Etiketter
Klicka på bilden för blogginlägg från maj 2019
Jag roar mig med att med jämna mellanrum använda mig av äldre klotter som den dagbok det faktiskt också är. Speciellt nu när inga färska direktrapporter från Murviel kan förmedlas. Bloggen är ju egentligen tänkt att framförallt skildra livet i Murviel men det blir ju av förklarliga skäl svårt när jag inte kunnat åka dit.
På de där virtuella minnesvandringarna som jag företar med jämna mellanrum, slås jag av hur mycket det handlar om projekt av olika slag. Det är ständigt något på gång och det ena projektet öppnar upp ögonen för det andra i en aldrig sinande ström.
För exakt ett år sedan åkte jag på blixtvisit i två dagar för att träffa Bertrand och Benjamin och diskutera nya betongsulan invid poolen.
Jag tog tåget från Göteborg tidigt på morgonen, klev av på Centralen i Stockholm och tog flygbussen ut till Skavsta och landade i Béziers som vanligt vid åttatiden på kvällen.
Back in the days…
Invant och självklart. Ingenting att fundera så värst mycket vidare över.
Välbekanta nyllen som möter upp på lilla flygplatsen och tar mig med till Murviel och andra som nickar igenkännande och som jag växlar några ord med. Som en gammaldags tågstation i en liten by där alla känner alla.
Så återfärden tre dagar senare med tidig TGV till Paris och flyg vidare till Göteborg för att hinna iväg till 60-årskalas i Värmland dagen efter.
Göteborg-Stockholm-Skavsta-Béziers-Murviel-Paris-Göteborg-Tjörn-Karlstad-Tjörn på fem dagar.
Normalt.
Då.
För länge, länge sedan och alldeles nyss.
Resehjul som bara snurrade fortare och fortare och som ingenting förmådde få hejd på.
Före corona. En annan era.
Jag vet att jag inte kommer att leva så igen.
Än så länge finns heller inga flyg som skulle möjliggöra det och den lätta desperation jag kände när RyanAir meddelade att rutten Skavsta-Béziers skulle läggas ner – tillfälligt eller för evigt var då högst oklart – känns närmast löjeväckande när jag tänker tillbaka på det. Betydligt tuffare utmaningar väntade runt hörnet och det är tur att jag inte då visste att större delen av årets sommarsäsong skulle brinna inne.
Nu öppnas Europa upp igen. Från 15 juni verkar det bli fritt flöde in i Frankrike men vi kommer inte att åka då. Vi har för många vi måste semestra med på hemmaplan först. Kanske att vi ändå får till en roadtrip ner i juli men också det är högst oklart.
Men visst vill vi ner i sommar.
Kanske kan vi få till drygt tre veckor. Det är rekordkort jämfört med tidigare år men bättre än att inte få några varma sammetsmörka sydfranska sommarkvällar och lata dagar under markiser och parasoll alls.
Nu väntar jag också på offerter från Le studio des artisans, som skall ta hand om målningen av köksluckor och väggar i stora rummet på entréplan. Det är inte realistiskt att tänka att vi skall få till det själva nu, även om vi tar oss ner för en kortare sejour i sommar. Tre olika offerter tar de fram; en för bara köksdelen med väggar och skåp; en där också taket tas om hand och en tredje där också bjälkarna strippas och får ny behandling. Det är en kostnadsfråga, förstås, men det vore skönt att få alltihopa gjort när det ändå stökas runt.
Helen hade med sig två målare till huset härom dagen och det visade sig att en av dem gjort arbeten i vårt hus förut, när familjen Trygg ägde det. Det är alltid lite spännande att höra om husets äventyr innan vi tog det i besittning men han mindes inte så mycket. Det var väldigt länge sedan nu. Däremot berättade han att den fina tapeten vi skaffat för väggen ovanför buffén inte fungerar att sätta upp,
såvida vi inte sätter upp en gipsskiva för att få väggen jämn och rak.
– Quelle horreur!, utbrast jag. Kommer inte på fråga.
Då föreslog Helen istället att de skulle ta en mönsterrapport av tapeten, göra en mall och istället måla mönstret direkt på väggen. Det väckte min entusiasm, vill jag lova! Sedan är den stora frågan hur högt upp det skall målas tapetmönster; upp till första eller andra hyllan?
Jag ser fram emot att få det stora rummet klart. När det är gjort är ursprungsplanen för renoveringarna slutförd. Det tog bara åtta år.
Klara blir vi förstås aldrig men nu skall det förhoppningsvis få handla mer om upkeep än renovering ett tag.
Kanske.
