Murvielklotter

~ …om livet i Murviel lès Béziers

Murvielklotter

Kategoriarkiv: Grand-mère

Stau, bouchon, köer och brinnande lastbilar

26 lördag Jun 2021

Posted by murvielklotter in Grand-mère, Jycken, Om dagsläget, poolliv, resa med hund, Resor, Valpen Stina

≈ 5 kommentarer

Etiketter

bouchon, stau

Det är något skumt med trakterna kring Orange och Montélimar. Som att just den sträckan är jinxad. Det började så bra imorse när vi gav oss iväg från Parc Hotel Alvisse i Luxemburg i ottan. Vi fick med oss varsin frukostpåse, som vi åt på en rastplats ett par timmars resväg från hotellet. Vägen var föredömligt köfri och navigatorn talade om för oss att de 89,6 milen till Murviel skulle innebära ett efterlängtat plums i den turkosa redan vid pass fyra. Vi la på en dryg timme för några korta stopp och förmodad sedvanlig kö i trakterna av Lyon men att jag skulle kunna återfinnas nedsänkt i balsammjukt, ljummet vatten i tidig kväll kändes inte överdrivet optimistiskt.
Så vi tuffade på, pigga och nöjda. I Lyon följde vi skyltar mot Marseille ner i en tunnel jag inte åkt i förut och där var ingen kö. Jag svängde fel när den långa tunneln tog slut men hittade snart en ”Toutes directions” – man måste ju älska sådana skyltar som talar om att du kan åka åt vilket håll du vill! – och hamnade raskt rätt igen. Fortfarande inga köer, så det var ju en bra ny väg, tänkte jag.

Fast sedan kom de, köerna. Den ena efter den andra i ett hetsigt staccatotempo ända tills vi blev helt fast söder om Montélimar. Strax innan hade navigatorn varnat för hinder på vägen men jag mindes alltför tydligt den där gången när jag och hunden Wilda var på väg norrut och fastnade i likadana köer. Navigatorn tipsade då om alternativa vägar och jag gjorde som den sa men det resulterade bara i att jag cirklade runt och hamnade i nya köer, som navigatorn snällt försökte lotsa mig ur. De är inte vrålsmarta när det kör ihop sig, de där tingestarna. Den gången hamnade jag tillbaka i utgångsläget efter flera timmars irrande.

21 juli 2016…

Den här gången borde vi dock ha gjort som navigatorn föreslog men när vi insåg det, var det redan försent och vi satt fast. I tre timmar. Några kilometer längre söderut brann en långtradare och all trafik stannade upp, eftersom det var för riskfyllt att passera.

Den utbrända långtradaren några timmare senare. Ingen kom dessbättre till skada.

Utanför bilen stånkade 38 varma grader, så motorn fick brumma med jämna mellanrum, mest för jyckens skull. Vi delade med oss av vårt vattenförråd till törstiga medtrafikanter i en Ford med trasig AC och tittade på när andra spelade fotboll och spankulerade runt bland bilarna.

Själv satt jag till slut så still jag någonsin kunde medan jag funderade över om det torra buskaget vid vägkanten skulle kunna gömma en nödig tant från Sverige …?

Tänk ändå om vi hade åkt husbil!
Då hade sådana tankar inte behövt tänkas och inte hade jag behövt galoppera i vild panik till den första inrättning vi hittade, efter att köerna äntligen släppt. Inrättningen visade sig dessvärre vara låst, så efter en snabb rekognocering, där jag förvissade mig om att ingen såg, hoppade jag in i ett buskage iallafall. Efter väl förrättat värv stolpade jag sedan ut ur sagda buskage med värlsdvan min och med ett aldrig så litet leende på läpparna. Tills jag upptäckte att kläderna var fulla med spanskt nålgräs…

Fick väl till slut ändå var nöjd med att det bara var i kläderna som som nålgräset fastnat…
”Det finns tydligen något slags resepotta man kan ha med sig i bilen”, försökte L.
Det nöjda leendet försvann blixtsnabbt och så fräste jag;
”Ja, och så finns det husbilar!”
”Jaha, är det för toalettens skull du tjatar om husbil?”, undrade L.
”Ja, vaddårå? Det är väl uppenbart!” Sa jag innan jag insåg att jag kanske slagit i ännu en spik i husbilskistan.
Men nu har jag simmat, lyssnat på tornsvalorna och tittat på en skuttande glad jycke, så allt är glömt och förlåtet!

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

En prickig historia om längtan

10 söndag Maj 2020

Posted by murvielklotter in Familjen, Grand-mère, Min franska trädgård, Om dagsläget, Reminiscenser

≈ 2 kommentarer

Etiketter

coronablues, Covidioti

Den hänger där på sin krok i badrummet. Det har den gjort i drygt två månader. Den gör det liksom lite surt, otåligt och trotsigt. De små reseförpackningarna i den har fått ett fint damm på korkarna och locken. Den är röd med glättiga prickar på och jag tycker att den är fin. Den köptes för ganska längesedan i en affär i Sickla Köpkvarter inför den där höstresan till Languedoc där vi skulle falla pladask för murvelhuset. Då bodde vi på slottet i Murviel, ledsna över svärfars nyligen hastiga bortgång och ändå alldeles förundrade över allt vackert runtomkring oss.

Den där röda, glättigt prickiga saken ser fortfarande fräsch ut under dammtäcket och det är inte dåligt av en nästan decenniegammal necessär.

De brukar annars changera ganska snabbt och bli sunkiga av spilld bodylotion, rester av duschcremer och bara hastigt avsköljda tandborstar. Men inte denna. Den bär sin ålder med värdighet. Det är solnanecessären; den som får följa med när det bär av till prinsarna. Den blir sällan hängande längre än två-tre veckor i taget och jag gissar att det är därför den börjar se sur och hängig ut. Att necessären börjar se blek ut får nog ändå skyllas dammet men ser inte prickarna mindre kaxiga ut nu? Som att de gett upp hoppet?

Jag stryker försiktigt över locket, torkar omsorgsfullt av dammet från förpackningarna och talar tröstande till den medan jag torkar av utsidan med en fuktig trasa. Så drar jag igen blixtlåset och ställer upp den på hyllan men där ser den definitivt inte glad ut. Ser inte den prickiga rent av förebrående ut?

Lilla Broris har kärat ner sig i en padda och skiner som solen när han får sin paddstund efter middagen. Bertil ringer till sin mormor istället. Många kvällar får jag hänga med på digital nattning och blir klappad på och kramad. Eller telefonen, som blivit mitt alter ego numera, får ömhetsbetygelserna i mitt ställe.

Ett substitut jag måste nöja mig med men det är förstås alldeles förfärligt att inte kunna vara där. Att inte kunna säga att jag kommer imorgon eller till helgen eller åtminstone nästa vecka. Men att Bertil så tydligt och så innerligt ger uttryck för sin längtan är så fint och samtidigt så hjärtskärande att jag måste få berätta om det. Vår relation är så trygg att den ändå klarar avståndet, trots att vi längtar. Det är till och med vemodigt vackert mitt i alltihop och ett bevis på så många förmågor hos det älskade lilla barnbarnet att jag också finner tröst i det.

Men coronaeländet skapar ett hål i det regelbundna umgänget. Bror pratar i meningar på ett sätt han inte gjorde för två och en halv månad sedan och jag missar den fasen i hans utveckling.

Det här är vad den sociala distanseringen gör med oss.

Vi missar milstolpar, närhet, spontanitet.

Jag gråter över de mest banala saker och orkar inte tänka tanken att det kan dröja längre än vad jag kunnat föreställa mig innan vi kan ses igen.

Och Covid kommer närmre. Jag känner någon som har det, någon som har haft det och jag känner nu ganska många som känner någon som…

Det är avskyvärt.

Jag avstår kramarna, snabelgoset, tidiga frukostar på tu man hand med Bertil på Paradgatan, intressanta diskussioner och bokläsning med Bror. Jag måste fortsätta göra vad jag kan ett tag till.

Uppoffringen känns stundtals grotesk.

Lite försiktigt börjar jag ändå hoppas på att få lämna ön, att det värsta snart skall vara över. Att jag skall få kvista ner till Göteborg och krama, krama på S och E; att E och L skall släppas över gränsen från Norge och få landa i vår soffa.

Imorgon släpps fransmännen ut. Jag hoppas att det inte blir ett bakslag och att vi snart skall vara välkomna tillbaka. Dessutom har, om jag förstått det rätt, den franska undantagstillståndslagen justerats i tid från att gälla till 24 juli till att istället gälla till 10 juli. Jag dristar mig till att bli försiktigt optimistisk över det medan jag gång på gång fastnar framför bilderna Hansbys skickade från vår trädgård häromdagen;

Kommer jag att få njuta av den i sommar? Eller måste jag vänta till i höst? Eller måste jag vänja mig vid tanken på att denna sociala anemi kommer att pågå betydligt längre än så?

Nä, det skall jag sluta fundera över. Det blir för trist.

Men vad kommer vi att berätta för de ännu inte födda och för dem som ännu är för små för att förstå, när den här perioden blivit en del av vårt förflutna? Kommer vi att vilja minnas hur det började, hur smittan spreds, hur vi till slut lyckades få stopp på den? Kommer vi att orka berätta om covidiotiska presidenter, om statsmän och -kvinnor och om forskarna som förhoppningsvis fick fram vaccinet ? Eller kommer vi bara att vilja gå vidare och inte behöva tänka på det mer? På samma sätt, kanske, som min norska mamma aldrig ville tala om världskriget som präglade hennes tidiga tonår?

Mammas barndomshem i Tinn, Telemark

Ättlingarna kommer kanske istället att få hitta andra källor än våra berättelser och i dem  läsa om flockimmunitet, planande kurvor och brist på skyddsutrustning. Men kanske kommer de också att kunna läsa vardagliga betraktelser som mina tack vare alla de amatörskribenter som på olika sätt har en röst på ett helt annat sätt nu än tidigare i historien. De samlas ju faktiskt också på olika sätt in i detta nu av historiker och arkiv för att säkerställa att också vardagsskildringarna tas om hand.

För vem är mina tankar om corona intressanta, funderar jag, samtidigt som jag klottrar ner dem? Varför ägnar jag det tid och kraft och varför offrar jag nattsömn på funderingarna? Räcker det att för egen del få det på pränt, att få skriva mig ur våndan?

Jag tänker att jag skall visa raderna för prinsarna när de blivit lite större och förklara varför jag plötsligt försvann från deras vardag i flera månader fastän jag inte ville. Jag tänker att raderna skall hjälpa mig att förklara hur högt älskade de var. Hur högt älskade de är och hur viktiga. Så viktiga att jag till och med stod ut med att vara ifrån dem så galet länge.

När det är det här jag vill mest av allt:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

Med osten i fokus

24 måndag Jul 2017

Posted by murvielklotter in Familjen, Grand-mère

≈ 3 kommentarer

Etiketter

fleurines, Restaurant Les Fleurines, Roquefort, Societe

Vi for till Roquefort, en och en halv timmes bilfärd från Murviel, i torsdags. Småbarn befolkar murvelhuset nu och den planerade tidiga avfärden försenades något, eftersom en av de yngre husockupanterna valde att nattsudda lite extra kvällen innan.

Men iväg kom vi. Vägen dit är bitvis spektakulär och hade vi kommit iväg lite tidigare, hade vi hunnit med Millau också, men den här gången fick vi nöja oss med att se den spektakulära bron från motorvägen och på väldigt långt håll.

Vi kom fram lagom till lunch

och luttrade som vi hunnit bli genom åren härnere, förhåller vi oss naturligtvis till den heliga lunchtiden och inledde därför oststadsbesöket med en bastant måltid bestående av just ost. Grönmöglig sådan. I alla upptänkliga varianter och instoppade i crépes, i sallader, i såser och i sin alldeles egna, råa form.

Minou väljer från menyn
Minou väljer från menyn
IMG_1478
Linnea, den lilla clownen...
Linnea, den lilla clownen…
Hon, alltså...!
Hon, alltså…!
Måltid under stenvalven kändes helt rätt
Måltid under stenvalven kändes helt rätt

Byn klättrar längs med bergskammen bakom, där också ostgrottorna finns. Flera producenter och dito grottor finns men som turist leds du utan att du behöver tveka mot den största och varför krångla, tänkte vi. Med tre småttingar med på äventyret kändes det tillrättalagda som ett alldeles lagom stort äventyr.

Så vi traskade trappa upp och trappa ner, genom gångar och förbi långa smala fleuriner; gångarna som hjälper till att hålla ett jämnt och gynnsamt klimat för ostarna som ligger i flera våningar och gottar sig.

En av de många fleurinerna

Fast så här års är de inte så många, ostarna. Mjölken behövs då till de små lammen istället. Lilla B älskar ost, så utflyktsmålet tänkte vi skulle passa unge herrn. Det gjorde det också, fast inte tack vare osten.

Fler ostar under vintern, berättades det för oss…

Den låg bakom glas och utom räckhåll men grottorna var spännande och de långa vindlande gångarna rena julafton för en liten kille med spring i benen.

Guiden smattrade under tiden iväg på turbofranska, så jag uppfattade bara brottstycken. Jag var dessutom mer fokuserad på att fascinerat iaktta lilla B:s upptäckarglädje än att lyssna på anekdoter om en ung bondpojke som glömde bort sin ost på grund av kärleken till en flicka och som när han sedan kom ihåg den, upptäckte hur gott den smakade med sitt gröna mögel. Inte heller bemödade jag mig om att uppmärksamt få höra om penicillium roqueforti som förökas med hjälp av baguetter bland ostarna och som ger osten dess karaktäristiska smak. Jag vet heller inte mycket om hur maturationen av ostarna går till, trots att jag försågs med ett informationsblad på engelska som jag inte läste. Det fick istället följa med hem, trots att det borde ha lämnats tillbaka. Jag sneglar lite på det medan jag bloggar om ostäventyret och inser att min hjärna ändå registrerat en del och det är ju trevligt att inse.

I alla händelser är detta en trevlig liten utflykt att företa sig. Att den dessutom visade sig vara barnvänlig för vårt entourage av 1,5-4-åringar, gjorde ju inte saken sämre. En kofta och bekväma skor är all utrustning som krävs.

Och kanske också en bärsele till de allra minsta…

Nästa gång jag är i krokarna, skall jag leta upp ett mysigt litet hotell eller B&B och beta av ytterligare några trevliga ställen runtomkring Roquefort. Cirque de Navacelles, till exempel,

Klicka på bilden för hemsideinfo!

och knivbyn Laguiole, som vi hoppade över denna gång, eftersom vi gjorde bedömningen att det hade blivit en för lång resdag.

Och Albi!, livfullt och frestande beskrivet för mig av en bloggläsare med örnkoll, liksom Gorge du Tarn med en halsgropsväg med ännu mer hisnande vyer än dem vi såg på vägen till Roquefort. Sätter mig nog i passagerarsätet då, mina många vägmil bakom ratten till trots.

 

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

Idag är en stor dag

06 söndag Sep 2015

Posted by murvielklotter in Familjen, Grand-mère

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

barnbarnet, Ettårsdag, Leksaker från Träotto

Idag, min lilla äppelskatt, fyller du år. Ett helt långt år har du fyllt med allsköns konster och mirakel medan alla vi, som älskar dig så gränslöst, förtjust tittat på och applåderat alla dina triumfatoriska framsteg.

IMG_8095

Jag tänker nog att du ändå måste vara lite märkvärdigare än andra barnbarn.

För inte kan väl någon annan ettåring lysa upp ett rum med sitt underbart, ljuvliga smittande skratt som du?

Eller så här, kanske

Inte kan det väl finnas en enda liten person till som förtjust mumsar morgongröt framför en paddmormor, som får små glädjefjärilar i magen varje gång FaceTime-signalen bryter morgontystnaden?

Fast här är det födelsedagstårta som mumsas...

Fast här är det födelsedagstårta som mumsas…

De stora blå ögonen – finare finns väl inte? Eller mer pilimariska?

image

Det ostyriga håret – finns det något rufsigare? Eller charmigare?

Leker med kotraktor från oldemor

Leker med kotraktor från oldemor

Inte kan väl någon enda ettåring ratta sin lära-gå-vagn elegantare än du? Eller mer koncentrerat avnjuta en god bok?

Storasystrar läser bäst!

Storasystrar läser bäst!

Vem är väl skickligare på att hitta roliga funktioner på allsköns fjärrkontroller? Eller på att visa omvärlden alternativa funktioner på vardagliga ting?

image

Får en plats i kartongen, tro?

Får en plats i kartongen, tro?

Så mycket du har lärt dig!

Förstod jag det, tro, att du skulle bli så klok, när jag idag för precis ett år sedan lade silkespapper om en ljusblå kofta och packade in mitt första paket till dig?

Så oändligt mycket jag älskar dig, allra finaste roligaste Bertil!

Ha den stora, festligaste äran, lilla du, på din allra första födelsedag och du – ta det lugnt med krokodilen, en vet aldrig vad sådana reptiler kan hitta på!

image

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

När tankarna vandrar…

10 söndag Maj 2015

Posted by murvielklotter in Betraktelser från hemmahorisont, Grand-mère

≈ 1 kommentar

Etiketter

Béziers, Emma Hamberg, franskt byliv, Go'kväll, Le Flamant Rouge, Le Maire, Peyriac-de-Mer, Robert Mènard, SvtPlay

Jag tittade på Emma Hamberg på SvtPlay idag. Hon leker hotellvärd på Le Flamant Rouge i  Peyriac-de-Mer på Go’kväll på torsdagarna på Svt. Jag har missat det men fick tipset på Svenskar i Languedoc, facebookgruppen med likasinnade, en grupp som jag uppskattar mer och mer. Jag tittar på Emma när hon äter ostron hos en vilt flörtande fransos, när hon går till bagaren i byn en tidig morgon och bara så där i största allmänhet sätter fingret på det där enkla, franska men ändå så svårgripbara som gör att längtan sätter in som något nästan smärtsamt förnimbart.

Jag vill till Murviel.

Jag vill säga bonjour Madame till grannen, lyssna på när fåglarna morgonskränar, morgontrafiken på gatan, jag vill sätta tänderna i färskt frukostbröd som L varit och införskaffat hos bagaren, känna grusknastret under fötterna och låtsas att livet bara är enkelt och fundamentalt okomplicerat.

Byliv.

Franskt byliv.

Långt från den verklighet som naturligtvis gör sig påmind också där, i Languedoc, i mitt sydfranska paradis.

Le maire i Béziers, Robert Ménard har bestämt sig för att registrera invånarnas religion, läser jag.

Hur han vet vilken religion de utövar?

”Det ser man på namnet”, lär han ha sagt.

Han tycker att franska städer skall se franska ut. Att inte tvätt skall hänga på tork i invandrarkvarteren i grannstaden Béziers. Att inte kvinnor skall bära slöja och att kebabrestauranger inte har i Frankrike att göra.

Men hur mycket jag än vurmar för det romantiskt franska, tänker jag aldrig blunda för det faktum att den där Le Pen-baksidan finns. Att det inte bara är romantiskt och gulligt. Att vi, som försöker bli en del av allt det där efterlängtade franska, inte glömmer bort att det finns en ful baksida också. De skall inte tro, Le Pen-anhängarna, att vi expatriotiska ”fininvandrare” tycker att bylivet blir mindre charmigt med inslag av både kebab och tvätt på tork.

Robert Ménard kan krypa tillbaka under sin sten. Han är genuint ocharmig.

Under tiden fortsätter jag att njuta av bilder som vännerna på plats lägger upp på Facebook, oavsett om det gäller marknadsbesök i St Chinian, beskrivningar av morgonpromenader genom byar eller röda tånaglar på soldränkt strand. För de beskrivningarna är ju trots allt också en del av verkligheten.

Och säg den kärlek som inte också gömmer mörkare sidor?

Nåja. Trodde ni att jag skulle säga att sådan kärlek inte finns?

Fel.

Den finns.

I min verklighet heter den Bertil. Han är åtta månader gammal och jag kan inte ens börja uttrycka hur många känslor han väcker hos mig. Där finns inga baksidor. Inga hang-ups. Bara ren, okomplicerad förbehållslös kärlek.

Barnbarnet.

Viktigast, finast i hela världen.

Wilda vakar över sovande Bertil
Wilda vakar över sovande Bertil
... nyvaken frippa
… nyvaken frippa
... lek med mormors äpplemaskin
… lek med mormors äpplemaskin
När skall vi dra till Murviel, då?
När skall vi dra till Murviel, då?

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

Nu blir det ett inlägg om vaccinationer…

01 söndag Mar 2015

Posted by murvielklotter in Grand-mère

≈ 2 kommentarer

… och det kan en ju undra över, vad ett sådant ämnesval har med Languedoc och drömmar om en fransk tillvaro att göra?

Jag skall förklara.

Nyaste lilla familjemedlemmen och ögonstenen Bertil är snart sex månader. Han är så oändligt älskad, mitt lilla barnbarn. Har jag tur, kommer han och hälsar på i Murviel i sommar, kränger på sig hajdräkten och hoppar i plurret för lite vattenlek med mormorn och andra hugade vattendjur…

Minis soldräkt

Sus och Erik hoppar i poolen

Nu har det dykt upp ett litet orosmoln och Bertils medicinskt bevandrade mamma tycker att mormorns klotterplank borde ge plats åt ett debattinlägg till förmån för vaccinationer av småttingar. Bertils mamma är mycket bestämd när det gäller sådant och förklarar pedagogiskt varför det är viktigt att överlåta åt sjukvården vilka vaccinationer som är viktiga och varför.

I Europa härjar sedan några månader en mässlingepidemi. Frankrike är inte förskonat. Anledningen till epidemin är att det med jämna mellanrum sprids farhågor om risker med vaccinationer mot bland annat våra barnsjukdomar. Envisast är ryktet om att just dessa skulle vara orsaken till det ökade antalet autismdiagnoser bland barn. Ryktena bygger på en studie som har underkänts av hela forskarvärlden, eftersom den inte på något sätt vilade på tillförlitlig forskning, utan bara på antaganden.

Ingen förälder vill naturligtvis riskera att vaccinationsnålen skickar in en neuropsykiatrisk diagnos i den älskade lilla telningen och barnsjukdomar som röda hund, påssjuka och mässlingen har ju barn fått i alla tider! Hur farligt kan det vara då?

Jo, i alla tider har barn dött eller fått allvarliga komplikationer av våra en gång så vanliga barnsjukdomar, även om majoriteten har klarat sig undan. Riskerna är dock inte försumbara. Ett vaccinationsprogram bygger på att så gott som alla barn vaccineras, annars kommer fickor av epidemier att bryta ut och innebära stora risker för de svagare; de som är för tidigt födda, som drabbats av andra svåra sjukdomar eller av andra skäl har ett nedsatt försvar mot de värsta effekterna av potentiellt farliga smittor. Eller helt enkelt bara är för små för att ha hunnit få fullgott skydd. Det är alltså oerhört egoistiskt att inte vaccinera sitt barn, eftersom det riskerar att stjälpa det övergripande syftet med vaccinationsprogrammet.

Små barn får lindrigare varianter av barnsjukdomarna, har det sagts. En myt, säger Bertils mamma doktorn. Barn under ett år har ännu inte fullgott skydd av sina vaccinationer och med en kontinental mässlingsepidemi går det förstås att välja att stanna hemma och inte åka till murvelpooolen för vattenlek med mormorn.

Mormorn som tvekade när de egna barnen var små, omgiven som hon var av idel röststarka vaccinationsmotståndare. Barnens farmor, som var infektionsläkare, blev mycket upprörd och satte ner sin bestämda medicinska fot. Så nu köper mormorn hela argumentationen och ber, utifrån denna sin övertygelse och av rent egoistiska skäl, alla föräldrar att lyssna på dem som vet vad de talar om och vaccinera sina barn.

Annars kanske inte Bertil kan ägna sig åt fransk vattenlek med mormorn i sommar och då blir inte mormorn lätt att tas med. Bäva månde murvielborna!

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

Translations

These are automated translations which are very far from perfect but they may give you a general idea. I take no responsibility for any of the inevitable errors!

  • English
  • Français
  • Español
  • Deutsch
  • Português
  • Other languages

Murvielväder

Murviel-lès-Béziers
Detaljerad prognos

Senaste inläggen

  • Déménagement et les voisins
  • Plötsligt slår det mig
  • Med Covid på återbesök
  • Kort mellanlandning i Ulebergshamn
  • En bättre söndag

Besöksstatistik

  • 340 227 träffar

Tidigare inlägg

Kategorier

Murviel

advent Air France Av jord badrumsrenovering barnbarn Bertil Betraktelser från hemmahorisont bignone bygrannar Béziers canicule carrelage claystone D'Oc d'or distansjobb flyttbestyr Förberedelser garde manger Heidelberg Hunden i Frankrike hus i Languedoc IKEA Jul köksrenovering La Maison Hansby Le Café Nouvel Maison de deux murvellängtan Murviel murviellängtan Murviel lès Béziers Norwegian orage poolliv Resor roadtrip Roquebrun Ryan Air Tjörn äggoljetempera

Bloggar jag följer

  • Annika Estassy Lovén
  • Att leva i Languedoc
  • Brev från Servian
  • Franska sydkusten och andra kuster
  • Freedomtravel
  • Hus i Frankrike
  • Kors och tvärs
  • Mellan skånsk mylla och fransk terroir
  • Min franska blogg
  • Miras Mirakel
  • The Good Life France

Bra boenden

  • Chez Amis B&B i Saint Nazaire de Ladarez
  • D'Oc d'Or Chambres & tables d'hôtes
  • La Belle Vue
  • Maison Vieussan

Husmäklare

  • Hus i Languedoc
  • Sydfranska fastigheter

Gör som 138 andra, prenumerera du med.
mars 2023
M T O T F L S
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
2728293031  
« Feb    

Arkiv

  • mars 2023
  • februari 2023
  • januari 2023
  • december 2022
  • november 2022
  • oktober 2022
  • september 2022
  • augusti 2022
  • juli 2022
  • juni 2022
  • maj 2022
  • april 2022
  • mars 2022
  • februari 2022
  • januari 2022
  • december 2021
  • november 2021
  • oktober 2021
  • september 2021
  • augusti 2021
  • juli 2021
  • juni 2021
  • maj 2021
  • april 2021
  • mars 2021
  • februari 2021
  • januari 2021
  • december 2020
  • november 2020
  • oktober 2020
  • september 2020
  • augusti 2020
  • juli 2020
  • juni 2020
  • maj 2020
  • april 2020
  • mars 2020
  • februari 2020
  • januari 2020
  • december 2019
  • november 2019
  • oktober 2019
  • september 2019
  • augusti 2019
  • juli 2019
  • juni 2019
  • maj 2019
  • april 2019
  • mars 2019
  • februari 2019
  • januari 2019
  • december 2018
  • november 2018
  • oktober 2018
  • september 2018
  • augusti 2018
  • juli 2018
  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • augusti 2012
  • juli 2012
  • juni 2012
  • maj 2012
  • april 2012
  • mars 2012
  • februari 2012
  • januari 2012

Senaste kommentarer

  • murvielklotter om Plötsligt slår det mig
  • Cecilia Hedlin om Plötsligt slår det mig
  • murvielklotter om Med Covid på återbesök
  • RSS - Inlägg
  • RSS - Kommentarer

Blogg på WordPress.com.

  • Följ Följer
    • Murvielklotter
    • Gör sällskap med 57 andra följare
    • Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
    • Murvielklotter
    • Anpassa
    • Följ Följer
    • Registrera
    • Logga in
    • Rapportera detta innehåll
    • Visa webbplats i Inläggsvyn
    • Hantera prenumerationer
    • Minimera detta fält
 

Laddar in kommentarer …
 

    %d bloggare gillar detta: