inte födda och för dem som ännu är för små för att förstå, när den här perioden blivit en del av vårt förflutna? Kommer vi att vilja minnas hur det började, hur smittan spreds, hur vi till slut lyckades få stopp på den? Kommer vi att orka berätta om covidiotiska presidenter, om statsmän och -kvinnor och om forskarna som förhoppningsvis fick fram vaccinet ? Eller kommer vi bara att vilja gå vidare och inte behöva tänka på det mer? På samma sätt, kanske, som min norska mamma aldrig ville tala om världskriget som präglade hennes tidiga tonår?

Mammas barndomshem i Tinn, Telemark

Ättlingarna kommer kanske istället att få hitta andra källor än våra berättelser och i dem  läsa om flockimmunitet, planande kurvor och brist på skyddsutrustning. Men kanske kommer de också att kunna läsa vardagliga betraktelser som mina tack vare alla de amatörskribenter som på olika sätt har en röst på ett helt annat sätt nu än tidigare i historien. De samlas ju faktiskt också på olika sätt in i detta nu av historiker och arkiv för att säkerställa att också vardagsskildringarna tas om hand.

För vem är mina tankar om corona intressanta, funderar jag, samtidigt som jag klottrar ner dem? Varför ägnar jag det tid och kraft och varför offrar jag nattsömn på funderingarna? Räcker det att för egen del få det på pränt, att få skriva mig ur våndan?

Jag tänker att jag skall visa raderna för prinsarna när de blivit lite större och förklara varför jag plötsligt försvann från deras vardag i flera månader fastän jag inte ville. Jag tänker att raderna skall hjälpa mig att förklara hur högt älskade de var. Hur högt älskade de är och hur viktiga. Så viktiga att jag till och med stod ut med att vara ifrån dem så galet länge.

När det är det här jag vill mest av allt:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …
← Äldre inlägg

Translations

These are automated translations which are very far from perfect but they may give you a general idea. I take no responsibility for any of the inevitable errors!

  • English
  • Français
  • Español
  • Deutsch
  • Português
  • Other languages

Murvielväder

Murviel-lès-Béziers
Detaljerad prognos

Senaste inläggen

  • Déménagement et les voisins
  • Plötsligt slår det mig
  • Med Covid på återbesök
  • Kort mellanlandning i Ulebergshamn
  • En bättre söndag

Besöksstatistik

  • 340 230 träffar

Tidigare inlägg

Kategorier

Murviel

advent Air France Av jord badrumsrenovering barnbarn Bertil Betraktelser från hemmahorisont bignone bygrannar Béziers canicule carrelage claystone D'Oc d'or distansjobb flyttbestyr Förberedelser garde manger Heidelberg Hunden i Frankrike hus i Languedoc IKEA Jul köksrenovering La Maison Hansby Le Café Nouvel Maison de deux murvellängtan Murviel murviellängtan Murviel lès Béziers Norwegian orage poolliv Resor roadtrip Roquebrun Ryan Air Tjörn äggoljetempera

Bloggar jag följer

  • Annika Estassy Lovén
  • Att leva i Languedoc
  • Brev från Servian
  • Franska sydkusten och andra kuster
  • Freedomtravel
  • Hus i Frankrike
  • Kors och tvärs
  • Mellan skånsk mylla och fransk terroir
  • Min franska blogg
  • Miras Mirakel
  • The Good Life France

Bra boenden

  • Chez Amis B&B i Saint Nazaire de Ladarez
  • D'Oc d'Or Chambres & tables d'hôtes
  • La Belle Vue
  • Maison Vieussan

Husmäklare

  • Hus i Languedoc
  • Sydfranska fastigheter

Gör som 138 andra, prenumerera du med.
maj 2020
M T O T F L S
 123
45678910
11121314151617
18192021222324
25262728293031
« Apr   Jun »

Arkiv

  • mars 2023
  • februari 2023
  • januari 2023
  • december 2022
  • november 2022
  • oktober 2022
  • september 2022
  • augusti 2022
  • juli 2022
  • juni 2022
  • maj 2022
  • april 2022
  • mars 2022
  • februari 2022
  • januari 2022
  • december 2021
  • november 2021
  • oktober 2021
  • september 2021
  • augusti 2021
  • juli 2021
  • juni 2021
  • maj 2021
  • april 2021
  • mars 2021
  • februari 2021
  • januari 2021
  • december 2020
  • november 2020
  • oktober 2020
  • september 2020
  • augusti 2020
  • juli 2020
  • juni 2020
  • maj 2020
  • april 2020
  • mars 2020
  • februari 2020
  • januari 2020
  • december 2019
  • november 2019
  • oktober 2019
  • september 2019
  • augusti 2019
  • juli 2019
  • juni 2019
  • maj 2019
  • april 2019
  • mars 2019
  • februari 2019
  • januari 2019
  • december 2018
  • november 2018
  • oktober 2018
  • september 2018
  • augusti 2018
  • juli 2018
  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • augusti 2012
  • juli 2012
  • juni 2012
  • maj 2012
  • april 2012
  • mars 2012
  • februari 2012
  • januari 2012

Senaste kommentarer

  • murvielklotter om Plötsligt slår det mig
  • Cecilia Hedlin om Plötsligt slår det mig
  • murvielklotter om Med Covid på återbesök
  • RSS - Inlägg
  • RSS - Kommentarer

Blogg på WordPress.com.

  • Följ Följer
    • Murvielklotter
    • Gör sällskap med 57 andra följare
    • Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
    • Murvielklotter
    • Anpassa
    • Följ Följer
    • Registrera
    • Logga in
    • Rapportera detta innehåll
    • Visa webbplats i Inläggsvyn
    • Hantera prenumerationer
    • Minimera detta fält
 

Laddar in kommentarer …
 

    %d bloggare gillar detta: