Den hänger där på sin krok i badrummet. Det har den gjort i drygt två månader. Den gör det liksom lite surt, otåligt och trotsigt. De små reseförpackningarna i den har fått ett fint damm på korkarna och locken. Den är röd med glättiga prickar på och jag tycker att den är fin. Den köptes för ganska längesedan i en affär i Sickla Köpkvarter inför den där höstresan till Languedoc där vi skulle falla pladask för murvelhuset. Då bodde vi på slottet i Murviel, ledsna över svärfars nyligen hastiga bortgång och ändå alldeles förundrade över allt vackert runtomkring oss.
Den där röda, glättigt prickiga saken ser fortfarande fräsch ut under dammtäcket och det är inte dåligt av en nästan decenniegammal necessär.
De brukar annars changera ganska snabbt och bli sunkiga av spilld bodylotion, rester av duschcremer och bara hastigt avsköljda tandborstar. Men inte denna. Den bär sin ålder med värdighet. Det är solnanecessären; den som får följa med när det bär av till prinsarna. Den blir sällan hängande längre än två-tre veckor i taget och jag gissar att det är därför den börjar se sur och hängig ut. Att necessären börjar se blek ut får nog ändå skyllas dammet men ser inte prickarna mindre kaxiga ut nu? Som att de gett upp hoppet?
Jag stryker försiktigt över locket, torkar omsorgsfullt av dammet från förpackningarna och talar tröstande till den medan jag torkar av utsidan med en fuktig trasa. Så drar jag igen blixtlåset och ställer upp den på hyllan men där ser den definitivt inte glad ut. Ser inte den prickiga rent av förebrående ut?
Lilla Broris har kärat ner sig i en padda och skiner som solen när han får sin paddstund efter middagen. Bertil ringer till sin mormor istället. Många kvällar får jag hänga med på digital nattning och blir klappad på och kramad. Eller telefonen, som blivit mitt alter ego numera, får ömhetsbetygelserna i mitt ställe.
Ett substitut jag måste nöja mig med men det är förstås alldeles förfärligt att inte kunna vara där. Att inte kunna säga att jag kommer imorgon eller till helgen eller åtminstone nästa vecka. Men att Bertil så tydligt och så innerligt ger uttryck för sin längtan är så fint och samtidigt så hjärtskärande att jag måste få berätta om det. Vår relation är så trygg att den ändå klarar avståndet, trots att vi längtar. Det är till och med vemodigt vackert mitt i alltihop och ett bevis på så många förmågor hos det älskade lilla barnbarnet att jag också finner tröst i det.
Men coronaeländet skapar ett hål i det regelbundna umgänget. Bror pratar i meningar på ett sätt han inte gjorde för två och en halv månad sedan och jag missar den fasen i hans utveckling.
Det här är vad den sociala distanseringen gör med oss.
Vi missar milstolpar, närhet, spontanitet.
Jag gråter över de mest banala saker och orkar inte tänka tanken att det kan dröja längre än vad jag kunnat föreställa mig innan vi kan ses igen.
Och Covid kommer närmre. Jag känner någon som har det, någon som har haft det och jag känner nu ganska många som känner någon som…
Det är avskyvärt.
Jag avstår kramarna, snabelgoset, tidiga frukostar på tu man hand med Bertil på Paradgatan, intressanta diskussioner och bokläsning med Bror. Jag måste fortsätta göra vad jag kan ett tag till.
Uppoffringen känns stundtals grotesk.
Lite försiktigt börjar jag ändå hoppas på att få lämna ön, att det värsta snart skall vara över. Att jag skall få kvista ner till Göteborg och krama, krama på S och E; att E och L skall släppas över gränsen från Norge och få landa i vår soffa.
Imorgon släpps fransmännen ut. Jag hoppas att det inte blir ett bakslag och att vi snart skall vara välkomna tillbaka. Dessutom har, om jag förstått det rätt, den franska undantagstillståndslagen justerats i tid från att gälla till 24 juli till att istället gälla till 10 juli. Jag dristar mig till att bli försiktigt optimistisk över det medan jag gång på gång fastnar framför bilderna Hansbys skickade från vår trädgård häromdagen;
Kommer jag att få njuta av den i sommar? Eller måste jag vänta till i höst? Eller måste jag vänja mig vid tanken på att denna sociala anemi kommer att pågå betydligt längre än så?
Nä, det skall jag sluta fundera över. Det blir för trist.
Men vad kommer vi att berätta för de ännu inte födda och för dem som ännu är för små för att förstå, när den här perioden blivit en del av vårt förflutna? Kommer vi att vilja minnas hur det började, hur smittan spreds, hur vi till slut lyckades få stopp på den? Kommer vi att orka berätta om covidiotiska presidenter, om statsmän och -kvinnor och om forskarna som förhoppningsvis fick fram vaccinet ? Eller kommer vi bara att vilja gå vidare och inte behöva tänka på det mer? På samma sätt, kanske, som min norska mamma aldrig ville tala om världskriget som präglade hennes tidiga tonår?
Mammas barndomshem i Tinn, Telemark
Ättlingarna kommer kanske istället att få hitta andra källor än våra berättelser och i dem läsa om flockimmunitet, planande kurvor och brist på skyddsutrustning. Men kanske kommer de också att kunna läsa vardagliga betraktelser som mina tack vare alla de amatörskribenter som på olika sätt har en röst på ett helt annat sätt nu än tidigare i historien. De samlas ju faktiskt också på olika sätt in i detta nu av historiker och arkiv för att säkerställa att också vardagsskildringarna tas om hand.
För vem är mina tankar om corona intressanta, funderar jag, samtidigt som jag klottrar ner dem? Varför ägnar jag det tid och kraft och varför offrar jag nattsömn på funderingarna? Räcker det att för egen del få det på pränt, att få skriva mig ur våndan?
Jag tänker att jag skall visa raderna för prinsarna när de blivit lite större och förklara varför jag plötsligt försvann från deras vardag i flera månader fastän jag inte ville. Jag tänker att raderna skall hjälpa mig att förklara hur högt älskade de var. Hur högt älskade de är och hur viktiga. Så viktiga att jag till och med stod ut med att vara ifrån dem så galet länge.
När det är det här jag vill mest av allt:
Detta bildspel kräver JavaScript.
