Etiketter
När jag var liten och det blev sommarlov, så packades bilen med detsamma och pappa skjutsade mig, min mamma och min syster till Gamle huset i Telemark i Norge.
Huset var min mammas barndomshem och där fanns min bestefar, min onkel Oleman, tante Kari och mina kusiner Jarle och Ola Leonard.
I det knuttimrade huset tillbringades sedan hela sommarlovet. Pappa fick åka hem och jobba men kom tillbaka igen när det var dags för hans semester.
Jag, som älskade att bada, fick hålla tillgodo med Tinnsjön, som höll ungefär 12-13 grader om somrarna. Var det en riktigt varm och fin sommar kunde vattnet kanske komma upp i hela 16 eller kanske till och med 17 grader på sina ställen. Sällan vid vår steniga klippstrand, dock, för där blev det djupt med en gång.
På sjöns alla sidor reser sig fjällen och min bestefar sa alltid att sjön var lika djup som fjällen var höga, alltså nästan 1000 meter. Att sjön är brådjup råder det ingen tvekan om, men kanske överdrev den gamle ändå en smula? Men en härlig badsjö var den iallafall inte. Bara vacker och full av god fisk, som bestefar såg till att vi ofta fick på våra tallrikar. Färsk, nyfångad, stekt röding till frukost i det gammalmodiga köket med vedspis kunde det rentav bli!
Hade jag tur – och det hade jag kanske ett par gånger per sommar – tog mamma och pappa med oss till Sandvann, som låg uppe på fjället på andra sidan Tinnsjön. Det var istället en otroligt grund sjö, som snabbt värmdes upp av solen. Som jag minns det kunde man vada långt, långt ut i den mjuka sanden. Där var vattnet varmt och jag var lycklig!
Som liten drömde jag om att ha en egen pool i en egen trädgård. Jag hade sett det på film och förstod att något så lyxigt var i stort sett oöverkomligt. Det fanns inte på kartan, helt enkelt.
Väl hemma igen på sensommaren, hände det att jag fick följa med grannarna till en allmän utomhuspool och då var jag också lycklig. Mina föräldrar kan jag inte minnas att de någonsin åkte med mig till sådana faciliteter. De var helt enkelt inte alls lika förtjusta i att bada som jag. Fina badplatser fanns det ändå gott om där vi bodde och så fort jag blev gammal nog, cyklade jag och mina kompisar iväg och tillbringade dagarna mer eller mindre blötlagda på någon av sagda badplatser.
Min barndoms längtan efter varmt och skönt badvatten, den har funnits med mig genom hela livet och innan Murvelhuset blev vårt, handlade semesterplaneringen för min del om att säkerställa badbart vatten.
Vatten är mitt element.
När vi köpte murvelhuset, med den där efterlängtade poolen – en ganska stor pool, till och med – då var det mitt nioåriga jag som kved av lycka över att det badbara vattnet äntligen fanns inom ständigt räckhåll och till och med var vårt alldeles egna.
Nu fyller vi vår pool med barn, barnbarn och byvänners barn; vi har barnbarnsapéroer och där är fullt av liv och glada barn.
Gladast av alla, tror jag Bertil är och när jag ser honom njuta i vattnet, så blir jag på riktigt så otroligt lycklig över att kunna ge honom de stunderna.
Att se honom och Bror bli ett med vattnet och kvickt och naturligt bli allt modigare och allt skickligare på att ta sig fram, gör det värt precis allting.
Vi får vara med när de två och alla andra barn, som tumlar runt i det turkosa, skapar sommarminnen och jag tänker med välbehag att det som de kommer att komma ihåg när de är vuxna, är en pool som är varm och tillgänglig och tillåtande, istället för den där kalla fjällsjön.
Hade jag alltså en otroligt olycklig barndom där mellan fjällväggarna om somrarna, för att jag inte hade skönt vatten att bada i?
Nä, det hade jag såklart inte!
Men där fanns ingen pool och det var inte varmt och jag längtade efter det.
Kan undra vad den här generationen barnbarn kommer att säga att de saknade när de växer upp..?
