Uppkrupen mot min axel ligger en liten prins och sover middag och det är så innerligt gosigt och fint att jag bestämmer mig för att ligga kvar och middagslura jag också.
Ute är det uppehåll men nyss regnade det. Blåste gjorde det också. Vi blev lite frusna, lillprinsen och jag, på vägen fram och tillbaka till föris, där storprinsen ägnar sig åt viktiga saker i några timmar. Om jag kunde, skulle jag flytta alla mina skatter söderut och stanna där,
men det går ju inte och jag fortsättar att undra över varför favoriterna så sällan befinner sig på de platser jag älskar allra mest? Kuskandet fram och tillbaka har istället blivit en livsstil jag kanske inte hade valt men som jag ändå mår bra av. Belöningen när jag kommer fram är ju alltid monumental! Storprinsens vackra ansikte som spricker upp i ett lika vackert leende när jag kliver in genom solnadörren och så lillprinsen då, som somnar nära, nära en grådaskig novemberdag.
Medan lillprinsen sover, drömmer jag mig söderut med hjälp av Netflix och ännu en anglosaxisk frankofil, som puttrar runt i det franska landskapet i en blå 2CV på jakt efter ljuvliga trädgårdar.
Franska trädgårdar med Monty Don
Monty Don hittar dem, förstås och jag måste titta igen, trots att jag upptäckte de tre timslånga programmen för bara några dagar sedan och nyss har sett dem allihop.
Engelsmannen får mig att tänka på andra franska trädgårdar jag vistats i och på min egen trolska, ständigt underhållskrävande, ljuvliga oas.
Detta bildspel kräver JavaScript.
Jag måste be Bertrand gå dit och ansa den nu, inser jag, annars tar vi oss inte upp för entrétrappan, där bignonen härskar vild, obändig och vacker. Om tre veckor är vi där. Det blir en fransk jul igen, äntligen.
Tio år till har gått. Fyra decennier sedan cancer tog min pappa ifrån oss. Han var nyss fyllda 53, jag 17 år och arg.
Arg på honom för att han tynade bort.
Arg på mig själv för att jag var arg och inte bara ledsen. För det var det som förväntades. Att sorg kunde ta sig uttryck i ilska förstod inte jag.
Jag visste att det gjorde pappa oändligt ledsen. Fast han förstod också; tonåringens hela omtumlande och svårbegripliga känsloregister i en situation som dessbättre inte är något som drabbar alla.
Men drabbar gör det fortfarande. Tillräckligt ofta för att en organisation som Ung cancer skall ha fullt upp med att stötta både unga med drabbade föräldrar, syskon och vänner och med att stötta de alldeles på tok för många unga som själva drabbas.
Cancern lämnade vår familj ifred i många år efter min pappas död och jag började tänka att i just vår familj var det pappa som var vår relation till den förhatliga sjukdomen.
För tio år sedan skrev jag – känslosam, ledsen och fortfarande, 30 år senare, uppfylld av den sorg varje 17 oktober lämnar mig med – det som här följer, på en tidigare blogg:
Det är ännu mörkt och jag är ensam i huset. Sover i mammas säng. Liten plötsligt. Liten och väldigt ensam och väldigt rädd. Katten har lagt sig över min hals som hon brukar när jag är hes och hostar, fastän jag just den här morgonen inte är sjuk alls. Hon är nog liten också, och rädd. Katten har kopplat på sitt fenomenala extra sinne och känner i varje pälsfiber att något är gruvligt fel. Det är inte första gången vi är ensamma, katten och jag; mamma och pappa har åkt iväg under stor dramatik flera gånger tidigare och de har alltid kommit tillbaka. Någon av alla hjälpsamma har buffat upp kuddarna, skakat täcket och slätat till lakanen och varsamt hjälpt pappa tillrätta i sängen igen. Att andas är oändligt svårt men med syrgasen påkopplad blir det lite lättare. Katten har varje gång lagt sig tillrätta vid hans fötter och inte vikt från hans sida annat än för en kort tur ut eller till matskålen. Fast just denna morgon ligger hon hos mig när jag hör nyckeln i dörren till groventrén och sedan ser min systers ansikte ovanför mitt. Hon är allvarlig, vit i ansiktet och innan hon hunnit öppna munnen vet jag. Vet att det är slut. Att han inte finns mer. Jag minns inte hur jag får på mig kläderna. Minns inte hur jag hamnar i anhörigrummet på sjukhuset. Men jag minns mamma, ihopkrupen, liten. Hon vill inte att jag skall se honom. Vill att bilden jag skall ha kvar skall vara barnets av en älskad pappa. Jag minns frosten på intensivt färgsprakande löv, denna höst som var ovanligt kall och skulle bjuda på snö redan till allhelgona. Lika färgsprakande som då är de sakta döende löven utanför mitt fönster nu. Det är vackert. Jag kan njuta av det, av livet. Må bra fastän minnet svider. 17 oktober. Jag är alltid lite ledsen den 17 oktober. Så har det varit i trettio år. Älskade pappa.
Fyrtio år sedan idag. Det borde ha räckt med pappa.
För snart fem år sedan slog den dock till igen, rå, obeveklig och känslomässigt förödande.
Högteknologisk expertis tog hand om det medicinska. Rädslorna och frågorna lämnades vi med att ta hand om på egen hand. Och det är svårt att stötta den som mest behöver det när du själv försöker få ordning på reaktionerna, när ilska, geografiskt avstånd, rädslor och en tjugoårings avbrutna självständighetsblivande ställer sig i vägen. Jag önskar att jag hade klarat det bättre.
Istället fanns Ung cancer.
Andra unga som delar upplevelser med varandra och förstår det som ingen älskande anhörig kan förstå.
Som kan härbergera, stötta och trösta.
Som finns där.
Idag köper jag ett silverarmband till.
Jag köper det för att jag tänker på pappa och på den sjuttonåring jag då var och som så väldigt mycket hade behövt ett sådant stöd som det Ung cancer erbjuder.
Men jag köper det framförallt för att jag tänker på S och hennes medsystrar och -bröder som både har hjälpts och hjälper tack vare dem. För S som nyss tagit körkort och snart fyller tjugofem.
Idag har jag stängt in mig bakom den rostiga grinden. Ätit en nyttig och evighetslång frukost, jobbat undan gamla surdegar, lufsat runt i vår stormskräpiga trädgård, lagat en lika nyttig som kryddstark middag och gett mig hän åt vemodet. Ett vilsamt vemod, trots allt.
Imorgon är jag redo för omvärlden igen. Imorgon har jag borstat av mig det tunga.
Jag är på väg till prinsarna i Solna och lämnade ön i slösande sol i förmiddags
för att sätta mig på tåget mot Stockholm. För tre och en halv timme sedan skulle det ha lämnat Götet men ett elfel vill något annat
Tåget ställdes helt sonika in och efter ändlösa köer på SJ:s servicecenter och flera fruktlösa försök att boka om, lyckades jag till slut hitta en ny resa.
Så nu väntar jag på ett tåg som skulle avgått 16.29. Tre timmar senare, alltså. Fast informationstavlan säger att det är försenat till 17.40, så vad gör man? Klämmer en vegetarisk burgare på O´Leary´s, beställer in ett glas vitt plonk av obestämbar härkomst och väntar. Bloggar, uppenbarligen och råkar beställa in ännu ett glas av det där obestämbara. För att jag kan och för att jag inte har något bättre för mig.
På tisdag väntar Murviel och de ständigt uppdykande minnena på Facbook ger vid handen att just de där resorna är tämligen vanligt förekommande aktiviteter så här års. Om någon nu någonsin tvivlat på att det förhöll sig så…
2017 satt jag på skavstakärran söderut och avslutade kvällen på Café Nouvel med byvänner. Utomhus i ganska ljum kväll.
2016 var jag hemma på ön och följde oroligt väderrapporterna från det södra vistet. Det stormade och regnade och jag oroade mig för vattenansamlingar i källaren. Sedan dess har de stora hålen direkt ner i källaren åtgärdats tack vare Maison de deux och vattnet har vid de senaste ovädren letat sig någon annanstans. Det regnar i år också men över det har jag inte funderat så mycket.
2015 hittade jag ett gammalt vykort från grannbyn när vi röjde i huset på ön. Då hade vi nyss sålt lägenheten på sjätte våningen i Stockholm och hade framför oss flera år av renoveringar och byggbråte. Nu har vi precis tagit hand om de sista resterna och är mer eller mindre klara – om en någonsin blir det!
2014 undrade jag om oktoberovädren aviserade Armageddons ankomst medan dagarna delades mellan sjätte våningen, den lilla resursskolan i Gröndal och en alldeles färsk liten skatt, lille Bertil – älskad ögonsten och allt som är allra finast i mitt liv.
2013 var jag mellan jobb och tillbringade många oktoberdagar i Murviel. Lite stukad men lyckligt ovetande om de tvära kast som väntade mig och familjen.
Så till sist. Hösten 2012. Den allra första i huset. 14 oktober är jag nyss hemkommen från en resa tillsammans med min syster, hennes svägerska och älskade J. Mamma skulle också ha följt med men en allt ondare höft hindrade henne. Vädret var höstvackert och också denna höst var jag lyckligt ovetande om vad som väntade bara ett par månader senare. Men det är en annan historia, det också.
Sju år är det nu sedan vi såg murvelhuset första gången. Sju år av sprittande glädje, förväntan, äventyr men också av djupaste förtvivlan och sorg över att livet kastar omkull både tillit och trygghet med jämna mellanrum.
Runt mig rullar resenärer på sina väskor. Jag är i min egen värld av reminiscenser.
Det har fått tiden att gå. Jag rafsar ihop mina saker och går mot perrongen. Snart är jag kanske äntligen hos prinsarna!
