Kategoriarkiv: Reminiscenser

On the road again …

21 måndag Nov 2022

Posted by in Hantverkare, Min franska trädgård, Murvelhuset, Reminiscenser, Renoveringar

≈ 3 kommentarer

Nionde dagen i Växjö med en kort helg emellan och jag sitter iklädd ullunderställ, kofta, torgvantar och ull­strumpor. Det är kallt på mitt arbetsrum och nu är det till slut mer normala novembertemperaturer utomhus. Dessutom har det snöat. Jättemycket.

Jag både fryser och ryser. Det liksom krullar sig inombords. Jag vill inte. Jag stretar emot, stångas på väg in i vintern; årstiden som jag inte längre alls är kontant med om den måste tillbringas på platser där risken för snö, slask och mörker är högst påtaglig.
I Småland växer skog. Mörk skog. Havet är långt borta och de många sjöarna klarar inte riktigt att kompensera för frånvaron av hav. Jag vill ha tillgång till fria horisonter, inte skog. Skog bryr jag mig inte om. I skog finns det väl björn? De sover kanske nu, men varg? Är det inte fasligt mycket varg i de småländska skogarna? Tyckte till och med att jag hörde en varg yta härom natten…

Nä, jag skojar. Funderar inte särskilt mycket över fasansfullt farliga djur i päls som lurar i mörkret. Det är mest lindgrenska sagor som ploppar upp i minnet och som får mig att tänka på myrlingar, kommandoror och varggropar. Men faktum är ändå att det är mörkare här än vid kusten. Nattsvart på ett sätt som det inte riktigt blir med hav i närheten. Midnattsblått är liksom inte grejen i Småland (med brasklappan att jag vet mycket lite om småländska natthimlar).

Så förlåt, Småland; du är inte riktigt mitt sorts landskap. Du får helt enkelt nöja dig med att du för en tysk eller holländsk turist framstår som något av det vackraste och mest idylliska som finns

Jag håller mig till havet, jag.

Och till vinfälten och små sydfranska byar uppflugna på kullar i landskapet. Dit längtar jag nu. Ohemult mycket, faktiskt. Mest längtar jag efter ljuset och efter att ha dörren öppen mot middagssolen och efter att tända en brasa om kvällen när dörrar och luckor stängts mot den kyligare kvällsluften.

S njuter av decembersol, lilljulafton 2012

I Murvelhuset pågår arbeten. Bertrand rensar i trädgården och där tre cypresser stod fram till förra vintern, har citronträd, mandel­träd och ett granatäppelträd planterats.

Det trasiga, färgade glaset ovanför ytterdörren har plockats ned och självlärda glaskonstnären Sue är färdig med sin design för ett nytt halvmånefönster;

Lojs rymdintresse, van Goghs stjärnhimlar och trädsiluetterna i vår träd­gård agerar inspirationskällor. Detta lilla projekt känns hur spännande som helst och jag kan knappt bärga mig.

Medan mina tankar svävar iväg till Murviel, landar årets första snö utanför ulebergsfönstret. Trots att jag för länge sedan gjort slut med vintern, erkänner jag motvilligt att Ulebergshamn, där jag mellanlandade i helgen, lyckas vara precis lika vackert täckt av ett vitt puder som det är i augusti. Eller i oktober.

Till helgen är det dophelg och första advent. Jag bestämmer att det är novent, tar fram adventsljusstakar,

förbereder paketkalender till Bror,

och eldar stearinljus medan jag slötittar på sedvanligt kalkonfåniga julfilmer.

Jag tillåter mig sådana excesser när det snöat. Som en besvärjelse. Sedan plockar jag fram Berglins snögubbar,

drar tröjan ordentligt runt axlarna och fortsätter att drömma mig bort till Murviel.

När världar alldeles oväntat smälter samman

25 söndag Sep 2022

Posted by in Reminiscenser, Utflykter

≈ 7 kommentarer

Etiketter

, , ,

Helt utan förvarning har jag idag drabbats av något alldeles väldigt storslaget, bisarrt, vackert, barockt (i ordets rätta bemärkelse), magnifikt och plötsligt, mitt i allt det fantasieggande och full­ständigt främmande, så nära den värld som alltid varit min att jag tappar andan.

Vi håller söndag. En ljuvlig sådan. Dagen börjar med mina två prinsar på Facetime, fortsätter så med härligt slapp frukost inomhus just idag, eftersom tidiga morgnar nu är ganska svala historier.

Idag hade vi bestämt oss för att åka på Rallye Pinardier** i environgerna.

Vi kom till det första slottet; Chateau de la Raissac, och blev kvar. Flera timmar efter hemkomst ägnar jag mig fort­farande åt att smälta alla intryck. En vacker septemberdag i Languedoc är redan i utgångsläget något alldeles extra. Att sedan få tillbringa en söndag i en slottsträdgård i skuggan av stora träd,

Random madamer som avnjuter konsert

medan överjordiskt vacker musik spelas,

små prinsessor för en dag låter sina klänningar få precis det rätta svänget,

och medan de första löven släpper taget om grenarna, ja, då kapitulerar jag. Gråter nästan och måste sätta mig ned. Överväldigad. Lycklig över att allt är så vackert, så mycket, så allt på en gång.

Då har jag ändå med stora ögon och gapande mun redan klarat av faïencemuseet på ägorna, och konstaterat att slottsfrun Christine Eyde Viennet är både sagolikt produktiv (allt på bilderna är keramik),

galet förtjust i keramik – och norsk. Inget märkvärdigt i sig att vara av norsk börd; det är vi många som är, men snart skall jag bli varse hur alldeles speciellt norsk just Christine är.

Vi får en rundtur i slottet. Christines son guidar oss runt. Där finns inte så mycket som en millimeter yta som inte fascinerar och fångar ögat.

Jag blir alldeles matt.

Vi lotsas in i en salong, där vår guides föräldrar Christine och Jean gått loss och skapat vad som nästan känns som ett akvarium, där de mytomspunna sirenerna föds och där nakna, vällustiga sjöjungfrur och unga män blickar ut över hela härligheten.

Kan undra om pappa drabbades av lätt gubbsjuka när rummet dekorerades, skämtar sonen, möjligen en smula förlägen. Jag lyssnar på hans behagliga, an­passade franska, jag fotar och ser mig förundrat omkring. Kommer på efterkälken och möter vännen Eva på väg ut ur ett av rummen jag ännu inte sett.

Det hänger ett stort porträtt av en tydligen viktig norrman till vänster i rummet, berättar Eva. Enligt uppgift Christines morfar.

Då börjar det gnissla igång på den norska delen av mitt järnkontor. Christine är född och uppvuxen på Tönsberg, har jag läst mig till. Tönsberg är inte jättelångt från Rjukan, där min mamma växte upp. Traktens megakändis och starke man där under tidigt nittonhundra­tal hette Sam Eyde. Han kan sägas ha grundat byn Rjukan och bär en stor del av ansvaret för industrialiseringen av den trånga dalen. Huvudgatan och torget, där han står staty, bär hans namn.

Jag kliver in i rummet, möter Sams blick från oljemålningen och vet meddetsamma att det är han.

Sam Eyde är Christines farfar (inte morfar)och här hänger hans porträtt på en slottsvägg alldeles utanför Béziers, där landskapet och hela stämningen alltsedan vi fick vårt hus för snart 11 år sedan har känts märkligt bekant.

Och norskt, på något sätt.

Jag tar en extra tur in på Christines faïencemuseum. Går upp på andra våningen för att titta på de miljöer hon byggt upp och som skall symbolisera olika delar av hennes liv. Där hittar jag stabburet,

och små parafernalia som jag omedelbart känner igen som typiskt, inte bara norska, utan rentav telemarkska.

Där hänger en liten barnbunad;

och när jag kommer hem och googlar för att försöka förstå hur de eydska släktbanden hänger ihop, hittar jag bilder på Sam Eydes barn, där en av flickorna ser ut att bära den lilla bunaden från museet.

Bild knyckt från Digitalt museum.no

Jag har hoppat över min simtur idag. Appleklockan har hunnit påminna mig flera gånger om att det är dags att ställa sig upp. Jag blev helt enkelt tvungen att försöka få ner alla dagens intryck på pränt. Ringt mamma har jag gjort också för att berätta.

Nu sänker sig lugnet igen, medan jag tänker på min bestefar – mammas pappa – som växte upp med Sam Eydes industrialisering av den djupa dalen i Telemark, och på min farfar, som byggde järnväg där när expansionen drog igång.

En av rallarna är min farfar …
Farfar Johan

Och på farmor – Rjukans belle – som lagade mat åt farfar och hans rallarkolleger.

Farmor Gunhild

En annan samhällsklass än Christines telemarksförfäder men med en gemensam historia likafullt.

Den dominerande norska sidan av min familjehistoria; naturen här så märkligt lik den norska dramatiska naturen på sina ställen, kopplingarna jag på olika sätt hittar och den all­deles speciella tillhörighet jag känner här; vad handlar det om, egentligen?

Letar jag i någon mån efter dem, eller får jag dem bara serverade? Alldeles oavsett; jag är hemma här. Den känslan är rent fysisk. Inga språk­förbistringar i världen har förmått störa den.

Mina världar, till synes så långt ifrån varandra, men allt som oftast så nära, så nära.

Château de la Raissac
… och mammas barndomshem utanför Rjukan

*Rallye Pinardier går ut på att ett antal slott öppnar sina portar och bjuder in till visning, vinprovning, konsert och museibesök, till och med. Fyra slott deltog; Château de la Raissac, Château de la Gayonne, Château de l’Hermitage de Combes och Château Saint-Pierre de Serjac.

16 januari – grattis på tioårsdagen, klottret!

16 söndag Jan 2022

Posted by in Reminiscenser

≈ 9 kommentarer

Etiketter

Måndagen 16 januari 2012 satt jag i ett kalt vardagsrum i huset i Nacka med ett glas vin, ett par nyligen inför­skaffade soffbordsböcker om fransk inredning framför mig och med min dator i knäet.

Runtomkring i huset stod kartonger märkta antingen Murviel, Blåsut eller Tjörn. Jag minns att jag var lite sliten men mest glad och förväntans­full. Av tanken på vad som väntade 250 mil söderut fick jag ständigt ny energi, vilket var tur, eftersom jobbet det året går till min karriärhistoria som ett av mina värsta. Nu har jag nästan glömt hur det var men jag påminns när jag bläddrar bakåt bland blogginläggen. Inte för att det egentligen beskrevs på Murvielklotter, utan för att jag läser mellan raderna, hittar hintar. Då när det begav sig, fanns många hänsyn att ta och ett forum för oro har klottret aldrig varit menat att vara, utan det har handlat om eskapism; om att påminna mig själv om allt som är fint och bra.

Idag för tio år sedan drog jag alltså igång Murvielklotter. En enkel wordpressmall valdes, en header hamnade på plats och det första, mycket korta, inlägget publicerades:

De där raderna rymmer så mycket förväntan och avvaktande glädje över vad som låg framför oss. Jag ser också redan i det korta inlägget oron som fanns där, liksom vemodet över att epoken Älta var över. Det ”ogästvänliga” Sverige handlade inte bara om snö, slask och kyla,

Wilda på slaskpromenad i Blåsut
Vintergata i Älta

utan lika mycket om besvikelsen över att det då nya jobbet i Nacka inte blivit som jag hade hoppats. Där fanns en klick kolleger och medarbetare som jag inte fungerade tillsammans med. Inte deras fel men inte heller mitt. Vi var inte kompatibla och gick in i samarbetet med helt olika förväntningar, syn på lärande, och tankar om vägval. En oerhört nyttig, om än tuff erfarenhet blev det av den sejouren. Jag har haft stor nytta av den i många sammanhang sedan dess. Men murvelhuset; ja, det har överträffat alla mina för­väntningar. En trygg tillflyktsort är det, och mitt happy place, som har tröstat mig igenom flera kriser, stora som små, genom de snart tio år som huset varit vårt.

Tio år är lång tid. Det rymmer många viktiga händelser i mitt och min familjs liv och trots glädjen över murvelhuset, är det förstås inte det viktigaste; det älskade gamla stenhuset har trots allt bara varit kulissen mot vilken så mycket roligt och härligt har utspelat sig.

Jag knyckte ett av Sus foton från en annan midsommar i Murviel…
Petetas i Murviel sommaren 2019
Alice på höstresa
… och påskafton 2018…
I det bästa av sällskap i juli
Julbord!

Fyra barnbarn har jag hunnit få sedan dess och ett femte är på väg. Två av mina tre barn har gift sig, min yngsta så sent som igår! Återigen ett firande villkorat av Corona, men så innerligt kärleksfullt och vackert att inget skitvirus i världen tillåts ställa sig ivägen för glädjen över att se de där två tillsammans; lyckliga över att få vara varandras allra finaste.

Idag är jag känslomässigt dränerad. Gråtmild och glad omvartannat. Trött. Tillåter mig att göra ingenting. Går igenom gårdagens bilder från den lilla intima bröllopslunch, som fick ersätta den planerade, något störrre, och bläddrar samtidigt bakåt i bloggen på jakt efter bilder att illustrera de gångna tio åren med. Men det tar stopp ganska snart. Blir för mycket nostalgi, bestämmer jag. Det får räcka med några få tillsammans med orden.

Så till slut; tack bloggen, familjen, mig själv och alla ni som som troget hälsat på, digitalt och/eller reellt, genom tio omtumlande år med Murvielklotter som kompis.

Om det blir ett bloggdecennium till? Det får vi se.

Här och nu får räcka bra.

Årskrönika del två – medan epifania badades i blek vintersol

07 fredag Jan 2022

Posted by in grand-mère, Murvelhuset, Reminiscenser, resa med hund, Resor, studier i franska, Valpen Stina

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

… lyste fusktallen från Ikea upp sina sista timmar för den här julen. Nu är det vardag igen och oxveckorna tar vid. Det gör ingenting. Vardag är normalitet och rutiner, som om än lite halvtråkiga skänker viss trygghet även för en otålig själ som jag. På middags­bordet i vardagsrummet står en bukett tulpaner redo att ta över.

Det allt starkare dagsljuset genom saltvattenkladdiga fönster som igår fick fart på livsandarna, har idag ersatts av ett för västkustvinter mer typiskt hällregn. Men det går bra det med; inomhuset behöver en massa omsorg nu efter att allt adventsmys plockats bort. Fönsterbrädor gapar tomma och på golven står förvaringsboxar med julsaker som skall fraktas till ett hyrt förråd i väntan på flytt. Sjukt lång framförhållning, kan tyckas, men efter ett antal husvisningar – våra och barnens – under det senaste decenniet, vet jag att steg ett i homestageingen är att frakta bort så mycket bråte som möjligt. Av erfarenhet vet jag också att hemmet känns som nytt när det befriats från allt det som tillåtits belamra hyllor och förråd i flera år. Varför inte se till att få njuta av det medan vi bor kvar, tänker jag?

Sedan är våren inte långt borta, särskilt inte i Murviel, och av tanken på det får jag kraft. I år är planen att fira påsk i just Murviel men förra året var det Solna som gällde. Aprilinläggen från förra året är fulla av prinsar och glädjen över att få träffa dem var stor.

Prinsarna hade äggjakt på Bertils skolgård, solen sken och tillvaron började kännas nästan normal igen. Att påsken firades i närvaro av idel medicinsk kompetens, kändes både tryggt och stabilt. Med svenska mått mätt var det också ganska varmt, så picknick och coronasäkra måltider utomhus fungerade fint.

När påsken var färdigfirad, tentade jag franska och fick kärt besök av dyra kusin Kjerstin och hennes Lasse. Utomhus och coronasäkert med egna luncher kunde vi tryggt ägna oss åt att uppdatera oss om våra respektive senaste äventyr.

En försiktig återgång till ett socialare liv var därmed påbörjad och vår flera gånger uppskjutna murvieltripp ryckte allt närmare. Jag skrev packlistor, bet på naglarna och konsulterade nervöst min franska Touscovid-app för att försäkra mig om att inte R-tal och antal inlagda för intensivvård skenade.

Men iväg kom vi, rustade med färska PCR-tester och antikroppsbevis men ännu inte vaccinerade.

Lilla Stina hade hunnit bli drygt fyra månader gammal – väldigt liten, fortfarande, men hon klarade den långa resan galant.

Väl framme i Murviel …

visste glädjen inga gränser, varken hos Stina eller oss. Stina sniffade in sina nya hoods och vi premiärbadade i en uppfräschad pool.

Efter att sedan ha röjt både ute och inne var allting sig likt igen, förutom att det stora rummet och köket visade upp sig i sin omsorgs­fullt nymålade och fixade glans.

Helt som vanligt var det dock inte, couvre feu gällde fortfarande och om kvällarna var det alldeles tyst och stilla. Ingen trafik och inga glada röster på väg till eller ifrån apéroer och middagar.

Nye bekantingen Amine kom sedan farande som en räddande ängel och efter några dagar hade han fixat vårt utekök. Trevligt hade vi under tiden också och sommaren skulle sedan bevisa hur mycket mer funktionellt vårt utekök blev.

Trots lugnet, harmonin och euforin över att äntligen vara på plats, sjönk dock inte axlarna ner. Hemma i Sverige började mamma må allt sämre och till slut lämnade jag hund och husse i Murviel och for till­baka till Sverige och mamma. Det var inte oväntat, men trist och oroligt iallafall.
Flygen hade bara helt nyligen och i kraftigt nedbantad skala börjat gå igen men terminalen i Montpellier ekade spöklikt tomt.

Kampen för mamma blev intensiv och frustrerande och medan jag och min syster styrde med alla praktikaliteter, rådde total radioskugga i bloggen. Vi hade fullt upp. Ganska stukad, trött och ledsen återvände jag sedan till Murviel för att fira min sextioårsdag och därmed gick maj över i juni och jag kunde fortsätta med förberedelserna inför sommarsäsongen 2021.

Jag drog till Ikea och hämtade vår beställda loungemöbel på Click & Collect. Varuhuset var fortfarande covidstängt men beställning på nätet och schemalagd upphämtning fungerade fint.

Möbeln passade bra vid poolen och jag var till slut nöjd med vad vi åstad­kommit. Så for vi norrut igen, trygga i förvissningen om att hus och trädgård var redo för ännu en sommarsäsong. Om den berättar jag dock i annat inlägg.

Men en årskrönika…

05 onsdag Jan 2022

Posted by in Familjen, grand-mère, Hunden Stina, Reminiscenser, studier i franska

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , ,

… tänkte jag och började bläddra mig tillbaka i mina blogginlägg. Jag gick metodiskt tillväga och punktade ner händelser och tankar som präglade januari, februari, mars och…

Sedan hejdade jag mig. Bara tre månaders nedslag upptog redan 5 handskrivna sidor på min reMarkable och jag började inse att den där återblicken antingen får vara eller så får den delas upp i flera inlägg. Det blir det senare, eftersom jag med en tillbakablick också ger mig tillfälle att berätta det som aldrig hann komma på pränt. Sådant som blev kvar i utkastkorgen.

Året som gått är historiskt på samma sätt som 2020 var. Ännu ett år präglat av pandemin har lagts till handlingarna och jag reagerar varje gång jag tillönskas ett bättre 2022. Den kollektiva tanken om att 2021 var ett tufft och dåligt år skaver nämligen lite. Har varit med om värre år, trots allt.

Jag skall försöka förklara varför det skaver, med utgångspunkt i att det jag berättar om bara utgår ifrån mitt högst personliga och tämligen snäva perspektiv. De sista veckorna av 2021 höll jag liksom andan, ville inte jinxa känslan av att just mitt bokslut över 2021 faktiskt innehåller fler ljusglimtar, glädjeämnen och överkomna hinder än mörker. Först nu törs jag skriva det, för ingenting nytt riktigt mörkt hände mig eller mina närmaste under årets sista veckor.

Inga kriser, inga bekymmer, ingen oro 2021, alltså?
Självklart fick vi vår beskärda del av det också.

Att känslan som dröjer sig kvar hos mig ändå är tacksamhet över det gångna året, handlar istället dels om glädjeämnena som effektivt vunnit över oron, dels om att vi som familj i det lilla och i det något större tar oss igenom ganska stora ut­maningar just för att vi har varandra. Och att det senare bevisas om och om igen.

Så hur vill jag sammanfatta 2021, förutom att jag inte tycker att det varit ett alltigenom dåligt år? Låter det sig ens göras utan att det blir dötrist? Årskrönikor kan ju onekligen bli det; varför berätta om något man redan berättat om? Liksom?

Äh! Vad tusan, jag kör.

Januari 2021, alltså, präglades av ovanlig kyla, mycket snö,

Årets julklapp 2021 från en liten Broris som förväntansfullt tittade på mig medan jag öppnade paketet. Spot on, Broris😂❤️

och en exceptionellt stark längtan till Murviel. Flera aborterade planer på höst- & vinterresor ner tärde på tålamodet, medan jag planerade för allt fix som vi tvingats sätta på vänt.

Årets nyord för oss blev digitala apéroer med murvelvännerna medan snön yrde runt knuten och kylan höll oss i ett järngrepp. Jag hade faktiskt glömt att vi digitalskålade förra våren, så se där vad en exposé över ett gånget år kan locka fram för minnen att le åt!

I februari skrev jag lite försiktigt att ”2021 artar sig” och syftade då på att vi hade börjat vänta på tre små nya bebisar i släkten. Två småkusiner och en syssling till prinsarna på gång gjorde mig upprymd, och ullgarn i alla färger flög över fingrar och stickpinnar i pur glädje över att få vänta på tre nya små liv.

Så en annan liten bebis! En med päls. Stina, det älskvärda lilla djuret som sedan hon kom till oss på Alla hjärtans dag 2021 alltid finns där nära oss. Sprallig som få, lekfull, söt som socker och vacker som en dag. Och pur glädje, förstås.

Mina franskstudier tog äntligen fart tillsammans med bästa pluggkompisen,

och trots mycket tid för reflektion över vad pandemin gjort och gjorde med oss, var februari mest en glad månad ändå.

Men så dundrade mars in. Isoleringen började tära; jag längtade efter alla mina, efter murvieldagar, efter normalitet. Rastlös­heten lyser igenom i inläggen; en rastlöshet som mildrades av att jag tvingades både fokusera på franskan och på vår nya lilla valp. Utan henne vet jag inte riktigt om förståndet hade kunnat hållas intakt.
Vi navigerade i, runt och förbi restriktioner och planerade trotsigt för påsk- och sommarresor. Stinas pass brådskade, om inte påskresan, förutom covidhotet, skulle gå om intet på grund av den lilla valpen. Men hur jag trodde, eller kanske snarare hoppades att det skulle bli, hade mycket lite med verkligheten att göra och avbokningarna av drömda resor avlöste varandra.

När invånarna i huset på ön sedan till slut föll liksom på målsnöret och båda två drabbades av covid, ja då gick ridån ner på riktigt.

I tröstlös kö för covidtestning
Stina tröstade, värmde,
… och gjorde covid lite lättare att uthärda

Jag blev arg.

Sedan blev jag ledsen och riktigt influensasjuk medan stormen Evert rev och slet i vårt stackars hus. Men Stina tröstade och en liten bebis-Arnor såg dagens ljus. Inte utan dramatik men frisk och vacker var han. Hans ankomst gjorde gammelmoster på ön innerligt glad.

I nästan tre veckor behöll covid greppet om oss och trots att jag var förlamande trött, kunde jag ofta inte sova. Istället drömde jag mardrömmar om inkräktare och förstörelse i det älskade murvelhuset. Hade jag månne föraningar om höstens stora vattenläcka…?

Till sist gav ändå viruset vika och en majresa till Murviel bokades. Mardrömmarna ersattes av planer på, och förhoppningar om, den förestående sommaren med prinsar, barnen och de två nya små.

Jag stannar här, innan mars 2021 övergår i april. Jag vill ju inte trötta ut dig, kära bloggläsare.

Trädgården som lekplats

11 onsdag Aug 2021

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, grand-mère, Min franska trädgård, Murvelhuset, Reminiscenser

≈ Lämna en kommentar

En vit och en blå afrikansk lilja

Det är bara drygt tre veckor sedan vi lämnade Murviel men så mycket har hänt sedan dess att det känns som mycket längre sedan. Mamma har fått plats på permanent äldreboende och är frisk, pigg och klar i knoppen igen. Ett litet mirakel är det.
Ytterligare två mirakel har jag hunnit få uppleva sedan dess; lilla Maj för snart två veckor sedan och idag ytterligare ett, men mer om det en annan gång!

I måndags fick L och jag andra vaccinationsdosen, så nu är covidpassen bärgade.

Därmed tar förstås planerna på nästa resa till Murviel fart. Byn, huset, trädgården, umgänget, omgivningarna finns ständigt med mig och alltid längtar jag. Mindre påtagligt de senaste veckorna, eftersom det har varit och är så mycket annat som pockat på min uppmärksamhet. Idag har jag jobbat, haft teamsmöten och väntat på nyheter från landet västerut. Däremellan har jag drömt mig tillbaka till julidagarna i Murviel – dagar tillbringade med de allra viktigaste och bästa i hela världen.

Årets sommar har präglats av gytter av flytetyg, och av hoppande, plaskande, skrattande och russinskrynkliga barn.
Tystnaden när de åkt, med alla leksaker undanstuvade, badlakanen tvättade, vikta och återigen i höga staplar i poolhusbadrummet, kvarglömda små badkläder på tork i solen, poolhusrummet städat och befriat från avtryck av glasskladdiga barnhänder, var öronbedövande.

När de åkt dröjde jag mig kvar, ensam i det turkosa och vid kanten av detsamma, tillsammans med Stina och ett glas immande rosé.
I elfte timmen kom också en studs­matta till barnen på plats, i skuggan under ett av trädgårdens olivträd;

Inte fick den samma attraktions­kraft som poolen, men visst var den också till slut ganska skoj. Det går trots allt till slut inte att vara blötlagd precis hela tiden.
Sedan upptäcktes uppfarten, som har precis lagom lutning för att få fart på den ärvda trehjulingen, som dock hunnit bli aningens för liten innan den upptäcktes. Men den blir bra för de två små kusinerna när de vuxit till sig!

Murvelhuset och dito trädgården har fått smeknamnet Bamseklubben Murviel och vi gör vårt bästa för att försöka leva upp till det ärofyllda namnet. Det har länge funnits planer på en lekstuga och jag hoppas kunna realisera de planerna under det kommande året. En liten fin en, med riktiga, öppningsbara fönster, gröna fönsterluckor och en liten uteplats med pergola utanför.

Bakom samma olivträd som skuggar studsmattan, är det tänkt att den skall få vara. Med en trappa upp längs med muren, som liknar trappan upp till det riktiga husets terrass. Samtidigt skall vi täcka över brunnen, vars lock inte längre känns säkert.

Bamseklubbar kan inte ha farliga fällor som lurar, så dem fixar vi bort; allt för att leken skall kunna vara så fri som möjligt och för att föräldrarna skall kunna luta sig tillbaka så mycket det bara går.

Trädgården är alltså riggad för liv och rörelse. När den inte fylls av lekande barn, ser cikador, fladdermöss, tornsvaletjatter och bilarna på gatan utanför till så att tystnaden inte blir för kompakt.

Och det växer så att det knakar. Överallt. Denna sommar har dessutom bjudit på mer regn än vanligt, så trädgården har hållit sig ovanligt grön. Med hjälp av min Plant App har jag nu dessutom bättre koll på vad som växer. Avslutar därför med en bildkavalkad över växtligheten. Det har hunnit bli en del…

  • Agave
  • Malva
  • Aloe
  • Timjan
  • Solana – potatisblomma
  • Prydnadsvitlök
  • Prydnadsvitlök
  • Blå afrikansk lilja
  • Vit afrikansk lilja
  • Gulalfalfa

Om att skapa barndomsminnen

09 fredag Jul 2021

Posted by in Familjen, grand-mère, Murvelhuset, poolliv, Reminiscenser

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

,

När jag var liten och det blev sommarlov, så packades bilen med detsamma och pappa skjutsade mig, min mamma och min syster till Gamle huset i Telemark i Norge.

Huset var min mammas barndomshem och där fanns min bestefar, min onkel Oleman, tante Kari och mina kusiner Jarle och Ola Leonard.

Kusinerna, tante Kari och min syster på Onkel Olemans begravning…

I det knuttimrade huset tillbringades sedan hela sommarlovet. Pappa fick åka hem och jobba men kom tillbaka igen när det var dags för hans semester.
Jag, som älskade att bada, fick hålla tillgodo med Tinnsjön, som höll ungefär 12-13 grader om somrarna. Var det en riktigt varm och fin sommar kunde vattnet kanske komma upp i hela 16 eller kanske till och med 17 grader på sina ställen. Sällan vid vår steniga klippstrand, dock, för där blev det djupt med en gång.

På sjöns alla sidor reser sig fjällen och min bestefar sa alltid att sjön var lika djup som fjällen var höga, alltså nästan 1000 meter. Att sjön är brådjup råder det ingen tvekan om, men kanske överdrev den gamle ändå en smula? Men en härlig badsjö var den iallafall inte. Bara vacker och full av god fisk, som bestefar såg till att vi ofta fick på våra tallrikar. Färsk, nyfångad, stekt röding till frukost i det gammalmodiga köket med vedspis kunde det rentav bli!

Hade jag tur – och det hade jag kanske ett par gånger per sommar – tog mamma och pappa med oss till Sandvann, som låg uppe på fjället på andra sidan Tinnsjön. Det var istället en otroligt grund sjö, som snabbt värmdes upp av solen. Som jag minns det kunde man vada långt, långt ut i den mjuka sanden. Där var vattnet varmt och jag var lycklig!
Som liten drömde jag om att ha en egen pool i en egen trädgård. Jag hade sett det på film och förstod att något så lyxigt var i stort sett oöverkomligt. Det fanns inte på kartan, helt enkelt.
Väl hemma igen på sensommaren, hände det att jag fick följa med grannarna till en allmän utomhuspool och då var jag också lycklig. Mina föräldrar kan jag inte minnas att de någonsin åkte med mig till sådana faciliteter. De var helt enkelt inte alls lika förtjusta i att bada som jag. Fina badplatser fanns det ändå gott om där vi bodde och så fort jag blev gammal nog, cyklade jag och mina kompisar iväg och tillbringade dagarna mer eller mindre blötlagda på någon av sagda badplatser.

Degernäs vid sjön Möckeln

Min barndoms längtan efter varmt och skönt badvatten, den har funnits med mig genom hela livet och innan Murvelhuset blev vårt, handlade semesterplaneringen för min del om att säkerställa badbart vatten.
Vatten är mitt element.
När vi köpte murvelhuset, med den där efterlängtade poolen – en ganska stor pool, till och med – då var det mitt nioåriga jag som kved av lycka över att det badbara vattnet äntligen fanns inom ständigt räckhåll och till och med var vårt alldeles egna.
Nu fyller vi vår pool med barn, barnbarn och byvänners barn; vi har barnbarnsapéroer och där är fullt av liv och glada barn.


Gladast av alla, tror jag Bertil är och när jag ser honom njuta i vattnet, så blir jag på riktigt så otroligt lycklig över att kunna ge honom de stunderna.

Att se honom och Bror bli ett med vattnet och kvickt och naturligt bli allt modigare och allt skickligare på att ta sig fram, gör det värt precis allting.
Vi får vara med när de två och alla andra barn, som tumlar runt i det turkosa, skapar sommarminnen och jag tänker med välbehag att det som de kommer att komma ihåg när de är vuxna, är en pool som är varm och tillgänglig och tillåtande, istället för den där kalla fjällsjön.
Hade jag alltså en otroligt olycklig barndom där mellan fjällväggarna om somrarna, för att jag inte hade skönt vatten att bada i?
Nä, det hade jag såklart inte!
Men där fanns ingen pool och det var inte varmt och jag längtade efter det.
Kan undra vad den här generationen barnbarn kommer att säga att de saknade när de växer upp..?

Det där med att blogga

12 måndag Apr 2021

Posted by in Reminiscenser

≈ 9 kommentarer

Etiketter

,

Jag har bloggat regelbundet sedan 2007. Möjligen börjar det bli en något daterad syssla men jag hänger i. Det har blivit ett behov och något som hjälper mig hålla tankarna i schack när vi inte är där. Jag tycker också om att läsa andras men flera av mina favoriter uppdateras inte längre alls eller har numer allt längre intervaller mellan inläggen. De dagliga bloggpromenaderna är därför snabbare avklarade numer och har egentligen nästan helt ersatts av en daglig sväng inom småtrevliga instagramkonton. Inget fel på dem, men jag kan sakna det långsammare, kanske mer eftertänksamma formatet som bloggar står för. Vill ha både och fortfarande.

Murvielklotter passerade 1000 inlägg för några veckor sedan och i takt med att inläggen blivit fler har jag börjat fundera över hur jag skulle reagera om allt plötsligt försvann. Om klottret drabbades av en bugg som åt upp allt. Jag skulle inte tycka om det, inser jag, eftersom bloggen blivit ett dokument över snart ett decennium av mitt liv. Ett omvälvande, fantastiskt, förfärligt och ljuvligt decennium i en enda salig röra.
Alltså gav jag mig ut och googlade efter företag som omvandlar bloggar till fysiska böcker och hittade några stycken i USA och i Storbritannien innan jag landade i Stockholm hos Blogg till bok, där jag beställde en bok från 2012 års bloggande;

Det blev inte en, utan två, eftersom inläggen var för många för att rymmas i en bok, men det blev riktigt proffsigt. Inte all sidbrytning hamnade där den skulle och vissa sidor fick minimalt med text men på det stora hela blev det förvånansvärt bra.

Snabbt gick det också, både att ladda ner inläggen och att få böckerna i brevlådan. Nu vet jag att första årets murvelbloggande har en fysisk backup och jag kommer att göra böcker av resterande år också. Helt billigt är det inte men värt pengarna, tycker jag nog. 577 sidor fördelade på två böcker med helt ok bildkvalitet på bloggfotona är inte illa.

Böckerna skall få flytta till Murviel och bo i de nymålade hyllorna i det stor rummet i murvelhuset.
Om knappt tre veckor …?
Känns märkligt att tänka sig att det det kanske trots allt kan bli av. Bläddrar lite i bloggböckerna och drömmer mig dit så länge.